9789113035970

BINCHY DOK_KLAR

11-09-08

13.00

Sida 1

En roman av succéförfattaren till Huset vid Tara Road och I själ och hjärta

Allt för Frankie

Allt för Frankie Översättning Eva Haskå

BINCHY_TITEL 2

12-01-10 10.51.40

Av Maeve Binchy har tidigare givits ut: Tänd ett litet ljus, 1985 Tom O’Briens dotter, 1986 Eldflugornas sommar, 1988 Silverbröllopet, 1989 När ödets stjärnor faller, 1991 Circle of Friends, 1995 I blodbokens skugga, 1993 Glassjön, 1995 I år blir det nog bättre, 1996 Nora O’Donoghues dröm, 1997 Huset vid Tara Road, 1998 Sveda och värk, 2000 Scarlet & Feather, 2001 Hemkomsten, 2002 Vi ses på Quentins, 2003 Dublin 4, 2004 Stjärnklara nätter, 2005 Den magiska källan, 2007 I själ och hjärta, 2009

isbn 978-91-1-303597-0 © Maeve Binchy 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: Minding Frankie Översättning: Eva Haskå Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kapitel ett

K

atie Finglas jobbiga dag på salongen var snart till ända.

Allt otrevligt som kunde hända hade hänt. En kund hade inte sagt något om sin allergi och hon hade fått knölar och utslag i pannan. En bruds mamma hade fått ett utbrott och sagt att hon såg skrattretande ut. En man som hade velat ha ljusa slingor i håret hade blivit rosenrasande när han halvvägs genom behandlingen förhörde sig om vad det skulle kosta. Katies man Garry hade oskyldigt lagt båda händerna på en sextiofemårig kunds axlar och hon hade sagt att hon skulle stämma honom för sexuella trakasserier och ofredande.

Hon tittade på mannen som stod framför henne, en storväxt präst med sandfärgat, gråsprängt hår. ”Det är ni som är Katie Finglas och driver den här salongen, förmodar jag”, sa prästen och tittade sig omkring i den harmlösa frisersalongen som om det var en lyxbordell. ”Det stämmer, Fader”, sa Katie med en suck. Vad var det nu frågan om? ”Det är bara det att jag pratade med ett par flickor som arbetar här, på centret nere i hamnen, ni vet, och de sa …”

Katie blev så trött. Hon hade anställt några ungdomar som just slutat skolan. Hon betalade dem ordentligt och lärde upp dem. Vad kunde de ha haft att beklaga sig över inför en präst? ”Ja, vad exakt är problemet?” frågade hon. ”Hm, ja, det är faktiskt ett litet problem. Jag tänkte att jag nog borde vända mig direkt till er.” Han verkade en aning besvärad.

5

”Helt rätt, Fader”, sa Katie. ”Tala om för mig vad det gäller.” ”Det gäller en kvinna, Stella Dixon. Hon ligger på sjukhuset, förstår ni …” ”Sjukhuset?”

Det gick runt i huvudet på Katie. Vad kunde det handla om?

Någon som hade andats in peroxid? ”Det var tråkigt att höra.” Hon försökte hålla rösten stadig. ”Ja, men hon vill få håret lagt.” ”Så hon litar på oss igen, menar ni?”

Ibland var livet högst märkligt. ”Nej, jag tror inte hon har varit här någon gång …” Han såg förvirrad ut. ”Och hur kommer ni in i bilden, Fader?” ”Jag heter Brian Flynn och tjänstgör för tillfället som präst på S:ta Brigids sjukhus medan den ordinarie sjukhusprästen vallfärdar till Rom. Förutom patienter som bett mig ta med cigaretter och dricka, så är det här det enda riktiga önskemål jag har fått.” ”Ni vill att jag ska gå till sjukhuset och göra någon fin i håret?” ”Hon är allvarligt sjuk. Hon är döende. Jag tänkte att hon skulle behöva någon äldre att prata med. Inte för att ni ser äldre ut precis. Ni är inte mer än en ung flicka själv”, sa prästen. ”Oj, tänk vad Irlands kvinnor gick miste om när ni bestämde er för att bli präst”, sa Katie. ”Ge mig de upplysningar jag behöver så ska jag gå och besöka henne med min magiska trollerilåda.” ”Tack så mycket, mrs Finglas. Jag har skrivit ner det här.”

Fader Flynn räckte henne ett papper.

En medelålders dam kom fram till disken. Hon hade glasögon på näsan och såg nervös ut. ”Ni lär ut friseringstricksen har jag förstått”, sa hon. ”Ja, eller snarare friseringskonsten, som vi gärna vill kalla det”, sa Katie. ”Jag har en kusin som kommer på besök från Amerika ett 6

par veckor. Hon har sagt att det finns ställen i Amerika där man kan få håret fixat nästan gratis om en elev får göra det.” ”Ja, vi har faktiskt elevkvällar på tisdagarna. Folk kommer hit med egna handdukar och vi fixar till frisyren. De brukar skänka fem euro till välgörenhet för det.” ”Det är ju tisdag idag!” jublade damen. ”Alldeles riktigt”, sa Katie och skar tänder. ”Jag skulle alltså kunna boka tid? Jag heter Josie Lynch.” ”Utmärkt, mrs Lynch, då är ni välkommen efter klockan sju”, sa Katie och skrev upp namnet.

Hennes blick mötte prästens. Hans visade sympati och förståelse.

Att driva en damfrisering var inte bara champagne och glamour.

Josie och Charles Lynch hade bott på St Jarlath’s Crescent 23 sedan de gifte sig för trettiotvå år sedan. De hade sett många förändringar i området. Affären på hörnet hade blivit ett minilivs, den gamla tvättinrättningen där man hade strukit och vikt lakan var nu en tvättomat där folk lämnade in stora oformliga kassar med blandade kläder som de ville ha tvättade. Det fanns nu en riktig vårdcentral med fyra läkare där det förut bara hade varit gamle dr Gillespie, som inte bara hade hjälpt alla till världen utan även sett dem lämna den.

Under högkonjunkturen hade husen på St Jarlath’s Crescent bytt ägare för otroliga belopp. Det var stor efterfrågan på små hus med trädgårdar nära centrum. Inte nu längre förstås – den ekonomiska krisen hade dämpat utvecklingen, men det var fortfarande ett mycket mer välbärgat område än det hade varit trettio år tidigare.

Se bara på Molly och Paddy Carroll med sonen Declan – läkare – riktig, legitimerad läkare! Och se på Muttie och Lizzie Scarlets dotter Cathy. Hon hade en cateringfirma som anlitades för stora evenemang.

Men det var mycket som hade blivit sämre. Det fanns ingen 7

”byanda” längre. Inga kyrkoprocessioner gick fram och tillbaka längs gatan vid Kristi lekamens fest som för trettio år sedan.

För Josie och Charles Lynch kändes det som om de var de enda i världen och utan tvekan de enda på St Jarlath’s Crescent som knäböjde och bad rosenkransen om kvällarna.

Så hade det alltid varit.

När de gifte sig planerade de sitt liv enligt grundsatsen att en familj som ber tillsammans förblir sammansvetsad. De hade tagit för givet att de skulle få åtta eller nio barn, och Gud satte aldrig fler munnar till världen än Han också mättade. Men så skulle det inte bli. Efter Noel fick Josie beskedet att det inte skulle bli fler barn. Det hade varit svårt att acceptera. De kom båda från stora familjer. Deras syskon hade stora familjer. Men å andra sidan var det kanske meningen att det skulle bli så här.

De hade alltid hoppats att Noel skulle bli präst. Redan innan han fyllt tre år började de spara till hans prästutbildning. En del av Josies lön från kexfabriken sattes varje vecka in på sparkontot på postbanken och när Charles på fredagarna fick sitt kuvert från hotellet där han arbetade som vaktmästare sattes också en summa in på postbanken. Noel skulle få den allra bästa av prästutbildningar när den tiden kom.

Följaktligen var det en stor överraskning och en väldig besvikelse när Josie och Charles förstod att deras stillsamme son inte hade något som helst intresse av ett liv i kyrkans tjänst.

Bröderna i klosterskolan sa att ingenting tydde på att han kände sig kallad, och när de hade lagt fram yrket som en möjlighet när Noel var fjorton hade han sagt att han inte skulle ta det om det så var det sista jobbet i världen.

Det hade varit mycket entydigt och klart.

Något som emellertid inte var lika klart var vad han faktiskt skulle vilja göra. Noel svarade svävande men sa att han kanske skulle vilja ha hand om ett kontor. Inte arbeta på ett kontor utan förestå ett. Han visade inget intresse för att studera företagsekonomi, bokföring eller redovisning eller några av de andra ämnena som yrkesvägledarna försökte locka med. Han 8

tyckte om bild, sa han, men han ville inte måla. Om man pressade honom brukade han säga att han gillade att titta på tavlor och tänka på dem. Han var duktig på att teckna och hade alltid block och penna med sig. Ofta kunde man hitta honom hopkrupen i ett hörn sysselsatt med att rita ett ansikte eller ett djur.

Detta ledde naturligtvis inte till något yrke men det hade Noel aldrig räknat med heller. Han gjorde sina läxor vid köksbordet, suckade emellanåt och var så gott som aldrig ivrig eller entusiastisk. På föräldramöten hade Josie och Charles frågat om det. De undrade om det fanns något i skolan som engagerade honom? Något överhuvudtaget?

Lärarna var villrådiga. De flesta pojkar var svåra att förstå sig på i fjorton-femtonårsåldern, men de hade för det mesta bestämt sig för att göra något. Eller i många fall för att göra ingenting. Noel Lynch, sa de, hade bara blivit ännu tystare och mer tillbakadragen.

Josie och Charles undrade, kunde det stå rätt till?

Noel var tyst, visst, och det hade varit en stor lättnad för dem att han inte hade fyllt huset med högljudda unga grabbar som pucklade på varandra. Men de hade trott att det var en del av hans andliga liv, en förberedelse för en framtid som präst. Nu framgick det att så absolut inte var fallet.

Kanske, föreslog Josie, var det bara klosterbrödernas typ av religiöst liv som Noel hade invändningar mot. Hade han måhända i själva verket en böjelse för en annorlunda bana och ville bli jesuit eller missionär?

Uppenbarligen inte.

När han var femton år gammal sa han att han egentligen inte ville vara med när de läste rosenkransbönerna tillsammans, att det bara var en ritual med meningslösa böner som rabblades om och om igen. Han hade inget emot att göra gott för andra människor, försöka hjälpa till så att de som inte var så lyckligt lottade fick ett bättre liv, men ingen Gud kunde väl vilja ha de där femton minuternas entoniga mässande.

När han var sexton upptäckte de att han inte gick i kyrkan 9

om söndagarna längre. Någon hade sett honom uppe vid kanalen när han borde ha varit på morgonmässan uppe i kyrkan på hörnet. Han sa till dem att det inte var någon idé att han fortsatte i skolan eftersom det inte fanns mer som han behövde lära sig därifrån. De sökte kontorspersonal hos Halls och där skulle de lära upp honom. Det var lika bra att han började jobba med en gång istället för att bara gå och dra.

Bröderna och lärarna på klosterskolan sa att det alltid var tråkigt att se en pojke lämna skolan utan avgångsbetyg men, sa de med en axelryckning, det var trots allt väldigt svårt att försöka få grabben att intressera sig för något överhuvudtaget.

Han tycktes bara sitta och vänta på att skoldagarna skulle ta slut. Det skulle rentav kunna vara bättre för honom att sluta skolan nu. Låt honom börja jobba på Halls, den stora byggmarknaden, låt honom få lön varje vecka och sedan fick de se vad som eventuellt väckte hans intresse.

Josie och Charles tänkte med sorg i hjärtat på sparkapitalet som i åratal hade växt till sig på postbanken. Pengar som aldrig skulle komma att användas till att göra Noel Lynch till kyrkoherde. En välmenande klosterbroder föreslog att de kanske borde använda pengarna till en semester åt sig själva men det förfasade sig Josie och Charles över. Pengarna hade sparats för arbete åt Gud. De skulle användas till arbete åt Gud. Noel fick jobbet hos Halls. Han träffade sina arbetskamrater utan någon större entusiasm. De skulle inte bli hans vän- och umgängeskrets mer än de andra skoleleverna på klosterskolan hade blivit hans kompisar. Han ville inte alltid vara ensam men det kändes ofta lättare.

Med åren hade Noel kommit överens med sin mor om att han inte skulle äta tillsammans med dem. Han brukade äta lunch mitt på dagen och själv fixa till något litet på kvällen. På det viset undgick han rosenkransbönen, samvaron med fromma grannar och utfrågningen om vad han hade haft för sig under dagen, vilket var det självklara inslaget vid måltiderna hos familjen Lynch.

10

Han började komma hem allt senare. Han började också gå in på Caseys pub på hemvägen – den var stor som en loge, hemtrevlig och anonym på en och samma gång. Det kändes familjärt eftersom alla visste vad han hette. ”Jag tappar upp en till dig, Noel”, brukade den bufflige sonen på stället säga.

Gamle Casey, som inte sa så mycket men såg allt, brukade titta över kanten på glasögonen medan han putsade ölglasen med en ren linnehandduk. ”Godkväll, Noel”, sa han och lyckades kombinera sin hövlighet som värdshusvärd med ett ogillande gentemot Noel. Han var trots allt bekant med Noels far. Det var som om han gladdes åt att Caseys fick sälja öl – flera öl – efterhand som kvällen led, men han verkade också besviken över att Noel inte använde sin lön på ett förståndigare sätt. Fast Noel gillade stället.

Det var ingen trendig pub med fantasipriser. Där fanns inte en massa flickor som fnissade och störde en i drickandet. Folk lät honom vara ifred här.

Det var värt mycket.

När han kom hem lade Noel märke till att hans mor såg annorlunda ut. Han kunde inte komma på vad det var. Hon hade den röda stickade dräkten som hon bara hade på sig vid speciella tillfällen. På kexfabriken där hon arbetade hade hon uniform, vilket hon sa var jättebra eftersom det innebar att man inte behövde slita på sina egna kläder. Noels mor använde inte smink så det kunde inte vara det.

Till slut kom han på att det var hennes hår. Hans mor hade varit på salong. ”Du har ny frisyr, mamma!” sa han.

Josie Lynch klappade sig på huvudet och såg belåten ut. ”Visst blev det bra?” Hon pratade som en som regelbundet gick till frisören. ”Väldigt snyggt, mamma”, sa han. ”Jag sätter på tevatten om du vill ha en kopp”, sa hon.

11

”Nej, mamma, det behövs inte.”

Han var angelägen att komma därifrån, till tryggheten i sitt rum. Och sedan kom Noel ihåg att hans kusin Emily skulle komma från Amerika nästa dag. Hans mamma förberedde sig för hennes ankomst. Den här Emily skulle visst stanna några veckor, men det var inte bestämt exakt hur många.

Noel hade inte engagerat sig så mycket i besöket utan bara gjort vad han måste, hjälpt sin far att måla hennes rum, till exempel, och röja ut i skrubben på nedre botten. Där hade de kaklat väggarna och installerat en ny dusch. Han visste inte mycket om henne. Hon var äldre, kanske i femtioårsåldern och enda dotter till hans fars äldste bror Martin. Hon hade varit teckningslärare men oväntat blivit arbetslös och nu använde hon sina besparingar till att se sig om i världen. Hon skulle börja med ett besök i Dublin, som hennes far hade lämnat många år tidigare för att söka lyckan i Amerika.

Han hade inte funnit någon stor lycka, berättade Charles.

Familjens äldste son hade jobbat i en bar där han själv var den största kunden. Han hade aldrig hört av sig. Eventuella julkort hade skickats av Emily som också hade skrivit för att berätta först om sin fars död och sedan sin mors. Hon lät väldigt affärsmässig och skrev att hon förväntade sig att få betala för sig när hon kom till Dublin, och att det inte var mer än rätt eftersom hon hyrde ut sin lilla lägenhet i New York medan hon var borta. Josie och Charles kände sig inte oroliga för hon verkade förnuftig och hade lovat att inte vara i vägen eller vänta sig att de skulle underhålla henne. Hon skrev att hon skulle hitta mängder att sysselsätta sig med.

Noel suckade.

Det skulle återigen bli en betydelselös händelse upphöjd till stor dramatik av hans mor och far. Kusinen skulle knappt hinna innanför dörren förrän hon skulle få höra allt om hans lysande framtid hos Halls, om moderns arbete på kexfabriken och faderns roll som övervaktmästare på ett väldigt flott hotell. De skulle berätta för henne om det moraliska förfallet på 12

Irland, det låga deltagandet vid söndagsgudstjänsten och att supandet gjorde sjukhusens akutmottagningar överfulla. De skulle erbjuda Emily att delta i familjebönen.

Noels mor hade redan ägnat mycket tid åt att diskutera om de borde sätta upp en bild av Det heliga hjärtat eller av Jungfru Maria i det nymålade rummet. Noel hade lyckats avvärja alltför långdragna diskussioner om detta svåra val genom att föreslå att de borde vänta tills Emily kom. ”Hon har undervisat i bild, mamma, hon har kanske egna tavlor med sig”, hade han sagt och märkligt nog hade hans mor genast varit med på noterna. ”Du har rätt, Noel. Jag har en benägenhet att bestämma precis allting. Det ska bli trevligt att ha en annan kvinna att dela det med.”

Noel hoppades stilla att hon hade rätt och att den här kvinnan inte skulle vända upp och ner på deras tillvaro. Det skulle i vilket fall som helst bli förändringar i huset. Hans far skulle pensioneras från sitt arbete om ett eller två år. Hans mor hade ännu några år kvar på kexfabriken men hon funderade på att också gå i pension och hålla Charles sällskap, så att de båda tillsammans kunde göra gott i Guds tjänst. Noel hoppades att Emily skulle göra deras liv mindre komplicerat snarare än mer.

Men för det mesta tänkte han inte så mycket på saken.

Noel klarade sig genom att inte tänka för ingående på någonting: inte på jobbet på Halls där han inte hade några befordringsmöjligheter, inte på all tid och pengar han slösade bort på Caseys pub, inte på föräldrarnas religiösa mani (de ansåg att rosenkransbönerna var svaret på de flesta av världsproblemen).

Noel grubblade inte över att han inte hade någon fast flickvän. Han hade bara inte träffat någon, det var inte mer med det. Det bekymrade honom inte heller att han saknade riktiga kompisar. På vissa arbetsplatser var det lätt att få vänner, men Halls var inte ett sådant ställe. Noel hade kommit fram till att det allra bästa sättet att stå ut med att saker och ting inte var 13

sådär jättebra, var att inte tänka på det alls. Hittills hade det fungerat bra.

Varför laga något som inte är trasigt?

Charles Lynch hade varit väldigt tyst. Han hade inte noterat att hans fru hade ny frisyr. Han hade inte märkt att hans son hade druckit fyra stora öl på vägen hem från jobbet. Han hade svårt att uppbringa något intresse för att hans bror Martins dotter Emily skulle komma på besök morgonen därpå. Martin hade tydligt visat att han inte hade något intresse för släkten hemma på Irland.

Visst hade Emily varit en förekommande brevskrivare under åren – rentav gått så långt att hon erbjudit sig att betala för mat och husrum. Det skulle faktiskt kunna komma väl till pass just nu. Charles Lynch hade fått besked idag på förmiddagen att hans tjänster som hotellvaktmästare inte skulle behövas längre.

Han och en annan ”äldre” vaktmästare skulle få sluta vid månadsskiftet. Charles hade försökt tala om det för Josie ända sedan han kom hem men orden svek honom.

Han skulle kunna upprepa vad den yngre mannen i kostym hade sagt till honom tidigare på dagen: ett par meningar om att det inte handlade om Charles eller hans lojalitet till hotellet. Han hade varit där, som vuxen och som ung grabb, praktfull i sin uniform och hade passat in i hotellets gammaldags stil. Men det var just det – det var en gammaldags stil. De nya ägarna ville ha en ny image och vem kunde ställa sig i vägen för utvecklingen?

Charles hade trott att han skulle åldras på det arbetet. Att man en vacker dag skulle bjuda på middag och att Josie skulle gå dit i lång klänning. Han skulle föräras en klocka i gulddoublé. Nu skulle ingenting av det bli av.

Han skulle stå utan jobb om två och en halv vecka.

Det fanns inte många arbetstillfällen för en man i sextioårsåldern som hade friställts från hotellet där han hade arbetat sedan han var sexton år gammal. Charles Lynch skulle ha velat prata med sin son om allt det här, men han och Noel hade 14

liksom inte pratat ordentligt med varandra på flera år. Om någonsin. Grabben var alltid angelägen om att gå till sitt rum och brukade undvika alla frågor och diskussioner. Det vore inte rättvist att tynga honom med allt det här nu.

Charles skulle inte finna något deltagande öra eller någon källa till goda råd. Berätta det för Josie bara och få det överstökat, sa han till sig själv. Men hon var så uppskruvad för att den här kvinnan skulle komma från Amerika. Han kanske borde låta det bero ett par dagar. Charles suckade över den dåliga tajmningen.

Till: Emily Från: Betsy Jag önskar att du inte hade bestämt dig för att åka till Irland.

Jag kommer att sakna dig jättemycket.

Jag önskar att du hade låtit mig komma och vinka av dig men du har ju alltid haft en förkärlek för snabba, impulsiva beslut. Varför skulle jag tro att du var annorlunda nu?

Jag vet att jag borde säga att jag hoppas att du finner allt du kan önska dig i Dublin, men på ett sätt vill jag inte att du ska det. Jag vill att du ska säga att det var härligt i sex veckor och att du sedan kommer tillbaka hem igen.

Det blir inte detsamma här utan dig. Det ska öppnas en ut­ ställning bara ett kvarter härifrån och jag kan inte förmå mig att gå dit ensam. Jag kommer inte alls att gå på lika många teatermatinéer som jag har gjort med dig.

Jag ska ta in hyran varje fredag från studenten som hyr din lägenhet. Jag ska kolla så att hon inte odlar sinnesförändrande substanser i dina balkonglådor.

Du måste skriva och berätta allt om stället du bor på – ute­ lämna ingenting. Jag är så glad att du har din laptop med dig.

Du har ingen ursäkt för att inte hålla kontakten. Jag fortsätter att berätta små nyheter om Eric i väskaffären. Han är intres­ serad av dig på riktigt, Emily, vare sig du tror det eller inte.

15

Hoppas att du får igång datorn snart så att jag kan få veta allt om din ankomst till treklöverns land.

Varma hälsningar från din ensamma vän, Betsy

Till: Betsy Från: Emily Vad får dig att tro att jag skulle behöva vänta tills jag kommer till Irland för att höra av dig? Jag är på Kennedyflygplatsen och apparaten fungerar.

Nonsens! Du kommer inte att sakna mig – du och din upp­ jagade fantasi! Du kommer att inbilla dig tusen saker. Eric är inte förtjust i mig, inte det minsta. Han är en fåordig person och han snackar inte strunt. Han pratar om mig med dig för att han är för blyg för att prata med dig. Det måtte du väl ändå begripa?

Jag saknar dig också, Betsy, men det här är något som jag måste göra.

Jag lovar att jag ska höra av mig. Du kommer antagligen att få brev på tjugo sidor från mig varenda dag och önska att du inte hade uppmuntrat mig!

Kära hälsningar, Emily ”Borde vi inte ha åkt ut till flygplatsen för att möta henne”, sa Josie Lynch för femte gången nästa morgon. ”Hon sa att hon hellre ville ta sig hit själv”, sa Charles som han hade sagt alla fyra gångerna innan.

Noel bara drack sitt te och sa ingenting. ”Hon skrev att planet skulle landa tidigt om de fick bra medvind.” Josie pratade som om hon var en van flygresenär. ”Så hon skulle kunna vara här när som helst …” sa Charles med tungt hjärta.

16

Han avskydde att behöva gå till hotellet idag när han visste att hans dagar där var räknade. Det fanns tid att berätta för Josie när den här kvinnan väl var installerad. Martins dotter!

Han hoppades att hon inte hade ärvt sin fars våldsamma törst.

Det ringde på dörren. Josie såg bestört ut. Hon tog temuggen från Noel och ryckte till sig Charles tomma äggkopp och tallrik. Medan hon slätade till sin nya frisyr en gång till sa hon med hög, onaturlig röst: ”Gå och öppna är du snäll, Noel, och ta emot din kusin Emily.”

Noel öppnade dörren för en liten kvinna med krulligt hår.

Hon var någonstans mellan fyrtio och femtio, bar en gulvit regnkappa och hade två nätta, röda resväskor på hjul. Hon såg ut att ha full kontroll över situationen. Första gången i landet och hon hade utan svårighet hittat till St Jarlath’s Crescent. ”Du måste vara Noel. Jag hoppas att jag inte kommer för tidigt.” ”Nej, vi är uppe allesammans. Vi ska ju iväg till jobbet.

Hjärtligt välkommen, förresten.” ”Tack. Får jag komma in och säga goddag och adjö till dem då?”

Noel insåg att han hade kunnat låta henne stå på tröskeln för evigt men så var han också bara halvvaken. Det var inte förrän framåt elvatiden, när han hade fått sin första vodka och cocacola, som han hade dagen under kontroll. Noel var absolut säker på att ingen på Halls visste något om hans förmiddagsinjektion av alkohol och påbackningen senare på eftermiddagen. Han dolde det väldigt noga och lät alltid en flaska äkta coca-cola light sticka fram ur väskan. Vodkan tillsatte han från annat håll när han var ensam.

Han tog med den lilla amerikanskan in i köket där hans mor och far kysste henne på kinden och sa att det var fantastiskt roligt att få se Martin Lynchs dotter återvända till fäderneslandet. ”Då ses vi ikväll, Noel”, ropade hon. ”Ja. Det är möjligt att jag blir lite sen. En massa som jag inte 17

har hunnit med. Hoppas du finner dig till rätta och ha det så bra …” ”Jadå, och tack för att jag får lov att bo hos er.”

Han lämnade dem. När han drog igen dörren bakom sig hörde han stoltheten i sin mors röst när hon visade upp det nytapetserade sovrummet på bottenvåningen. Och han hörde kusin Emily utbrista att det var absolut perfekt.

Noel tyckte att hans far hade varit väldigt tyst både idag och föregående kväll. Men det var nog bara som han inbillade sig.

Hans far hade ingenting i världen att oroa sig för så länge det fjäskades för honom på det där hotellet, så länge han visste att det skulle bli bönestund varje kväll, ett årligt besök till Lourdes för att se helgedomen samt prat om att en vacker dag kunna göra en längre resa. Till Rom kanske, eller till det heliga landet.

Charles Lynch hade turen att vara en person som nöjde sig med saker och ting som de var. Han behövde inte bedöva sig mot dagarnas och nätternas tristess genom att sitta flera timmar på Caseys pub och bälga i sig.

Noel gick till slutet av gatan där han tog bussen. Han gick som han gjorde varje morgon och nickade till folk utan att se, utan att lägga märke till detaljer i sin omgivning. Han funderade lite på vad den energiska amerikanskan skulle tycka om allting här.

Hon skulle förmodligen stå ut ungefär en vecka innan hon misströstade och gav upp.

På kexfabriken berättade Josie allt om Emilys ankomst och hur hon på egen hand tagit sig till St Jarlath’s Crescent som om hon varit född och uppvuxen där. Josie sa att hon var en utomordentligt trevlig människa som hade erbjudit sig att laga middag till alla samma kväll. De skulle bara tala om vad de gillade eller inte gillade och visa henne var affären låg. Hon behövde tydligen inte lägga sig och vila för hon hade sovit hela natten på planet. Hon hade beundrat allting i huset och sagt att hon hade odling som hobby så hon skulle titta efter lite växter när hon 18

gick och handlade. Om de inte hade något emot det, förstås.

De andra kvinnorna sa att Josie hade en väldig tur. Den här amerikanskan skulle minsann lätt ha kunnat visa sig vara en besvärlig typ.

På hotellet var Charles sitt vanliga, trevliga jag mot alla han träffade. Han bar resväskor från taxibilar, han visade turister vägen till Dublins sevärdheter och kollade tider för teaterföreställningar. Han tittade ner på en liten tjock king charles spaniel med sorgset ansikte som satt bunden vid hotellstaketet. Charles kände den lilla hunden: Caesar. Han kom ofta i sällskap med mrs Monty – en excentrisk gammal dam klädd i en enorm hatt, tre pärlhalsband, päls och ingenting mer. Om någon förargade henne öppnade hon pälsen och gjorde dem mållösa.

Det faktum att hon hade lämnat hunden där betydde att hon måsta ha blivit intagen på sjukhusets psykiatriska avdelning.

Om man kunde rätta sig efter hur det brukade gå, så skulle hon slippa ut från sjukhuset efter cirka tre dagar, komma och hämta Caesar och återföra honom till hans oförutsägbara tillvaro hos henne.

Charles suckade.

Förra gången hade han lyckats gömma hunden på hotellet tills mrs Monty kom tillbaka och hämtade honom. Men det var annorlunda nu. Han skulle ta hunden med sig hem på lunchen.

Josie skulle inte alls tycka om det. Men den helige Franciskus var djurens skyddshelgon. Om det blev ett stort, dramatiskt gräl skulle Josie inte gå emot den helige Franciskus. Han hoppades att hans brorsdotter inte var allergisk mot eller ogillade hundar. Det verkade hon alldeles för förnuftig för.

Emily hade varit och handlat hela förmiddagen. Hon var omgiven av mat när Charles kom hem. Genast fixade hon en mugg te och en ostsmörgås åt honom.

Charles var tacksam. Han hade trott att han skulle missa lunchen helt och hållet. Han presenterade Caesar för Emily och berättade lite om varför han hade fått följa med till St Jarlath’s Crescent.

19

Emily Lynch verkade tycka att det var en helt naturlig sak. ”Jag önskar att jag hade vetat att han skulle komma. Jag hade ju kunnat få med mig ett ben till honom”, sa hon. ”Fast jag träffade den trevlige mr Carroll, er granne. Han är slaktare.

Han kan kanske ordna ett.”

Hon hade knappt varit här i fem minuter och redan bekantat sig med grannarna!

Charles tittade beundrande på henne. ”Du är då verkligen ett energiknippe”, sa han. ”Du gick i pension väldigt tidigt med tanke på hur pigg du är.” ”Nej, nej, jag valde inte att gå i pension”, sa Emily medan hon jämnade till kanten på pajdegen. ”Verkligen inte, jag älskade mitt jobb. De fick mig att sluta. Ja, de sa faktiskt att jag var tvungen att sluta.” ”Varför då? Varför gjorde de det?” Charles var chockerad. ”För att de tyckte att jag var gammal och försiktig och alltid likadan. Det handlade om att jag var för omodern. Den gamla stammen. Jag brukade gå med barnen på konstmuseer och utställningar. De brukade få ett papper med tjugo frågor och ägnade sedan förmiddagen åt att försöka hitta svaren. Jag gav dem ordentliga grundkunskaper i hur man betraktar en tavla eller en skulptur. Det var i varje fall vad jag tyckte. Sedan kom det en ny rektor, bara barnet själv, med idéer om att bildundervisning enbart handlade om att uttrycka sig fritt. Han ville ha nyutexaminerade lärare som visste hur det skulle gå till. Det gjorde inte jag så jag blev tvungen att sluta.” ”Men inte kan de väl avskeda dig för att du är lite äldre?”

Charles var medkännande. Det var annorlunda i hans eget fall. Han var hotellets ansikte utåt, hade de sagt, och tiderna krävde att hotellets ansikte utåt måste vara ett ungt ansikte.

Det var logiskt och grymt på sätt och vis. Men Emily var inte gammal. Hon hade inte fyllt femtio än. Det måste finnas lagar mot den sortens diskriminering. ”Nej, de sa inte att jag var avskedad. De höll mig bara i bakgrunden med pappersarbete, borta från barnen, utanför bild20

salen. Det var outhärdligt så jag slutade. Men det var de som hade tvingat mig till det.” ”Var du upprörd?” Charles var mycket deltagande. ”Ja, absolut, till att börja med. Jag var mycket uppriven.

Det var liksom som om allt jag hade gjort i åratal inte var värt någonting. Jag hade vant mig vid att träffa människor på konstmuseer som ofta sa: ’Miss Lynch, det var hos er som mitt intresse för konst väcktes’, och jag tyckte att de bara avfärdade allt det där när de lät mig sluta. Som om de sa att jag inte hade bidragit med någonting.”

Charles kände att han fick tårar i ögonen. Hon beskrev exakt hans egna år som vaktmästare på hotellet. Avfärdad. Det var så han kände det.

Emily hade gaskat upp sig. Hon snurrade små remsor av deg som hon lade ovanpå pajen och röjde sedan snabbt undan på köksbordet. ”Men min vän Betsy sa att jag var tokig som satt och tjurade i ett hörn. Jag borde säga upp mig genast och sätta igång att göra sådant som jag verkligen ville. Ta itu med resten av mitt liv, kallade hon det.” ”Och gjorde du det?” frågade Charles.

Vilket underbart ställe Amerika var! Han skulle aldrig kunna göra något sådant här – aldrig i livet. ”Ja, det gjorde jag. Jag satte mig och gjorde en lista över vad jag ville göra. Betsy hade rätt. Om jag hade fått tjänst på en annan skola kanske samma sak skulle hända igen. Jag hade lite sparpengar så jag hade råd att vara utan lön ett tag. Problemet var att jag inte riktigt visste vad jag ville göra så jag gjorde flera saker.

Först gick jag en matlagningskurs. Tralala. Det är därför jag kan göra kycklingpaj så snabbt. Sedan gick jag en intensivkurs och lärde mig att använda datorer och internet ordentligt så att jag skulle kunna få jobb på kontor om jag ville det. Sedan gick jag en kurs på ett trädgårdscenter om plantering i balkonglådor och krukor. När jag hade lärt mig en massa saker bestämde jag 21

mig för att ge mig ut och se mig om i världen.” ”Och Betsy? Gjorde hon också det?” ”Nej. Hon kunde redan använda internet och hon vill inte laga mat för hon bantar jämt, men passionen för balkonglådor delar hon faktiskt med mig.” ”Och anta att de bad dig komma tillbaka till ditt gamla jobb? Skulle du göra det?” ”Nej. Det kan jag inte nu ens om de faktiskt skulle fråga. Nej, nu för tiden har jag alldeles för många järn i elden”, sa Emily. ”På så vis”, nickade Charles. Det såg ut som om han var på väg att säga något mer men hejdade sig. Han for upp och hämtade mer mjölk till teet istället.

Emily visste att det var något han ville säga och hon var bra på att lyssna. Han skulle klämma fram med det till slut. ”Saken är den”, sa han sakta och ansträngt, ”sanningen är att de nya kvastarna som ska sopa rent, sveper med sig mycket av det som var värdefullt och väsentligt förutom att sopa bort spindelväv och sådant …”

Då förstod Emily. Det här måste hanteras med försiktighet.

Hon tittade medkännande på honom. ”Ta en kopp te till, farbror Charles.” ”Nej, jag måste tillbaka”, sa han. ”Måste du? Jag menar, tänk efter ett litet tag, farbror Charles. Måste du det? Vad mer kan de göra mot dig? Som de inte redan har gjort, menar jag?”

Han tittade noga på henne.

Hon förstod.

Den här kvinnan som han aldrig hade träffat förrän idag insåg, utan att han hade behövt säga det, precis vad som hade hänt Charles Lynch. Något som hans egen hustru och son inte alls hade förstått.

Kycklingpajen den kvällen gjorde stor succé. Emily hade gjort en sallad också. Samtalet flöt lätt och Emily tog upp ämnet om sin egen pensionering.

22

”Det är helt fantastiskt att det man allra mest bävar för kan visa sig vara rena välsignelsen! Inte förrän efteråt insåg jag hur stor del av mitt liv jag hade tillbringat på tåg och stadsbussar.

Inte konstigt att det inte fanns någon tid över till att lära sig internet och småskalig odling.”

Charles tittade beundrande på henne. Utan att det ens märktes hade hon jämnat vägen för honom. Han hade tänkt berätta det för Josie imorgon men han kanske skulle kunna säga det nu genast.

Det gick mycket lättare än han hade trott var möjligt. Han förklarade sakta att han länge hade haft tankar på att sluta på hotellet. Saken hade kommit på tal nyligen och förunderligt nog hade det visat sig att det även skulle passa hotellet och därför skulle hans avgång ske genom ömsesidig överenskommelse.

Det enda han behövde göra nu var att se till att han fick något slags skälig kompensation.

Han sa att han hela eftermiddagen hade kommit på massor med idéer om vad han skulle vilja göra.

Josie häpnade. Hon tittade ängsligt på Charles ifall han bara låtsades vara så oberörd. Han kanske bara babblade på men var helt uppriven inombords. Men så vitt hon kunde se verkade han tala från hjärtat. ”Jag antar att det är vad vår Herre vill med dig”, sa hon fromt. ”Ja, och jag tar emot det med båda händerna.”

Charles Lynch talade verkligen sanning. Han hade inte känt sig så befriad på länge. Sedan han hade pratat med Emily på lunchen idag hade han börjat inse att det fanns en hel värld där ute.

Emily rörde sig fram och tillbaka, dukade av och hämtade efterrätt och lite då och då blandade hon sig i samtalet. När hennes farbror sa att han skulle bli tvungen att ta hand om mrs Montys hund tills hon blev utskriven från var hon nu befann sig, föreslog Emily att Charles skulle kunna gå ut med andra människors hundar också.

23

”Den trevlige Paddy Carroll, slaktaren, har en jättestor hund som heter Dimples som behöver gå ner minst fem kilo i vikt”, sa hon entusiastiskt. ”Jag skulle inte kunna ta betalt av Paddy”, invände Charles.

Josie instämde. ”Paddy och Molly Carroll är grannar, förstår du, Emily. Det skulle kännas konstigt att be dem betala Charles för att gå ut med den stora, dumma hunden. Det skulle låta väldigt sniket.” ”Det förstår jag naturligtvis och man vill ju inte vara sniken, men å andra sidan kanske han kan tänka sig att ge er några lammkotletter eller fin nötfärs lite då och då.”

Emily trodde starkt på byteshandel och Charles verkade tro att det var fullt möjligt. ”Men skulle det finnas något riktigt jobb, Emily, ett yrke, ett liv så som Charles hade på hotellet? Där han var en person som betydde något?” ”Jag skulle inte klara mig på att bara gå ut med hundar, men jag skulle kanske kunna få jobb på en kennel, det skulle jag verkligen gilla”, sa Charles. ”Och kanske det finns något annat som ni bägge två verkli­ gen har velat göra?” sa Emily. ”Jag tyckte ju det var så roligt att söka mina rötter och göra ett släktträd. Inte för att jag föreslår att ni ska göra det, förstås.” ”Hm, vet du vad vi alltid har velat göra …?” började Josie försiktigt. ”Nej. Vad då?” Emily var intresserad av allting så det var lätt att prata med henne.

Josie fortsatte. ”Vi har alltid tyckt att det är synd att sankt Jarlath aldrig har blivit hyllad ordentligt i det här området. Jag menar, vår gata är uppkallad efter honom men ingen man träffar vet något om honom. Charles och jag tänkte att vi kanske kunde skrapa ihop pengar och resa en staty till hans minne.” ”En staty av sankt Jarlath! Tänka sig!” Emily var förvånad.

Det hade kanske varit fel av henne att uppmuntra dem till fritt tänkande. ”Levde inte han för ganska länge sen?” Hon aktade 24

sig noga för att inte verka betänksam mot Josies plan, särskilt eftersom hon såg Charles lysa upp av entusiasm.

Josie viftade bort hennes invändning. ”Äsch, det är inget problem. Om han är ett helgon spelar det väl ingen roll om han dog för bara ett par år sedan eller på femhundratalet?” sa Josie. ”På femhundratalet?” Det var till och med värre än Emily hade befarat. ”Ja, han dog omkring 520 e.Kr. och hans dag firas den 6 juni.” ”Och det vore en mycket lämplig tid på året för en liten procession till hans minnesplats.” Charles var redan i full gång med att planera det hela. ”Kom han från den här trakten?” frågade Emily.

Uppenbarligen inte. Jarlath var från andra sidan av landet, Atlantkusten. Han hade grundat det första ärkebiskopatet i Tuam. Han hade undervisat andra stora heliga män, andra helgon rentav: sankt Brendan av Clonfert och sankt Colman av Cloyne. Platser som låg miltals bort. ”Men man har alltid tillbett honom här”, förklarade Charles. ”Varför skulle man annars ha uppkallat en gata efter honom?” undrade Josie.

Emily undrade vad som skulle ha hänt om hennes far Martin Lynch hade stannat kvar här. Skulle han ha blivit en enkel, förnöjd människa som Charles och Josie istället för det missnöjda fyllo som han hade utvecklats till i New York? Men hela den här historien med helgonet som hade dött långt borta för hundratals år sedan var väl ändå rena fantasierna? ”Problemet skulle förstås vara att skrapa ihop pengar till det här statyprojektet samtidigt som ni måste kunna försörja er”, sa Emily.

Det var tydligen inte alls något problem. De hade sparat pengar i åratal och hoppats få använda dem till Noels prästutbildning, få skänka en son till Gud. Men deras förslag hade inte fallit i god jord. Deras avsikt hade alltid varit att bespa25

ringarna skulle tillägnas Gud på något sätt och nu hade det perfekta tillfället kommit.

Emily Lynch sa till sig själv att inte försöka förändra världen.

Det var inte läge att tänka på alla de välgörande ändamål som pengarna skulle kunna användas till – många i katolska kyrkans regi till och med. Emily skulle helst ha velat att pengarna kom Josie och Charles till del så att de kunde få det lite bekvämt efter ett långt, arbetsamt liv med låga löner. De hade fått utstå det som för dem måste ha varit en tragedi – att drömmen om sonens kall inte hade ”fallit i god jord”, för att använda deras egna ord. Men det fanns oövervinnliga krafter som aldrig kunde bekämpas med logik och pragmatism. Det visste Emily Lynch alldeles bestämt.

Noel hade haft en lång, eländig dag. Mr Hall hade frågat honom två gånger om han mådde bra. Det låg något bakom frågan, något hotfullt. När han ställde frågan för tredje gången undrade Noel hövligt varför han frågade. ”Jag hittade en tom flaska som tycks ha innehållit gin innan den tömdes”, sa mr Hall. ”Och vad har det med mig att göra och huruvida jag mår bra eller inte?” hade Noel frågat. Han var självsäker nu, rentav djärv.

Mr Hall betraktade honom länge och strängt under buskiga ögonbryn. ”Det må vara hur som helst med den saken, Noel. Det finns många grabbar som tar flyget till fjärran länder som gladeligen skulle göra det jobb som det är meningen att du ska sköta.”

Han hade gått vidare och Noel hade sett att andra anställda tittade bort.

Noel hade aldrig upplevt mr Hall på det viset. För det mesta brukade han fälla någon vänlig kommentar, några uppmuntrande ord om att fortsätta para ihop adresslappar med kvitton, gå igenom liggare och fakturor – de enklast tänkbara kontorssysslor.

26

Mr Hall verkade tycka att Noel kunde bättre och hade kommit med många positiva förslag i början. En tid när det fanns lite hopp. Men inte nu. Det här var mer än en tillrättavisning, det var en varning. Det hade skakat om honom och på vägen hem ledde fötterna honom till Caseys stora, trösterika pub.

Han hade ett svagt minne av att det hade blivit lite för mycket förra gången han var där, men han tvekade bara ett ögonblick innan han gick in.

Mossy, gamle Caseys son, såg nervös ut. ”Oj Noel, är det du?” ”Ge mig ett glas, tack, Mossy.” ”Hm, det är inte någon vidare bra idé, Noel. Du är portad, det vet du. Far sa …” ”Din far säger en massa saker i hetsiga stunder. Det där är över för länge sen.” ”Nej, det är det inte, Noel. Jag är ledsen, men så är det.”

Noel kände en muskelryckning i pannan. Han fick ta det varligt nu. ”Nåja, det är hans beslut och ditt med. Det råkar vara så att jag har slutat dricka och det jag i själva verket beställde var ett glas lemonad.”

Mossy tittade upp på honom med öppen mun. Hade Noel Lynch slutat dricka! Vänta tills fadern fick höra det! ”Men om jag inte är välkommen till Caseys får jag börja gå någon annanstans. Hälsa så gott till din far.”

Noel gjorde en ansats till att gå. ”När slutade du med starkvaror?” frågade Mossy. ”Det är inget du har med att göra numera, Mossy. Du får fortsätta att servera sprit till folk här. Lägger jag mig i din rätt att göra det? Absolut inte.” ”Vänta lite, Noel”, ropade Mossy.

Noel sa att han tyvärr var tvungen att gå. Och med huvudet högt gick han ut från lokalen där han hade tillbringat så mycket av sin lediga tid.

Det blåste en kall vind på gatan när Noel lutade sig mot väg27

gen och tänkte över vad han just hade sagt. Han hade bara sagt det för att förarga Mossy, som bara fånigt upprepade vad hans far sade. Nu var han tvungen att leva upp till sina ord. Han kunde aldrig dricka på Caseys mer.

Han skulle bli tvungen att gå till det där stället dit Declan Carrolls far gick med sin stora lurviga hund. Stället där ingen hade ”vänner” eller ”polare” eller ”folk” som de träffade. Där hette det ”stallbröder”. Muttie Scarlet brukade alltid konferera med sina stallbröder om hur det kunde tänkas gå i något stort lopp eller i en fotbollsmatch. Det var inte ett ställe som Noel hade varit förtjust i hittills.

Skulle det inte vara mycket lättare om han faktiskt hade slutat dricka? Då kunde mr Hall hitta hur många flaskor som helst. Mr Casey skulle vara ångerfull och ursäktande vilket vore en fröjd att se. Noel själv skulle få massor av tid över till att börja göra sådant som han verkligen ville göra. Han skulle kunna ta upp studierna igen och ta examen i ekonomi så att han kunde bli befordrad. Kanske till och med flytta ut från St Jarlath’s Crescent.

Noel tog en lång, fundersam promenad runt Dublin, upp längs kanalen, ner genom de georgianska kvarteren. Han såg in i restauranger där killar i hans egen ålder satt vid bord mittemot flickor. Noel var inte socialt utstött, det var självförvållat att han bara levde i sin egen värld där sådana flickor aldrig fanns. Och varför var det så? För att Noel hade fullt upp med att supa.

Det skulle inte vara så nu längre. Han skulle ge sig själv en dubbel gåva: nykterhet och tid, mycket mer tid. Han kollade klockan innan han gick in på St Jarlath’s Crescent nummer 23.

Alla hade säkert gått och lagt sig vid det här laget. Det var ett så omvälvande beslut att han inte ville röra till det med prat.

Han hade fel. Allesammans var uppe och satt vakna och pigga runt köksbordet. Tydligen skulle hans far sluta på hotellet där han hade jobbat i hela sitt liv. Det verkade som om de hade adopterat en liten king charles spaniel vid namn Caesar med 28

enorma ögon och själfull blick. Hans mor planerade att arbeta färre timmar på kexfabriken. Kusin Emily hade träffat de flesta i kvarteret och blivit god vän med allihop. Och, mest oroväckande av allt, de tänkte sätta igång ett projekt för att resa en staty för något helgon som, om han någonsin hade funnits, hade dött för ettusenfemhundra år sedan.

De hade varit helt normala i morse när han gick hemifrån.

Vad var det som hade hänt?

Han kunde inte som vanligt slinka in på sitt rum och ta fram en flaska från lådan som det stod ”konstnärsmaterial” på. Den innehöll mest oanvända målarpenslar och oöppnade flaskor gin eller vin.

Inte för att han någonsin tänkte dricka av dem igen, förstås.

Han hade glömt bort det. Plötsligt kände han sig väldigt tung och dyster till sinnes där han satt och försökte ta in de märkliga förändringar som skulle äga rum i hans hem. Det skulle inte komma någon skön glömska efteråt, istället en natt då han måste försöka undvika lådan med konstnärsmaterial eller kanske rentav hälla ut innehållet i tvättstället i sitt rum.

Han kämpade för att uppfatta vad hans far pratade om: promenera med hundar, ta hand om husdjur, samla in pengar, återupprätta sankt Jarlath. Aldrig under alla år som Noel druckit hade han upplevt någonting så overkligt och oväntat som detta. Och alltsammans hände en kväll när han var helt nykter.

Noel skruvade lite på sig och försökte fånga kusin Emilys blick.

Det måste vara hon som var ansvarig för denna plötsliga sinnesförändring – känslan att den här dagen var den första dagen i allas liv. Han tyckte det var galenskaper, farliga idéer i ett hushåll där ingenting hade förändrats på flera decennier.

Mitt i natten vaknade Noel och hade kommit fram till att beslutet att sluta dricka inte var något som man kunde ta lättvindigt på. Han skulle ta itu med det i nästa vecka när allt hade lugnat ner sig igen. Men när han sträckte sig efter flaskan i lådan kände han, med en skärpa som han inte ofta hade upplevt, 29

att nästa vecka på något vis aldrig skulle bli av. Han hällde ut två flaskor gin i vasken och sedan två flaskor rödvin.

Han återvände till sängen och låg och vred och vände på sig tills väckarklockan ringde nästa morgon.

I sitt sovrum öppnade Emily sin laptop och skickade ett meddelande till Betsy.

Det känns som om jag har bott här i flera år och ändå har jag inte varit i det här landet över natten än!

Jag har kommit vid en tid då otroligt mycket förändras. Alla i hushållet har påbörjat något slags resa. Min fars bror har blivit uppsagd från sitt jobb som hotellvaktmästare och ska nu starta en verksamhet med hundpromenader, hans fru hoppas kunna gå ner i tid på sitt jobb och verka för att få en staty rest för ett helgon som dog för – vänta ska du få höra – ettusenfemhundra år sen!

Sonen i huset, som är lite av en enstöring, har valt idag av alla dagar att ge upp sin kärlek till spriten. Jag kan höra hur han spolar ner flaskvis av den varan i avloppet på sitt rum.

Varför trodde jag att det skulle vara fridfullt och lugnt här, Betsy? Har jag lärt mig någonting om livet eller är jag dömd att flacka runt på jorden och lära mig föga och förstå i stort sett ingenting?

Svara inte på den frågan. Det är ingen fråga egentligen, sna­ rare en fundering. Jag saknar dig.

Kram, Emily

30