9789152636206 by Smakprov Media AB

ELIN SANTELL | CHRISTINA ZAAR

Samtal med unga pรฅ liv och dรถd

ELIN SANTELL | CHRISTINA ZAAR

Samtal med unga pรฅ liv och dรถd

grafisk form :

Margareta Brisell Axelsson

Drukarnia Dimograf, Polen 2016

isbn 978-91-526-3620-6 texter ur

Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 DEL I 1. Det existentiella samtalet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 2. Gemenskap och kommunikation . . . . . . . . . . . . 30 Självmordstankarna fick komma upp till ytan Intervju med Karin, 19 år . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 3. Vad kan församlingen erbjuda? . . . . . . . . . . . . . 53 Ibland ville jag bara försvinna … Intervju med Adam, 20 år . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 4. Uppdrag i församlingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 DEL II Ångesten reduceras när de farliga tankarna får finnas Intervju med Monica Eckerdal, jourhavande präst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 5. I dödens närhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

Kyrkan hjälper människor att leva med den smärta som inte kan tas bort Intervju med Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare . . . . . . . . . . . . . . . . 110 6. Att förebygga självmord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 118 Sorgen sitter i hela kroppen Intervju med Clary Nilsson, diakon . . . . . . . . . 138 7. Att vara medmänniska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 Det här är viktigt! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157 Om författarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Förord

om nyvigd diakon var jag under kort tid med om flera självmord bland ungdomar där jag var verksam. Efter de händelserna deltog jag i utbildningen ”Stöd för barn och unga i sorg” på Ersta Sköndal högskola, men när jag sökte böcker på temat suicid – själavård – kyrka var det svårt att hitta material. I mitt arbete som diakon i Svenska kyrkan har jag fått kunskap och erfarenheter som jag nu vill dela med mig av. Alla erfarenheter och exempel som finns i boken är anonymiserade och återberättas på ett sådant sätt att det inte går att identifiera personer eller sammanhang. Exemplen är tagna både från mitt eget och från kollegers arbete. Förhoppningsvis kan de inspirera andra till att också bidra. Tillsammans kan vi bereda utrymme för ungdomars existentiella tankar. Denna bok riktar sig till alla som möter ungdomar. Den handlar om hur vi kan skapa en tillåtande och själavårdande miljö. Boken är indelad i två huvudavsnitt. Den första delen är mer allmän och utgår från hur församlingsarbete

kan genomsyras av en vilja till öppenhet för ungdomars existentiella frågor. Den andra går mer specifikt in på de existentiella frågor som handlar om att inte vilja leva, hur vi kan förhålla oss till dem och hur vi kan förebygga självmord. Boken blev verklighet när jag fick kontakt med journalisten Christina Zaar, som har många års erfarenhet av att skriva om svåra existentiella ämnen. Vår önskan är att boken ger läsarna frimodighet i mötet med unga. Stockholm oktober 2016 Elin Santell

Del I

1. DET EXISTENTIELLA SAMTALET

Själavård i församlingen Själavård är just det som ordet säger – vård av själen. Kyrkan erbjuder själavård genom präst, diakon eller annan medarbetare. I det själavårdande samtalet är de Guds företrädare. Som sådana är deras uppgift att visa den som söker upp dem för samtal att intet mänskligt är dem främmande – för inget är främmande för Gud. Det finns inga formler för hur ett själavårdande samtal ska vara eller vad det ska handla om. En ung människa som känner sig alldeles ensam behöver helt enkelt någon att tala med. En tonåring som upplevt föräldrarnas skilsmässa kan känna sig vilsen och osäker om rätt och fel och vad man kan, ska och får tycka. Har en mormor eller farfar dött och mamma eller pappa är i kris påverkar det hela familjen. Tonåringarna sörjer inte likadant som den vuxne som förlorat en förälder. Är det inte längre tillåtet att också vara glad emellanåt? Ibland kan samtalet handla om skuld, om dåligt samvete. En människa kommer och vill tala om något hon gjort som plågar henne. Då kan det vara lämpligt

att påminna om bikten. Det finns en starkt befriande kraft i att få sin skuld avlyft efter uppriktig ånger. På ett konfirmationsläger var fem av deltagarna flickor. De kom bra överens, men en av dem kände sig ofta lite utanför. Vi ledare uppmanade dem att se till att alla fick vara med i gruppen. En kväll fick jag ett samtal från flickans pappa. Han var mycket upprörd och sa att han skulle komma och hämta hem sin dotter om inte mobbningen upphörde. Jag blev förvånad, för trots att hon hade berättat att hon ibland kände sig osäker inför de andra flickorna hade vi inte sett någon mobbning. Detta påminde oss ledare om flera viktiga saker. Vi måste även förhålla oss till konfirmandernas vardagstillvaro. Känner de varandra sedan tidigare? Går de i samma skola, kanske rent av i samma klass? Finns det intriger? Jag sökte upp konfirmanden och talade med henne. Hon ville absolut inte att jag skulle säga något till de andra, men innan vi avslutade vårt samtal gick hon i alla fall med på det. När jag sedan talade med de andra flickorna visade det sig att ett par av dem gick i samma skola, och de visste att hon var mobbad där. Jag berättade att hon kände sig illa behandlad på lägret, och vi talade om att det är ett gemensamt ansvar att alla känner sig välkomna. Tanken landade direkt hos flickorna. De

frågade: ”Får vi gå och prata med henne fast hon inte vill prata med oss?” Jag följde med dem, och tårarna rann hos alla när de talade om vad som hänt och hur de kände sig. När de fått säga förlåt och luften var rensad behövde de heller inte skämmas efteråt. Det blev en stor förändring i stämningen efter det. Ibland kan samtalet handla om skam, om att skämmas över sig själv och sina tankar, hysa känslan att vara dålig. Skam kan vara allt från att skämmas för sitt utseende till att skämmas för den man är. Både skuld och skam tär på en människa och urholkar henne. Det finns en befriande kraft i att få sätta ord på sin skam. En ung pojke hade skadat sig själv så att han hade flera ärr efter brännmärken på överarmarna. Han skämdes för sina ärr och för att han hade varit sjuk. Han kände sig svag för att han gett sig själv dessa ärr. Klassen gjorde en resa till Auschwitz på vårterminen. Det var varmt, men han hade som vanligt långärmade plagg för att dölja sina ärr. Vid besöket i det tidigare koncentrationslägret drabbades han av de förfärande människoöden som mötte skoleleverna. Han insåg plötsligt och klart att han höll sig själv fången i sin skam och att ingen annan kunde hindra honom från att göra sig fri. Han satt inte inspärrad i en fångbarack utan var instängd i sig själv – ett fängelse han kunde bryta sig ur.

Det fick honom att fatta beslutet att inte längre skämmas över sig själv. Han satte på sig en kortärmad tröja. Flera av kamraterna frågade vad han hade för konstiga märken på armarna. Han kunde lugnt svara: ”Jag har dem för att jag har mått dåligt och skadat mig själv.” Det var en befrielse. Han lyfte bort skammen från sig själv. Det här blev början på ett långt och svårt arbete med att läka. Vid ett själavårdssamtal då en ung människa pratar med en vuxen kan hennes tankar tillåtas bli utsagda högt. Orden kan kännas pinsamma, smärtsamma. Samtalet kan handla om allt mellan himmel och jord. Där bereds utrymme för det man inte vågar säga i and ra sammanhang. Det är möjligt att uttrycka vad man själv har sagt och varit utsatt för och vad man hört andra säga. Den vuxne ger perspektiv på det som har hänt eller det som den unga grubblar över och påminner om att människovärdet alltid finns kvar i grund och botten. Den som är förtvivlad och kanske övergiven behöver höra att hon är värdefull för den hon är, för den hon möter i själavårdssamtalet och för Gud. Fula ord brukar dessutom avdramatiseras och mista sin skamliga laddning när de uttalas högt inför någon som förstår att de kommit till i konflikt och hastigt mod. Hur främmande det som en människa vill tala om

än kan vara för själavårdaren är det viktigt att han eller hon kan ta emot det som sägs och veta, förstå och inse att detta är också att vara människa. Det är den sökande som står i centrum.

Att ta emot ungdomar Varje år konfirmeras ungefär trettio procent av en ungdomskull. Det gör konfirmationen till den aktivitet som flest ungdomar i åldersgruppen väljer att lägga sin fritid på. I undervisningen deltar präster, diakoner, annan kyrklig personal och ibland frivilliga ledare. Där ges gott om utrymme för samtal och möten mellan de unga konfirmanderna och vuxna som inte är deras föräldrar. När vi visar att kyrkan är tillgänglig, att vi erbjuder en gemenskap och finns där för en ung människa under goda omständigheter, ja, då ökar sannolikheten för att de unga söker sig till kyrkan också vid andra tillfällen, inte minst när livet känns svårt. Vi behöver visa att det finns möjligheter, att det finns något att erbjuda även när livet är tungt. Hur tar vi emot en ung människa? Vågar vi möta den pojke eller flicka vi har framför oss utan ängslan? Är det inte lätt hänt att vi tänker mer på vad vi ska svara än på vad vi hör? Risken finns då att vi förlorar koncentrationen som ska riktas mot den människa

som sitter framför oss. Hur lätt är det inte att tänka ut handlingsplaner och hur svårt att leva oss in i det som anförtros oss av unga människor.

Viktigast av allt är att lyssna Varje människa går igenom tunga tider då och då under sitt liv. En del svårare och oftare, andra inte lika mörka och kanske bara sällan. Ingen lever ett helt liv utan svårigheter, bekymmer, oro, plågor eller sorg. När livet känns svårt är det inte ovanligt att unga människor prövar sina känslor med väldigt tunga tankar. De allra svartaste tankarna, de som rör sig omkring självmord, kan finnas hos den som mår riktigt dåligt, och de bör alltid tas på allvar. Alla som har sådana funderingar och tankar behöver dela dem med någon, med en människa eller med Gud. Det är nyttigt att få sätta ord på det som rör om i livet. När tankarna omvandlas till ord och uttalas, gärna högt, klarnar tanken. Perspektiven förändras. Till exempel kan det kännas som om världen går under för den som blir lämnad av flickvännen eller pojkvännen. Självkänslan sjunker till bottennivå, till ”värdelös”, skamkänslorna hettar i kinderna vid tanke på de fula ord som blev sagda, avskedet kanske var ett sms bara, vilket ytterligare spär på känslan av att vara värdelös. Då kan det vara bra att få sätta ord på tankarna.

Den som i dag är fjorton år var ett barn i går och är vuxen i morgon. Perspektiven glider och förändras väldigt snabbt under tonåren. Mycket händer på kort tid både fysiskt och mentalt. Kroppen växer och förändras, omvärlden ställer ökade krav, omdömet utvecklas först så småningom, och själen hinner kanske inte med.

Ungdomars uttryck Tonåringen, som varken är barn eller vuxen men på väg att bli vuxen, behöver testa många uttryck och möjligheter. Hur vill jag se ut? Hur vill jag bli sedd? Hur vill jag uppträda? Vem är jag över huvud taget? Är jag densamma i dag som i går? Och vem är jag i morgon? Förutom alla de frågor som rör den egna personen brottas den som är på väg från barndom till vuxenhet också med tankar om de riktigt stora ämnena som världen, universum, ondska, Gud, krig, svält och om det alls finns någon framtid. Alla dessa frågor är existentiella, både de som rör utseendet och de som rör världsalltet, från det lilla till det stora, från det som rör tonåringen själv till det som rör oss alla, ja, allt som rör vår tillvaro. Därför är det så viktigt att de existentiella frågorna får utrymme i konfirmationsundervisningen och i alla kyrkans möten med unga. Frågorna kan leda till experiment med kroppen, ut-

seendet och uppträdandet. De kan resultera i utmanande klädsel, avvikande hårfärg, beteenden som är svåra för vuxna att tolka eller förstå sig på. Vi måste både uppmärksamma ungdomars uttryck och ta dem på allvar. Ett hår som plötsligt är grönt, en klädsel som fått ett annorlunda stuk eller mycket speciella smycken har kanske just budskapet: ”Se mig!” Det räcker med en kommentar utan värdering. ”Jag ser att du har färgat håret.” Det som ser ut som extrema uttryck behöver inte nödvändigtvis ha sitt ursprung i problem eller svårigheter. De kan helt enkelt vara inspirerade av karaktärerna i en bok eller en film som det är lockande att efterlikna. Om någon söker uppmärksamhet genom extrema uttryck måste vi benämna det, men vi behöver inte förmedla sociala konventioners syn. Ett annat uttryck kan vara en vilja att smälta in, att göra sig osynlig. Vad säger det till exempel när en grupp flickor har precis likadana jeans, likadana tröjor och likadana frisyrer? Det kan vara ett sätt att göra sig osynlig, att låta sin egen person försvinna för att kunna tillhöra en grupp. Konformitet kan dölja. Många unga som ser alldeles vanligt välartade ut kan må riktigt dåligt. Uttrycken kan vara olika. En förändring till det yttre kan vara ett tecken på en inre förändring, som kan vara

skola där en elev hade begått självmord. Det blev början på flera års arbete med ungdomar i området genom skolbesök, samtalsgrupper, enskilda samtal, studier i själavård och suicidprevention. Värdet av det existentiella samtalet framstod allt tydligare. Det kan rädda liv, vi får inte alltid reda på vilka. I Samtal med unga på liv och död beskriver Elin Santell tillsammans med journalisten Christina Zaar vad vuxna i kyrkan kan tillföra i ungdomars liv genom att bli deras samtalspartners.

ISBN 978-91-526-3620-6

789152 636206

ELIN SANTELL | CHRISTINA ZAAR

När vi visar att kyrkan är tillgänglig, att vi erbjuder en öppen hand och finns där för en ung människa som mår väl, ja, då ökar sannolikheten för att ungdomar söker sig till kyrkan också vid andra tillfällen, inte minst när livet känns svårt.

Samtal med unga på liv och död

Som ny diakon blev Elin Santell kallad till en

ELIN SANTELL | CHRISTINA ZAAR

Samtal med unga på liv och död