9789186480363

DAV I D FOE NK I NOS

Nu även en film med Audrey Tautou och François Damiens

nathalie – en delikat historia

roman

David Foenkinos

Nathalie – en delikat historia roman

Översättning från franska: Sofia Strängberg

Helsingborg/Stockholm

DAVID FOENKINOS, NATHALIE – EN DELIKAT HISTORIA Originalets titel: La délicatesse Copyright © Éditions Gallimard 2009 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citaten i boken är hämtade ur följande verk: Sid. 5 och 88: Émile Cioran, Bitterhetens syllogismer, Symposion, Stockholm 1989. Översättning av Jon Milos.

Sid. 12 och 232-233: Julio Cortázar, Hoppa hage, Modernista, Stockholm 2007. Översättning av Peter Landelius.

Sid. 16: Alfred de Musset, Lorenzaccio / övers. noter och efterskrift, Stockholms universitet, Reproenhet, Stockholm 1984. Översättning av Magnus Röhl.

Sid. 129: August Strindberg, Fadren, Fröken Julie, Natur & Kultur, första e-boksupplagan, Stockholm 2004.

Sid. 53 och 55: den svenska översättningen av délicatesse och délicat är hämtad ur Natur & Kulturs fransk-svenska ordbok. Stockholm, 1995. Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Michaël Crotto Författarporträtt: Catherine Hélie © Éditions Gallimard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 andra tryckningen ISBN 978-91-86480-36-3 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm nathalie@sekwa.se

www.sekwa.se

Jag skulle aldrig kunna förlika mig med tingen, om så varje ögonblick slet sig loss från tiden för att ge mig en kyss. É M I L C I OR AN

1 N atha l ie v a r ga n s k a tystlåten (och feminin på ett lite schweiziskt vis). Hon hade tagit sig igenom tonåren utan problem och stannat vid alla övergångsställen. När hon var tjugo såg hon framtiden som ett löfte. Hon älskade att skratta och hon älskade att läsa. Två aktiviteter som hon sällan gjorde samtidigt. Hon hade nämligen en förkärlek för sorgliga böcker. Men eftersom hon tyckte att den litterära banan verkade alltför abstrakt bestämde hon sig för att plugga ekonomi. Trots att hon ständigt gick omkring med något drömskt i blicken var hon noggrannheten själv. Hon kunde sitta i timmar och studera kurvor över BNP-utvecklingen i Estland med ett gåtfullt leende på läpparna. När hon skulle ta steget in i vuxenlivet hände det ibland att hon tänkte tillbaka på sin barndom. Minnesbilder av några lyckliga stunder, alltid desamma. Hon sprang på en strand, steg ombord på ett flygplan och sov i sin fars famn. Men hon kände sig inte nostalgisk, aldrig någonsin. Och det är ganska ovanligt för en Nathalie.1 1 Kvinnor som heter Nathalie är annars ofta nostalgiska till sin läggning.

7

2 D e f l e s t a p a r älskar att försköna verkligheten en smula och intala sig att det var något speciellt med hur just de träffades. Oräkneliga förhållanden som blivit till på de mest banala sätt kryddas allt som oftast med detaljer som likafullt kan framkalla rysningar av välbehag. Det handlar i själva verket om att se saker som man vill se dem.

Nathalie och François träffades på gatan. Det är alltid vanskligt för en man att gå fram till en okänd kvinna. Hon kan inte låta bli att tänka: ”Undrar om det hör till vanligheterna att han raggar så här?” Männen brukar säga att det är första gången. De får det att låta som om de blivit betagna av en bländande skönhet och för en gångs skull lyckats övervinna sin blyghet. Kvinnorna svarar automatiskt att de inte har tid.

Nathalie var inget undantag i det avseendet. Men det var korkat, för hon hade inget särskilt för sig och gillade tanken på att en man kom fram till henne på gatan. Det var aldrig någon som vågade annars. Vid ett flertal tillfällen hade hon tänkt: Ser det ut som om jag går och surar eller drar benen efter mig? En väninna till henne hade sagt: 8

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

”Ingen skulle få för sig att hejda dig på gatan, för du ser ut att vara jagad av tiden.”

När en man går fram till en okänd kvinna är det i regel för att säga något snällt. Man kan undra om det över huvud taget finns någon suicidal man som skulle hejda en kvinna och dräpa till med: ”Hur kan du gå i sådana skor? Med tårna ihopklämda som Gulag-fångar! Det är skamligt, du är värre än Stalin!” Vem skulle häva ur sig något sådant?

Definitivt inte François, som var klok nog att hålla sig till komplimanger. Han försökte definiera det mest svårdefinierbara tillstånd som finns: förvirring. Varför hade han hejdat just henne? Mest handlade det om hennes sätt att gå. Han hade aldrig sett en kvinna röra sig på det viset, nästan flickaktigt, som om hon dansade fram. Hon utstrålade en naturlighet som berörde honom, en elegans i rörelserna som fick honom att tänka: Hon är precis en sådan tjej jag skulle vilja ta med på en weekendresa till Genève. Så han fattade mod.

Om det bara hade varit lika enkelt som att fatta beslut. Det var dessutom första gången han gick fram till en vilt främmande kvinna. Det var precis där och då de möttes, på trottoaren. En helt och hållet klassisk start, vilket ofta innebär att fortsättningen blir allt annat än klassisk.

Först stakade han sig väldigt, men plötsligt kom allt som ett rinnande vatten. Orden drevs fram av en smått patetisk 9

d a vid fo en kin os

men samtidigt rörande känsla av hopplöshet. Det är det som är magiskt med inre motsägelser: situationen var så pinsam att han klarade den galant. Efter en halv minut lyckades han till och med få henne att le. Isen var bruten. Hon gick med på att ta en kopp kaffe och han förstod att hon inte hade det minsta bråttom. Han kunde knappt fatta att han satt där tillsammans med en kvinna som han nyss hade fått syn på. Han hade alltid tyckt om att betrakta kvinnor ute på stan. Han mindes till och med att han som den romantiska tonåring han varit hade följt flickor från fina familjer ända till dörren.

I metron hände det att han bytte vagn därför att han ville sitta närmare en kvinna som han lagt märke till på håll. Även om han lydde under sinnlighetens diktatur var han i själ och hjärta en romantiker som trodde att hela kvinnosläktet kunde reduceras till en enda kvinna.

Han frågade vad hon ville dricka. Valet av dryck var avgörande. Om hon beställer koffeinfritt kaffe reser jag mig och går, tänkte han. Det var inte okej att dricka koffeinfritt kaffe på en första träff. Det är den minst sällskapliga dryck som finns. En kopp te är inte mycket bättre. Knappt har man träffats och redan slår man sig till ro i en löjlig bubbla. Man vet med sig att man kommer att tillbringa söndagseftermiddagarna framför tv:n. Eller ännu värre: hos svärföräldrarna. Ja, tedrickande är alla gånger något man ägnar sig åt hemma hos svärföräldrarna. Så vad tänkte hon ta? Alkohol? Nej, inte 10

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

så här dags, det var inte bra. Man kan bli avskräckt om en kvinna börjar dricka utan vidare. Inte ens ett glas rött skulle gå an. Medan François väntade på att hon skulle bestämma vad hon ville ha funderade han vidare över vad olika drycker ger för första intryck av en kvinna. Vad fanns kvar? CocaCola eller någon annan läsk … nej, omöjligt, det var inte ett dugg kvinnligt. I så fall kunde hon lika gärna be om ett sugrör också. Men en juice vore inte så dumt, tänkte han till slut.

Ja, juice är trevligt. Det är socialt och lagom provokativt. Det tyder på att hon är lugn och harmonisk. Men vilken sorts juice? Stora klassiker som äpple och apelsin bör man nog helst undvika, det är uttjatat. Man måste vara lite originell, utan att för den skull bli excentrisk. Papaya eller guava kan skrämma iväg folk. Nej, det bästa är att välja något mitt emellan, som aprikos. Där har vi det! Aprikosjuice är perfekt.

Om hon tar det gifter jag mig med henne, tänkte François.

I samma ögonblick tittade Nathalie upp från menyn, som om hon plötsligt väckts ur sina funderingar. Samma funderingar som främlingen mittemot henne hade suttit med.

– Jag tar en juice …

– …?

– Jag tror att jag tar en aprikosjuice.

Han såg på henne som om hon vore en utomjording.

Att hon gick med på att sitta på café med en vilt främmande man var för att hon hade fallit för hans charm. Hon hade 11

d a vid fo en kin os

genast tyckt om att han var både fumlig och frimodig, som ett mellanting mellan Pierre Richard och Marlon Brando.

Och så var det något med hans utseende som hon gillade hos män: han var lätt skelögd. Väldigt lite, men ändå så att det syntes. Ja, det var en överraskande upptäckt. Och så hette han François. Hon hade alltid varit förtjust i det namnet. Det var elegant och rofyllt, och stämde med hennes uppfattning om femtiotalet. Han pratade alltmer avspänt. Det blev aldrig obehagligt tyst, kändes aldrig pinsamt eller ansträngt mellan dem. Efter tio minuter hade de helt glömt hur han först kommit fram till henne på gatan. Det var som om de redan kände varandra och nu sågs igen eftersom de stämt träff. Det var häpnadsväckande enkelt. Så enkelt att de häpnade över alla tidigare träffar, alla gånger när de känt sig tvungna att prata, försöka vara roliga och framstå i god dager.

Det kändes nästan löjligt självklart. Nathalie betraktade killen som nyss hade varit helt obekant för henne, och efterhand bleknade alla tecken på främlingskap inför hennes blick. Hon försökte minnas vart hon varit på väg när hon mötte honom. Det var suddigt. Det var inte likt henne att promenera omkring på måfå. Hade hon inte velat se miljöerna som hon just läst om i romanen av Cortázar? Nu hade litteraturen gripit in i deras liv. Ja, så var det, hon hade läst Hoppa hage och fastnat för de scener där bokens hjältar försöker stöta ihop på gatan trots att de följer färdvägar som fötts ur en fras från en clochard. På kvällen kollade de hur de gått på 12

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

kartan och pekade ut var deras vägar hade kunnat korsas och när de måste ha snuddat vid varandra. Det var alltså dit hon varit på väg: in i en roman.

3 Nathalies tre favoritböcker Herrens sköna av Albert Cohen * Älskaren av Marguerite Duras * Skilsmässan av Dan Franck

4 François arbetade i finansvärlden. Efter fem minuter i hans sällskap föreföll det lika underligt som att Nathalie hade valt att satsa på ekonomi. Kanske går det konkretas grymhet ständigt emot det vi är ämnade för. Å andra sidan 13

d a vid fo en kin os

var det svårt att tänka sig vad han skulle ha sysslat med annars. Trots att han hade verkat blyg vid mötet med Nathalie var han livfull och sprudlade av energi och idéer. Med sin entusiasm hade han kunnat bli vad som helst, kanske till och med handelsresande i slipsar. Det var lätt att tänka sig hur han stod med en resväska och tog folk i hand i hopp om att ta deras pengar. Han hade den irriterande charmen hos säljare som kan pracka på en vad som helst. Han hade kunnat få folk att åka på skidsemester mitt i sommaren, eller simma i isländska sjöar. Han var den sortens man som en enda gång går fram och börjar prata med en kvinna på gatan och finner den rätta. Han verkade lyckas med allt. Så varför inte finansvärlden? Han tillhörde gruppen unga börsmäklare som satsar miljonbelopp med barndomens Monopolspel i färskt minne. Men så snart han gick från banken blev han en annan. Börsnoteringarna lämnade han kvar på kontoret. Hans yrke hade aldrig hindrat honom från att odla sina intressen. Mest av allt älskade han att pussla. Det kan verka underligt, men inget gav honom mer stimulans än att ägna en hel lördag åt att lägga tusenbitarspussel. Nathalie tyckte om att titta på sin fästman, där han halvsatt på golvet inne i vardagsrummet. Ett ljudlöst skådespel. Helt plötsligt kunde han ställa sig upp och utropa: ”Nej, kom så går vi ut!”

Det är det sista som bör sägas om François. Han var inte mycket för övergångar. Han tyckte om tvära kast och att gå från tystnad till full aktivitet.

14

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

Med François rusade tiden fram i vansinnig fart. Det var som om han hade förmågan att hoppa över vissa dagar och skapa egendomliga veckor utan torsdagar. Knappt hade de träffats förrän de firade två år tillsammans. Två år utan ett moln på himlen, något som kan sätta myror i huvudet på vilken grälsjuk partner som helst. Folk såg upp till dem som om de vore idrottshjältar. De var guldmedaljörer i kärlek. Nathalies studier gick lysande, och samtidigt försökte hon underlätta vardagen för François. Tack vare att hon hade funnit en man som var lite äldre än hon och som redan yrkesarbetade hade hon kunnat flytta hemifrån. Men eftersom hon inte ville snylta på François, bestämde hon sig för att arbeta några kvällar i veckan som platsanviserska på en teater. Hon gillade jobbet, inte minst för att det var en motvikt till den stränga universitetsmiljön. När publiken hade intagit sina platser gick hon och satte sig längst bak i salongen. Därifrån betraktade hon ett skådespel som hon kunde utantill. Hon rörde på läpparna samtidigt som skådespelarna på scenen och bugade för publiken under applåderna. Efteråt sålde hon program.

Eftersom hon kunde pjäserna utan och innan roade hon sig med att fylla vardagen med repliker, och inspirerad av Molière gick hon fram och tillbaka i vardagsrummet och jamade att katten var död. De senaste kvällarna gav man Mussets Lorenzaccio, som Nathalie spelade upp genom att haspla ur sig repliker i en salig blandning utan något som 15

d a vid fo en kin os

helst sammanhang. ”Kom med här; Ungraren har rätt.”

Eller: ”Vem är där i smutsen? Vem drar längs väggarna på mitt palats med så fasansfulla skrik?” Det var vad François fick höra när han försökte koncentrera sig den dagen.

– Kan du vara lite tystare? frågade han.

– Okej.

– Jag håller på med ett viktigt pussel.

Då lugnade sig Nathalie eftersom hon respekterade sin fästmans hängivna pusslande. Och det han nu höll på med liknade inte något av de andra. Det föreställde ingenting, inga slott, inga människor. Bara röda slingor som avtecknade sig mot en vit botten. Slingor som så småningom blev till bokstäver. Det var ett budskap i form av ett pussel.

Nathalie lade ifrån sig boken hon just hade öppnat och såg hur pusslet började ta form. Då och då vände sig François om och tittade på henne. Avslöjandets stund var strax inne.

Det var bara några bitar kvar och Nathalie kunde redan gissa sig till budskapet, omsorgsfullt skapat med hjälp av hundratals pusselbitar. Ja, nu kunde hon läsa vad det stod: ”Vill du bli min fru?”

16

5 Prispallen i pussel-VM i Minsk, 27 oktober–1 november 2008 1. Ulrich Voigt, Tyskland: 1 464 poäng.

2. Mehmet Murat Sevim, Turkiet: 1 266 poäng.

3. Roger Barkan, USA: 1 241 poäng.

6 S om f ö r a t t inte rucka på något i deras välfungerande relation, blev det en mycket lyckad bröllopsfest. En enkel och trivsam tillställning, varken överdådig eller alltför stillsam.

En flaska champagne per gäst, av praktiska skäl. Alla hade genuint trevligt. Man ska vara glad på bröllop. Gladare än på födelsedagskalas. Det finns en rangordning för hur mycket glädje som förväntas av en, och där ligger bröllop i topp. Man ska dansa och le och framåt natten ska man 17

d a vid fo en kin os

förmå alla gamlingar att gå och lägga sig. Det bör även nämnas hur strålande vacker Nathalie var. I veckor hade hon förberett sitt yttre alltmer nitiskt för att komma i toppform till bröllopet. Bättre förberedd kunde man inte bli: hon var vackrare än någonsin. Ett så speciellt tillfälle måste bevaras för eftervärlden, ungefär som när Armstrong placerade den amerikanska flaggan på månen. François blev gripen av vad han såg, och var den som bäst bevarade stunden i sitt minne. Hans fru satt mitt emot honom, och han visste att det var den bilden han skulle se framför sig i dödsögonblicket. Det var så det förhöll sig med den största lyckan. Då reste hon sig, tog mikrofonen och sjöng en Beatles-låt.1 François var galen i John Lennon. Han hade för övrigt klätt sig i vitt för att hedra sin idol. Och när de dansade blev brudens vithet ett med brudgummens.

Tyvärr började det regna. Det hindrade gästerna från att gå ut i friska luften och titta på stjärnhimlen. I sådana lägen älskar folk att komma med fåniga talesätt som ”Regn i brudkronan ger ett lyckligt äktenskap”. Varför måste man ständigt tvingas lyssna på sådana absurda påståenden? Det var naturligtvis inte så farligt. Det regnade, och det var väl synd, men det var inte mer med det. Festkvällen miste lite av sin glans när möjligheten att ta sig en nypa luft utomhus 1 Here, There and Everywhere (1966).

18

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

försvann. Gästerna tröttnade snart på att se regnet vräka ner allt häftigare. Några lämnade festen tidigare än planerat.

Andra fortsatte att dansa, precis som de skulle ha gjort om det hade snöat. Ytterligare några andra tvekade. Men det kunde väl kvitta lika för brudparets del? När lyckan är som störst kommer en stund när man blir ensam i vimlet. Ja, de stod ensamma bland virvlande valser och melodier. Han sade: ”Vi måste snurra så länge det bara går, snurra tills vi inte vet vart vi ska ta vägen.” Hon tänkte inte på någonting längre. För första gången levde hon mitt i livets mest intensiva och allomfattande form, det vill säga nuet.

François grep Nathalie om midjan och drog med henne ut.

De sprang genom trädgården. ”Du är galen”, ropade hon, men det var en galenskap som gjorde henne galen av glädje.

Genomblöta tog de skydd bakom några träd. Mitt i natten, i hällregnet, lade de sig raklånga på marken som alltmer liknade en lerig sörja. Deras vita kläder var ett minne blott.

François drog upp Nathalies klänning och sade vad han hade velat göra med henne ända sedan festen började. Han kunde till och med ha gjort det i kyrkan. Ett omedelbart sätt att hedra deras ”ja” till varandra. Han hade hållit tillbaka sin lust ända fram till den stunden. Nathalie blev förvånad över hans iver. Hon hade släppt alla andra tankar för länge sedan.

Hon följde sin mans rörelser, försökte andas normalt och inte dras med av hans hetsighet. Men hennes lust följde 19

d a vid fo en kin os

François lust. Hon längtade så efter att han skulle älska med henne, denna deras första natt som gifta. Hon väntade och väntade medan François tassade som katten kring het gröt, pulserande av energi och med en omättlig hunger efter njutning. Men precis när han skulle tränga in i henne blev han som förlamad. En ångest som hade kunnat höra ihop med rädslan för en överväldigande lycka, men så var inte fallet.

Det var något annat som plågade honom. Och som hindrade honom att fortsätta. ”Vad är det?” frågade hon. Och han svarade: ”Ingenting … ingenting … det är bara första gången jag älskar med en gift kvinna.”

7 Exempel på löjliga talesätt som folk älskar att slänga sig med Mister du en, står dig tusende åter. * Ett enkelt liv är nyckeln till lyckan. * Drar hon på munnen är segern vunnen.

20

8 D e f o r i v ä g på bröllopsresa, tog foton och kom hem igen. Nu måste de ta itu med det verkliga livet. Nathalie hade avslutat sina studier för över ett halvår sedan. Dittills hade hon haft bröllopsförberedelserna som förevändning att slippa söka jobb. Att ordna bröllop är som att bilda regering efter ett krig. Och vad gör man med kollaboratörerna? Alla krångliga beslut gjorde att hon med gott samvete kunde lägga all tid på bröllopsbestyr. Fast det var inte hela sanningen. Hon ville framför allt ha tid för sig själv, tid att läsa och gå runt och strosa, som om hon hade på känn att det var förströelser hon inte skulle hinna med framöver. Att hon skulle ha fullt upp med att arbeta, och säkert också med att vara gift.

Det var dags att gå på intervjuer. Efter några försök insåg hon att det inte skulle bli så lätt. Var det alltså det här som var ett normalt liv? Hon ville ändå tro att hon hade skaffat sig en bra utbildning och erfarenheter från några viktiga praktikplatser, där hon inte enbart serverat kaffe och stått vid kopiatorn. Hon hade en anställningsintervju på ett svenskt företag. Till hennes förvåning var det högste chefen och inte personalchefen som 21

d a vid fo en kin os

tog emot henne. När det gällde rekrytering ville han ha full kontroll. Så lät den officiella versionen. Sanningen var mycket enklare: han hade kommit in på personalavdelningen och fått syn på fotot på Nathalies cv. Det var något egendomligt med fotot, för det gav ingen klar bild av hur hon såg ut. Visst kunde man ana att hon var ganska snygg, men det var inte det som hade fångat chefens intresse. Det var något annat. Något som han inte riktigt kunde definiera och som snarare liknade en känsla – en känsla av klokhet. Ja, det var vad han hade känt.

Han tyckte att kvinnan på bilden såg klok ut.

Charles Delamain var inte svensk. Men så snart man steg in på hans rum började man undra om han inte strävade efter att bli det, om inte annat för att gå hem hos aktieägarna. På en Ikeamöbel stod ett fat med skorpor av det slag som smular mycket.

– Jag har gått igenom cv:t med stort intresse … och …

– Ja? – Ni bär vigselring. Är ni gift?

– Öh … ja.

Det blev tyst. Charles hade tittat på Nathalies cv flera gånger men aldrig lagt märke till att hon var gift. När hon sade ”ja” tog han ännu en snabbtitt på hennes cv. Hon var mycket riktigt gift. Det var som om fotot hade fått honom att förtränga hennes civilstånd. Men det gjorde väl egentligen detsamma? Intervjun måste fortsätta så att inga pinsamheter uppstod.

22

na th ali e – e n d e li ka t h i s to r i a

– Och ni planerar att skaffa barn? fortsatte han.

– Inte just nu, svarade Nathalie utan att tveka.

Det kunde verka som en helt naturlig fråga under en anställningsintervju med en nygift ung kvinna. Men hon tyckte att det kändes konstigt, utan att riktigt kunna definiera hur. Charles iakttog henne under tystnad. Till slut reste han sig och tog en skorpa.

– Får jag bjuda på en skorpa?

– Nej tack.

– Jo, men ta en nu.

– Tack, men jag är inte hungrig.

– Det är lika bra att vänja sig. Det är det enda vi äter här.

– Menar ni … att …?

– Ja.

9 I b l a n d f i c k N a t h a l i e för sig att folk var avundsjuka på henne för att hon var lycklig. Det var diffust, inget konkret, bara en tillfällig känsla. Men det var så hon upplevde det. Ofta var det småsaker som fick henne att känna så, som ett tvetydigt leende eller en konstig blick. Ingen kunde föreställa sig att hon emellanåt var rädd för lyckan, 23

DAV I D FOE N K I NOS

nathalie – en delikat historia ”Efter deras förra samtal hade han långsamt gått där­ifrån. Utan ett ljud. Lika försynt som ett semikolon i en åttahundrasidig roman.”

Nathalie och François lever lyckliga tillsammans, när François plötsligt dör efter bara några års äktenskap. Nathalie är övertygad om att hon aldrig kommer att se åt en annan man och gräver ner sig i sitt jobb på ett svenskt företag. Men en dag kysser hon på ren impuls sin kollega Markus, en nördig och försynt svensk, och en annorlunda romans börjar sakta men säkert spira. En innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek. © CAT H ER IN E H ÉLIE , ED IT I O N S G A L LIM A R D

David Foenkinos (f. 1974) är en av Frankrikes tio bäst säljande författare, och denna hans åttonde roman har rönt ett tiotal priser, sålt 1,1 miljon exemplar och översatts till tjugoåtta språk. Boken har även filmatiserats av David och Stéphane Foenkinos. Filmen har Sverigepremiär sommaren 2012 med titeln Nathalie. Översättning från franska: Sofia Strängberg

”Foenkinos fyller denna okonventionella kärlekshistoria med precis lagom mycket humor för att mildra tragiken i den. Ibland frammanar hans prosa Woody Allens dråpliga neuroser.” The Washington P ost Xavier Rigault and Marc-Antoine Robert present

Audrey TAUTOU

LA DÉLICATESSE

François DAMIENS

A film by David & Stéphane Foenkinos Screenplay by David Foenkinos Based on his novel, “La Délicatesse” published by Editions Gallimard 2009 ©

Original music and songs Emilie Simon

ISBN 978-91-86480-36-3

PH OTO © MI C H A ËL C R OT TO