9789175774138 by Smakprov Media AB

PI P I

Anna-Karin Andersson Ulrika Sรถderstrรถm Bild: Anna Westin

HEMLI S N E GH T A E R NS HEML IGH E T A E R

T A R

HEMLI S N E G

Anna-Karin Andersson Ulrika Sรถderstrรถm Bild: Anna Westin

Tidigare böcker av Anna-Karin Andersson hos Idus förlag: I skuggan av Blå Jungfrun, 2015 Klaras och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror, 2015 Flyga hem, 2016

Piratens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Anna-Karin Andersson och Ulrika Söderström © Illustratör: Anna Westin Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-7577-413-8

KAPITEL 1 Om att se ljus i natten och finna en nyckel

Aniara satte sig upp i sängen. Hon såg sig omkring. Rummet var kolsvart. – Benjamin, sover du? viskade hon och lutade sig över kanten till våningssängen. Benjamin låg stilla i underslafen. Stegens träpinnar var kalla mot fotsulorna när Aniara klättrade ner. Hon lutade sig mot nattygsbordet och spanade ut genom fönstret. Något hade definitivt väckt henne, men vad? Ett klingande ljud, likt änglaspelet som pappa brukade ställa upp på spishyllan till jul, ljöd från rummet bredvid deras. Det var den guldfärgade bordsklockan som slog två slag. Aniara kunde inte förstå hur faster Sara kunde sova i samma rum som den där saken. Nog för att ljudet var vackert, men klockan lät varje hel- och halvtimme. Dygnet runt! 5

– Stanna klockan? hade faster Sara sagt första kvällen i huset, när barnen hade frågat om man inte kunde få tyst på den under natten. Faster Sara hade pekat på två små nyckelhål i den guldfärgade urtavlan. – Nu ska jag berätta en sak för er, sa hon med allvarlig min, den här klockan har bara tystnat en gång sedan den gjordes. Och det var på 1600-talet! Aniara skruvade på sig. – Tror du verkligen på det? frågade hon. – Den har i varje fall inte stannat så länge jag har haft den, sa faster Sara. – Vad är nyckelhålen till? Benjamin blåste en bubbla av tuggummit och pekade på urtavlans nyckelhål. – De är väl till för att ställa klockan rätt när den sackar efter antar jag, men några nycklar har jag aldrig sett till, sa faster Sara. Som tur är har jag bara behövt peta till visarna så har klockan gått rätt igen. – När stannade den? frågade Aniara. – Det sägs att klockan kommer från slottet här utanför byn, och att den stannade en gång när någon gömde en skatt i den. – I den? 6

Benjamin upphörde med tuggummi-tuggandet och pekade på den lilla klockan. Det finns väl ingen skatt som får plats i den där heller? – Nej, just den biten är nog inte sann, skrattade faster Sara. Men klockan tystnar verkligen aldrig. Ni vänjer er snart vid ljudet. Men nu stod Aniara här, mitt i natten, och såg ut i mörkret. Plötsligt fick hon syn på något! Två ljus, som skenet från ficklampor, for fram och tillbaka på andra sidan ängen. Vem var ute och letade efter något nu, mitt i natten? – Benjamin, Benjamin, vakna! Aniara puttade till sin bror. Benjamin vände sig mot väggen, men hon grep tag i täcket och drog till allt vad hon orkade. Täcket hamnade på golvet. Liksom Benjamin. Med ett brak. Och en duns. – Va?! Vad gör du? Benjamin såg sig yrvaket omkring där han satt mitt på golvet. Aniara fick hålla för munnen för att inte skrattet skulle bubbla rakt ut. 7

– Slog du dig? Han skakade på huvudet. – Kolla! Hon pekade ut genom fönstret. Benjamin reste sig upp och lutade sig fram mot rutan. – Vad är det för nåt? Det ser ju ut som … ficklampor? – Precis, viskade Aniara. De stod tysta ett tag. Aniara stirrade på Benjamin när han drog på sig strumpor och byxor. – Vad gör du? – Klär på mig så klart. Vi måste ju gå ut och kolla, sa han. Altandörren i rummet gnisslade när de smög ut. Daggen i gräset färgade byxorna mörka och nattluften gjorde huden fuktig. Aniara rös. Ljusen syntes fortfarande bortanför trädgården. – Tror du det är tjuvar? Benjamin ryckte på axlarna. – Kanske, fast vad finns det att sno där borta liksom? 8

Gruset knastrade under fötterna när de hukande följde den breda stenmuren. Framme vid grindhålet la de sig platt på mage. – Det går nog krypa under här, sa Aniara. Grinden skrapade lätt mot ryggen, men snart var hon igenom. Benjamin följde efter. Halvvägs under grinden tog det tvärstopp. Han ryckte till. Ett ljud, likt ett pistolskott, ljöd genom mörkret när grinden lossnade från gångjärnen och rasade ner över honom. Ljusen borta på fältet stannade upp. Sedan släcktes de. Benjamin ojade sig. – Vad håller du på med? sa Aniara irriterat. – Jag fastnade, det var väl inte mitt fel heller! Han reste sig, lätt stödd på ena handen. Då rörde något långsmalt och kallt föremål handen. Fingrarna slöt sig runt den lilla saken. Just som han skulle berätta det för Aniara, viskade hon: – Kom, vi går tillbaka. Ljusen är ändå borta nu. Benjamin lät det lilla föremålet glida ner i byxfickan. 9

VISSTE DU ATT … … öppningar i stenmurar har ofta varit grindhål där gamla vägar lett ut till åkrar, ängar eller torp. Nästa gång du kommer till en öppen grind, eller ett grindhål i en stenmur, testa att gå igenom och se vad som finns på andra sidan.

När de var tillbaka i huset igen, drog Aniara av sig sina blöta strumpor och sparkade in dem under köksbordet. – Tror du att det kan ha varit tjuvar ändå? sa hon. Benjamin tog fram en påse bullar ur köksskåpet. – Kanske … Vi får väl fråga i morgon vad som finns där borta. Faster kanske vet. Han tryckte in en halv bulle i munnen. Ingen av dem lade märke till den korta gestalt som drog sig tillbaka in i skuggorna utanför. När Aniara och Benjamin strax därefter somnat i sina sängar, tändes återigen två ficklampsljus borta på fältet.

FAKTA Stenmurar är spännande! Många stenmurar som finns i landskapet idag är inte äldre än tvåhundra år. Men det finns även jättegamla stenmurar. De kallas stensträngar och kan ibland vara tusen år eller äldre. Stensträngarna är låga och består ofta bara av större stenar som står på rad. Hur ser stenmurarna ut runt omkring där du bor? Hur gamla tror du att de är?

KAPITEL 2 Om att höra historier om vätteljus och upptäcka en hemlig stig

Dörrklockan skrällde när Aniara och Benjamin klev in i kaféet. Det doftade kakor och kanel. – Åhh! Benjamin såg sig storögt omkring. På väggarna hängde gamla tavlor och borden var prydda med vita spetsdukar. Borta vid kakdisken stod karamellburkar på rad. – Vilket ställe, sa Aniara. Det ser ju ut som hos gammelfarmor. – Jaha, välkomna hit! sa en släpig stämma bakom dem. Skorna skrapade i golvet när de snodde runt. En man med ett stort krulligt hår, som en rufsig lejonman, log mot dem. – Vill ni ha fika? Det var något hos mannen som gjorde Aniara

nervös, som fick tungan att klibba fast i gommen vilket gjorde det omöjligt att svara. Hon nickade. – Är ni härifrån? frågade mannen. En solstråle blänkte till i en sked. Aniara kisade. – Jag känner inte igen er, fortsatte han. – Vi är från Kalmar, sa Benjamin och ansiktet lyste upp vid åsynen av en mazarin. – Vi är bara här ett par veckor, hos vår faster, sa Aniara. Hon nickade när Benjamin höll fram ett vaniljhjärta mot henne. Mannen bakom disken sträckte fram ett fat att lägga kakorna på. – Åh, så trevligt, sa han. Bor hon här, i Pataholm? Kanske var det rynkorna som löpte från näsan och ner till munnen, eller var det att mannens ögon smalnade av och såg ut som kattögon, som gjorde Aniara illa till mods. – Ja visst, i huset borta vid ängen, sa Benjamin. – Det vita? sa mannen. Benjamin nickade. – Vi såg något konstigt i natt förresten, fortsatte Benjamin. Det var ett par ljus som lyste ute på … Ett klirr fick Aniara att hoppa högt. På golvet låg fullt av vita skärvor från det som nyss varit ett fat. 14

En sista skärva studsade bort mot ena hörnet av rummet. Mannen mötte Aniaras blick. – Oj! Vad klumpig jag är! Han sopade snabbt ihop skärvorna. Aniara la märke till hur händerna skakade. – Såg du dem med? sa hon och spände ögonen i mannen. Lejonmanen dansade kring pannan när han skakade på huvudet. – Nej, inte alls. Han harklade sig. – Men jag har något att berätta för er om ljusen ni såg i natt. Gå ut och sätt er i trädgården ett tag. Jag ska bara sopa upp här så kommer jag. Han pekade på en dörr bakom disken. Trädgården badade i solsken och det höga staketet skapade en egen värld med syrener och tulpaner. De satte sig vid ett blåmålat bord och Benjamin tog några stora tuggor av mazarinen. – Tycker du inte han är superkonstig? viskade Aniara. – Nej, varför då? Vi fick ju kakorna gratis och allt. 15

Aniara suckade. Det var klart att det inte gick att förklara för brorsan, när han mest var intresserad av saker man kunde äta. Stolen knarrade när den krullhårige mannen satte sig mitt emot dem. – Jag heter Uffe, sa han. Men nu ska ni lyssna noga. Fågelsången upphörde. Trädgården låg alldeles stilla. De lutade sig närmare varandra. – Ni sa att ni hade sett ljus ute på ängen i natt? Aniara och Benjamin nickade. – Det är länge sedan nu som någon sett ljusen, fortsatte han. De kallas vätteljus. – Vätteljus? sa Aniara förvånat. – Jo, ni förstår, där ute finns ett stenröse. – Stenröse?! sa Benjamin. Uffe tog en klunk kaffe och nickade. – Precis. Det sägs att vissa nätter kan man se ljus tränga upp ifrån röset. Det är de underjordiska, spöken om ni så vill, som vaktar det … – Men lägg av! sa Aniara. Det finns väl inga spöken som skulle vakta en gammal stenhög. Menar du att vi ska tro på det där? 16

– Det är inte bara en gammal stenhög. Det är en grav. De underjordiska hjälper till att vakta platsen. Och man får absolut inte gå dit på natten. – Varför inte? Benjamin var vit som ett lakan i ansiktet. – För att alla som stör gravfriden råkar ut för vättarnas hämnd. – Tsss! slapp det ur Aniara när hon lade armarna i kors framför bröstet. – Ni tror mig inte … Uffe viftade bort en fluga från bordet. – Har ni varit ute på platsen? De skakade på huvudet. – Gå dit nu på dagen och kolla om ni vill. Men gå aldrig dit när det har blivit mörkt. Och absolut inte om ni ser några ljus där! Han reste sig och öppnade en grind i staketet. – Det går en stig härifrån bort till rösena. Ser ni? Han höll upp grinden och pekade utåt ängen. En smal gångväg löpte från staketet och vidare ner genom ett lummigt skogsparti. – Ser ni hur nersänkt stigen är i marken? Om ni följer den fördjupningen kommer ni till röset. – Varför är den sådär ihålig? sa Aniara. 17

– Jag vet inte, sa Uffe. Men det är nog för att många människor använt den under så lång tid.

VISSTE DU ATT … … det finns en typ av gamla vägar som kallas hålvägar? De vägarna ser nästan ut som diken. Ibland kan de vara flera hundra, ja till och med tusen år gamla. Vägarna blev som diken eftersom människorna förr i tiden använde dem flitigt, och för att vägarna varken var asfalterade eller grusade. När det regnade blev marken mjukare och dikena djupare.

– Där! Benjamin pekade framför sig. – Det måste vara röset som Uffe menade, sa Aniara. Kom. De sprang genom en gles skog tills de var framme vid något som tornade upp sig som en grå stentårta. Aniara klättrade upp på en av de stora stenarna i utkanten av platsen. Hon spejade ut över stenrösena. – Men du … Det är inte bara en stenhög här. Det ser ut som ruin av något. Benjamin klättrade upp bredvid henne. – Ser du? sa hon. – Ja! Där ser det ut som resterna efter en mur. Och där är en till, sa Benjamin. De sprang runt platsen. Hoppade på nedrasade stenar och balanserade på rester av murar. – Kolla här, sa Benjamin när han stod uppe på en av murarna. Visst ser det ut som något runt? Han tecknade en stor cirkel i luften framför sig. Aniara följde stenarna och murresterna bort till brodern. – Tänk om det har varit ett torn? fortsatte Benjamin. 20

– Ett slott! utbrast Aniara. Benjamin tog ett stort skutt ner på marken. – Ja, ett slott där där man gömt skatter. – Då var det säkert tjuvar vi såg i natt! sa Aniara.

Dörren smällde igen. Det blev beckmörkt i kryptan. Kylan trängde in genom kläderna. – Vi är instängda, viskade Aniara. Enligt legenden grävde piraten Skytte ner en skatt på 1600-talet utanför den lilla byn Pataholm. Platsen kallas fortfarande Skyttes kulle. När syskonen Aniara och Benjamin hälsar på sin faster som bor i byn, dröjer det inte länge innan de lockas ut på spännande äventyr i piratens fotspår. Syskonen råkar ut för den ena mystiska händelsen efter den andra. Vem är det egentligen som smyger omkring mitt i natten bakom fasters hus? Varför vill inte kaféägaren Uﬀe att de ska leta efter skatten? Är det ens sant att det finns en skatt nedgrävd på Skyttes kulle? piratens hemlighet är den första boken i den arkeologiska deckarserien om Aniara och Benjamin. Det är en berättelse som blandar fiktion med historia och arkeologi. Boken inbjuder till att läsaren ska upptäcka och förstå landskapet på ett nytt sätt. Varför finns det stenmurar på så många ställen? Varför är stenhögar placerade uppe på höjder och varför växer det egentligen äppelträd mitt i skogen? Anna-Karin Andersson och Ulrika Söderström är båda arkeologer och har ett brinnande intresse för kulturlandskapet. Boken är tänkt att läsas både som en spännande deckare för barn, men också för att lära sig mer om de historiska och arkeologiska lämningar som finns i landskapet. ISBN 978-91-7577-413-8

www.idusforlag.se

9 789175 774138