9789173874717

ted harris & carolina johansson

Att leva helhjärtat

med inspiration frĂĽn

Franciskus av Assisi libris fĂśrlag

teD hArrIS & CArOlINA jOhANSSON

LIBRIS FÖRLAG

ÖREBRO

Tryckt med stöd av Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) Copyright © 2013 Författarna och Libris förlag, Örebro Formgivning omslag: Sven Ljung Design Omslagsfoto: Lars Hallström Författarfoto © Magnus Aronson Formgivning inlaga: RPform, Richard Persson Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 ISBN 978-91-7387-272-0 www.librisforlag.se

Innehåll

Förord I. LIVETS FRÖ När livet går i kras Att fogas samman Var är du, människa?

Jag har en plan för dig!

7 11 25 34 48

II. ATT VÄXA I GUDS TRÄDGÅRD Att vandra med Gud 65 Enkelhet 75 Ödmjukhet 80 Samhörighet 82 Andlig verktygslåda 85 Näring 87 Övning 88 Vägledning 90 Sammanhang 92

III. BLOMNINGENS FASER Ljusbärare 97 Medvandrare 102 Själsfränder 115 Möte med en annan tro 128 IV. TILLVÄXT Växtvärk 141 Oro och splittring 148 Tacksamhet 153 Franciskus liv i årtal

159

Förord

F

ranciskus var ett barn av sin tid. Han levde ett utsvävande överklassliv i Assisi, Italien, i början av 1200-talet och drömde om att bli riddare. Men livet ville annorlunda. Under hans första försök på slagfältet blev han tillfångatagen av fienden och kastad i fängelse. Under året i fångenskap börjar nya tankar gro i honom. Han vänder blicken inåt. Där börjar han den viktigaste resa en människa kan företa sig – den som går inåt och vill möta det i oss som vi innerst inne är och Den som är.

Franciskus lade bort sina riddardrömmar för att utforska sin inre värld och han kom att bli en förgrunds”Fundera inte så figur för en andlig förnyelse som snabbt fick mycket på vad du genomslag i hela Europa och som överlevt in i vår tid. Än idag söker människor inspiration vill med ditt liv att du glömmer bort i hans liv och gärning. att leva det.”

Franciskus var och är en förebild för de konstruktiva handlingar som skapar ett gott liv. Hans liv ger oss en bild av vad som är möjligt, av hur ett liv kan se ut när det är som allra bäst.

Franciskus uppmanar oss att tänka omvänt, att leva öppet.

Det är genom att ge som vi får. Det är genom att glömma oss 7

själva som vi finner oss själva. Det är som om han viskar till oss: ”Fundera inte så mycket på vad du vill med ditt liv att du glömmer bort att leva det. Låt livet leva dig.”

Att leva öppet och helhjärtat var en möjlighet i Franciskus liv.

Den möjligheten är även vår. Franciskus väg mot andlig blomstring var inte enkel. Livets väg är inte spikrak. Att leva är att utmanas, att välja, att försöka älska. Visst upplevde han besvikelser, rädsla och nedstämdhet, men där fanns också omsorg, tillit och tacksamhet.

Kan en tiggarmunk som levde för 800 år sedan lära oss moderna människor någonting om vad det är att vara människa?

Ja, vi tror det. I denna bok presenteras en bild av andlig blomstring med Franciskus som förebild.

Ted Harris Carolina Johansson

8

I

Livets frö ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” tomas tranströmer

När livet går i kras

D

örren smälls igen med kraft bakom honom. En nyckel vrids om. Han befinner sig i mörker och kan inte orientera sig. Inlåst i ett underjordiskt rum, en källare. Han står helt stilla och försöker förstå var han har hamnat, sträcker ut sina händer mot en vägg som är skrovlig, fuktig och kall. Han tar några steg framåt och stöter ihop med någon.

Kroppen värker efter dagens strider och den protesterar när han trevar sig fram i mörkret. Högt uppe längs ena väggen finns en liten glugg, en öppning utåt, genom vilken dagens sista solstrålar försöker leta sig in, men det räcker inte för att lysa upp dunklet i källaren.

Cellen är inte stor och hans steg är mödosamma. Steg, förresten, det är mer som att han hasar sig fram över jordgolvet när han långsamt försöker förflytta sig längre in i rummet. Han vinglar till och känner hur någon tar honom under armen som för att hindra honom från att tappa balansen.

De är flera fångar i källaren och där finns många rum men han stannar kvar i det första. Synen har inte anpassat sig till mörkret och han stapplar längs ena väggen. Det ligger några filtar på golvet och han lägger sig ned, sträcker sig efter en, och när 11

Livets frö

han drar den omkring sig slår en sur doft av mögel mot honom.

Illamåendet stiger i honom men han fryser och filten är det enda som kan värma honom. Han vill inte prata med någon, inte just nu, istället försöker han att skapa sig en uppfattning om var han har hamnat. Dofterna är kväljande, luften syrefattig och det luktar illa. Svett, rädsla, uppkastningar, urin.

Solljuset håller på att försvinna men när han ligger där på golvet fokuserar han blicken på det svaga ljus som faller mjukt genom gluggen mot den mörka väggen. Solljuset bär stråk av rodnad, så som det färgas i skymningen. Det är snart natt. Han borde inte vara här.

Mannen i cellen heter Franciskus Bernardone. Det är november 1202 och han är tjugo år gammal. Han befinner sig i en fängelsehåla utanför Perugia i Umbrien i norra Italien. Det har varit en lång dag som började segervisst. Franciskus och hans vänner skulle ut och slåss. De var fast beslutna att försvara sin hemstad Assisi mot grannstaden Perugia där man gjort sig beredda att skicka en armé mot Assisi.

Riddartiden kallas den ibland, medeltiden, Franciskus tid, och som många ungdomar på den tiden lockades Franciskus av riddaridealet. Av att slåss. Att kämpa. Att vinna. Att nå ära.

Att han skulle besegras föresvävade honom inte. Inte heller att han skulle tas till fånga. Men nu ligger han där på ett smutsigt golv i ett mörkt rum. Besegrad. Tillfångatagen. Inspärrad.

Sårad.

Franciskus kan sina riddarlegender. Det är inte så här de brukar sluta, tvärtom. Riddaren segrar och får prinsessan och halva kungariket på köpet. Riddarlegenderna som Franciskus växt upp med bär nästan alltid någon variation på temat kampen mellan gott och ont, mellan ljus och mörker – i världen, men även 12

När livet går i kras

inom människan. Där står varje människas strid. Det upphör inte att fascinera.

Idag föder vi barnen med andra berättelser, men det är samma grundtema. Ljus och mörker. Gott mot ont. Som i Astrid Lindgrens Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta. Eller J.K. Rowlings Harry Potter-böcker. Vi har även Sagan om ringen och Stjärnornas krig.

De lockar oss, de där berättelserna, kanske för att vi känner igen oss. Varje människa rymmer mörker och ljus, världen är både ond och god. Hur låter man det goda segra, ljuset ta överhand? Hur blir man en ljusbärare?

Hur låter Riddarlegenderna är rätt bortglömda idag, man det goda men det finns ett möjligt svar i en av dem som segra, ljuset många av oss trots allt känner till. I alla fall till ta överhand? namnet. Det är den om Sankt Göran och draken. Göran får i uppdrag att frita en prinsessa, men för att komma till henne måste han besegra en drake. I en version av denna berättelse sägs det att Göran får ett råd innan han ger sig iväg. Det lyder: ”Titta hela tiden på prinsessan, håll dina ögon riktade mot henne, fäst blicken där. Se inte draken i ögonen, då går du förlorad.”

Den är talande, den bilden, och kanske kan det vara så enkelt att det är just genom att fokusera på det goda som vi ger det möjlighet att ske. Vi får inte förlora hoppet om att ljuset finns där trots mörker, bortom det som står i vägen och skymmer för ett gott liv. Det finns en annan möjlighet.

Vi vet inte vad Franciskus tänker på när han ligger där på golvet denna första kväll, inte vilka känslor som drar igenom hans kropp. Besvikelse, ilska, oro kanske. Eller så är han bara så trött att han låter blicken vila i ljusstrålen som rör sig längs väggen.

13

Livets frö

Kanske får han kraft i den. Kanske påminner den honom om att det finns en värld utanför. Det finns ett ljus. Eller så yr tankarna runt i ett virr-varr av rädsla, smärta och förvirring.

Dagen faller över i mörker och även om han är trött tycks sömnen långt borta. Det prasslar i dunklet. Någon hostar. En annan snarkar. Han vet inte exakt hur många de är, men han vet att det är fler än han som tillfångatagits och förts till de källargångar som nu används som fängelsehålor.

Magen ger ifrån sig ett svagt kurrande och han inser plötsligt hur hungrig han är. Han har inte ätit på hela dagen förutom frukosten hemma hos mor och far i huset i Assisi. Han blundar hårt och tänker på sina föräldrar, på sitt rum, på mat, på sin egen säng med täcken och kuddar. Han ligger så en lång stund, men någon gång när kvällen redan övergått till natt somnar han till slut, utmattad av dagens upplevelser.

Om vi lämnar den unge mannen i cellen och hoppar fram några år i hans liv finner vi en man som självmant söker sig till celler och grottor, en människa som väljer bort bordets och livets överflöd, som söker leva som ett svar på frågan: ”Hur lite behöver jag för att överleva?” istället för att jaga svar på frågan: ”Hur skaffar jag mer?” Den sista frågan är på sätt och vis den som landar honom i fängelsehålan – hans längtan efter ära och ryktbarhet. Den förstnämnda kommer att leda honom i en helt annan riktning. Han kommer att bli en stor andlig förebild för många.

Till hans Assisi, den stad som han så modigt försökte försvara, vallfärdar människor idag för att gå i hans fotspår, för att försöka få en glimt av och förstå vad det var som han förstod. Än är det inte dags. Den unge mannen i cellen är rätt långt ifrån det som han ska bli. Men, vi tänker oss att det är just i den 14

När livet går i kras

där fängelsegrottan som Franciskus verkliga liv tar sin början.

När hans liv går i kras och faller sönder.

Det liv som faller sönder där i fängelset är ett rikt liv, ett avundsvärt liv på många sätt. Franciskus är rikemanssonen, en välkänd ung man på Assisis gator, alltid stiligt klädd. Han är van att ta för sig och utstrålar den där självklarheten som de som växer upp under privilegierade omständigheter kan göra.

Han är en handlingsmänniska, full av livslust och passion för livet. Han håller inte igen, oavsett vad det handlar om. I vänkretsen är han populär, inte minst för att hans far gärna bekostar sin sons och hans vänners utsvävningar. Det råder en viss partystämning kring Franciskus – en sorts uppsluppen känsla av frihet – vad som helst kan ske.

Pietro Bernardone, Franciskus far, tillhör den nya samhällsklass som växt fram under seklen innan och som splittrat Italien klassmässigt och geografiskt. Under en lång tid har adeln regerat och lyckats underkuva den lägre befolkningen, men med den nya framväxande medelklassen utmanas adelns ställning.

Pietro Bernardone har byggt upp en förmögenhet som tyghandlare och har en framstående ställning i Assisi, men det är skillnad i status mellan de nyrika handelsmännens inflytande och den makt som kommer från gamla pengar. En närmast krigisk stämning råder mellan de två grupperna sedan de nyrika år 1198 lyckades överta och förstöra adelns borg Rocca Maggiore högt på en kulle i Assisi. Franciskus var med när adelns borg stormades och hjälpte till att bygga den ringmur som än idag finns kvar runt staden och som uppfördes med stenarna från borgen. Assisi kom så att bli de nyrikas högborg medan adeln till stor del flydde till Perugia.

Adeln har dock inte glömt. Hösten 1202 förklarar Perugia krig 15

Livets frö

mot Assisi och sänder en armé mot staden. För Franciskus och hans vänner är det självklart att de ska vara med och slåss. De är förvisso ett gäng rätt otränade unga män, men de har höga tankar om sig själva och vill försvara sin stad.

Han är omgiven av vänner den där novembermorgonen då Assisis nyrika – medianis – segervisst drar ut i fält mot Perugia. Perugias armé och gruppen från Assisi drabbar samman vid Collestrada, ett fält några kilometer utanför Assisi, och drabbningen är över ganska snart. Perugias trupper har överhanden hela tiden och när striden är över tar segrarna med sig dem som de får tag i, som gisslan eller fångar. De för dem till ett område med forntida ruiner utanför staden och spärrar in dem i olika källarvalv.

Det är omöjligt att veta hur verkligheten ter sig för Franciskus när han vaknar upp där på morgonen som krigsfånge i ett smutsigt, mörkt och fuktigt rum. Kanske vaknar han av att han fryser, ja, nästan skakar av köld, tänderna klapprar. Filten hjälper lite, men är långt ifrån tillräckligt tjock för att stänga kylan ute. Han hostar till där han ligger.

Han vet inte hur länge han ligger där och stirrar ut i tomma intet. Han ser sig omkring och nickar åt de andra fångarna, men de växlar inte många ord den där första morgonen. Stenväggarna släpper inte igenom mycket ljud, men ibland hör Franciskus livstecken från korridoren utanför. En fot som skrapar mot ett golv. En dörr som öppnas, för att sedan stängas igen.

Plötsligt hör han en nyckel vridas om i dörren. Så står vakten där och vinkar åt dem att komma.

Vakten för Franciskus och hans medfångar till en hall där frukosten ska intas. Ljuset bländar dem och det tar en stund att ställa om sig. När Franciskus ser sig om i rummet upptäcker han 16

När livet går i kras

till sin lättnad flera bekanta ansikten. Ja, de är bekanta, men ändå inte. Omständigheterna gör någonting med människan och det blir plötsligt tydligt att detta inte är den plats som är deras. De hör inte hemma. De som var så segervissa, så självsäkra, ser nu bara trötta ut, bleka, med rädsla i ögonen och skrynkliga kläder.

Det är som om de skäms inför varandra.

Franciskus undrar om han ser likadan ut själv. Om även han ser så där smutsig, medtagen ut. Sedan sätter han sig på en ledig plats, men det förblir tyst runt bordet som om de inte har något att säga varandra. Kanske vill de inte prata, inte påminnas om det nederlag de lidit tillsammans. De har ju inte bara tillfångatagits, utan hela deras dröm om att bli tappra riddare har fått sig en rejäl törn.

Det var inte så här det skulle sluta: Vid ett bord i en källare med en frukost bestående av några bitar bröd som legat flera dagar. Brödet är segt och hårt och Franciskus doppar det i vattnet för att mjuka upp det. Vattnet smakar unket, som om det stått länge, men hungern tar överhand och han äter.

Franciskus är bara i början av en fångenskap som kommer att vara ett år. Tolv månader ska han tillbringa i den där källaren.

Långa, segdragna förhandlingar kommer att pågå innan Franciskus far kan köpa loss sin son. Ett år. Det är en evighet när man är ung. Det är kanske lika bra att han inte vet. Där i början tänker han sig nog att fängelsetiden ska bli en kort historia, att hans far snart ska komma och lösa ut honom så som han gjort tidigare då sonen hamnat i blåsväder.

Hur lång tid tar det innan Franciskus börjar inse att den där cellen, kylan, detta råtthål som han hamnat i är hans nya sammanhang, hans livsrum? Tvivlar han på att han någon gång ska kom17

Livets frö

ma ut? Är han rädd för att dö? Människan är anpassningsbar, hon fogar sig efter sina omständigheter. Överlevnadsinstinkten är stark. Hon vill överleva till varje pris.

Hur skulle vi reagera?

De flesta av oss kommer nog aldrig i närheten av det som Franciskus tvingas uppleva, men vi kan leka med tanken. Vi kan försöka gå in i den där ensamheten, utsattheten, ovissheten. Vad skulle hända om vi klippHur överlever tes bort från våra vardagliga livssammanhang man när livet och kastades ner i en källarhåla? Hur skulle vi dras till sin hantera en situation där förutsättningarna för spets? livet ändras radikalt? Hur överlever man när livet dras till sin spets? Vad tänker man på? Vad är egentligen viktigt?

Någon gång när dagarna blivit till veckor och månader måste Franciskus tankar ha börjat förändras. Han blir inte fritagen.

Han släpps inte ut. Istället avlöser dagarna varandra i sträng monotoni. Han lever som en underjordisk insekt som långsamt tvingas inse att det liv som var hans och som låg som en öppen bok framför honom tog honom just hit.

Det är ofrånkomligt att tankarna kommer. Vad är det för liv jag har levt? Hur hamnade jag här? Kommer jag att överleva?

Vi vet att Franciskus liv fram till den där dagen på slagfältet har kretsat kring pengar, utseende, kläder och nöjen. Umgänget, vännerna, festerna har tagit upp en stor del av hans tid. Även om modet och sederna är annorlunda idag kan vi känna igen hans livsstil. Han har sökt bekräftelse i världen, han är mån om sitt yttre, han är omtyckt, duktig och driftig. Vännerna är viktiga för honom. Han arbetar.

Franciskus är inte speciellt bildad och han saknar akademisk 18

När livet går i kras

bakgrund, men redan som tolvåring börjar han följa med på sin fars handelsresor. Vad han saknar i teoretisk kunskap kompenserar han för med sin charm. Redan som barn har han en speciell utstrålning som gynnar faderns affärer och han har fostrats till att en dag ta över familjens affärsverksamhet.

Han arbetar med sin far, men lever ett för den tiden ganska fritt liv och som överklassbarn ett rätt privilegierat sådant. Familjen tillhör de rikare i staden och Franciskus har kunnat ta sig an livet som vore det ett öppet landskap som ligger framför honom och väntar på att utforskas. Oavsett vad han har ställts inför har han testat gränserna för vad som är möjligt. Han har inte varit rädd för att öppna livets dörrar och gå in i okända rum, men i det rum som han nu har hamnat är möjligheterna ytterst begränsade.

Det finns visserligen en dörr. Men den är låst. Han har ingen nyckel. Han kan sitta på golvet och följa solens stråle över väggen, han kan prata med sina medfångar. I övrigt har han ingen aning om vad som ska ske.

Det är som om han kastats in i ett existentiellt tomrum. Han är en människa som har följt tidens flöde, som byggt upp olika roller i världen. Han är den duktige sonen, den festande vännen, den aspirerande riddaren, den välklädde kvinnotjusaren. Men i detta rum, denna cell, har ingen av dessa roller någon som helst betydelse. De är honom inte behjälpliga. Vem är en människa när alla hennes yttre roller skalas bort?

Det är rätt vanligt att våra liv rullar på, precis som det gjorde för Franciskus. Vi tar livet för givet och lever det. Varje männi­ skas vardag rymmer mängder av uttalade och outtalade yttre krav som formar oss till dem som vi är i världen. Liksom Franciskus har vi olika roller, och de blir ofta fler med åren. Vi är 19

Livets frö

barn till någon, vi är kanske föräldrar, syskon, kusiner. Vi har yrkesroller, men vi är även grannar, vänner, partners, ja, listan kan göras lång. Lägg till det våra drömmar och förhoppningar, det som vi vill få uträttat men ännu inte hunnit med.

Det är mycket som formar oss när vi rör oss fram i livet.

Ibland kanske vi stannar upp, snabbt, och funderar över varför våra liv ser ut som de gör, men där finns sällan tid för djupare reflektion. Livet handlar allt som oftast om att kryssa mellan hålltider i en flod som sjuder av krav och aktivitet. Om någon ropar efter oss: ”Kom!” blir vi så glada över att vara behövda att vi kanske inte tar oss tid att reflektera över om det är just det som vi vill göra. ”Stopp! Stanna!”

Tänk om någon hejdade oss. Ställde sig i vår väg, lyfte oss ut ur vår vardag och förde oss till en plats där vi inte kunde komma undan. Vilka skulle vi bli om vi likt Franciskus rycktes bort från våra sammanhang och kastades ned i en fängelsehåla där vi blev sittande i ett år? Hur skulle våra tankar gå? Skulle vi leva samma liv när vi kom ut? Skulle vi söka nya vägar?

Svaren på de frågorna går bara att spekulera kring. Det finns heller inga färdiga svar. Vi vet inte. Men att fundera kring dessa frågor kan leda tankarna in i nya banor. Alla människor konfronteras väl från tid till tid med sina existentiella funderingar, de ligger där och bubblar under ytan, och det går att hålla dem borta, att väja för dem. Men kanske kommer det en dag då frågorna bryter igenom och blir för starka för att ignoreras. En dag då vi inser att vi måste försöka söka något sorts svar på de där mest grundläggande frågorna.

Varför ser mitt liv ut som det gör? Skulle det kunna se annorlunda ut? Finns det något annat? De är inte enkla frågor att gå 20

När livet går i kras

in i och det krävs tid och utrymme om man ska fördjupa sig i dem. Kanske kräver de också en plats. Vi tänker oss att fängelset blir en sådan plats för Franciskus. Han tvingas dit, och månaderna som följer blir en radikal time-out från det liv som var hans. Där börjar en form av uppvaknande.

Att ta time-out från vardagen kan vara ett sätt att börja söka svar på livets frågor. Den tanken kan locka, även om få av oss frivilligt skulle gå med på att stängas in i en fängelsehåla. Längtan efter time-out eller efter lugn och ro, efter platser där vi i ensamhet kan fundera över vår livssituation utan att bli störda eller hela tiden avbrutna, kan många säkert känna igen sig i.

Det är naturligtvis något helt annat att frivilligt söka sig till ensamhet under en begränsad tid jämfört med att tvingas in i den, och det går inte att jämföra en fängelsevistelse med ett självvalt avbrott från vardagen. Men om man bortser från de yttre omständigheterna så kan ensamhet och tystnad vara det som behövs för att skapa utrymme för någonting att ske inom oss.

Kanske är det så enkelt som att ensamhet tvingar fram tankar som vi inte visste att vi hade.

När vi är ensamma, när det yttre bruset tystnar, när kraven inte når oss, hamnar vi i inre dialog. Har vi ingen att prata med får vi prata med oss själva. Då kan vi tvingas fram till den punkt där vi ställer oss de där frågorna som så ofta hänger outtalade.

Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Hur tar jag mig härifrån? Vad är meningen med livet? Hur mår jag, egentligen?

Människan är som hon är. Hon kan inte låta bli att fundera.

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, menar att det ligger djupt rotat i människans natur att försöka finna mening. Anledningen är egentligen gans­ 21

Livets frö

ka enkel. I Den meningssökande människan säger han att skillnaden mellan människan och andra djur är människans unika och akuta medvetenhet om att livet har en gräns, att det är ändligt.

En dag kommer det att ta slut.

Den sanningen genomsyrar varje människas liv. Medvetenheten om livets ändlighet gör henne benägen att söka mening med det liv som hon fått.

Ungefär så här: Detta är det liv som är vårt. Det är det liv som vi fått. Inget annat liv. Gör något gott av det.

Genom historien och i alla tider har människor funderat kring livets mening. Där finns stora filosofer och vardagstänkare. Förr var dessa funderingar mer naturligt sammanlänkade med tankar kring andlighet och möjligheten att Gud finns. Man ifrågasatte inte Guds existens på det vis vi gör idag.

Det är egentligen bara i vår moderna tid som det strikt vetenskapliga perspektivet har slagit igenom så till den grad att det andliga, eller religiösa, satts på undantag. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det vetenskapliga synsättet fokuserar på det som är bevisbart, det som går att ta på, det som syns.

Genom historien har det funnits de som förutspått att ju mer vetenskapen upptäcker och lyckas kartlägga verkligheten, des­ to mindre kommer människan behöva en Gud. Ungefär som att människan i sin intellektuella och vetenskapliga utveckling gradvis växer ifrån Gud. Detta har inte skett, snarare tvärtom. Det finns naturligtvis människor som finner sin livsmening i det materiella och som inte upplever en längtan efter något bortom, men många känner från stund till annan en strävan, eller en inre längtan, efter någonting bortom den verklighet som ligger framför dem. Längtan efter andlighet är stark idag.

22

När livet går i kras

Alla kopplar inte den andliga dimensionen till ett religiöst system eller ens till en Gud. En del beskriver den mer i termer som en stark erfarenhet av beröring som kan uppstå i bön eller meditation, men även i upplevelsen av ett konstverk, i musik eller i naturen. Grundkänslan är dock den samma. Det finns en frid. Harmoni. Helhet. En diffus känsla av att livet skulle kunna vara mer, större, om man bara hittade fram till själva kärnan.

Det är något annat som det handlar om.

Människan är skapad till Guds avbild, står det i Bibeln. Den finns där, avbilden, inom varje människa helt oavsett om hon vill veta av den eller inte. Den ligger som ett frö inom oss som ingenting hellre vill än att förverkligas, den vill växa i oss och förvandla oss. Man kan se det som ett livets frö som ligger nedlagt i oss och som bär vår möjlighet att bli något som är helt äkta, sant, någonting som vi människor är skapade till att vara och att bli.

Om det nu finns ett sådant livsfrö inom var och en av oss, en avbild, som vill börja växa, måste vi först bli medvetna om att det finns. Vi måste få syn på det.

Vad händer när det ger sig till känna? Lyssnar vi? Ska det där fröet ha någon som helst chans att börja växa måste vi nå en punkt då vi inser att livet kanske handlar om något helt annat än vad vi tidigare trott.

Det kan vara en smärtsam upplevelse, men samtidigt är det en början på något nytt. Det var naturligtvis smärtsamt för Franciskus att sitta fängslad, men när hans liv går i kras där i fängelsehålan, så sker något. Han får syn på något. Han når en insikt.

Han ändrar riktning efter det.

Han når den insikten där i fängelset när allt tagits ifrån honom. Borta är de vackra kläderna, den överdådiga maten, festerna, vännerna. Han är fortfarande rikemanssonen, men han 23

Livets frö

har förlorat allt som följer med det. Långsamt har han klätts av. Allt har tagits ifrån honom.

Under en period drabbas han av feber, antagligen malaria, och blir sängliggande. Även kroppen strejkar, hälsan tas ifrån honom. Var det detta som var hans liv? Slutar det nu?

Nej, för inom sig bär han även en motkraft, ett frö, som vill börja växa i honom, och som räddar honom.

Kanske ber han till Gud där i källarhålan, men vid denna tidpunkt har han ännu inte upplevt det gudomliga på det livsavgörande vis som skulle forma hans och många andras liv. Gud är inte på så vis levande för honom. Han är religiös i den bemärkelsen att han lever i en tid då religion är norm. Han är uppväxt i och formad av ett samhälle som präglats av starka religiösa värderingar och stor kyrklig makt. Han gick säkert i kyrkan med sina föräldrar men det är osäkert om det sått någon djupare längtan efter mening hos honom.

Det går ett år och Franciskus är stundtals mycket sjuk. Utanför fängelsehålorna förhandlar Assisis ledare med adeln från Perugia om fångarna, och till slut, hösten 1203, lyckas hans far förhandla honom fri. Franciskus får komma hem. När föräldrarna ser honom chockas de. Sjukdomen, fängelsetiden, inspärrningen har förändrat Franciskus. Han är utmärglad, blek och sjuk, så svag att han knappt kan gå själv.

Men, dörren har öppnats. Han är fri. Och inom honom finns en insikt, den ligger där, inbäddad, som ett frö redo att slå rot.

När livet nästan togs ifrån honom insåg han plötsligt hur viktigt det är. Det är ingenting att slösa bort. Han förstår att han själv måste forma sitt liv, göra något med det, skapa någon form av mening.

Allt har tagits ifrån honom.

24

Att fogas samman

K

rigsfången Franciskus upphör att existera i samma stund som han lämnar fängelsehålan, men de erfarenheter som han fick under sin fängelsetid bär han med sig. Så även sjukdomen. När han kommer hem till Assisi stapplar han in i föräldrarnas hus och faller ihop. Än är kampen om hans liv inte över. Febern vill inte ge vika. Han blir sängliggande.

Hur sjuk han är vet vi inte, men malaria kan vara livshotande. Han gick verkligen sönder där i fängelset. Nu ska han sätta sig samman. Där i början handlar det om en rent fysisk återhämtning, om en kropp som nästan gett upp men som i sista stund vänder tillbaka, tas om hand och sakta förs tillbaka i livets riktning.

Franciskus är den gyllene sonen, familjens stolthet och framtid, och hans tillstånd oroar fadern Pietro och modern Pica. Det har hunnit bli november igen och det har gått ett år sedan slaget på fältet. Det är höst, nästan vinter, och vinden viner längs Assisis trånga gränder. Medan fadern återgår till sitt arbete i tyghandeln i husets källare och ger sig ut på sina affärsresor igen vakar modern vid Franciskus säng.

Nu har han tjocka filtar att svepa in sig i och en mor som tar 25

Livets frö

hand om honom, som kommer med mat och dryck till hans säng och som matar honom när så behövs. Hon vill ge honom all sin kärlek, det är som om hon vill försöka älska honom tillbaka till livet. Hon lagar hans favoritmat, tvättar honom, stödjer honom när han tar sina första, stapplande steg. Franciskus blir nästan som ett barn igen som måste lära sig att leva på nytt. Och det gör han. Tillfrisknandet går långsamt men i rätt riktning.

Till våren är Franciskus på benen igen även om han fortfarande är svag. Förbättringen gläder Pietro som saknar Franciskus sällskap i butiken och på sina resor. Pietro blir allt mer otålig.

Han vill att allt ska bli som förr. Det blir inte som förr. Franciskus vill inte. Tanken att gå i sin faders fotspår tycks honom allt mer avlägsen. Att tjäna pengar på att sälja tyger, kläder, att bli en handelsman som sin far, nej, det är inte det liv som han ska leva. Det är någonting inom honom som protesterar mot den utvecklingen, även om han inte är helt på det klara med vad han ska göra istället. Förvisso var han inte så lyckosam i sitt första försök att närma sig ridderskapet, men om det är någonting som han lockas av hos riddarna så är det deras brinnande övertygelse.

Den har inte fängelsetiden eller sjukdomen tagit ifrån honom, snarare tvärtom, den längtan har fördjupats.

Psykiatrikern Johan Cullberg gav 1975 ut Kris och utveckling som kommit att bli en av Sveriges mest sålda fackböcker genom tiderna. Boken beskriver livskriser och deras olika faser från chock, reaktion, bearbetning fram till nyorientering. Boken är kanske mest uppmärksammad för tanken att en kris kan vara starten för en konstruktiv förändring.

En av Cullbergs teser är att en livskris kan utgöra förutsättningen för fördjupad självkännedom och utveckling. Vi känner 26

Att fogas samman

kanske igen det från vårt liv och vår vardag. Det finns mängder av berättelser om hur människor förändras när de drabbas av ohälsa, vistas nära döden, eller är med om olyckor. Ytligt skulle man kanske tro det omvända, att livet skulle uppfattas som rätt meningslöst om man varit nära att mista det. ”Var det inte mer än så?”

Men, det omvända tycks vara sant. Livets skörhet, när den uppenbaras för oss, tycks leda till fördjupad livslust. Detta märks även när människor vistas nära döden. Att följa en anhörig eller vän under en sista tid kan vara både sorgligt och smärtsamt, det kan tyckas meningslöst, men den kunskap som döden ger oss handlar om hur viktigt livet är. Insikten om livets ändlighet gör det mera värdefullt, inte mindre.

Peter Noll får vid 55 års ålder reda på att han är sjuk i cancer och att han inte har så mycket tid kvar av sitt liv. Under sina sista månader skriver han boken Den utmätta tiden. Det är en betraktelse kring liv och död, tankar i livets slutskede, där Peter Noll uppmanar oss att begrunda vår dödlighet. Han menar att det är först när vi kan ta in att vår tid här på jorden är ändlig, utmätt, som vi verkligen förstår hur värdefull tiden är. I ett helt annat sammanhang uttrycks samma tanke när Paul i teveserien Torka inte tårar utan handskar, Jonas Gardells berättelse om AIDS, säger: ”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.”

Nej, man får inte leva om sitt liv. Det är just detta som tycks ha gått upp för Franciskus under hans fängelsetid och sjukdom.

Han har detta liv, det är hans, vad ska han göra med det?

Han är ung och vet inte hur hans liv kommer att se ut, men han tycks i alla fall övertygad om att han inte ska gå i sin fars fotspår. Detta orsakar besvikelse på hemmaplan, men samtidigt 27

Livets frö

är det ett val som han måste göra. Redan här kan man säga att Franciskus lämnar den utstakade vägen, även om han kanske inte själv ser det så just då när det sker.

Idag används ord som inre röst eller intuition för att beskriva den där känslan av visshet som ibland kommer över oss. Den kan komma när vi står inför ett avgörande val som gör oss obeslutsamma. Kanske har vi sökt råd och vägledning hos andra, kanske velar vi, men så plötsligt vet vi vad vi måste göra. Från ingenstans kommer vissheten, helt oberoende vad människor omkring oss säger.

Det är som om det finns en inre vilja eller kompass inom oss som vet vad som är rätt. Ibland gör den sig påmind väldigt tydligt, som en aha-upplevelse, men den kan också vara svår att lyssna in och att lita på, speciellt om den berättar om något som utmanar det liv vi lever. Franciskus har kommit i kontakt med sin inre röst, det är den som hindrar honom från att axla familjens förväntningar trots att det skapar en viss besvikelse. Det är ett första steg. Men, han måste även utforska sin inre röst för att bättre förstå och lära sig att följa den dit den vill föra honom.

Han vet inte hur det kommer att se ut framöver, han har ingen plan B för vad han ska göra med sitt liv och precis som alla människor som känner sig manade att utforska sin inre verklighet så måste han finna och gå sin egen väg. Ingen annan kan göra det åt honom.

Vad Franciskus måste lära sig är att lyssna in sin inre röst, sin innersta vilja, vilket innebär att sluta följa alla de yttre röster som pockar på hans liv. I detta måste han lära sig att urskilja vilken av de röster som ropar på honom som är hans genuint egna. Det är ingenting som sker över en natt.

28

Att fogas samman

Om Pietro är besviken på sin son har Pica större förståelse för honom. Hon känner antagligen igen sig. Det har inte varit enkelt för henne att leva det liv som hon fått.

Pica växte upp i en adlig familj i Frankrike och det förväntades av henne att hon skulle gifta sig ståndsmässigt. Istället blev hon svindlande förälskad i Pietro, en nyrik affärsman, som inte alls ansågs passande, och som egentligen inte var tillräckligt fin för familjens bakgrund. Hon följde sitt hjärta och struntade i familjens invändningar.

Hon vet hur det är att balansera mellan omvärldens förväntningar och sin egen längtan. Längtan vann. Hon klev ur sitt sammanhang för att få vara tillsammans med den som hon älskade. Det kräver så väl en stark kärlek som stort mod för att ta ett sådant steg. Ja, hon kan förstå Franciskus.

Med moderns omsorg återvänder krafterna till honom och sakta kommer livet åter. Det är en fysisk process, en kropp som läks och återfår sin kraft. Benen bär. Han börjar träffa sina vänner igen. Livet kommer åter. Under en längre period har all Franciskus energi gått åt till att läka kroppen, men i och med tillfrisknandet återkommer också de existentiella funderingarna.

Vad ska jag göra med mitt liv? Vart är jag på väg? Vad är egentligen meningen med alltsammans? Ja, det där fröet inom honom gör sig påmint, vill börja växa.

Modern försöker få honom att inte oroa sig alltför mycket med sådana funderingar, det viktiga är att se till att bli frisk, men Franciskus kan inte stoppa tankarna. De sköljer igenom honom. Att gå tillbaka till faderns företag är som sagt uteslutet även om det vore det enklaste. Han vill göra något annat med sitt liv. Vad vet han inte, bara att.

Det tar tid och krävs tålamod att skapa det utrymme som be29

Livets frö

hövs för att den inre viljan ska växa sig stark. Det tar tid för frön att gro. De växer inte av sig själva. Nu är inte tålamod Franciskus starka sida. Han är inte lagd åt meditation och kontemplation och när vännerna börjar rycka i honom igen, när de säger: ”Kom, Franciskus!” ger han sig ganska snart in i den leken igen. Han kastar sig in i festlivet och återupptar sitt intensiva umgänge.

Någonting är dock annorlunda. Franciskus är 22 år och även om han fortfarande är ung börjar han känna sig pressad. En del av hans vänner har förlovat sig och andra har gett sig in i yrkesroller. Själv är han rätt vilsen och även om han tycker om sina vänner och njuter av livet så förmår han inte uppbåda den entusiasm som han kände förr. En del av honom lockas fortfarande av festandet, men samtidigt skaver något inuti honom.

Det är som en hinna mellan honom och de andra. Han försöker prata om det han har varit med om. Även om de lyssnar, vännerna, kan de inte riktigt förDet är som stå, på djupet, vad han menar. De vet att han om Franciskus suttit inlåst i ett år och varit väldigt sjuk, men har fått nya de förstår inte hur en sådan upplevelse färgar av ögon. sig på livet. Livet, det som kommer tillbaka till Franciskus, bär en möjlighet, en ny mening. Det är som om Franciskus har fått nya ögon, ett vidgat perspektiv.

Ja, han ser annorlunda nu.

Världen tycks honom vackrare och aldrig har han upplevt en mer strålande vår, aldrig förr har blommorna, växterna, naturen tett sig så skimrande som den där första våren efter hans sjukdom.

Som nordbor kan vi känna igen oss i den där våryran. Känslan av upprymdhet när kylan ger vika efter en lång, frusen vin30

Att fogas samman

ter, när marken börjar tina, ja, då spanar även vi ivrigt efter vårtecken. Årets första tussilago kan få hjärtat att slå kullerbyttor, och efter den följer vi vårens framfart genom blåsippor, vitsippor, gullvivor, liljekonvaljer, hägg och syren. Hur är det då inte för Franciskus den där våren då han återigen kan gå ut i staden, i världen.

Han njuter av varje sekund. Stannar upp och drar luft långt ned i sina lungor, andas ut. Han ser världen på nytt och fylls av tacksamhet över hur vackert allting är. Livet, själva livet, tycks honom skälvande. Det är som om blommornas strävan ur marken, deras knoppighet, talar till honom, manar honom.

Han ägnar mer och mer tid åt att ströva runt i naturen, och där i ensamheten, när han kommer bort från sina vänner och får vara för sig själv, börjar något ta form inom honom. Det är inte så att livets mening plötsligt kommer till honom, det fungerar inte så, men långsamt börjar något urskiljas.

Eftersom vi ser tillbaka på Franciskus liv med facit i hand så vet vi att det inte kommer att dröja länge. Franciskus kommer att finna ett svar på frågan: ”Vad ska jag göra med mitt liv?” Vägen kommer att visa sig.

Bara några år efter den där våren kommer hans vänner Ruffino och Leo att ansluta sig och bli bland de första bröderna i det brödraskap som kommer att växa fram runt Franciskus. Men detta ligger i framtiden. Hade någon kommit fram till Franciskus under den där våren som var så full av ovisshet och berättat för honom att i hans framtid ligger självvald fattigdom, andligt ledarskap, Gud, en munkorden, Jesus Kristus, skulle han nog ha viftat bort det talet som strunt. Det är ju den vägen han kommer att vandra, men han måste, som vi alla, finna den på egen hand och i sin egen takt.

31

”Fundera inte så mycket på vad du vill med ditt liv att du glömmer bort att leva det.

Låt livet leva dig.” franc iskus är kanske en av kristenhetens allra mest kända och älskade gestalter. Han är omtalad för sin glädje, sin stora omsorg om de fattiga och för sin strävan efter att leva i harmoni med allt skapat.

Det väckte därför viss uppmärksamhet när Jorge Mario Bergoglio för några år sedan tillkännagav att han antagit påvenamnet Franciskus.

Det är ett namn som förpliktar.

Kan då han, som levde för 800 år sedan, lära oss moderna människor något om vad det är att vara människa? Ja, konstaterar prästen Ted Harris och journalisten Carolina Johansson.

Franciskus fortsätter att inspirera. Han uppmanar oss att leva omvänt, att leva öppet och påminner oss om hur ett liv kan se ut när det är som allra bäst. ted harris är präst, teologie doktor och medlem i Franciskus tredje orden. carolina johansson är journalist.

w w w. l i b r i s . s e