Ur Göteborgs-Posten 4/6 2007
Gömda flyktingar, papperslösa, illegala invandrare – bakom benämningarna döljs människor som varken välfärdsstaten eller den postindustriella staden har plats för. Staten vill utvisa dem och stadsrummet är minerat av detta hot. Helena Holgersson har lyhört följt ett antal av dessa människor för att nå bortom gängse föreställningar om hur de lever i Sverige idag. I medierna framställs ”gömda flyktingar” som att de bokstavligen gömmer sig, lever ”utanför samhället”. Intervjupersonerna i Holgerssons undersökning visar att deras vardag snarare handlar om att lära sig att navigera i den urbana geografin och att skapa en tillvaro i skärnings punkten mellan statens regleringar och de möjligheter som staden trots allt erbjuder. Med utgångspunkt i Göteborg – en stad som försöker attrahera nya invånare och samtidigt motarbetar inflyttningen av asylsökande – belyser Holgersson hur de för handlar sin position i samhället. Därmed synliggörs även det spektrum av nationella och globala faktorer som utgör förutsättningarna för det svenska icke-medborgarskapet. Helena Holgersson är verksam vid Sociologiska insti tutionen och Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet. Hon är en av redaktörerna till Göteborg utforskat som gavs ut av Glänta 2010. Detta är hennes avhandling.
Glänta produktion
Helena Holgersson Icke-medborgarskapets urbana geografi
”Genom att berätta den trista sanningen om livet i Göteborgs förorter – en historia om trångboddhet och arbetslöshet – vill Göteborgs stad minska inflödet av flyktingar. Ann Lundgren är s-märkt och i kommunledningen ansvarig för den tulipanaros som kallas integration och som är så lätt att lova, så knepig att beskriva och än svårare att leverera. – Om människor får veta vilka deras chanser är med boende och arbete i Göteborg så tror jag att flera skulle välja att bosätta sig någon annanstans, i en mindre stad […]. Då borde kommunen ha folk som upplyser de asylsökande om det direkt när de kommer till Sverige? – Exakt. Men det har vi inte än. Observera att jag säger, inte än. Men vi jobbar på det.”
Glänta
Helena Holgersson
Icke-medborgarskapets urbana geografi
Glänta produktion
”Om du ska beskriva typ en vanlig vecka … som den ser ut nu? För [din familj] … ta för dig först. Vad gör du en vanlig vecka?”, frågar jag en utvisningshotad man. ”Jag vaknar på morgonen …” ”Jaa” ”… äter frukost …”, säger han och skrattar till. ”Jaa”, svarar jag glatt. ”… sen går jag till [parken] och jobbar där … sen har jag lunch och åker till [fabriken] där jag jobbar till kvällen … kommer hem, tittar på tv och så”, fortsätter han och skrattar. ”Du har samma jobb varje dag?” ”Ja. Nu, precis nu.”
Helena Holgersson Icke-medborgarskapets urbana geografi © Helena Holgersson & Glänta produktion 2011 Omslagsbild: Karin Grip (fotografiet ingick i konstutställningen Let there be light, Luleå konsthall, 2007) Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2011 www.glanta.org isbn: 978-91-86133-23-8 Tidningssidorna i kapitel 4 är återgivna med tillstånd från berörda redaktioner. Tryckt med bidrag av Sociologiska institutionen och Centrum för Europaforskning (CERGU) vid Göteborgs universitet.
innehållsförteckning DEL I. INLEDNING 8 1. Något slags göteborgare 9 Staden och medborgarskapet 12 Det svenska icke-medborgarskapet 13 Storstaden som kritiskt fall 14 En studie av svenskt icke-medborgarskap i Göteborg 16 Urval och ordval 17 Vägen till syfte och frågeställningar 20 Parallella studier av utvisningsbara 21 Med utgångspunkt i teori eller empiri 23 På ett starkt politiserat forskningsfält 26 Storstadens paradoxer 27 2. Den urbana vardagsgeografins sociologi 31 Staden som förhandlingsrum 33 Rumsproduktion på gatunivå 35 Med platskänsliga metoder 38 Teorins roll i den urbana etnografin 42 Rätten till staden 46 Vardagliga förhandlingar om medborgarskap 51 Icke-medborgares handlingsutrymme 54 Relationen till intervjupersonerna 55 Interaktion inom diskursens ordning 58 Att göra sig och bli gjord 61
DEL II. SVENSK KONTEXT 68 3. Kommunal huvudvärk 69 Göteborgs självbilder 71 Å ena sidan: En stad med enorm potential 72 Å andra sidan: En stad utan någonting att erbjuda 77 När bilderna förs samman 81 Kommunens (o)ansvar 83 I den svenska välfärdsstaten 83 I den ”konkreta realiteten” 90 Ständigt pågående förhandlingar 92 Aldrig en del av lösningen 94 4. En svårfångad figur 97 De ”gömda flyktingarna” 98 Bakom neddragna persienner 100 En diskurs med historiska rötter 108 Det ”gömda flyktingar” inte kan vara 111 Illusion om rumslig avgränsning 112 Föreställningar om passivitet 116 Två internationella utmanare 122 De ”illegala invandrarna” 126 De ”papperslösa” 130 Bortom stackar och skurkar 133 DEL III. LOKALA LANDSKAP 136 5. Staden som minfält 137 Att ständigt passera obemärkt 138 Att praktisera kroppskontroll 139 Med den dominerande diskursen som skydd 142 Akut riskhantering 143 Att navigera i staden 147 Göteborg x 3 147 Rasismens lokala geografi 152 Utvisningsbara som brottsoffer 157 Utvisingsbarhet på lokalt vis 159
6. VArdagliga medborgarskapshandlingar 161 Myndighetsförhandlingar 162 Rum som disciplinerar 163 Att begripliggöra ett avslag 165 Illegalitetsförhandlingar 168 I en segregerad stad 169 Ifrågasatta göteborgare 170 ”Förorten” som referenspunkt 172 I jakt på andningshål 173 I specifika förhandlingsrum 178 På (svarta) arbetsplatser 180 På (frivillig)organisationer 181 I lägenheten/hemmet 183 Bland familj och vänner 185 Medborgarskap som närvaro och praktik 186 DEL IV. AVSLUTANDE REFLEKTIONER 188 7. Göteborg inzoomat 189 Navigation i oländig terräng 191 Där medborgarskapets gräns blir suddig 192 Där diskurser materialiseras 195 Nationellt och urbant icke-medborgarskap 197 En lokal geografi med internationell prägel 198 Sverige som narrativ 201 Göteborg ur ovanlig vinkel 204 Invånare som alltid stör planen 205 Platsers parallella funktioner 206 Med kaffe som avslutning 208 DEL V. GÖTEBORGSKARTOR 210 Appendix 222 A. Ett blandat etnografiskt material 223 B. Etiska Överväganden 230 C. Vägar in i Sverige 236 summary 246 Tack 267 Noter 270 Litteraturlista 305
DEL I: INLEDNING
1. Något slags göteborgare
1. något slags göteborgare 9
Ramberget ligger på Hisingen i nordvästra Göteborg och är en del av Keillers park. Från utsiktsplatsen längst upp ser man stora delar av staden, från Götaälvbron i centrum till Älvsborgsbron i väster. Det var hit en av mina intervjupersoner tog mig när jag frågade honom om vi kunde ta en promenad på en plats i Göteborg – vilken som helst – som betytt någonting för honom. Var han än befann sig sökte han sig till högt belägna platser, berättade han när vi stod och tittade ut över staden. Till Ramberget återkom han ofta, ibland med vänner för att grilla, ibland på egen hand för att komma ut från sin lilla lägenhet. Jag pekade ut mitt hus på andra sidan älven och vi diskuterade olika områden i Göteborg. Han hade bott i staden under nästan fem år, mestadels i olika rum och lägenheter på Hisingen. Nu verkade det dock som att han skulle tvingas flytta till Hjällbo, en miljonprogramsförort i nordöstra Göteborg. Trots utvisningsbeslut hade han valt att stanna i Sverige för att få sitt asylärende omprövat, och han talade om sig själv som ”gömd flykting”. Det var sensommar och på väg nedför berget letade vi björnbär i sluttningarna. Människor utan uppehållstillstånd bor naturligtvis på olika typer av platser, många i småstäder och på landsbygden. Både i Europa och i Nordamerika är jordbrukssektorn beroende av säsongsarbetare, och i Sverige ligger de flesta anläggningsboenden för asylsökande i mindre kommuner.1 I den här undersökningen ligger dock fokus
10 helena holgersson
på Göteborg. Vad jag har undersökt är det svenska icke-medborgar skapet, det vill säga hur villkoren för människor utan uppehållstillstånd ser ut i just Sverige. Men eftersom jag arbetat med etnografiska metoder har jag varit tvungen att förlägga studien i en specifik lokal kontext, och då framstod storstaden som mest lämplig. Eftersom asylsökande och människor som hotas av utvisning ofta söker sig till Stockholm (med omnejd), Göteborg och Malmö är det här som lokala myndigheter som tydligast måste hantera deras närvaro. Frågan om hur icke-medborgare ska behandlas inom välfärdsstaten är en av vår tids mest komplicerade, och den ställs på sin spets i större städer. Dessa människor är i juridisk mening inte en del av den politiska gemenskapen, och har därmed mycket begränsad tillgång till det sociala skyddsnätet, men kan mycket väl ha bott i Sverige i åratal. I Sverige har storstadskommunerna varit drivande i många av det senaste decenniets invandrings- och integrationspolitiska debatter, kanske som tydligast i den om asylsökandes boende.2 Asylsökande har idag rätt att själva ordna bostad på valfri ort medan deras ärende utreds, vilket i praktiken innebär att Göteborgs kommun har små möjligheter att kontrollera denna inflyttning. Tillsammans med kollegor i framförallt Malmö och Södertälje har lokala politiker i Göte borg de senaste fem-tio åren arbetat hårt för att övertyga riksdag och regering om att denna lagstiftning leder till att för mycket ansvar läggs på deras respektive administrationer, men än så länge har de inte fått gehör för sina krav.3 I denna studie har jag tittat på hur denna kampanj kan förstås i relation till det postindustriella Göteborgs ansträngningar att ”hamna på kartan”. Uttrycket ”det postindustriella samhället” är inte okontroversiellt, och vissa menar att det är rimligare att istället tala om nya typer av industrisamhällen. Göteborg har fortfarande industrier, men andelen sysselsatta i materiell produktion har halverats sedan 50-talet.4 Att begreppet blir relevant i diskussioner om samtida stadspolitik beror dock på att det understryker det faktum att hamnstäder i det globala norr måste hitta nya sätt att förstå sig själva. Analysen inleds med att Göteborgs kommuns retorik kring vikten av att locka till sig tio tusentals nya invånare för att säkra framtida tillväxt ställs mot samma
kommuns ansträngningar att kontrollera inflyttningen av asylsökande. Denna lokala variant av samtidens dominerande stadspolitik utgör, menar jag, en viktig del av den kontext inom vilken mina intervjupersoner haft att organisera sina liv. Frågan är vilken plats mina intervjupersoner har i en evenemangs- och kunskapsstad, i det här fallet Göteborg. Mannen ovan hade inte rätt att vistas i Sverige, men gjorde ändå staden till sin genom att använda den. Att ”gömma sig” handlade för honom inte om att hålla sig inomhus. En tid efter att han först fått utvisningsbeslut hade han varit konstant rädd för att gripas, men efter ett tag fick han nog av att leva så, berättade han. Trots att både advokater och frivilligarbetare försökt förmå honom att acceptera avslaget och lämna landet hade han valt att stanna: ”Jag bestämde mig för att jag kan inte återvända, jag vågar inte återvända, och jag har ingenstans att gå till längre. Och jag bestämde att jag lever, jag tänker på positiva linjer som finns framför mig. Jag kan utnyttja alla goda, bra möjligheter som finns framför mig. Men den negativa sidan, att hela tiden vara under stress, under rädsla, ville jag inte … Det fanns, men ändå inte lika mycket som i början.”
1. något slags göteborgare 11
Det visade sig att mina intervjupersoners liv i mångt och mycket kretsade kring att hantera situationen de befann sig i, det vill säga ordna bostad och arbete och se till att inte bli gripna eller angivna. Jag menar dock att de också med tillgängliga medel förhandlat sin position i samhället, när det gäller mannen på Ramberget genom att agera som om han hade en framtid här, trots att han levde under hot om utvisning. Genom att stanna i Sverige och vägra låta rädslan att gripas styra hans liv krävde han erkännande, och jag är övertygad om att ett sådant agerande i förlängningen – i någon mån – förändrar förutsättningarna för diskussionen om vem som ska erbjudas uppehållstillstånd i Sverige, och därmed om vem som i ett nästa steg ska kunna ansöka om att bli svensk medborgare. På vilket sätt är en ö ppen fråga. Mitt studieobjekt kan beskrivas som vad geografen Engin Isin kallar medborgarskapshandlingar, alltså handlingar genom vilka männi-
skor – trots att de hotas av utvisning – etablerar sig själva som subjekt med rättigheter.5 Ju längre människor vistas i ett land och ju mer de etablerar sig på en plats, desto svårare är det att skilja ut dem från övriga invånare och förneka dem rättigheter som andra har. Mannen ovan måste förstås som något slags göteborgare. Förhandling ska här inte förstås som en specifik överläggning där de inblandade parterna möts ansikte mot ansikte, utan i vidare mening, som en kontinuerlig process där icke-medborgares position i samhället definieras, om och om igen. Och där även mina intervjupersoner i någon mån ingår, trots att de saknar formell möjlighet till politiskt inflytande.
12 helena holgersson
Staden och medborgarskapet Antropologen Nicholas De
Genova, som själv studerat mexikanska migranters situation i Chicago, anser att man måste skilja på studier av å ena sidan ”papperslösa” som individer och å andra sidan ”illegalitet” och ”utvisningsbarhet” som tillstånd. Med det senare perspektivet tydliggörs att icke-medborgare är någonting som människor – på olika sätt – blir i länder där de inte har laglig rätt att vistas. Eftersom det inte finns några obestridliga fakta när det gäller icke-medborgares ”illegalitet” är det, slår De Genova fast, centralt för forskare på detta fält att inte liera sig med myndigheter genom att oreflekterat utgå ifrån deras problemdefinitioner och begrepp.6 Mitt forskningsobjekt är inte bara de enskilda kvinnorna och männen som jag intervjuat, utan också icke-medborgarskapet som fenomen. Jag analyserar personernas berättelser, men också deras samhällspositioner, i Sverige och i Göteborg. Studien handlar med andra ord om vad det innebär att leva som icke-medborgare just här och nu. I diskussioner om hur icke-medborgare ska hanteras politiskt är det avgörande hur gruppen karaktäriseras. För att kunna lösa detta ”problem” måste det först formuleras. I Sverige är tre vanliga sätt att benämna personer som fått avslag och utvisningsbeslut, men ändå valt att stanna i landet, ”gömda flyktingar”, ”papperslösa” och ”illegala invandrare”. Dessa uttryck är kopplade till specifika diskurser, och beroende på vilken av dem som ges företräde kan diametralt olika åtgärder motiveras. Om människor som mannen på Ramberget ses
som traumatiserade frihetskämpar kan man kräva ökade resurser för att förbättra kvaliteten i asylutredningen. Om de främst ses som svartarbetare kan antingen möjligheten till fackanslutning anses behöva utredas eller striktare kontroller av företag i städ-, restaurangoch byggbranschen införas. Om de, slutligen, förstås som kriminella – eller till och med terrorister – kan satsningar på förstärkt gränsövervakning framstå som rimliga. Detta slags definitionsstrider är alltid färgade av den lokala politiska kontexten, och i Sverige är det exempelvis intressant att titta på vilken betydelse det har att uttrycket ”gömda flyktingar”, som inte förekommer i andra delar av Europa, varit så dominant.
1. något slags göteborgare 13
Det svenska icke-medborgarskapet De kontrakt som i olika tider och rum har kallats medborgarskap uppvisar stora skillnader. De har varit knutna till olika territoriella enheter; engelskans citizenship påminner oss om att det i såväl antikens Grekland som i medeltidens Europa inte handlade om tillhörighet till en stat utan till en stad.7 I många fall har olika typer av människor exkluderats, i det antika Grekland var det exempelvis bara fria män som räknades. De har vidare innefattat olika slags rättigheter i skilda sammanhang.8 I sin klassiska bok Citizenship and social class beskriver sociologen Thomas Marshall, med fokus på Europa, hur medborgarskapet på 1700-talet kom att innefatta civila rättigheter som åsiktsfrihet och äganderätt, på 1800-talet politiska rättigheter som rösträtt, och först på 1900-talet sociala rättigheter som sjukvård och skola.9 Vad gäller de sociala rättigheterna ser vi dock vissa skillnader länder emellan, även inom Europa, vilket sociologen Gøsta Esping-Andersen lyft fram i sin idealtypiska beskrivning av olika slags välfärdsstatsregimer. Som han visar skiljer sig relationen mellan stat, marknad och familj/civilsamhälle tydligt åt i exempelvis Sverige, Storbritannien och Italien.10 Det påverkar dessa länders respektive medborgarskap, men också deras icke-medborgarskap. Både frågor kring vem som ska räknas som medborgare, och frågor kring vilka rättigheter kontraktet ska innefatta, har genom alla tider varit föremål för förhandling. Under 1900-talet lyckades till
Ur Göteborgs-Posten 4/6 2007
Gömda flyktingar, papperslösa, illegala invandrare – bakom benämningarna döljs människor som varken välfärdsstaten eller den postindustriella staden har plats för. Staten vill utvisa dem och stadsrummet är minerat av detta hot. Helena Holgersson har lyhört följt ett antal av dessa människor för att nå bortom gängse föreställningar om hur de lever i Sverige idag. I medierna framställs ”gömda flyktingar” som att de bokstavligen gömmer sig, lever ”utanför samhället”. Intervjupersonerna i Holgerssons undersökning visar att deras vardag snarare handlar om att lära sig att navigera i den urbana geografin och att skapa en tillvaro i skärnings punkten mellan statens regleringar och de möjligheter som staden trots allt erbjuder. Med utgångspunkt i Göteborg – en stad som försöker attrahera nya invånare och samtidigt motarbetar inflyttningen av asylsökande – belyser Holgersson hur de för handlar sin position i samhället. Därmed synliggörs även det spektrum av nationella och globala faktorer som utgör förutsättningarna för det svenska icke-medborgarskapet. Helena Holgersson är verksam vid Sociologiska insti tutionen och Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet. Hon är en av redaktörerna till Göteborg utforskat som gavs ut av Glänta 2010. Detta är hennes avhandling.
Glänta produktion
Helena Holgersson Icke-medborgarskapets urbana geografi
”Genom att berätta den trista sanningen om livet i Göteborgs förorter – en historia om trångboddhet och arbetslöshet – vill Göteborgs stad minska inflödet av flyktingar. Ann Lundgren är s-märkt och i kommunledningen ansvarig för den tulipanaros som kallas integration och som är så lätt att lova, så knepig att beskriva och än svårare att leverera. – Om människor får veta vilka deras chanser är med boende och arbete i Göteborg så tror jag att flera skulle välja att bosätta sig någon annanstans, i en mindre stad […]. Då borde kommunen ha folk som upplyser de asylsökande om det direkt när de kommer till Sverige? – Exakt. Men det har vi inte än. Observera att jag säger, inte än. Men vi jobbar på det.”
Glänta
Helena Holgersson
Icke-medborgarskapets urbana geografi
Glänta produktion
”Om du ska beskriva typ en vanlig vecka … som den ser ut nu? För [din familj] … ta för dig först. Vad gör du en vanlig vecka?”, frågar jag en utvisningshotad man. ”Jag vaknar på morgonen …” ”Jaa” ”… äter frukost …”, säger han och skrattar till. ”Jaa”, svarar jag glatt. ”… sen går jag till [parken] och jobbar där … sen har jag lunch och åker till [fabriken] där jag jobbar till kvällen … kommer hem, tittar på tv och så”, fortsätter han och skrattar. ”Du har samma jobb varje dag?” ”Ja. Nu, precis nu.”