HITTEBARNET DEL 2
I_Blodrรถd mantel_hemma.indd 3
2015-10-22 11:50
Läs mer om Bo R Holmberg på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm © Bo R Holmberg 2016 Omslag: Jonas Lindén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-29-69864-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Blodröd mantel_hemma.indd 4
2015-10-22 11:50
FÖRSTA KAPITLET
När jag skymtade älven hörde jag ryttarna. Jag kastade mig ner bakom några träd. De var ute efter rymlingarna, Måns och Grels, tänkte jag. Hur långt in i skogen hade de hunnit … Skulle de klara sig? Jag hade nyss skilts från dem. Jag låg stilla. Ryttarna dundrade inte förbi! De flesta stannade, de bildade en ring runt den plats där jag var. Hade de sett mig? Det är mig de är ute efter! insåg jag. Ringen runt mig var som en skallgångskedja. De kom närmare. De var klädda som jag mindes fångvaktarna i det vita huset. I byxor med guldrevärer och svarta skärmmössor. Jag reste mig häftigt och började springa. Jag tittade mig förvirrat omkring. Jo, där var en öppning. En ryttare hade stigit av sin häst 5
I_Blodröd mantel_hemma.indd 5
2015-10-22 11:50
och på andra sidan om hästen sprang jag och kom förbi. Utanför ringen var jag och rusade ner mot älven. Långt därnere låg den, nedanför en sandsluttning. Tätt med träd växte ända fram till den sluttande kanten. Jag insåg att jag skulle hålla mig där. Där skulle inte hästarna kunna ta sig fram. Med långa kliv sprang jag, grenar slog i mitt ansikte, jag snubblade över en trädrot och var nära att falla, men jag lyckades i sista stund återfå balansen. I vinande fart gick det. Jag stannade till ett kort ögonblick och försökte andas normalt. Skulle de kunna rida här? Framåtlutad, flåsande, stod jag. Det svindlade lätt för ögonen. Jag kastade en blick ner mot älven och timret som flöt där, somliga stockar ensamma, guppande stilla, men de flesta i sällskap som små och stora flytande mattor. De följde älvens nyckfulla rörelser. Och sedan hörde jag dem igen. Inga skrik, men springande steg. De hade lämnat hästarna i varje fall. Jag skymtade några mellan träden. Och jag satte fart igen. Hur länge skulle jag kunna hålla mig undan? Stigen uppe på nipan gick alldeles nära kanten där det stupade brant ner mot vattnet. 6
I_Blodröd mantel_hemma.indd 6
2015-10-22 11:50
På somliga ställen hade det rasat och det fanns egentligen ingen stig och jag fick ta ett kort skutt för att komma över på andra sidan. Jag vände mig inte om, jag bara förnam att de fanns där bakom mig. Vann de på mig? Jag visste inte. Men hur länge till skulle jag orka … Jag stannade till igen. Ja, de var ännu närmare nu. De skulle snart hinna i kapp mig. Jag måste göra något. Och där marken hade rasat och tagit bort stigen nästa gång bestämde jag mig. Jag rutschade nerför branten. Ända ner till vattnet kom jag och kastade mig genast i. Det var kallt, men jag simmade bort mot en bunt stockar som tycktes sammanfogade. Men när jag kravlade mig upp på det som sett ut som en fast matta gled stockarna isär och jag föll tillbaka ner i älven. Jag lyckades hålla mig fast i en stock och försökte med andra handen dra en annan stock närmare för att tillverka en osäker flotte. Och till slut låg jag uppe på tre stockar, med ben och händer försökte jag hålla dem samman och det gick hjälpligt. Jag vred huvudet och kastade en blick bakom mig. De stod uppe på nipan, en av dem hade ena armen riktad ner mot vattnet som om han ville visa att han sett vart den flyende begett sig. Men de stod kvar. De blev kvar där7
I_Blodröd mantel_hemma.indd 7
2015-10-22 11:50
uppe på nipan. De var för långt ifrån för att de skulle kunna skjuta också. Och jag själv var härnere, i det kalla vattnet. Och stockarna rörde sig neråt älven. Jag blundade och försökte lugna ner mig. Men jag insåg att jag inte skulle kunna ligga på dessa vacklande stockar alltför länge. Vinden gick min väg, det hade jag tidigare sett. Jag skulle kanske kunna landstiga på en helt annan strand än den mina förföljare fanns på. En av stockarna började röra sig bort från mig, jag tog ett tag med min stelfrusna hand och lyckades hålla den kvar. Jag omfamnade stockarna, och med handen i vattnet försökte jag styra min flotte mot stranden. Närmare och närmare kom jag. När jag var tjugo meter ifrån gled jag ner från flotten och simmade de sista meterna mot land. Här var ingen brant nipa. En smal strandremsa och sedan en mindre backe upp mot skogen. Jag tog de sista simtagen och steg upp på stranden. Jag tittade mig omkring, men jag kunde inte upptäcka någon människa. Jag klädde av mig helt naken, jag blödde på insidan av ena låret. Sedan sprang jag fram och tillbaka längs stranden för att få upp värmen och slog några häftiga åkarbrasor. Jag skulle 8
I_Blodröd mantel_hemma.indd 8
2015-10-22 11:50
inte dö av köld i varje fall. Byxorna och skjortan var dyvåta. Jag tog upp dem och kramade ur så mycket vatten som gick innan jag drog på mig dem igen. Jag lämnade stranden och gick upp i skogen. Jag vände mig om och såg spåren jag gjort i sanden. Jag slet loss en liten björk och med den försökte jag dölja spåren. Sedan gick jag en bra bit åt vänster förbi en dunge lövträd och bakom den, där granskogen började. Jag fann en tät gran, jag repade loss mossa från marken och la som en bädd i skydd av granen. Jag slet loss några grenar från ett annat träd och sedan kröp jag in under granens skydd och drog de isärtagna kvistarna över mig som ett täcke. Jag skulle hålla mig undan. Jag kände med händerna på halsen. Den var narig av buskar och ris som slagit i mitt ansikte. Men jag levde. Det var mig man jagat! Och inte mina bröder. Måns och Grels. Tanken på vad de sagt innan vi skildes slungades tillbaka in i skallen på mig och tumlade runt, nu när jag lugnat ner mig lite. 9
I_Blodröd mantel_hemma.indd 9
2015-10-22 11:50
De var inte mina bröder! Så hade de sagt. De hade bara tagit hand om mig sedan de hittat mig som nästan nyfödd i en näverkorg. En häst gnäggade till. Jag kikade försiktigt ut mellan grenarna. De var på stranden. Den här stranden! Ryttarna som jagat mig hade tagit sig över älven!
10
I_Blodröd mantel_hemma.indd 10
2015-10-22 11:50
ANDRA KAPITLET
Jag låg stilla med bultande hjärta och kikade ut. Hästarna rörde sig, sanden yrde när de sprätte med sina hovar. Jag hörde röster. En av ryttarna pekade in mot skogen. Hade de sett mig? Jag räknade till ett tiotal hästar. Inte alla hade kommit över ändå … Men de var nog många. Skulle de stanna här? Några hade stigit av och jag såg hur de tittade på sanden, undersökte den. Var mina spår borta? En hög röst! Jag såg en hand peka in mot skogen. Och de satt upp på hästarna och red iväg. In mot skogen, en bit ifrån mig. De hade inte sett mig. Jag andades ut men jag låg kvar, dold under grenarna. Hopkrupen, darrande låg jag där i väntan. Jag hade öronen på helspänn. En häst, ett gnägg, yrande sand. Hovar i skogen … 11
I_Blodröd mantel_hemma.indd 11
2015-10-22 11:50
Det var mig man jagat! Vad betydde det? Att Måns och Grels kommit undan? Jag hade befriat dem, jag hade fått dem ut ur fängelset med Martas hjälp. Men jag hade lämnat dem i skogen. Vi hade skilts där. Det var då de sagt detta att man funnit mig i en korg. De var inte mina bröder. Vem som hade satt ut mig i skogen för att dö visste de inte. Vem som var min far eller mor visste de inte heller. Jag hade trott att det var de som låg begravda bakom det ynkliga huset där jag växt upp. Det var inte så. De skulle ta sig till en annan socken, hade de sagt. Och där skulle de väl fortsätta att leva som de alltid gjort, med att stjäla. De som jagat mig var väl ute efter dem … Men det var mig de funnit. Stranden låg helt öde. Inga ljud av hästar. Bara vinden hörde jag. Jag måste snart fortsätta, även om ryttarna fanns här i skogen. Jag skulle hitta Marta. Det var ju det jag bestämt. Utan Marta hade jag inte klarat av att frigöra Måns och Grels. Utan Marta skulle jag ha svultit ihjäl i staden. 12
I_Blodröd mantel_hemma.indd 12
2015-10-22 11:50
Jag hade skilts från henne i skogen också. Hon hade kört vagnen som tog mig och Måns och Grels dit. Och det var då hon sagt att hon skulle till havet. Det var därför jag tänkt att jag också skulle dit. Men när jag låg där under granen var jag inte lika säker längre. Det var ju det här med Esmeralda också. Om Marta lärde mig att stjäla så var det lite annat med Esmeralda. Det var det där leendet, det stillsamma, liksom frågande leendet. De blodröda läpparna, det lingula håret. Jag kände mig alltid smutsig i hennes närvaro. Tre gånger åt jag middag i hennes hem. Hennes pappa var bagare, han hette Salvatore. Hennes mor var Anna. Men jag kunde inte gå till dem, till Esmeralda och Anna och Salvatore. De fanns i staden, men i staden fanns också väktarna och fängelset. Och väktarna hade sett mig när jag fritog Måns och Grels. De hade skjutit mot oss men vi hade lyckats komma undan. Men någon i staden skulle säkert känna igen mig. Nej, staden fick vara. Kanske jag aldrig mer skulle träffa Esmeralda. Jag fantiserade ibland om att jag skulle vara uppklädd och ren och vandra på gatorna som en vanlig pojke med hennes hand i 13
I_Blodröd mantel_hemma.indd 13
2015-10-22 11:50
min. Vore jag ren och prydlig skulle jag kunna krama henne. Så hade jag tänkt. Men det var till Marta jag hörde. Det var hon som hade sett till att jag fritagit mina bröder – som egentligen inte var mina bröder. Jag grävde i mina byxor. Jo, ringen låg kvar. Den och två andra ringar hade funnits i en kista som jag hjälpt mina bröder att stjäla. Det var innan jag kom till staden, innan de blev tillfångatagna. Kistan innehöll inget av värde. Bara tre ringar som varken Måns eller Grels ville ha. Jag behöll dem, även om de var värdelösa. En har jag. En har Esmeralda. Och en har Marta. Esmeralda och Marta. Så olika. Men det är ändå till Marta jag hör, Marta, ficktjuvarnas drottning. Hon som ibland kallar sig Martin. Jag lyssnade i vinden efter hästar, efter hovar, men jag kunde inte höra något. Men de fanns här i skogen, de som var ute efter mig, det hade jag fått erfara. Det flimrade för mina ögon som blev tyngre och tyngre. Marta och Esmeralda. Och till slut somnade jag ändå.
14
I_Blodröd mantel_hemma.indd 14
2015-10-22 11:50
Mellan två av de förgyllda speglarna öppnades plötsligt en dörr och genom den kom han in. Han bar en lång blodröd mantel med bröstet prytt av gyllene stjärnor. Håret var tillbakastruket från ansiktet, lika slickat som jag mindes det. Och hyn var fortfarande gropig och från vänstra ögat ner mot kinden löpte det blodröda ärret. Det var Vendor. Han stod länge och bara betraktade mig med armarna i kors över bröstet. Så mindes jag honom på matstället. Jag mindes också den känsla av hot och fara som han utstrålade. Och jag kände hur jag började darra, det kändes som om jag skulle rasa ihop. Var detta ett misstag? Mindes han mig inte? Vad skulle hända nu? Örn är tillbaka i staden vid älven. Men den har förändrats. Nya krafter styr och Örn blir en del av dem, tills hans bror Måns berättar vilka planer de nya makthavarna har. Och Örn måste ta ställning – med fara för sitt eget liv. Den blodröda manteln är andra delen i serien Hittebarnet.
I S B N 978-91-29-69864-0
9
789129 698640