9789164205643

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0564-3 © Christina Sehlstedt 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsfoto: Trevillion / Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018

Prolog

suger in nikotinet från en röd Marlboro. Mannen njuter av tillfredsställelsen cigaretten ger.

Blicken är fäst på en fräsande punkt i svallet som skapas av båten. Underarmarna vilar på relingen, den mörka kavajen hänger dubbelvikt intill. Vinden är ljummen trots att klockan passerat midnatt. Om mindre än två minuter ska den halvrökta cigaretten mellan mannens pek- och långfinger glöda till aska och ingenting kommer någonsin att bli som förut. Men det är han lyckligt ovetande om när han låter sjöbrisen torka svetten på den vita skjortan.

Han står orörlig längst bak på båtens minimala akterdäck och blundar medan det chartrade före detta ångfartyget rundar Bergholmen och öns vackra sekelskifteshus.

På solterrassen på övre däck dricker gästerna champagne, men samtalen dränks i det dunkande motorljudet. Han ska strax gå tillbaka till festen på andra sidan dörren, den som är märkt med nödutgång. Vill bara stanna i den självvalda ensamheten en liten stund till.

D E T U N N A L Ä P PA R N A

9

Musiken ökar i styrka, men mattas snart av när den åter stängs in hos dem som dansar i salongen. Det tar några sekunder innan han förstår att han har fått sällskap. Kvinnan i gul klänning säger inget till en början, står tyst vid hans sida och ser samma skum tumla runt i Baggensfjärdens bräckta vatten.

10

KAPITEL ETT Förmiddag, fredag 3 juni.

Högstadieskolan Katarina västra, Södermalm, Stockholm.

mun som öppnas och stängs, blicken som söker kontakt bakom de röda glasögonbågarna. Berit står vid svarta tavlan. Matilda lägger ner huvudet på bänken, har armarna som kudde. Hon orkar inte. Inte i dag. Inte nu.

Hon anar Berits steg, hon ställer sig så nära att Matilda kan känna lukten av citrussköljmedel från den djupblå singoallatröjan. Tyget nuddar hennes näsa när svenskläraren lutar sig över henne. Matilda ligger kvar med huvudet på bänken. ”Jag vill bara vara mig sjääääälv”, sjunger Laleh i Matildas öron och hon blundar och nynnar med inuti huvudet. ”Matilda Karlsson, ta av dig dina lurar.”

Berits uppmaning låter på samma gång nära och långt borta. Det är stilla i klassrummet. Alla i klass 7B har slutat läsa, all uppmärksamhet är riktad mot henne. Liksom de undrar hon vad som kommer att hända. Berit har böjt sig ner och är centimeter från hennes ansikte.

M AT I L DA B E T R A K TA R B E R I T S

11

”Matilda Karlsson, om du inte tar av dig lurarna, gör jag det. Sen ger du mig din telefon. Det räcker nu.”

Den gälla rösten spricker nästan i ä:et på räcker. Matilda har aldrig hört läraren så arg förut. Hon fingrar efter volymknappen på sidan av mobilen för att stänga ljudet ute, innan hon känner Berits händer mot sitt ljusa hår. De rycker av munkjackans luva som Matilda dragit upp över huvudet, och lyfter av de svarta Marshallurarna. Laleh försvinner bort. ”Aj!” Rummet är fyllt av en förväntansfull tystnad. Hon vänder upp ansiktet och stirrar på Berit. Hon vill slå, slå rakt in i de bekymrade ögonen, slå sönder de röda kulturbågarna så att de går av på mitten och glaset spräcks i tusen bitar.

Hon reser sig häftigt från stolen som ramlar med en smäll.

Berit rycker till och tar ett steg bakåt. ”Låt mig va!” skriker Matilda in i klassrummets tystnad. ”Matilda, nu lugnar du ner dig.”

De står mittemot varandra med bänken mellan sig.

Matilda är någon centimeter längre än läraren, hon växte om henne under jullovet. Berit ser rädd ut. Matilda upptäcker att hon står med båda händerna knutna. ”Jävla lärarjävel”, mumlar hon och småspringer mot klassrumsdörren.

Berit följer efter. ”Fortsätt läs Doktor Glas och svara på frågorna. Jag kommer strax tillbaka”, säger hon till klassen innan de båda är utanför dörren. ”Vänta Matilda!”

12

Berit stänger klassrumsdörren bakom dem. Matilda sätter sig på träbänken utanför klassrummet och kryper ihop. Håller armarna runt knäna. Sätt dig inte ner, kärringjävel, tänker hon. Berit sätter sig intill henne. ”Lilla gumman. Hur är det? Jag känner inte igen dig.”

Matilda svarar inte. ”Har det hänt någonting mer?”

Matilda biter ihop käkarna. Hon fixar inte om kärringen ska krama henne. ”Du, Matilda, prata med mig.” Berit lägger armen om hennes axlar och Matilda spänner hela kroppen. ”Du vet att jag tycker att du har talang för att skriva. Jag vill inte att du slösar bort den. Jag har hört i lärarrummet att du varit borta mycket. Jag kommer att behöva ringa hem till dina föräldrar en gång till, om du hoppar över fler lektioner, bara så att du vet.”

Matilda kämpar mot gråten som vill komma upp i halsen. Hon måste härifrån. Bort någonstans. Hon föser undan Berits hand och reser sig upp. ”Jag har ont i magen”, säger hon. ”Kan jag lägga mig inne hos skolsyster?”

Berit granskar henne, låtsas vara orolig. Jävla kulturtant. ”Igen? Har du ofta ont i magen?” ”Äh, det är mensen.” ”Vill du ändå inte att jag ska kolla om kuratorn har en tid? Det blir kanske om några veckor?”

Matilda skakar på huvudet, tittar inte på läraren.

13

”Nä, det är lugnt.”

Berit följer henne uppför trappan till skolsyster och låser upp vilorummet som ligger bredvid. Hon tar fram sin mobiltelefon och letar upp Matildas schema. ”Det är en halvtimme till rast. Ni har matte med Stefan 12.40. Jag säger till honom att du ligger här.”

Matilda blundar. Hon har lagt sig på läderbritsen, med ansiktet vänt mot den smutsvita väggen. Gå. Gå. Gå. Nu. Nu. Nu. Hon upprepar orden tyst inom sig, om och om igen, som ett mantra. ”Hej då, krya på dig.” Berit blir stående i dörröppningen och kommer sedan tillbaka in i rummet. ”Här är dina lurar och din mobil”, säger hon och lägger dem vid sidan av Matilda. ”Jag har inte rätt att behålla dem. Men jag vill inte se dem på min lektion en gång till. Är vi överens om det?”

Matilda svarar inte. Gå. Gå. Gå. Nu. Nu. Nu. Berit suckar, sedan ett klick när dörren stängs och Berits allt mer avlägsna steg i korridoren.

Matilda väntar fem minuter, sedan hoppar hon ner från den vinröda britsen och slänger igen dörren bakom sig när hon går ut.

14

KAPITEL TVÅ Förmiddag, fredag 3 juni.

Probonos redaktion, Nytorget, Södermalm, Stockholm.

”VAI IN CULO! ” När Aida Svantesson blir riktigt arg spottar hon ut svordomar på italienska, så som de en gång lärdes in i morfar Luis kök i Majorna i Göteborg, sent åttiotal. Mormor Agneta stod lutad under köksfläkten, rökte Gula Blend och skakade småleende på huvudet, morfar och en sjuårig Aida satt vid furubordet och övade det italienska uttalet på grisarsle, rövknullare och kuk.

Om morfar Luis hört henne skulle han ha varit stolt över både uttal och den hårda artikulation av orden som i olika kombinationer skriks av hans dotterdotter i ett sekelskiftesrum på webbtidningen Probonos redaktion i Stockholm, en ovanligt varm junidag knappt trettio år senare.

Kanske skulle han konstatera att barnbarnet hade stått sig bra i ett meningsutbyte hemma i Palermo på 1960-talet innan han lämnade hemlandet och sökte lyckan i Sverige.

Några gånger har svordomarna och hennes temperament varit den före detta utrikeskorrespondenten till 15

nytta. En gång till och med räddat hennes liv. Men oftast ligger de henne till last, vilket hon brukar konstatera så fort pulsen gått ner. Detta är ett sådant tillfälle.

För några minuter sedan tuggade Aida på den gula blyertspennan i brist på annat. De tunna flagorna av mestadels keratin som anades en bit in på hennes fingertoppar kunde knappt kallas för naglar. Luften som trängde in genom det gardinlösa fönstret låg som ett lock över mötesrummet.

Tårna klibbade mot varandra inuti de svarta snörkängorna Aida trampade runt i oavsett årstid eller världsdel och hon drog i bomullsklänningens tyg som fastnade på låren. Det mörka, nästan svarta håret, som för en gångs skull inte var uppsatt i en knut på huvudet, lockade sig kring ansiktet i den fuktiga luften och hon strök det irriterat bakom örat.

Fläktsystemet hade fått anmärkning på den senaste OVKkontrollen och ingen hade tagit tag i saken.

På lekplatsen utanför redaktionens fönster trängdes små människor i en stor lekbil i grönmålad plywood. Vad skulle hända om man släppte ner dessa minimänniskor i den verklighet som hon befunnit sig i de senaste åren: i talibanernas helvete Kabul, i terrorgruppen Boko Harams Nigeria, eller i stanken av död i ruinerna efter jordbävningen i Haiti? Skulle de blonda svenska barnen slänga av sig sina orangea dagisvästar och låta överlevnadsinstinkten brinna till i sina blå ögon, på samma sätt som hos alla de hon mött som tvingats bevittna saker inga barn ska behöva se?

Aida Svantesson blundade medan frustrationen ångade 16

inombords. När hon tittade upp mötte hon Jamals blick bakom markerade glasögon. Det var inte första gången det hände. Det var få människor som fick Aida Svantesson att tappa orden. Han var en av dem. Jamal, det digitala underbarnet som flytt Afghanistan för sju år sedan. Nu webbtidningens stjärna, med kontakter långt in på internets bakgator.

Redaktionens streber, den tjugotreårige politikreportern med dubbelhaka och svart kavaj trots värmen, fick just ordet på veckomötet. Svettdropparna glänste på överläppens antydan till mustasch. Aida kunde inte låta bli att tänka på en småfet mops som gläfste, men som räckte vacker tass så fort Bossen, tillika sajtens grundare, var i rummet. Mopsen viftade på svansen allt vad han kunde medan han redogjorde för sina källor i Centerpartiets innersta krets. ”Snart har jag henne. Hon kommer att göra bort sig när som helst, den kära Annie, var så säker.”

Aida ville kräkas över honom. Lena, kvinnan som blivit som en mentor för Aida, gav henne en smygblinkning.

Lugn, bara lugn. Mopsen är okej, vi ska nog få ordning på pojkvaskern, tycktes den luttrade grävreportern förmedla där hon satt tillbakalutad, med det tjocka håret som en gloria, ätande på en medhavd äggmacka.

Probono syftade på den romerska termen att göra osjälviska handlingar för samhällets bästa, vilket gjort Aida nyfiken. Hon hade sökt upp Bossen några veckor efter att hon flyttat hem till Sverige i augusti förra året. De gillade varandra direkt och han hade gett henne ett uppdrag vid 17

sittande möte. Redaktionsmedlemmarna jobbade långt över fyrtio timmar i veckan för att få rika idealister att skjuta till pengar och stötta den oberoende journalistiken utöver den dagliga jakten på avslöjanden. De såg glåmiga och slitna ut allihop. Det skulle göra gott med solljus på redaktionen under sommaren.

Tidningen hade funnits ett drygt år och ägdes gemensamt av de som jobbade där. Aida var den som kommit näst sist in på ett längre frilanskontrakt, en månad före Mopsen.

Båda väntade på ett erbjudande om att bli anställda och därmed delägare. Mopsen hoppades på delägarskapet som en hund som tiggde en köttbulle från husses middag. Själv var hon mer osäker på om hon ville. Hon var van vid att vara sin egen chef, själv kunna välja vilka jobb hon skulle ta efter alla år som frilansare, men med frihet följer otrygghet.

Kanske var det dags att välja annorlunda.

Nyhetschefen Anders Svensson hade i dag ett leende som snart skulle självantända ovanför den klanderfritt strukna skjortan. Han drog en lång historia om hur mycket jobb som låg bakom granskningen, inte minst hans eget. Aida avskydde när han kom och ställde sig intill skrivbordet och lutade sig över henne, lite för nära, för att hitta fel i texten. Om han själv inte var inblandad förstås, som nu, då haglade lovorden.

Det var ingen bra granskning. De skrapade på ytan.

Hon önskade att de inte skulle publicera redan nästa vecka. Men hon hade bestämt sig för att vara tyst. För en gångs skull.

18

”Vilka historier de här unga tjejerna berättar. De ger kött och blod till alla torra siffror. Förbannat bra jobb att hitta dem, Aida”, sa Bossen.

Aida koncentrerade sig på att inte säga emot. Hon nickade och pressade läpparna mot varandra. På storbildsskärmen lyste rubrikerna i Verdana. En smygtagen bild på en nätpedofil, avslöjad då han försökte muta en tonårstjej med cigaretter. Statistik som avslöjade unga tjejers utsatthet på nätet. Barn som dagligen blev kontaktade av män som ville prata sex. Inom kort skulle granskningen publiceras på Probonos sajt, men även på Aftonbladets webbplats och på tretton av landets lokaltidningar. Så stor spridning som möjligt, för så stor förändring som möjligt, var Probonos motto och man samarbetade därför med alla de stora medieföretagen.

Turen kom till Aida. Det var hon som låg bakom majoriteten av både texter och inslag och hon borde känna stolthet. Hon försökte tvinga bort en annalkande känsla av illamående, under tiden som hon redogjorde för innehåll och arbetssätt och därefter svarade på Bossens vänliga men stränga standardfrågor inför en publicering. ”Varifrån kommer uppgiften? Tillförlitlig källa? Varför är källan anonym?”

Lena gav henne ett uppmuntrande ögonkast. Backade henne som hon brukade. Aida var inte orolig. Hon hade koll, som alltid vad gällde jobbet.

Som om han läst hennes tankar tog nyhetschefen till orda. Hon visste att en attack var på väg när hans ögon smalnade. Hon tog mentalt spjärn.

19

”Tur att jag granskade grafiken i inslagen. Det hade varit väldigt pinsamt om namnet på vår huvudkälla var felstavat, eller vad säger du, Aida?”

Aida fokuserade på storbildsskärmen. Hon bannade sig själv för att hon låtit ett felstavat namn slinka igenom. Ett enda misstag efter två månaders arbete. ”Jag tycker inte att vi ska köra nästa vecka”, hörde hon sig själv säga.

Alla huvuden runt bordet vändes mot henne. Bossen med lätt rynkad panna. Svensson gapade. Lena la sakta tillbaka sin halvätna äggsmörgås på bordet. Jamal tittade på henne med nyfiket intresse, medan Mopsen hade stannat mitt i en rörelse med munnen halvt öppen.

Det var försent att ångra sig. ”Vad vi har gjort, har kvällstidningarna gjort tusen gånger före oss. Bestämt träff med en snuskgubbe som erbjuder snus för att få klämma på ett tonårsbröst.”

Hon hoppades på att få medhåll, men alla satt tysta. ”Det finns mer, men ni måste ge mig tid. Om vi väntar en månad med att publicera kommer det att bli så mycket bättre”, vädjade hon.

Bossen drog handen genom det blonda håret så att det stod upp ännu mer än tidigare. ”Vad säger du?” frågade han. ”Materialet är bra, mer än bra. Annars hade vi inte fått den stora kvällstidningen med på tåget.”

Hon såg i ögonvrån att Svensson nästan gick upp i brygga av indignation. Som ansvarig för satsningen var det 20

han som avgjorde när den skulle publiceras. Absolut inte hon. Lena hummade instämmande med Bossen.

Aida knep ihop ögonen mot det overkligt varma solljuset som lyste genom rummets bågformade fönster, och bet i resten av en tumnagel, så att det började blöda.

Jamal satt tyst. Hon fick för sig att han var på hennes sida. Granskningen var inte usel, men den var heller inte bra. Inte tillräckligt bra för att få det utrymme den skulle få med hjälp av Bossens kontakter och Lenas känningar på lokaltidningarna efter det mångåriga ordförandeskapet i föreningen Grävande journalister. ”Jag vet att det finns bra mycket fulare fiskar därute”, försökte hon. ”Vi saknar bevis för att flickorna utsätts för organiserade övergrepp.”

Hon möttes av en lång tystnad. Hon ångrade sig redan.

Hon borde ha hållit käften. De tyckte att hon var besvärlig, som vanligt. Ändå kunde hon inte låta bli att fortsätta. ”Det kanske till och med är någon fin donator som runkar till bilder på småpojkar eller chattar med era döttrar nu. Är det dem ni är rädda för att hitta?”

Hon visste att hon gått för långt när hon såg Lenas ansikte. ”Vi kör på fredag nästa vecka, som planerat. Slutdiskuterat”, sa Bossen.

Det flimrade framför ögonen och ett svagt bultande började på högra sidan av huvudet. Hon misstänkte att ett migränanfall kunde vara på väg. ”De som behöver jobbar på måndag trots att det är röd 21

dag. Övriga är lediga. Det är frihet under ansvar”, fortsatte Bossen och lämnade sedan rummet.

Svensson fick åter luft, som om han inte vågat innan högsta chefen avlägsnat sig. Han spottade när han pratade och svetten på överläppen hade spridit ut sig på de rödflammiga kinderna. ”Äntligen har du lyckats göra journalistik som kommer att klicka och inte handlar om ett obskyrt krig i ett land på andra sidan jorden. Då ska du ställa till det. Vad är det för trams? Tror du att vi är gjorda av pengar? Tror du att det står donatorer på kö som vill betala för grävande journalistik? Du ska vara tacksam för att en bloggare som du har jobb.”

Det är nu de senaste dagarnas spänning tvingar sig ut ur kroppen. Det knäpper till inuti henne, som om något lossnar, kanske är det samma känsla som när vattnet går för en gravid kvinna, en spärr släpper och det som finns därinne forsar ut och det finns ingenting som hon kan sätta emot.

Hon reser sig och kontorsstolen kanar bakåt och slår i väggen med en duns. Hon hör sig själv berätta för Svensson vad hon tycker om hans usla chefsegenskaper, grava felbeslut som grundar sig i en ständig jakt på klick i stället för bra journalistik och hans obefintliga respekt för människors personliga sfär. Hon avrundar sitt utbrott med en svada på italienska där både Gud, jungfru Maria, sex och avföring ingår och avslutar med att uppmana Svensson att 22

gå in i ett grisarsle, vilket han som tur är inte förstår. Därefter marscherar hon ut ur rummet, smäller igen dörren och lämnar såvitt hon kan uppfatta ett helt tyst redaktionsmöte.

23

KAPITEL TRE Eftermiddag, fredag 3 juni.

Institutionen för kriminologi och rättsvetenskap vid Stockholms universitet, Stockholm.

långsamt till tio medan hon kniper ihop sitt underliv. Hon slappnar av, kniper en gång till och räknar inombords: En, två, tre…

Docentens utläggning pågår på bräkande skånska och hon väntar tålmodigt ut honom, medan hon slutför dagens första trettio knip, som blivit hennes favoritsysselsättning de timmar av sitt liv som hon tvingas lyssna på ointressanta utläggningar av män, företrädesvis i hennes egen ålder, som tar sig själva på alldeles för stort allvar. ”… snutt- och flams-tv!” avslutar han sin predikan indignerat.

Hon öppnar munnen för att argumentera med viktigpettern, men hinner inte mer än andas in innan hon blir avbruten av professor Ask, som står vid sidan om henne i den oändligt långa korridoren på institutionen. ”Tack ska du ha, Henry. Jag är helt enig med dig. Trams!

Då var vi klara här.”

Professorn väntar inte på svar. Kajan harklar sig.

KAJAN BERGLUND RÄKNAR

24

”Nej, det är vi faktiskt inte”, säger hon på det som på hennes disputation föraktfullt kallades muminsvenska, av den yngre manliga opponenten.

Hon kniper underlivet och räknar tyst till tio. De två männen, båda lätt rundlagda och med varsitt par minimala läsglasögon längst ut på nästippen, har redan börjat småprata om en gemensam bekant, och tar ingen notis om Kajans försök att bryta in. ”Ursäkta mig, mina herrar. Vi är inte klara än”, säger hon, högre. ”Det är dags för mig att få muntur också.”

De tystnar motvilligt och vänder åter huvudena mot henne, medan kropparna med de buktade magarna fortfarande är vända bortåt. ”Jag tror på en öppnare akademisk värld där vi alla måste delta. Hon kommer att medverka i tv nästa vecka, oavsett vad ni har för åsikt om SVT:s underhållningsprogram.”

De bägge kostymklädda herrarnas hakor flyttar sig några centimeter nedåt. ”Vad herr docent står här och säger är att denna begåvade doktorand inte borde ta plats och berätta om sin studie, för att han tycker att hon har valt fel forum. Han har fel. Hon ska ta plats och hon ska göra det där flest människor kan ta del av det. En tv-show på SVT på bästa sändningstid fredag kväll är den platsen.”

Professorn får en rynka mellan ögonbrynen, men hon anar en road glimt längst in i ögonvrån. ”Jo, men det vet du också, att det är skillnad på att delta 25

i ett seriöst vetenskapligt program eller ett flamsigt underhållningsprogram”, säger han.

Docenten, som först förefaller ha förlorat sin talförmåga av samtalets oväntade vändning, får förnyade krafter av professorns inlägg. Han fnyser högt och gestikulerar med båda armarna. ”Det är ovärdigt att den där doktoranden ska stå under blinkande lampor och svara på frågor från en lekledare.

Det är bara tjo och tjim. Programmet visar förakt för akademi och bildning.”

Kajan djupandas två gånger. ”Den där doktoranden heter Jenny Andersson och hon är den som vet mest i hela Sverige om synen på brott och straff genom den svenska historien. Det är du som visar förakt för vår tredje uppgift som universitet. Att dela med oss av kunskap.”

Docenten biter ihop munnen till ett smalt streck. ”Slå på tv:n klockan 20.00 nästa fredag, mina herrar, så kanske ni lär er någonting om vårt samhälle i går och i dag.

Ni får ursäkta mig, jag har ett postseminarium att förbereda för nästnästa vecka. Det blir ost och vin och diskussioner om vetenskapen, feminismen och livet. Där får man prata fritt om allt man vill, utan att känna sig begränsad.

Desto konstigare är det inte. Ni är mycket välkomna.”

Hon vänder sig om och går mot hissarna för att lämna den institution som hon hyser en innerlig hatkärlek till.

I det lilla doktorandrummet sitter Jenny, Carolina och Bianca, tre av hennes adepter, djupt försjunkna i texter.

26

”Det är dags att ta helg, vänner”, säger hon och två par skarpa ögon möter hennes. ”Jenny, du glömmer väl inte din inspelning i veckan?”

Både Jenny och Carolina ler stort. ”Tycker du att jag ska ta den här klänningen, professorn?”

Jenny reser sig upp och visar sin lårkorta klänning med djup urringning i ryggen. ”Nej, men Jenny”, säger Kajan och blinkar åt henne. ”Har du glömt att klä ut dig till forskare i dag?”

De skrattar. ”Varje dag, kära professor. Ständigt ett uns för kvinnlig för att tas på allvar.”

Kajan beundrar hennes urringning. ”Den klär dig. Ta den. Då får gubbarna än mer att prata om inne på sina rum.”

Längst ner vid fönstret sitter Bianca och skriver. Det axellånga nästan kritvita håret hänger över de koncentrerade melerade ögonen som tycks ändra färg beroende på sinnesstämning, minen är allvarlig. ”Trevligt veckoslut, mina smarta kvinnor.”

Kajans lilla armé, som blivit hennes familj. Bianca tittar upp, som om hon vill säga något, men det kommer ingenting. I stället vinkar hon och säger hej då. Ögonen är mörka, nästan bruna. ”På måndag ses vi åter och tar upp kampen”, säger Kajan och slår ner sina klackar så det ekar i korridoren när hon går mot hissarna för att ta sig ut ur den trånga akademiska världen. Hon längtar efter: 27

1. Franks starkaste espresso.

2. Sitt fredagsbad.

3. Sex centiliter Ardbeg med nĂĽgra droppar vatten.

28