9789187263194

lova att du kommer tillbaka

orlando figes

Lova att du kommer tillbaka Kärlek och överlevnad i Gulag

översättning Claes Göran Green

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

originalets titel Just Send Me Word copyright © Orlando Figes 2012 © Svensk utgåva Historiska Media 2013 Strofen ur Vladimir Majakovskijs dikt på sid. 213 är översatt av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt och publicerad i volymen Jag! (1985). © Bengt Jangfeldt och Gunnar Harding – förmedlat genom ALIS. översättning Claes Göran Green faktagranskning Kaa Eneberg renritning av kartor Malin Hansson omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsbild Lev och Sveta tryck ScandBook, Falun 2013 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-87263-19-4

En svart och obeveklig klyfta binder oss samman.

Varför gråta? Räck mig din hand.

Lova att du kommer tillbaka.

Du och jag är två höga berg, som inte låter sig flyttas.

Sänd mig bara ord, med stjärnorna i nattens mörker.

Anna Achmatova: ”I dröm” (1946)

förord Tre gamla resväskor hade just levererats. De stod i en dörröppning i kontoret som tillhörde människorättsorganisationen Memorial och blockerade vägen in till rummet där allmänheten och forskare togs emot. Jag hade på hösten 2007 rest till Moskva för att besöka kollegor vid Memorials forskningsavdelning. De lade märke till att jag blev intresserad av väskorna och berättade att de innehöll det mest omfattande privata arkivmaterial som hade donerats till Memorial under de tjugo år organisationen hade funnits till. Det tillhörde Lev och Svetlana Misjtjenko, ett par som hade träffats under sin tid som studenter på 1930-talet, men som hade skilts åt av kriget 1941–1945 och därefter genom att Lev fängslades och hamnade i Gulag. Alla berättade att Levs och Svetlanas kärlekshistoria saknade motstycke.

Vi öppnade den största av väskorna. Jag hade aldrig sett något liknande: flera tusen brev, tätt packade i buntar som hölls ihop med snören och gummiband, anteckningsböcker, dagböcker, dokument och fotografier. Den värdefullaste delen av materialet fanns i den tredje och minsta väskan, en brun gjord av plywood och med läderskoningar i hörnen. Den hade tre lås av metall som var lätta att öppna. Vi kunde inte avgöra hur många brev den innehöll – vi gissade att det kanske kunde röra sig om tvåtusen – men vi visste vad den vägde: 37 kilo. Det rörde sig om kärleksbrev som Lev och Svetlana hade skickat till varandra när han var fånge i Petjora, ett 7

av Stalins mest ökända arbetsläger längst bort i norra Ryssland. Det första skrevs av Svetlana i juli 1946, det sista av Lev i juli 1954. De skrev till varandra minst två gånger i veckan. Detta var den största gömman med Gulagbrev som någonsin hade hittats. Men det som gjorde breven så anmärkningsvärda var inte bara antalet utan det faktum att ingen hade censurerat dem. De hade smugglats in och ut från arbetslägret av arbetare som vistades frivilligt där och av funktionärer som sympatiserade med Lev. Att brev smugglades var en del av den rika ryktesflora som spreds om Gulag, men ingen hade någonsin kunnat föreställa sig en så här stor illegal postsäck.

Breven var så tätt packade att jag var tvungen att kila in fingrar­ na mellan dem för att få ut det första. Det var från Svetlana. Den korta adressen löd: Komi Kozjvaregionen Träindustrikombinatet K[orrektions] L[ägret] 274-IIb Till Lev Glebovitj Misjtjenko

8

Svetlanas fÜrsta brev (1946) och Levs tjugofjärde brev (1946).

9

Jag började läsa Svetlanas minimala, nästan inte tydbara, handskrivna bokstäver på det gula papperet, som hotade att falla i bitar i mina händer. ”Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva till dig. Att jag saknar dig? Men det vet du ju. Jag känner att jag lever utom tid och rum, att jag väntar på att mitt liv ska börja, att det här bara är en mellanakt. Vad jag än företar mig verkar bara vara ett sätt att få tiden att gå.” Jag tog fram ett annat brev ur samma bunt. Det var skrivet av Lev. ”Du frågade mig en gång om det är lättare att leva med hopp eller utan hopp. Jag kan inte uppbåda hopp av något slag, men jag känner mig ändå lugn …” Jag lyssnade på ett samtal mellan dem.

I takt med att jag bläddrade i brevhögen blev jag mer och mer exalterad. Lev skrev mycket detaljerat om förhållandena i arbetslägret. Hans brev innehöll troligtvis den värdefullaste samtida beskrivningen av vardagslivet i Gulag som vi någonsin skulle få ta del av. Många före detta lägerfångar hade skrivit ned sina minnen, men ingenting i genren kunde mäta sig med dessa ocensurerade brev tillkomna under tiden Lev befann sig innanför lägrets taggtrådsstängsel. Han skrev dem för att ge en enda tilltänkt läsare en bild av vad han fick utstå, men lägger man samman allt han skrev under årens lopp bildar det en avslöjande beskrivning av de allmänna förhållandena i arbetslägret. Svetlanas brev var tänkta att ge honom stöd i lägret, att ge honom hopp, men som jag snart insåg berättar de också om hennes egen kamp för att hålla kärleken till honom levande.

Kanske så många som tjugo miljoner personer, de flesta män, fick genomlida Stalins arbetsläger. Fångarna fick vanligtvis skriva och ta emot brev en gång per månad, men alla dessa blev censurerade. Det var svårt att upprätthålla en nära och förtrolig kontakt när all korrespondens först lästes av polisen. En strafftid på åtta eller tio år hade nästan alltid som följd att förhållanden tog slut: fångar förlorade kontakten med flickvänner, fruar och familjer.

10

Lev och Svetlana bröt av mot det mönstret. De hittade inte bara ett sätt att skriva och till och med träffas i lönndom – i Gulag ytterst allvarliga brott som kunde medföra hård bestraffning – utan de sparade dessutom alla breven som kära minnen, som en dokumentation av deras kärlekssaga (något som var mycket riskabelt).

Det visade sig finnas nästan 1 500 brev i den minsta väskan.

Det tog mer än två år att skriva ut dem. De var svåra att tyda eftersom de var fyllda med initialer, kryptiska koder och formuleringar. Dessa brev bildar basen till Lova att du kommer tillbaka, som även bygger på värdefullt material i de andra väskorna, ett flertal intervjuer med Lev och Svetlana och deras släktingar och vänner, nedskrivna vittnesbörd från andra fångar i Petjora, besök i staden, intervjuer med invånare där och på arkivmaterial i arbetslägret.

11

I Det var Lev som upptäckte Svetlana. Han lade omedelbart märke till henne i klungan av studenter som ute på Moskvauniversitetets trädkantade gårdsplan stod och väntade på att bli inkallade till inträdesproven. Hon stod utanför porten till fysiska fakulteten bredvid en av Levs vänner, som vinkade till sig honom och presenterade henne som en före detta klasskamrat. De bytte bara ett par ord innan dörrarna till fakulteten öppnades och anslöt sig sedan till myllret av studenter på trappan till salen där proven skulle äga rum.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, båda är ense om det.

Lev var alldeles för tillbakadragen för att bli förälskad så lätt. Men Svetlana hade fångat hans uppmärksamhet. Hon var medellång och slank, hade tjockt brunt hår, höga kindben, spetsig haka och glittrande blå ögon som utstrålade intelligens och melankoli. Hon var en av de endast fem kvinnor som tillsammans med Lev och trettio andra manliga studenter i september 1935 blev antagna vid fakulteten, den främsta fysikfakulteten i Ryssland. I mörk ylleblus, kort grå kjol och svarta läderskor – samma kläder som hon hade burit i gymnasiet – var hon en kvinna man lade märke till i den här maskulina miljön. Hon hade inte bara ett tilltalande utseende utan även en underbar röst (hon sjöng senare i universitetets kör).

Hon var populär, sprallig, ibland flörtig och känd för sin skarpa 12

tunga. Svetlana led inte brist på manliga beundrare, men det var något speciellt med Lev. Han var inte lång och inte kraftigt byggd – han var lite kortare än hon – och inte heller lika säker på att han såg bra ut som andra unga män i hans ålder. Han bar samma gamla skjorta – i den ryska stilen: utan slips och med översta knappen knäppt – på alla foton som togs av honom vid den här tiden. Till sitt yttre var han mer pojke än vuxen man. Men han hade ett vänligt ansikte med milda blå ögon och fylliga läppar, som en flickas.

Under den första terminen träffades Lev och Sveta (som han började kalla henne) ofta.* De satt bredvid varandra under föreläsningarna, nickade till varandra på biblioteket och rörde sig i samma kretsar av blivande fysiker och ingenjörer som åt tillsammans på kantinen eller träffades i studenternas klubblokaler nära ingången till biblioteket dit en del gick för att röka och andra bara för att sträcka på benen och pratas vid.

Med tiden började Lev och Sveta, tillsammans med vänner, gå på teater eller bio och sedan brukade han följa henne hem längs de romantiska gröna boulevarderna från Pusjkintorget till Pokrovskijkasernen nära Svetas hem, på kvällarna ett vanligt promenadstråk för kärlekspar. I 1930-talets studentkretsar präglades kurtiserna fortfarande av höviska ideal, trots att synen på sexualmoral hade luckrats upp inom vissa grupper efter 1917. Vid Moskvauniversitetet var romanser seriösa och kyska och började ofta med att ett par drog sig undan sina vänner och att han sedan följde föremålet för sina känslor hem. Det gav en möjlighet att prata mer förtroligt, kanske utby-

* Ryska namn har en lång och en kortare version (som används av vänner och släktingar) och därutöver ett otal diminutivformer som används som smeknamn. Kortversionen av Svetlana är Sveta, men hon kallades även Svetotjka, Svetik, Svetlanka och så vidare. I sina brev från arbetslägret kallade Lev henne ofta Svet eller Svetloje (ryska ordet för ”ljus” – en anspelning som han gillade). I texten kommer hon i fortsättningen att kallas Sveta.

13

Svetlana och Lev.

ta favoritstrofer ur dikter – ett accepterat sätt att förmedla tankar om kärlek – och att kyssas innan de två skildes åt vid hennes hus.

Lev visste att han inte var den ende som var förtjust i Sveta.­ Han såg henne ofta promenera i Alexanderträdgården längs Kreml­ muren tillsammans med Georgij Liachov (vännen som hade presenterat honom för Sveta). Lev var så försynt att han inte ville fråga Georgij om dennes relation till Sveta, men en dag sa Georgij:­ ”Svetlana är en underbar flicka, men hon är så intelligent, så fruktans­värt intelligent.” Han sa det på ett sätt som avslöjade att han skrämdes av hennes intellekt. Som Lev snart skulle märka kunde Sveta vara lynnig, kritisk mot andra och ha svårt att fördra personer som inte var lika begåvade som hon själv.

Undan för undan kom Lev och Sveta varandra närmare. De drogs till varandra av en ”sympati på djupet”, erinrar sig Lev. Sittande i sitt vardagsrum mer än sjuttio år senare ler han vid min14

net av denna första nära kontakt på det känslomässiga planet. Han tänker noga efter innan han fortsätter: ”Det var inte så att vi blev störtkära, men där fanns en äkta och bestående känsla av samhörighet.”

Det slutade med att de kom att se sig själva som ett par: ”Eftersom jag inte träffade någon annan visste alla att Sveta var min flickvän.” Det blev uppenbart för dem båda vid ett speciellt tillfälle. En eftermiddag då de gick på de lugna gatorna i bostadsområdet nära Svetas hem på Kazarmennyji Pereulok (Barackgränden) tog hon hans hand och sa: ”Vi går den här vägen, jag ska presentera dig för mina vänner.” De gick för att träffa hennes närmaste vänner från skoltiden: Irina Krauze, som studerade franska vid Institutet för utländska språk och Aleksandra (”Sjura” eller ”Sjurka”) Tjernomordik, som studerade medicin. Att Sveta lät honom träffa hennes barndomsvänner såg Lev som ett tecken på att hon litade på honom, att hon hyste varma känslor för honom.

Snart bjöds Lev in till Svetas hem. Familjen Ivanov hade en egen lägenhet med kök och två stora rum – en nästan okänd lyx i Stalins Moskva där kollektivlägenheter med en familj per rum, delat kök och gemensam toalett var standard. Sveta och hennes lillasyster Tanja bodde i det ena rummet tillsammans med sina föräldrar, flickorna sov i en bäddsoffa. Deras bror Jaroslav (”Jara”) och hans fru Jelena bodde i det andra rummet där det fanns ett stort klädskåp, en hylla med glasdörrar för böcker och en flygel som hela familjen spelade på. Med den väl tilltagna takhöjden och de antika möblerna var familjen Ivanovs hem en intelligentians egna lilla ö i den proletära huvudstaden.

Svetas pappa, Aleksandr Aleksejevitj, var en lång, skäggprydd man i femtiofemårsåldern med sorgsna, vakna ögon och vitt hår med svarta stänk. Han var bolsjevikveteran och hade 1902 anslutit sig till den revolutionära rörelsen som student vid universitetet i Kazan. Senare blev han relegerad och fängslad. Efter frigivningen 15

knöts han till fysikfakulteten vid universitetet i Sankt Petersburg, där han tillsammans med den store ryske kemisten Sergej Lebedev före första världskriget deltog i arbetet med att framställa syntetiskt gummi. Efter oktoberrevolutionen 1917 spelade Aleksandr en ledande roll i planeringen av sovjetisk produktion av gummi. Han lämnade partiet 1921, officiellt på grund av sviktande hälsa, men i verkligheten hade han blivit besviken på bolsjevikernas diktatur.

Under de nio kommande åren gjorde han långa arbetsresor till utlandet innan han 1930 flyttade med sin familj till Moskva. Då var femårsplanen för att industrialisera Sovjetunionen inne i sitt mest intensiva skede liksom Stalins första stora terrorvåg mot ”borgerliga specialister”: många av Aleksandrs äldsta vänner och kollegor greps som ”spioner” och ”sabotörer” och sköts eller skickades till arbetsläger. Aleksandrs utlandsresor gjorde honom politiskt utsatt, men på något sätt överlevde han. Han fortsatte hängivet arbeta för den sovjetiska industrin och befordrades till biträdande chef för Hartsforskningsinstitutet. I ett hem genomsyrat av den teknologiska intelligentians livssyn uppmuntrades alla barnen att studera maskinteknik eller naturvetenskapliga ämnen. Jara började vid Moskvas institut för maskinbyggnad, Tanja studerade meteorologi och Sveta hamnade på fysikfakulteten.

Aleksandr välkomnade Lev i sitt hem. Han gladde sig åt att få sällskap av ännu en naturvetare. Svetas mamma var mer avmätt och reserverad. Anastasia Jerofejevna var en knubbig kvinna i dryga femtioårsåldern, hon rörde sig långsamt och bar vantar för att dölja sina händer som var förstörda av sjukdom. Till yrket var hon lärare i ryska vid Moskvas institut för ekonomi och hon hade en pedagogs barska uppsyn. Hon brukade spärra upp ögonen och stirra på Lev genom sina bredbågade glasögon. Länge var han rädd för henne, men mot slutet av Svetas och hans första år vid universitetet inträffade något som ändrade på allting. Sveta hade lånat Levs anteckningar från en föreläsning hon hade missat. När han före 16

deras första tentamen kom för att hämta dem nämnde Anastasia att hon tyckte hans anteckningar var förstklassiga. Det var bara en liten, oväntad komplimang, men Lev uppfattade hennes vänliga tonfall som att han nu var accepterad av hemmets gårdvar. ”Jag tog det här som ett tecken på att det nu var fritt fram att besöka deras hem”, erinrade sig Lev senare. ”Jag började gå dit oftare utan att känna mig bortkommen.” Efter deras tentamen, under den långa heta sommaren 1936, brukade Lev hämta Sveta varje kväll och ta med henne till Sokolnikiparken där han lärde henne cykla.

Att Lev blev accepterad av Svetas familj var alltid viktigt för deras förhållande. Han hade ingen egentlig egen familj. Lev föddes i Moskva den 21 januari 1917 – endast dagar före omvälvningarna under februarirevolutionen som förändrade världen för alltid. Hans mamma, Valentina Aleksejevna, som var dotter till en obemärkt statstjänsteman på landsbygden, hade vuxit upp hos två mostrar i Moskva efter att ha förlorat båda sina föräldrar i tidig ålder. Hon var lärare i en av stadens skolor när hon träffade Levs pappa, Gleb Fjodorovitj Misjtjenko, som var utexaminerad från fysikfakulteten vid Moskvauniversitetet och vid den här tiden studerade vid Järnvägsinstitutet för att bli ingenjör. Misjtjenko­var ett ukrainskt namn. Glebs pappa Fjodor hade som professor i filologi­ vid Kievuniversitetet och översättare av klassiska grekiska texter haft en framträdande plats inom den nationalistiska ukrainska intelligentian. Efter oktoberrevolutionen flyttade Levs föräldrar till en liten sibirisk stad i Tobolskregionen, Berjozovo, som Gleb hade lärt känna under sina inspektionsresor som järnvägsingenjör. Berjozovo hade varit förvisningsort sedan 1700-talet­och låg i en relativt välmående jordbruksbygd dit bolsjevikernas maktutövning sällan nådde. Det verkade alltså vara en lämplig plats att vänta ut inbördeskriget (1917–1921) på – ett krig som förde med sig terror och ekonomisk ruin till Moskva. Familjen bodde tillsammans med Valentinas moster i ett rum de hyrde av en stor bond­familj. Gleb 17

lyckades få arbete som skollärare och meteorolog. Även Valentina­ arbetade som lärare, och den som tog hand om Lev var hennes moster Lidija Konstantinovna, som han kallade ”mormor”. Hon berättade sagor för honom och lärde honom Fader vår, som han kunde utantill i hela sitt liv.

Bolsjevikerna anlände till Berjozovo på hösten 1919. De började arrestera ”borgerliga element” som ansågs ha samarbetat med de vita, alltså de kontrarevolutionära styrkor som hade ockuperat regionen under inbördeskriget. En dag grep de Levs föräldrar.

Lev, som var fyra år, gick tillsammans med sin mormor för att besöka dem i det lokala fängelset. Gleb och nio andra fångar hade placerats i en stor cell. Lev tilläts gå in i cellen och satte sig hos sin pappa medan en vakt stod vid dörren med sitt gevär. ”Är den farbrorn jägare?” frågade Lev sin pappa, som svarade: ”Han skyddar oss.” Lev och hans mormor hittade hans mamma i en isoleringscell. Han besökte henne två gånger. För att han skulle minnas besöken gav hon honom sista gången en skål med syrad grädde och socker som hon hade köpt för pengar hon hade tjänat som fånge.

En kort tid därefter togs Lev med till sjukhuset där hans mamma låg döende. Hon hade blivit skjuten i bröstet, troligtvis av en fängelsevakt. Lev stod i dörröppningen till sjukhussalen när en sköterska passerade honom med något rött och pulserande i sina händer. Han blev rädd och vägrade gå in i salen när hans mormor sa till honom att han skulle ta farväl av sin mamma, men han såg på när hon gick fram till sängen och kysste hans mamma på pannan.

Begravningen ägde rum i stadens största kyrka. Lev gick dit tillsammans med sin mormor. Han satt på en pall framför den öppna kistan, så lågt att han inte kunde titta ned i den och se sin mammas ansikte. Men bakom kistan kunde han se ikonernas färggrant målade ansikten, och i skenet från levande ljus kände han igen ikonen Guds moder som hängde över kistans främre kortsida. Han kommer ihåg att han tyckte att Guds moders ansikte liknade hans mammas.

18