© Sandra Gustafsson 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7557-999-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2015
Till Sam och Max
Du är min renaste tröst, du är mitt fastaste skydd, du är det bästa jag har, ty intet gör ont som du. Nej, intet gör ont som du. Du svider som is och eld, du skär som ett stål min själ – du är det bästa jag har. Karin Boye
All my friends are fireflies we only glow at night John Dahlb채ck
Prolog ”När märkte du att Liam hade problem?” ”Har jag sagt att han har problem?” ”Ja, du …” ”Jag har aldrig sagt att han har problem, jag har sagt att han har en del svårigheter.” ”Okej. Svårigheter.” ”Som gör att han får problem. Förstår du skillnaden?” ”Jag förstår.” ”Bara så att vi pratar samma språk.” ”Vi pratar samma språk.” ”Bra.” ”Så när märkte du första gången att Liam hade svårigheter?” Hon såg på honom. Hon såg på honom så länge att hon var tvungen att se bort. ”Kan vi ta en paus?” sade Alice och ställde sig upp. Andades in, spänt. Försiktigt. Osäkert och krävande på samma gång. Som om hennes liv hängde på det andetaget. Han såg det inte. Bara på klockan och på blocket i sitt knä. ”Jaha, men annars tänkte jag att vi kunde …” ”Fem minuter bara.” Två händer om väskan, tryckte den mot magen. Förstod att hon signalerade förvirring, kanske till och med galenskap. Hennes fingrar höll om den mjuka skinnväskan som om den vore något viktigt. Ett bevis på att hon hade uträttat något. Om han svarat henne hade hon inte hört det. Det var långt 11
till dörren. Den föreföll vara lika långt bort oavsett hur många steg hon tog. Att agera klartänkt i den situation hon levde i, det var inte längre möjligt. Alice hade verkligen ansträngt sig, hade verkligen velat ta ett ansvar som hon nu ändå lade över på någon annan, på något annat. Hon var kanske inte mer än det hon kände sig som. En parentes.
12
1 Han vände på pappret framför sig, lade det kant i kant med ett annat. Petade upp glasögonen på näsan och såg på henne med en blick som sade mer än ord på ett språk hon inte förstod. Alice såg på honom, höjde ögonbrynen, väntade på en fortsättning. Undrade varför han tog sådan tid på sig. Önskade att hon hade en hand att hålla i. En kropp att luta sig mot. En vägg att falla mot. Att hon inte var ensam. Hon rös till av situationen. Böjde ner huvudet och gäspade. Jonathan tog hennes hand i sin, kramade den, lade armen om henne. Alice drog sig undan, som en strykrädd hund. Kände hans fingrar glida ner över hennes arm, innan han satte sig rakryggad och knäppte händerna i sitt knä. Alla år som gått utan att de vetat något annat än att han bara var Liam, att han inte var som någon annan, att han bara var han. En liten pojke. Bara Liam. Hon strök bort några hårstrån från kinden. Nickade igen och såg på Jonathan en sekund bara, kanske två, för skräcken som lyste om honom fick henne att må illa. Mannen framför henne lutade sig framåt, vände på några papper igen, som för att se efter om allt var i sin ordning. Han pekade på ett annat som var fullt med testresultat och började prata, men Alice hörde ingenting. Såg förbi honom, på hyllorna där bakom. Hyllor fyllda med pärmar. Pärmar med årtal på ryggarna. En del 13
i rött, andra med svart eller blå text. Hon såg framför sig bilder på barn i pärmarna. Utredda, diagnostiserade, undanstoppade. Bortglömda. Nu var det så där igen, att hon inte kände någonting. Kände ingenting. Som om kroppen slog igen de delar som inte var livsnödvändiga. Bara höll igång hjärta och lungor. Lämnade henne flämtade som en fisk på land. Känseln försvann i armarna, händerna, läpparna. Och så var hon iskall igen. Huttrade, skakade på huvudet för att få tillbaka hörseln, måste höra vad han sade, men då avbröt Jonathan. ”Men han är ju bara ett barn?” Jonathan lutade sig fram, armbågarna på knäna, fullt fokus på mannen framför som sade saker om deras barn som inte gick att förstå. Alice sträckte ut en ostadig hand. Plockade bort ett hårstrå från Jonathans skjorta. Såg virveln i håret på hans bakhuvud, den som vägrade alla frisyrer, som fick honom att se konstant nyvaken ut. Hon ville röra vid hans örsnibb. men han är ju bara ett barn ”Liam hör röster i sitt huvud. Han ser saker som inte finns. Han har en egen värld förutom den här som vi känner till. Men vi kan hjälpa honom. Vi kan ge honom mediciner så att han klarar av vardagen och förhoppningsvis skolan också. Här, det finns lite olika alternativ som ni behöver ta ställning till. En del har lite fler biverkningar än andra och ...” Alice satte sig längst ut på kanten av stolen. Höll ihop knäna, fötterna, hukade sig, liksom närmade sig honom för att höra vad han sade. Det susade i öronen och orden ramlade ner på golvet innan de nådde fram, hennes kropp sköt ner dem ett efter ett. Hon lade armarna på bordet som stöd och lutade sig fram. Såg ner på alla broschyrer han lade ut framför dem. Följde hans finger som pekade på olika tabeller, kurvor och siffror. Hon frös fortfarande. Såg att händerna darrade, lyfte en och lade den över hans. Kanske ryckte han till över att hon var så kall, eller kanske för 14
att hon sökte en tröst han inte kunde ge. Läkaren tystnade och såg in i hennes ögon. Deras huvuden var en meter från varandra. ”Ni kommer att behöva stöd utifrån”, sade han, drog undan sin hand och letade fram ett nytt papper, tog upp en penna från skrivbordet och drog ett streck under ett telefonnummer. Han gav Alice lappen tillsammans med en bunt andra papper. ”Hit kan du, eller du”, han nickade mot Jonathan, ”ringa och be om att få prata med någon.” ”Någon?” Hon hade inte flyttat sig. Handen låg kvar där han lämnat den. ”Det finns ordentligt med hjälp att få, det är bara att ringa det där numret. Om vi går tillbaka till medicineringen, för jag anser att det är väldigt viktigt att Liam börjar sin behandling så fort som möjligt. Det vore ju olyckligt om han blev svårt psykotisk och … ja.” Han pekade ner i broschyrerna igen. Tog upp dem, tryckte dem i hennes hand. Glättiga färgglada broschyrer med kursiv text i fetstil. Bokstäver som verkade hoppa runt, påkalla någon slags uppmärksamhet. Hon ville riva sönder dem. Alice drog bort sin arm från bordet och satte sig ordentligt. Hon visste vad psykotisk betydde, hon träffade många med psykoser i sitt jobb, men det var vuxna människor med psykoser. De var andra med psykoser. De var, oavsett hur nära de kom henne, alltid på en armlängds avstånd. Hon rättade till sig själv, Jonathan gjorde likadant och lade en hand på hennes knä. En vi mot dem gest. ”Psykotisk?” Hennes röst lät slemmig, hon hörde det själv, kände att hon var slemmig. Han såg förvånat upp på henne. ”Ja, alltså, när man blir psykotisk så försvinner den normala verklighetsuppfattningen kan man säga. En del kan bli paranoida, och är man redan det i någon mån så ökar det dramatiskt. Man 15
kan bli aggressiv, eller tvärtom, totalt innesluta sig i sig själv, en del blir maniska …” ”Jag vet vad psykotisk betyder, men vad du säger nu är alltså att om han tar medicinen så får han inga psykoser och blir frisk? Helt normal?” ”Kanske.” Han tog av sig glasögonen och gned sina ögon. Han såg trött ut. Hon ville tala om för honom att hon också var trött. ”Kanske?” Alice hade inte tänkt låta sträv men frågan landade som en spottloska mellan dem. Hon kände adrenalinet kicka igång. Varma kinder. Rusande puls. Hon var tillbaka. ”Kanske duger inte. Jag vill ha garantier.” Han skakade på huvudet och satte på sig glasögonen igen. ”Det finns inga garantier. Bara diagnosen i sig är otroligt komplicerad, och medicineringen måste testas fram vilket tar tid, det kan ta flera månader. Vi måste helt enkelt se vad som fungerar bäst för Liam. Jag tror nog att ni vill göra det som är bäst för er son, eller hur? Ni har gått med på att göra utredningen och det visar ju på att ni bryr er om Liam, att ni vill det bästa för honom. Jag tror nog att ni vill att Liam ska ha en bra framtid, en framtid där han ...” Alice avbröt. ”Hur många har blivit friska av medicinen?” ”Svårt att säga, det är ju individuellt hur man ser på vad frisk betyder, men jag rekommenderar verkligen att ...” ”Svara på frågan, hur många barn har blivit friska av medicinen? Nittio procent?” ”Mindre.” Han lutade sig bakåt i stolen, flätade ihop fingrarna och lät dem vila över magen. Stolen knarrade under honom. ”Sjuttio?” ”Nej.” Nu värkte hennes bröstkorg och rygg av ansträngningen att hålla ihop, att inte skrika, av att hon tvingade sig själv att sitta 16
kvar. Underläppen darrade. Hon torkade bort tårarna med en hand. Den andra höll hårt om broschyrerna. ”Femtio?” ”Sluta Alice, det leder ingenstans”, sade Jonathan uppgivet. Läkaren skakade på huvudet. ”Tjugo?” Rösten bar inte. Orkade inte hålla upp henne. Hon satt mittemot en man som gett hennes son en biljett rätt ner i helvetet och han sade bara nej, tills nu. Den här gången svarade han inte. Hon upprepade frågan. ”Tjugo procent?” Hans tur att lägga armarna på bordet och luta sig fram. Hon läste på hans namnbricka, räknade de tre reklampennorna som stack upp ur bröstfickan. En, två, tre. Tre, två, en. En, två, tre. Han hade en grå fläck under en av knapparna. Ett hopvikt papper bakom pennorna. En smårutig skjorta under rocken. Han hade svarta hårstrån på knogarna. Nytvättat hår. Alice såg att han inte hade några svar. Hans ansikte kunde inte dölja det. ”Alice.” Hon reste sig, släppte broschyrerna på golvet och gick mot dörren. ”Alice!” Hon skakade på huvudet, torkade kinder och näsa med händerna. ”Jag kan inte, förstår du? Det är mitt barn ...” ”Liam behöver medicin, Alice.” Hon skakade på huvudet igen. ”Nej, jag kan inte.” Läkaren såg på Jonathan för att få stöd. 17
”Snälla Alice, kan du bara lyssna på vad han säger – gör inte så här, det leder ingenstans. Kom och sätt dig.” ”Inte idag. Låt honom vara hemma över helgen. Snälla. Vi kommer efter helgen.” Läkaren såg på henne, på Jonathan, mötte hennes ångest, kände kanske hennes rädsla och gav med sig. Tog ett djupt andetag, släppte ut det i en suck och nickade. ”Okej, men om Liam blir sämre måste ni komma in på en gång, lova mig det.” Hon hade redan öppnat dörren och gick ut och bort. Jonathans röst ekade efter henne i korridorerna, orden jagade henne och fick henne att öka på stegen. Att springa.
18