LOIS LOWRY är född 1937 på Hawaii. Hon har skrivit mer än trettio böcker för barn och unga och har i sitt hemland USA belönats med många litterära priser. 1993 fick hon ta emot The Newbery Medal för sin bok Den utvalde. Hon har varit nominerad till Alma-priset. Och det finns även en film baserad på boken med engelska titeln The Giver.
LOIS LOWRY DEN UTVALDE
JONAS lever i ett samhälle utan konflikter, fattigdom, arbetslöshet eller skilsmässor. En värld där allt fungerar och ingen är missnöjd. Alla starka känslor medicineras bort. De äldste väljer vilket yrke som passar var och en bäst. Men Jonas tilldelas inget yrke, han blir utvald. Han blir samhällets nya minnesbevarare, ett ärofyllt men ensamt uppdrag, och får gå i lära hos den mystiske Givaren, den förra minnesbevararen. Ju fler minnen från tiden innan som Jonas får ta del av, desto mer övertygad blir han om att något är alldeles fasansfullt fel. Han drabbas av insikten om vilka offer som krävs för att upprätthålla det perfekta samhället.
DEN UTVALDE LOIS LOWRY
ISBN 978-91-27-14034-9
9 789127 140349
Lowry_Den utvalde_omslag.indd 1-3
2014-08-05 15:41
Den utvalde.indd 6
2014-08-13 15:55
I
December närmade sig och Jonas började bli rädd. Nej, fel ord, tänkte Jonas. När man är rädd har man en intensiv otäck känsla av att något hemskt är på väg att hända. Rädd hade han känt sig för ett år sedan när ett oidentifierat flygplan två gånger flög över samhället. Han hade sett det båda gångerna. När han kisade upp mot himlen såg han det glänsande jetplanet flyga förbi så snabbt att det nästan blev suddigt i konturerna, och en sekund senare hörde han en knall. Sedan, efter bara ett ögonblick, kom samma plan tillbaka från motsatt håll. Först hade han bara blivit fascinerad. Han hade aldrig sett ett flygplan på så nära håll, eftersom det var förbjudet att flyga över samhället. Ibland, när transportplan levererade varor till flygfältet på andra sidan floden, brukade barnen cykla till stranden och nyfiket se på när planet lastades av och sedan startade västerut, alltid bort från samhället. 7
Den utvalde.indd 7
2014-08-13 15:55
Men flygplanet för ett år sedan hade varit annorlunda. Det var inte ett bulligt, rundmagat transportplan utan ett vassnäst jetplan med en ensam pilot. Jonas hade oroligt sett sig omkring och märkt att andra – både vuxna och barn – stannade upp och förvirrat väntade på en förklaring till den skrämmande händelsen. Sedan hade alla i samhället beordrats att gå in i närmaste hus och bli kvar där. Omedelbart, hade den skrovliga rösten i högtalaren sagt. Lämna cyklarna kvar där de är. Jonas hade genast lydigt lagt ifrån sig cykeln på gången bakom familjens bostad. Han hade sprungit in och stannat kvar inne ensam. Hans föräldrar var på arbetet och hans lillasyster, Lily, var som vanligt på fritidscentret efter skolan. När han tittade ut genom fönstret hade han inte sett en människa; ingen av alla de gatsopare, trädgårdsarbetare och matvarubud som brukade röra sig i samhället vid den här tiden på dagen. Han hade bara sett övergivna cyklar ligga här och där. Ett uppåtvänt hjul snurrade fortfarande sakta runt på en av cyklarna. Då hade han blivit rädd. Känslan av att hela samhället var tyst och väntade på något fick det att vända sig i magen på honom. Han började darra. Men ingenting hände. Efter några minuter knastrade 8
Den utvalde.indd 8
2014-08-13 15:55
det åter i högtalaren och rösten, som nu lät lugnande och inte så allvarlig, förklarade att en flygelev hade missuppfattat sina instruktioner och navigerat fel. Han hade förtvivlat försökt ta sig tillbaka innan hans misstag uppmärksammades. Självklart kommer han att bli befriad, sa rösten och tystnade. Det sista meddelandet lät ironiskt, som om talaren tyckte det var lustigt, och Jonas log lite trots att han visste hur obevekligt detta var. När en arbetande medborgare befriades var det en slutgiltig dom, ett förfärligt straff, ett definitivt bevis på misslyckande. Till och med barnen fick bannor om de använde ordet slarvigt i sina lekar, när de hånade någon i laget som missade en boll eller snubblade i en kapplöpning. Jonas hade gjort det en gång och skrikit åt sin bäste vän: ”Nu får det vara nog, Asher! Du är befriad!” när Asher gjorde ett klumpigt fel så att laget förlorade. Lagledaren hade tagit Jonas i enrum och talat allvar med honom. Jonas hade känt sig skyldig och skamsen och bett Asher om ursäkt efter matchen. När han nu cyklade hem på stigen längs floden och tänkte på hur det var att känna sig rädd, kom han ihåg den där sekunden av påtaglig, sugande skräck när flygplanet susade förbi. Så kändes det inte nu när december närmade sig. Han sökte efter det rätta ordet för att beskriva känslan. 9
Den utvalde.indd 9
2014-08-13 15:55
Jonas var noga med orden. Han var inte som Asher, som talade för fort och blandade ihop saker och ting, förväxlade ord och fraser så att de knappt gick att känna igen och ofta blev väldigt roliga. Jonas skrattade när han kom ihåg den där morgonen när Asher med andan i halsen störtade in i klassrummet, sen som vanligt, just när de sjöng morgonhymnen. När klasskamraterna satte sig efter den patriotiska hymnen stod Asher kvar för att enligt reglerna göra offentlig avbön. ”Jag ber om ursäkt för att jag stört undervisningen.” Asher rabblade snabbt standardursäktsfrasen medan han fortfarande kippade efter andan. Handledaren och klasskamraterna väntade tålmodigt på förklaringen. Alla flinade för de hade lyssnat på Ashers förklaringar så många gånger förr. ”Jag gick hemifrån i rätt tid, men när jag cyklade förbi fiskodlingsanstalten höll de på att sortera laxarna. Jag blev distingerad och glömde bort tiden.” ”Jag ber mina klasskamrater om ursäkt”, slutade Asher. Han slätade till sin skrynkliga skjorta och satte sig. ”Vi godtar din ursäkt, Asher”, sa klassen i kör. Många av eleverna bet sig i läppen för att inte brista i skratt. ”Jag godtar din ursäkt, Asher”, sa handledaren. Han log. ”Och jag tackar dig för att du än en gång 10
Den utvalde.indd 10
2014-08-13 15:55
ger oss tillfälle till en språklektion. ’Distingerad’ blir man inte av att titta på laxar.” Han vände sig om och skrev ”distingerad” på tavlan. Bredvid skrev han ”distraherad”. Jonas log åt minnet. Han var nästan hemma nu och när han drog in cykeln i den smala öppningen bredvid dörren insåg han att rädd var fel ord om han ville beskriva sina känslor nu när det snart var december. Det var för starkt. Han hade väntat länge på december i år. Nu när de nästan var där var han inte rädd, men han var … ivrig, avgjorde han. Han väntade ivrigt. Och han var orolig. Alla elvor var oroliga inför det som snart skulle hända. När han tänkte på vad som skulle kunna hända kände han hur det pirrade i kroppen. Spänd, avgjorde Jonas. Det är vad jag är. ***
”Vem vill börja ikväll när vi talar om känslor?” frågade far när de hade ätit kvällsmålet. Det var en av ritualerna, kvällens samtal om känslor. Ibland bråkade Jonas och hans syster Lily om vem som skulle få börja. Deras föräldrar deltog förstås i ritualen, de berättade också varje kväll om sina känslor. Men de brukade inte bråka och gräla om att få börja, det gjorde inga föräldrar, inga vuxna. 11
Den utvalde.indd 11
2014-08-13 15:55
Ikväll gjorde inte Jonas det heller. Hans känslor var för komplicerade just nu. Han ville dela med sig, men han kände ingen längtan efter att börja utforska sina egna komplicerade känslor, inte ens med den hjälp han visste att han kunde få av sina föräldrar. ”Börja du, Lily”, sa han när han såg sin syster – som bara var sjua – otåligt vrida sig i stolen. ”Jag blev väldigt arg i eftermiddags”, sa Lily. ”Min fritidsgrupp var på lekplatsen och vi hade besök av en annan grupp sjuor, och de följde inte reglerna alls. En av dem, en pojke, jag vet inte vad han hette, gick hela tiden före i kön till rutschkanan, fast alla vi andra stod där och väntade. Jag blev så arg på honom. Jag knöt handen, så här.” Hon höll fram en knuten näve och resten av familjen log åt hennes lilla trotsiga gest. ”Varför följde gästerna inte reglerna, tror du?” frågade mor. Lily funderade och skakade på huvudet. ”Jag vet inte. De bar sig åt som … som …” ”Djur?” föreslog Jonas. Han skrattade. ”Just det”, sa Lily och skrattade också. ”Som djur.” Inget av barnen visste riktigt vad ordet betydde, men det användes ofta för att beskriva någon som var ouppfostrad eller klumpig, någon som inte passade in. ”Varifrån kom gästerna?” frågade far. Lily rynkade pannan och försökte komma ihåg. ”Vår handledare berättade det för oss när han höll 12
Den utvalde.indd 12
2014-08-13 15:55
välkomsttalet, men jag kommer inte ihåg det. Jag lyssnade väl inte ordentligt. De kom från ett annat samhälle. De var tvungna att resa hem tidigt och äta middag på bussen.” Mor nickade. ”Tror du att det kan vara så att deras regler är annorlunda? De kanske helt enkelt inte visste vilka regler vi har?” Lily ryckte på axlarna och nickade. ”Det kan hända.” ”Du har väl hälsat på i andra samhällen?” frågade Jonas. ”Det har min grupp ofta gjort.” Lily nickade igen. ”När vi var sexor var vi en hel skoldag tillsammans med en grupp sexor i ett annat samhälle.” ”Hur kände du dig när ni var där?” Lily gjorde en grimas. ”Jag kände mig konstig. De hade andra metoder. De kunde sådant som vi inte hade lärt oss i min grupp än, så vi kände oss dumma.” Far lyssnade intresserat. ”Jag tänker på den där pojken som inte följde reglerna idag”, sa han. ”Tror du att han kanske kände sig främmande och dum för att han var på ett nytt ställe med regler som han inte kände till?” Lily funderade på det. ”Ja”, sa hon till slut. ”Jag tycker lite synd om honom”, sa Jonas, ”fast jag inte känner honom. Jag tycker synd om alla som är någonstans där de känner sig främmande och dumma.” 13
Den utvalde.indd 13
2014-08-13 15:55
”Hur känner du dig nu, Lily?” frågade far. ”Är du fortfarande arg?” ”Nej, jag tror inte det”, sa Lily. ”Jag tror att jag tycker lite synd om honom. Och jag är ledsen för att jag knöt handen.” Hon skrattade. Jonas log mot sin syster. Lilys känslor var alltid uppriktiga, ganska enkla, vanligtvis lätta att komma åt. Han antog att hans hade varit likadana när han var sjua. Han lyssnade artigt men inte speciellt uppmärksamt när hans far beskrev hur orolig han hade varit under dagen på arbetet: han var orolig för ett av nybarnen som inte mådde riktigt bra. Jonas far var nybarnvårdare. Han och de andra vårdarna hade ansvar för alla nybarnens fysiska och känslomässiga behov under de första åren. Det var ett mycket viktigt arbete, det visste Jonas, men det intresserade honom inte särskilt mycket. ”Vilket kön?” frågade Lily. ”Manligt”, sa far. ”Han är en rar och snäll liten pojke. Men han växer inte så fort som han borde, och han sover dåligt. Vi har honom på specialavdelningen för extra vård, men kommittén börjar tala om att befria honom.” ”Nej”, mumlade mor medlidsamt. ”Jag förstår att du blir ledsen.” Jonas och Lily nickade också deltagande. Det var alltid sorgligt när nybarn befriades, eftersom de inte 14
Den utvalde.indd 14
2014-08-13 15:55
hade fått en chans att njuta av livet i samhället. Och de hade inte gjort något fel. Det var bara vid två tillfällen som befrielse inte innebar bestraffning: befrielse av de gamla, vilket var ett tillfälle att fira ett långt och innehållsrikt liv. Och befrielse av ett nybarn, då man alltid undrade om man inte kunde ha gjort något mer. Detta var särskilt oroande för far och de andra vårdarna som kände att de på något sätt hade misslyckats. Men det hände mycket sällan. ”Nåja”, sa far, ”jag tänker försöka. Jag kanske ber kommittén om lov att få ta hit honom om nätterna om ni inte har något emot det. Ni vet hur nattvårdarna är. Jag tror att den här lille pojken behöver något extra.” ”Javisst”, sa mor, och Jonas och Lily nickade. De hade hört far klaga på nattpersonalen tidigare. Deras arbete var inte lika viktigt och de var inte intresserade eller skickliga eller kunniga nog för att få utföra det livsviktiga arbetet på dagarna. De flesta av nattvårdarna hade inte ens fått några makar därför att de på något sätt saknade förmågan att engagera sig i andra, vilket krävdes för att få bilda en familjeenhet. ”Vi kanske till och med kan behålla honom”, föreslog Lily och försökte se oskyldig ut. Men det var bara som hon låtsades, det visste både Jonas och de andra. ”Lily”, sa mor och log, ”du kan ju reglerna.” Två barn – ett manligt, ett kvinnligt – i varje 15
Den utvalde.indd 15
2014-08-13 15:55
familjeenhet. Det stod tydligt skrivet i reglerna. Lily fnissade. ”Jag tänkte att bara för den här gången”, sa hon. ***
Sedan talade mor om sina känslor. Hon hade en hög befattning i Domstolen, och idag hade en vaneförbrytare ställts inför rätta, en person som hade brutit mot reglerna förut. Hon hade hoppats att denna person hade fått en lämplig och rättvis dom förra gången, och han hade återgått till sitt arbete, sitt hem och sin familjeenhet. Hon blev både besviken och arg när han nu stod inför rätta en andra gång. Hon hade också skuldkänslor för att hon inte lyckats omvända honom för gott. ”Jag är orolig för hans skull också”, bekände hon. ”Ni vet ju att man inte får en tredje chans. Om någon bryter mot reglerna tre gånger så måste han helt enkelt bli befriad.” Jonas rös. Han visste att det kunde hända. Pappan till en pojke i hans grupp av elvor hade befriats för några år sedan. Ingen talade någonsin om det. Det var en outsäglig vanära, som var svår att föreställa sig. Lily reste sig och gick fram till sin mor. Hon smekte hennes arm. Från sin plats vid bordet sträckte far fram handen och tog mors ena hand. Jonas tog den andra. 16
Den utvalde.indd 16
2014-08-13 15:55
Alla tröstade henne. Snart log hon, tackade dem och mumlade att hon kände sig lugnad. Ritualen fortsatte. ”Jonas”, sa far, ”du är sist ikväll.” Jonas suckade. Han skulle nästan föredra att hålla sina känslor för sig själv ikväll. Men det var förstås emot reglerna. ”Jag känner mig spänd”, bekände han, glad över att äntligen ha kommit på rätt beskrivande ord. ”Varför det, min son?” Hans far såg bekymrad ut. ”Jag vet att det egentligen inte är något att oroa sig för”, förklarade Jonas, ”och att alla vuxna har gått igenom det. Jag vet att du far och du mor har gjort det. Men det är ceremonin som jag är spänd inför. Det är snart december.” Lily tittade storögt upp. ”Tolvornas ceremoni”, viskade hon respektfullt. Även de minsta barnen i Lilys ålder och yngre visste att de skulle få vara med om denna ceremoni i framtiden. ”Jag är glad att du berättade för oss hur du känner dig”, sa far. ”Lily”, sa mor och nickade till den lilla flickan. ”Gå och ta på dig pyjamasen. Far och jag stannar kvar här och talar med Jonas en stund.” Lily suckade, men hoppade lydigt ner från stolen. ”I enrum?” frågade hon. Mor nickade. ”Ja”, sa hon, ”vi ska tala med Jonas i enrum.” 17
Den utvalde.indd 17
2014-08-13 15:55
2
Jonas såg på när hans far hällde upp en kopp kaffe till. Han väntade. ”När jag var barn tyckte jag varje år att decemberceremonin var så spännande”, sa far till sist. ”Och jag förstår att du och Lily också tycker det. Varje år i december sker stora förändringar.” Jonas nickade. Han kunde minnas decemberceremonierna från och med det år då han blev … det måste ha varit en fyra. De tidigare kom han inte ihåg. Men han hade varit med och firat varje år, och han kom ihåg Lilys första decemberceremoni. Han kom ihåg när hans familj fick Lily, samma dag hon fick sitt namn, dagen då hon blev etta. Ceremonin för ettorna var alltid stimmig och rolig. Varje december blev alla nybarn som fötts under året ettor. Ett barn i taget – det fanns alltid femtio i varje årsgrupp om inga hade blivit befriade – fördes upp på scenen av vårdarna som hade skött om dem sedan de 18
Den utvalde.indd 18
2014-08-13 15:55
föddes. Några kunde redan gå, vingligt på sina ostadiga ben, andra var inte mer än ett par dagar gamla och bars fram insvepta i filtar. ”Jag gillar namnceremonin”, sa Jonas. Hans mor log instämmande. ”Det året vi fick Lily visste vi förstås att vi skulle få vårt kvinnliga barn, eftersom vi hade lämnat in en ansökan och fått den beviljad. Men jag hade undrat och undrat vad hon skulle heta.” ”Jag kunde ha tjuvtittat på listan före ceremonin”, sa far. ”Kommittén gör alltid upp listan i förväg, och den finns på kontoret i nybarncentret.” ”Jag har faktiskt lite skuldkänslor”, fortsatte han. ”Jag gick dit i eftermiddags och såg efter om årets namnlista hade gjorts upp än. Den låg där på kontoret, så jag tittade på nummer trettiosex – det är den lille pojken som jag har varit orolig för – för jag kom på att han kanske skulle må bättre om jag kunde kalla honom vid namn. Bara i enrum förstås, när ingen annan är i närheten.” ”Hittade du det?” frågade Jonas. Han tyckte det var spännande. Den där regeln verkade inte vara särskilt viktig, men det gjorde honom ändå mållös att hans far över huvud taget hade brutit mot en regel. Han såg på sin mor som hade ansvar för att reglerna följdes och blev lättad när hon log. Far nickade. ”Hans namn – om han klarar sig fram 19
Den utvalde.indd 19
2014-08-13 15:55
till namnceremonin utan att bli befriad – ska bli Gabriel. Så jag viskar det till honom var fjärde timme när jag matar honom, och när vi övar och leker. Om ingen hör mig.” ”Jag kallar honom faktiskt Gabe”, sa han och skrattade. ”Gabe.” Jonas prövade att säga det. Ett bra namn, avgjorde han. Jonas hade nyss blivit femma det år de fick Lily och fick veta hennes namn, men han kom ändå ihåg spänningen, samtalen där hemma. De hade undrat hur hon såg ut, hur hon skulle vara, hur hon skulle passa in i familjeenheten. Han kom också ihåg när han gick uppför trappan till scenen med sina föräldrar. Det året hade hans far gått tillsammans med familjen i stället för med vårdarna eftersom det var det år då han själv skulle få ett nybarn. Han kom ihåg att mor hade tagit nybarnet, hans syster, i famnen medan namngivaren läste ur dokumentet för de församlade familjeenheterna. ”Nybarn tjugotre”, hade han läst. ”Lily.” Far hade sett förtjust ut och viskat: ”Hon är en av mina favoriter. Jag hoppades att vi skulle få henne.” Alla applåderade och Jonas skrattade. Han tyckte om sin systers namn. Lily halvsov och viftade med sin lilla hand. Sedan gick de ner och lämnade plats åt nästa familjeenhet. 20
Den utvalde.indd 20
2014-08-13 15:55
”När jag var elva”, sa hans far nu, ”som du, Jonas, väntade jag väldigt otåligt på ceremonin för tolvorna. Det är två långa dagar. Jag minns att jag som vanligt tyckte det var roligt med ettorna men att jag inte lyssnade ordentligt på de andra ceremonierna, utom min systers. Hon blev nia det året och fick sin cykel. Jag hade lärt henne att cykla på min, fast man egentligen inte får det.” Jonas skrattade. Det var en av de få regler som inte togs så allvarligt och som nästan alla bröt emot. Alla barn fick varsin cykel när de blev nior, de fick inte lov att cykla dessförinnan. Men äldre bröder och systrar hade i hemlighet ofta redan lärt de yngre att cykla. Jonas hade redan funderat på att lära Lily. Det var tal om att ändra reglerna och dela ut cyklar tidigare. En kommitté arbetade med det. När något hänvisades till en kommitté brukade alla skämta om det. De sa att kommittémedlemmarna skulle hinna bli gamlingar innan regeln ändrades. Det var mycket svårt att ändra regler. Ibland, när det gällde en mycket viktig regel – inte som den som bestämde åldern för cyklister – måste beslutet fattas av minnesbevararen. Minnesbevararen var den viktigaste av samhällets äldste. Jonas hade såvitt han visste aldrig sett honom – en så betydande person levde och arbetade ensam. Men kommittén skulle aldrig störa minnesbevararen med att fråga om cyklar, i stället 21
Den utvalde.indd 21
2014-08-13 15:55
skulle kommittémedlemmarna säkert diskutera och bråka om ärendet i flera år, så att alla medborgarna till slut glömde hela saken. ”Jag var med och hurrade när min syster Katja blev nia och klippte håret och fick en cykel”, fortsatte far. ”Sedan hörde jag inte på så noga när det handlade om tiorna och elvorna. Och äntligen, mot slutet av andra dagen som verkade oändligt lång, blev det min tur. Det var tolvornas ceremoni.” Jonas rös. Han kunde se far framför sig. Han måste ha varit en blyg och tyst pojke, för han var en blyg och tystlåten man. Han kunde se fadern sitta med sin grupp och vänta på att bli uppropad på scenen. Tolvornas ceremoni var sist. Och viktigast. ”Jag minns hur stolta mina föräldrar såg ut – och min syster också. Fastän hon längtade efter att få komma ut och cykla inför allas ögon slutade hon att skruva på sig och satt alldeles stilla och uppmärksam när det blev min tur. ”Men om jag ska vara ärlig, Jonas”, sa far, ”så var jag inte lika spänd som du inför ceremonin. Jag var redan rätt säker på vad jag skulle få för uppdrag.” Jonas blev förvånad. Det fanns ingen möjlighet att veta det i förväg. Valet hölls i hemlighet av samhällets ledare, äldrekommittén, som tog sin uppgift på så stort allvar att ingen någonsin skämtade om uppdragen. Hans mor verkade också förvånad. ”Hur kunde du 22
Den utvalde.indd 22
2014-08-13 15:55
veta det?” frågade hon. Far log sitt milda leende. ”Jag hade klart för mig vad jag var lämpad för, och mina föräldrar sa senare att de också hade insett det. Jag hade alltid tyckt väldigt mycket om nybarnen. När mina jämnåriga höll på med cykeltävlingar eller byggde leksaksfordon eller broar med sina byggsatser eller …” ”Allt det som jag gör med mina vänner”, påpekade Jonas, och mor nickade instämmande. ”Jag var förstås alltid med, eftersom vi måste vara med på allt sådant som barn. Och jag läste flitigt i skolan också, precis som du, Jonas. Men när jag var ledig gick jag ideligen till nybarnen. Jag hjälpte till på nybarncentret nästan alla mina frivilligtimmar. Det visste naturligtvis äldrekommittén som observerade oss.” Jonas nickade. De senaste åren hade han förstått att de observerades alltmer. I skolan, på idrottsplatsen och på frivilligtimmarna hade han märkt att äldrekommittén iakttog honom och de andra elvorna. Han hade sett de äldste göra anteckningar. Han visste också att de hade långa möten med de handledare som han och de andra eleverna hade haft under skoltiden. ”Så jag väntade mig det och blev glad men inte alls överraskad, när de meddelade att min uppgift var att bli nybarnvårdare”, förklarade far. ”Applåderade alla, trots att de inte blev överraskade?” frågade Jonas. 23
Den utvalde.indd 23
2014-08-13 15:55
”Javisst. De tyckte det var roligt för mig att jag fick det uppdrag jag helst av allt ville ha. Jag tyckte att jag hade haft tur.” Hans far log. ”Blev några av elvorna besvikna det året?” frågade Jonas. I motsats till far hade han ingen aning om vad han skulle få för uppdrag. Men han visste att han kunde bli besviken. Han respekterade sin fars arbete men ville inte själv bli vårdare. Och han var inte alls avundsjuk på grovarbetarna. Hans far tänkte efter. ”Nej, det tror jag inte. De äldste är mycket noggranna när de observerar och väljer.” ”De har nog det viktigaste arbetet i vårt samhälle”, sa mor. ”Min vän Yoshiko blev överraskad när hon valdes till läkare”, sa far, ”men hon blev överförtjust. Och låt mig se, vi har Andrei – jag minns att han aldrig ville idrotta när vi var pojkar. När vi var lediga höll han nästan alltid på med sin bygglåda, och de frivilliga timmarna hjälpte han alltid till på byggena. De äldste visste förstås om det. Andrei fick i uppdrag att bli ingenjör, och han blev väldigt glad.” ”Andrei ritade sedan bron över floden väster om stan”, sa Jonas mor. ”Den fanns inte när vi var barn.” ”Det är sällan någon blir besviken, Jonas. Jag tror inte att du behöver oroa dig för det”, sa hans far lugnande. ”Och om man blir besviken finns det möjlighet att klaga.” 24
Den utvalde.indd 24
2014-08-13 15:55
Men alla skrattade åt det – ett klagomål gick till en kommitté för undersökning. ”Jag är lite orolig för Ashers uppdrag”, bekände Jonas. ”Asher är så rolig. Men han har egentligen inga allvarliga intressen. Han förvandlar allt till lek.” Far skrattade. ”Jag kommer ihåg när Asher var nybarn på vårdcentret, innan han fick sitt namn. Han skrek aldrig. Han jollrade och skrattade åt allting. Alla i personalen tyckte det var roligt att sköta om Asher.” ”De äldste känner Asher”, sa mor. ”De hittar säkert rätt uppdrag åt honom. Jag tror inte att du behöver oroa dig för det. Men Jonas, det finns något som du kanske inte har tänkt på. Jag vet att jag inte tänkte på det förrän efter ceremonin för tolvorna.” ”Vad då?” ”Jo, det är ju den sista ceremonin. Efter tolv betyder inte åldern något. De flesta glömmer med tiden faktiskt bort hur gamla de är, fast man kan gå till Öppna Arkivet och ta reda på det om man vill. Det viktiga är förberedelsen för vuxenlivet och den utbildning man får i och med sitt uppdrag.” ”Det vet jag”, sa Jonas. ”Det vet alla.” ”Men det innebär att du hamnar i en ny grupp”, fortsatte mor. ”Och alla dina vänner också. Du kommer inte att vara tillsammans med din grupp av elvor längre. Efter tolvornas ceremoni är du tillsammans 25
Den utvalde.indd 25
2014-08-13 15:55
med din uppdragsgrupp, med de andra som utbildar sig. Inga frivilligtimmar mer. Inga idrottstimmar. Så du kommer inte att träffa dina vänner så mycket.” Jonas skakade på huvudet. ”Asher och jag kommer alltid att vara vänner”, sa han bestämt. ”Och vi ska ju fortsätta gå i skolan också.” ”Det är riktigt”, instämde far. ”Men det som din mor sa är också sant. Det kommer att bli förändringar.” ”Bra förändringar”, påpekade mor. ”Efter min tolvårsceremoni saknade jag min barndoms lek och idrott. Men när jag började min utbildning i lag och rätt träffade jag människor som hade samma intressen som jag. Jag fick nya vänner i alla åldrar.” ”Lekte ni alls efter tolv?” frågade Jonas. ”Ibland”, svarade mor. ”Men det var inte lika viktigt längre.” ”Jag lekte”, sa far och skrattade. ”Det gör jag fortfarande. Varje dag på vårdcentret. Jag leker rida ranka och tittut och krama björnen.” Han sträckte sig fram och smekte Jonas över det prydligt klippta håret. ”Allt roligt tar inte slut när man blir tolv.” Lily stod i dörren i sin pyjamas. Hon suckade otåligt. ”Det var verkligen ett väldigt långt enskilt samtal”, sa hon. ”Och det finns vissa som väntar på sin tröstsak.” ”Lily”, sa mor tillgivet, ”du är snart en åtta, och då får du inte längre ha nån tröstsak, den lämnas vidare till de yngre barnen. Du borde börja försöka somna utan den.” 26
Den utvalde.indd 26
2014-08-13 15:55
Men far hade redan gått till hyllan och tagit ner den mjuka elefanten som fanns där. Många av tröstsakerna var mjuka, stoppade påhittade varelser, precis som Lilys. Jonas hade haft en sak som kallades björn. ”Här får du, Lily-billy”, sa far. ”Jag kommer och hjälper dig med hårbandet.” Jonas och mor himlade med ögonen, men de såg kärleksfullt på Lily och far när de gick till hennes sovrum med den mjuka elefanten som hon hade fått till tröstsak när hon föddes. Mor satte sig vid det stora skrivbordet och öppnade sin portfölj, hon arbetade nästan jämt, till och med hemma på kvällarna. Jonas gick till sitt eget skrivbord och började bläddra bland sina papper för att göra kvällens läxa. Men han tänkte fortfarande på december och den kommande ceremonin. Han hade blivit lugnad av samtalet med föräldrarna men han hade ingen aning om vad äldrekommittén skulle välja för framtidsuppgift åt honom eller hur han skulle känna sig när den dagen kom.
27
Den utvalde.indd 27
2014-08-13 15:55
LOIS LOWRY är född 1937 på Hawaii. Hon har skrivit mer än trettio böcker för barn och unga och har i sitt hemland USA belönats med många litterära priser. 1993 fick hon ta emot The Newbery Medal för sin bok Den utvalde. Hon har varit nominerad till Alma-priset. Och det finns även en film baserad på boken med engelska titeln The Giver.
LOIS LOWRY DEN UTVALDE
JONAS lever i ett samhälle utan konflikter, fattigdom, arbetslöshet eller skilsmässor. En värld där allt fungerar och ingen är missnöjd. Alla starka känslor medicineras bort. De äldste väljer vilket yrke som passar var och en bäst. Men Jonas tilldelas inget yrke, han blir utvald. Han blir samhällets nya minnesbevarare, ett ärofyllt men ensamt uppdrag, och får gå i lära hos den mystiske Givaren, den förra minnesbevararen. Ju fler minnen från tiden innan som Jonas får ta del av, desto mer övertygad blir han om att något är alldeles fasansfullt fel. Han drabbas av insikten om vilka offer som krävs för att upprätthålla det perfekta samhället.
DEN UTVALDE LOIS LOWRY
ISBN 978-91-27-14034-9
9 789127 140349
Lowry_Den utvalde_omslag.indd 1-3
2014-08-05 15:41