9789140676955

Page 1

Istvan Pusztai

Mod att tala 160 รถvningar i retorik


Innehåll

Förord

11

Inledning

13 DEL 1: VÅGA TALA

1. Talarens träning – teoretisk grund Performativ habitus − vanan att framträda inför andra Kroppens fenomenologi Hudjaget och det heliga ansiktet Praxis föregår nomos Lore − traditionen inom ett praktiskt kunskapsområde Retorisk färdighet och kunskap Kommentarer och reflektioner skapar en intellektuell distans Basfärdigheter behöver tränas var för sig Social roll Förövningar och övningar Transformera svåra övningar till lätta ”Den spiralformade kursplanen” ”Som om …”

2. Våga tala – metodens grunddrag Träningens mål

Ge basfärdigheter för framtida retoriska uppgifter Ge vana att framträda inför andra (performativ habitus)

23 23 24 26 29 31 32 33 34 35 37 38 39 40 41 41 41 42


Ge grundläggande teoretisk kunskap om retorik Medvetandegöra betydelsen av lyssnarens attityd Ge träning i att avläsa uttryck och att ge respons Skapa medvetenhet om den egna utvecklingens gång

Pedagogiska grundprinciper

Alla kan genomföra övningarna Träning av basfärdigheter bildar grund för retoriska övningar Komplexa retoriska uppgifter skiktas och tränas en i taget Teoretisk kunskap och träning i att kommentera skapar ­   intellektuell distans Den psykosociala miljön är entydigt positiv Talaren ställer realistiska krav på sig själv Talaren får perspektiv på sin egen utveckling

Övningsformer och pedagogiskt format Alla samtidigt Cirkeln runt En till en En till ett fåtal Halvgrupp Individuell övning Flera gör en persons uppgift Återklang (eko, härmning i efterskott) Spegel (skugga, samtidig härmning) Osynlig men hörbar Improviserat tal och dialog Presentation av övningar Kommentarer och responsgivning Signaler Lärarens arbete Deltagarnas ansvar Hänsynstagande åtgärder

42 43 43 44 45 45 45 45 46 46 47 47 48 48 48 49 49 49 49 49 50 50 50 51 51 51 52 53 57 58 59

Talaren behöver inte framträda inför en stor publik Talaren behöver inte framträda inför lyssnare   som har en negativ inställning 59 Talaren behöver inte vara synlig för sina lyssnare 60 Talaren behöver inte ta individuellt ansvar för talets hela innehåll 61 Talaren behöver inte klara av alltför långvarig koncentration 62


Talaren behöver inte fokusera på flera saker samtidigt Talaren behöver inte hålla långa tal Talaren har möjlighet att öva sig på lätta retoriska taltyper Talaren har möjlighet att gradvist träna upp talflödet Talaren behöver inte ha ett gott minne Talaren har möjlighet att dölja sin karaktär och   personliga bakgrund Talaren har möjlighet att slippa vara logisk och förnuftig Talaren kan välja lätta teman Talaren behöver inte kunna framkalla känslor på beställning Talaren har möjlighet att gradvist träna upp närvarons intensitet Talaren behöver repetera, inte hålla perfekta tal

Pedagogisk-teknisk hjälp för talaren

Dosering av uppgifter i mindre enheter Rolltagande Ritningar och listor Förlaga Hemmatext Åsidosättande och avskärmning Avbrott för att hinna tänka Slow-motion Att anpassa gruppstorlek och antalet medagerande Att kontinuerligt ändra gruppernas sammansättning Att arbeta parallellt med samma sak Ombytta roller Flera personer utför en persons uppgift Massans känslostämning smittar av sig Sparringpartner Sufflering Den sokratiska dialogen Läraren hjälper med frågor Läraren instruerar under övningens förlopp Lärare i roll (LIR) Identitet − privat eller påhittad Tematisk närhet eller distans Berättarteknisk närhet eller distans

Policy för lyssnarattityd och responsgivning

63 64 65 66 67 69 69 70 71 73 74 75 76 76 76 77 77 78 78 79 80 80 80 81 81 82 82 82 83 84 84 84 85 85 86 86


DEL 2: ÖVNINGAR OCH ORDFÖRKLARINGAR

3. Övningar i traditionell retorik Från lätt till svårt i retorik Lista på övningar i retorik (övning 1–80) Talflöde Fri association Reaktion Logiska tankeoperationer Argumenttyper Disposition Språklig variation Taltyper Talarens andning Muskelavslappning Talteknik Pausering Ansiktsuttryck Gester Rörelseplastik Undertext Svårare talaruppgifter

4. Övningar i muntligt berättande Från lätt till svårt i muntligt berättande Lista på övningar i muntligt berättande (övning 81–120) Koncentration Beskrivningar Skapa inledning och avslutning Perspektivbyte Identifikation och personifiering Berättelser med konflikt Berättelse med inslag av repliker Berättelsens personer, mening och stil Mottagaranpassning Framförande

95 96 97 98 99 100 101 105 107 107 108 110 111 112 114 115 117 118 120 120 125 125 127 128 129 129 131 131 132 134 135 136 137


5. Övningar i improviserad dramatisk dialog Från lätt till svårt i improviserad dramatisk dialog Lista på övningar i improviserad dramatisk dialog (övning 121–140) Tilltal Vänligt samtal Vänligt men statuspräglat samtal Konfliktfyllt samtal Känslomässig identifikation Spelstilar

6. Övningar i högläsning Från lätt till svårt i högläsning Lista på övningar i högläsning (övning 141–160)

139 139 141 142 143 143 144 146 146 149 149 153

Ordförklaringar

159

Litteratur

183


Inledning Jag kan inte tala inför större grupper. Jag blir så nervös bara jag tänker på att säga något att jag får extrem hjärtklappning. Jag blir också extremt medveten om mig själv och tror att alla ska titta dömande på mitt yttre ifall jag pratar. Jag vågar inte förlita mig på min kunskap eller på mina minnen – inte ens när jag vet att jag vet vad jag talar om.

Så skriver en av studenterna i början av en kurs i retorik med inriktning på våga-tala-träning. Många fler uttrycker ett liknande tillstånd av akut talängslan i de situationer när de måste tala inför en större grupp av främmande lyssnare. Man känner knappt igen sig själv och sina reaktioner. Denna student har, som så många andra, under sin skolgång antagligen inte fått en verklig träning i hur man talar offentligt, utan de fåtaliga muntliga redovisningar som förekommit i grund- och gymnasieskolan verkade i motsatt riktning, som en stegvis försvagning av självsäkerheten och av självförtroendet inför offentliga talsituationer. God förmåga att tala är en inträdesbiljett i de flesta sociala sammanhang. Att få nycklar till talets gåva är en rättighet som alla unga bör få tillgång till. Kommunikativ kompetens är helt centralt i dagens samhälle, vilket gör studier i retorik och talarkunskap till viktiga inslag i skolans undervisning. De unga som inte får kunskap om, och inte ges tillfälle till att träna sig i att tala offentligt stagnerar, och kan komma efter i sin individuella och sociala ut­veckling. De kan även få mindre chans att utöva sina demokratiska rättigheter. Talarkunskap eller retorik är ett kunskapsområde som beskriver hur vi tänker och agerar när vi talar. Det ger perspektiv på våra vardagliga samtal och på de tal och skrivna texter som vi tar del av i radio, på tv, i tidningar och sociala medier. Retoriken visar vilka tankemönster en 13


mod att tala – 160 övningar i retorik talare använder, vilket slags språk han eller hon brukar och den förklarar varför somliga talare förefaller vara bättre än andra. Retorisk kunskap ger också en verktygslåda när vi själva planerar ett viktigare tal. Retorikkunskap är lika viktigt för vår sociala kompetens som grammatik. I grammatik lär vi oss korrekt språk och i retorik korrekt tänkande och framförande. I det här ämnet får man lära sig att det finns olika typer av argument, hur man tänker sig fram till dem, samt i vilken ordning man kan presentera sina tankar för att det ska bli tydligt för lyssnarna. Kompetensen att våga och kunna tala offentligt är inte medfödd, utan behöver utvecklas under gynnsamma betingelser. Man behöver en viss teoretisk kunskap och mycket praktik. Många utvecklas visserligen utan formell teoretisk kunskap. Genom iakttagelser av andra och egna experiment kan man komma ganska långt, men till slut når man ofta en punkt där man vill läsa en fackbok i retorik eller studera ämnet på en kurs. Retorik var ett skolämne redan för mer än 2000 år sedan. Ämnet har sedan dess utvecklats både till sitt innehåll och till sättet att undervisa det på. Det finns många historiska beskrivningar av hur talare tränade och många skrifter från olika tidsepoker som innehåller råd till talaren. De flesta av råden är fortfarande aktuella. Skillnaden mellan äldre retorikundervisning och dagens berör både målgruppen och didaktiken. I äldre tider var det bara de besuttnas barn som fick undervisning i retorik, främst genom att studera tidigare politikers och juristers sätt att argumentera och tala. Didaktiken byggde i hög grad på härmning och kopiering. Det här sättet ansågs nyttigt eftersom det gav allmänbildning i historia och förebilder att leva upp till för ungdomarna. Den äldre träningsformen var elitistisk och prioriterade de mer begåvade eleverna framför de svaga. Den grekiska teoretikern Isokrates menade att för att bli en bra talare krävs talang, teoretisk kunskap och träning, och som talang räknades ”ett skarpt huvud, stor arbetsförmåga, gott minne, stark röst och gott uttal” (Eriksson 1995). Man kan konstatera att de svaga fick i avsaknaden på extra hjälp ingen träning alls och gick därmed miste om möjligheten att utvecklas. Även om metodi14


Inledning ken förändrades under senare epoker kvarstod själva grundinställningen; att retorikundervisningen var förbehållen eliten och de högpresterande eleverna, och så förblev den fram till början av 1900-talet. I början av 1900-talet föresatte sig demokratiskt sinnade politiker och pedagoger att få med alla elever och att ge möjlighet för varje individ att utvecklas på sin egen nivå och i sin egen takt. När reformpedagogerna på 1920−30-talen inte kunde få bukt med den stelnade formen av klassicistisk retorikundervisning valde man andra vägar för att i enlighet med sitt pedagogiska program träna elevernas förmåga till problemlösning och kreativitet. Man etablerade nya ämnen som kreativ dramatik, kreativt skrivande och bildskapande. Följden blev att retorikundervisningen helt försvann från skolans läroplan på 1930−40-talen, vilket försvårade utvecklingen av metodiken i ämnet, och ledde till att generationer av svenskar saknar formell utbildning i retorik och talarfärdighet. Den pedagogiska principen om frivillighet och den växande mobbningskulturen i skolan har samtidigt medfört att många ungdomar avstår från att träna sig i offentligt framträdande, vilket har resulterat i en ökning av antalet talrädda elever. Många av dem studerar retorik på universitet för att ta igen den förlorade träningen i grund- och gymnasieskola, eftersom de anser det oumbärligt för deras framtida yrkesverksamhet. Uppvärderingen av retorikämnet under 1990-talet har sammanfallit med utvecklingen av nya metoder för träning av retoriska färdig­ heter. Under historiens lopp har retoriken alltid inspirerat och inspirerats av skådespelarkonsten. Fram till omkring år 1900 var alla böcker som handlade om retoriskt actio, det vill säga talets framförande, också riktade till skådespelare. Den gemensamma uppgiften att kommunicera med en publik förenar retorik och teater. Vår metod, Södertörnsmodellen, har inspirerats av två inslag i Konstantin Stanislavskijs teori om skådespelarträning. Det första är att man inte går direkt på de reella yrkesuppgifterna utan backar ett steg och tränar vissa basfärdigheter. Inom retorisk didaktik har man aldrig tidigare tränat basfärdigheter, utan man sållade direkt bort alla ungdomar som saknade dessa. Det andra inslaget är att man erbjuder en 15



1. Talarens träning – teoretisk grund Performativ habitus − vanan att framträda inför andra De flesta av oss har inget problem med att tala till 5−7 personer. Samtal i familjen och kamratkretsen ger en vana att yttra sin åsikt eller berätta om en händelse. Detta antal är detsamma som storleken på en primärgrupp. I gruppsykologiska studier framgår det att det är den gruppstorlek där alla kan komma till tals. Om antalet deltagare överskrider primärgruppen uppstår en helt ny psykologisk situation. Individer som är känsliga för andras kritiska blick kan ändra attityd helt och sluta att yttra sig. De som har ett bättre självförtroende har inga problem med att tala till två eller tre gånger så många personer, förutsatt att det finns en möjlighet att omedvetet dela in lyssnarna i primärgrupper. På en familjemiddag kan man exempelvis dela upp deltagarna efter ålder eller kön i två eller tre grupper. En sådan åhörarskara är fortfarande möjlig att överblicka. En skolklass på över 20 personer är däremot mycket svårare att dela upp i primärgrupper. Här blir klassen en massa som är mycket svår att möta som ensam talare. Med begreppet ”offentligt tal” menas här när talaren står inför mer än 20 personer som hon inte har någon privat relation till, vars reaktioner inte kan förutses och som uppfattas som en massa. Syftet med träningen blir då att deltagaren ska våga tala avspänt och engagerat inför en grupp på 20−30 personer. Skolklasser och seminariegrupper har den storleken och det borde vara ett minimikrav att våga yttra sig i ett sådant sammanhang. 23


mod att tala – 160 övningar i retorik Hos varje van talare finns ett förhållningssätt, en attityd som jag kallar en performativ habitus, en invand färdighet (grek. hexis) att framträda i offentliga sammanhang. Det är besläktat med det som psykologen Carl Rogers (1974) menar med ”presentationsroll”, en social roll som man har kompetens att gestalta. Performativ habitus uppstår som ett resultat av kunskap, erfarenhet och mod. Den visar sig i att personen kan genomföra ett offentligt framträdande vid en angiven tidpunkt med koncentration på sitt ämne samtidigt som hon förhöjer sina uttryck för att nå lyssnarna och därmed ta det ansvar som anstår den dominanta person hon är i situationen. Det utesluter inte nervositet eller en känsla av stress, men den är hanterbar.

Kroppens fenomenologi Den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty hävdar i sin teori om kroppens fenomenologi att kroppen är personlighetens subjekt och att kropp och själ är omöjliga att skilja åt. Merleau-Ponty riktar sig i sitt resonemang mot 1900-talets cartesianska uppfattning. Han menar att människans totala vara inte kan delas upp, så som Descartes resonerar, i kropp och själ. Kroppen är inte heller redskap för själen. Man kan försöka sig på tankeexperimentet att tala om sig själv i tredje person och då skilja på sina hörselintryck, synintryck eller motorik och hitta orsakssamband mellan dem och yttervärlden. Men man inser snart att det är omöjligt att skilja det ena funktionen från den andra. Vårt förstånd och språk räcker inte till för att verifiera det som sker. Vi kan varken skilja på dessa fenomen eller sätta ihop dem till en fungerande enhet. De utgör en oklar och omfattande helhet som är i ständig rörelse. När vi försöker fastslå att kroppen är en bit natur blir vi varse att den också är en produkt av den omgivande kulturen; när vi försöker se vår sexualitet som enbart drift, blir vi medvetna om vår frihet från den. Och omvänt: tanken på våra möjligheter till överskridande möts av insikt om våra begränsningar. Kroppen är således inget föremål som vi kan skilja från vårt medvetande. Den är snarast ett förråd av möjligheter i ett komplext samspel. 24


1. Talarens träning – teoretisk grund Vare sig det handlar om den andres eller om min egen kropp, så har jag inget annat sätt att få kunskap om människokroppen än genom att uppleva den, det vill säga genom att ta på mig det drama som genomtränger den och genom att smälta samman med den. Jag är alltså min kropp, åtminstone i den mån som jag har en erfarenhet, och omvänt är min kropp som ett naturligt subjekt, som en preliminär skiss till mitt totala vara. (Merleau-Ponty 1999:177)

Merleau-Ponty menar att psyke och organism samverkar i en ständig pendling för att uppnå jämvikt i förhållande till yttervärldens krav, med andra ord, för att tillmötesgå eller tillfredsställa dessa krav. I denna aktivitet är vi ömsom kroppsliga och ömsom strävar vi efter personliga (själsligt initierade) handlingar. Brist på jämvikt kan visa sig när man står inför en massa lyssnare och saknar den kommunikativa färdighet som skulle behövas. En ny situation eller en ny uppgift skapar ett slags kaos, en känsla av förvirring. Man kanske försöker lösa problemet med sitt förnuft, men vi rår inte över alla de medel som behövs. Viljan och medvetenheten i sig räcker inte till. I stället är det kroppens och intellektets intuitiva samverkan som löser problemet. Det kaotiska tillståndet, det som MerleauPonty beskriver som brist på jämvikt, sätter igång en process. Kroppens motoriska och perceptuella förmågor samspelar för att på ett omedvetet, intuitivt plan lösa de problem som de ställs inför, för att tillfredsställa situationens krav. Hur påverkar denna teori vår förståelse av vad det innebär för en individ att stå och tala inför en publik? För det första lär den oss att det sker en ständig pendling mellan vårt medvetande, vår motoriska aktivitet och våra observationer av och uppfattningar om (perception) den egna kroppen. För det andra visar den hur nya uttryck kommer till som ett resultat av en inlärningsprocess samt hur nya kroppsliga vanor uppstår som en följd av nya krav från omgivningen. Den säger också indirekt att kroppen behöver utsättas för nya kommunikativa situationer för att den ska finna de uttryck och beteenden som behövs i det sociala livet. När vi upplever jämvikt upplever vi samtidigt en känsla av säkerhet inför nya situationer. Vi litar till att kroppen har de vanor som behövs. 25


mod att tala – 160 övningar i retorik Performativ habitus är alltså ett resultat av kroppens och intellektets förmåga att i ett undermedvetet samspel skapa lämpliga uttryck, med andra ord producera instrument för godtagbar kommunikation. För de flesta av oss som inte har en självklar drivkraft att vilja framträda inför andra krävs det att vi övar oss fram till den. En van, orädd talare har i de flesta fall haft många möjligheter att utveckla en motorisk och perceptuell vana att använda och samtidigt iaktta den egna kroppens sätt att stå, tala och gestikulera inför en publik. Det handlar delvis om kontroll och justeringar, men också om spontant nyskapande. Dessa tankar bör också vara vägledande rent konkret vid retorisk träning. Tekniska övningar för kroppen behöver kombineras med intellektuella uppgifter så att personlighetens själsliga särdrag tillåts samverka med kroppens uttryck. Läraren behöver inte understryka för deltagarna att de ska kontrollera sina uttryck, de gör det automatiskt när ”strävan efter jämvikt” säger sitt. I träningen enligt Södertörnsmodellen skapar vi trygga situationer för att deltagarnas kroppar och medvetanden ska hitta nya uttryck. Ett utökat register av uttryck, och vanan att framträda skapar då en större säkerhet. Man bör undvika speglar eller videoinspelningar under träningen. De ger en felaktig balans mellan motorik, perception och mening. När perceptionen får en alltför framträdande plats fokuserar personen mer på det bildliga, och även på oväsentligheter i den, som till exempel den egna kroppsformen, än på det som sägs. Transcendensen, överskridandet från en färdighetsnivå till en annan hos en person, har sin egen gång. Det går inte att forcera fram den eller i förväg bestämma hur individen kommer att lösa sin uppgift; alla har sin intuition och sitt sätt att lösa ett problem.

Hudjaget och det heliga ansiktet Modet att tala och talängslan är fluktuerande företeelser, de kan komma och gå beroende på omständigheter i personens liv. En person med talängslan kan efter träning återskapa modet att tala, men utan träning kan det försvinna igen. Det gäller också det motsatta, att studenter som tidigare inte hade något problem, plötsligt upplever rädsla eller 26



mod att tala – 160 övningar i retorik jämfört med det nyss sedda. Sådana iakttagelser och kommentarer ingår i responsgivning.

Övningsformer och pedagogiskt format Det yttre formatet handlar om arbetets upplägg i övningar och samtal under en lektion. Det kan gälla gruppstorlek, hur man kan utföra vissa övningar, hur läraren presenterar övningarna och hur man skapar övergångar mellan dem. Till formatet hör också responsgivningen, vad man kommenterar och hur man formulerar sig för att ingen deltagare ska behöva tappa ansiktet. Det yttre formatet är inte tomma formaliteter, utan ramar som säkrar träningens stil och innersta mening.

Alla samtidigt Det är den lättaste formen av övning i den meningen att ingen iakttar någon annan. Här arbetar alla samtidigt. Läraren kan förevisa något som man sedan härmar i efterskott eller speglar samtidigt. Den här formen passar bra att använda i början av en lektion, för att värma upp talorganen, ansiktets muskler eller hela kroppen med lämpliga rörelser. Läraren eller någon av deltagarna visar då upp en rörelse och gruppen hakar på och upprepar kanske fem gånger samtidigt, som om man såg sig själv i en spegel.

Cirkeln runt Den här formen används när man exempelvis tränar talteknik, fri asso­ ciation eller enklare mönster i logiskt tänkande. Övningen Sista och första bokstaven kan gå till så att hela gruppen står i en stor cirkel. Person A tar ögonkontakt med den som står intill och säger ett ord. Person B vänder sig nu till person C och säger ett ord som börjar på samma bokstav som var sista bokstaven i A:s ord. Så fortsätter man hela cirkeln runt. Samma princip kan användas också i mindre grupper. Övning 111: Berättelse med sensmoral, går exempelvis till så att en person säger första 48


2. Våga tala – metodens grunddrag meningen i en påhittad berättelse, andra personen lägger till en ny mening och så vidare. På det sättet formar man en kollektiv berättelse.

En till en En-till-en-formen innebär att man arbetar i par, och alla par arbetar samtidigt. Denna form kan användas så att en person är aktiv och den andra är en lyssnande sparringpartner. Den formen kan naturligtvis användas också för improviserade dialoger.

En till ett fåtal En till ett fåtal kan betyda att man har delat upp klassen i grupper på 4−5 personer och en av dem gör övningen inför de andra som agerar sparringpartners. Alla grupper arbetar samtidigt.

Halvgrupp Halvgrupp med 9−10 personer kan användas för övningar cirkeln-runt eller för redovisningar av enskilda tal. Om man arbetar i halvgrupp sitter studenterna i två cirklar var för sig i klassrummet och båda cirklarna arbetar samtidigt.

Individuell övning Individuell övning kan utföras i par eller i grupper. Här agerar endast en person i taget, den andra är lyssnare och agerar som tyst sparringpartner. Exempelvis om A ska skapa en muntlig instruktion av något slag får person B lyssna tyst som den som talet riktar sig till.

Flera gör en persons uppgift I vanliga fall är det en person ensam som håller ett helt tal. Men i den här träningen kan man arbeta så att talet delas upp enligt en dispositionsmall och en person blir bara ansvarig för exempelvis inledning, 49


mod att tala – 160 övningar i retorik en annan för tesen och en tredje för ett argument. Läraren förklarar och skriver upp på tavlan vilka delar som talen ska ha så att studenterna kan se vilken del som är på tur. Denna form befriar talaren att ta ansvar för hela talets innehåll. Den har också fördelen att de individuella insatserna blir relativt korta (se övning 25).

Återklang (eko, härmning i efterskott) I denna övningsform härmar man i efterskott det man hört. Här kan deltagarna arbeta två och två och alla par arbetar samtidigt. Person A säger en mening, person B andas in och säger samma mening i det hon härmar A:s talteknik (övningarna 44−47 kan även utföras i denna form).

Spegel (skugga, samtidig härmning) I spegelövning utför person A en samtidig kopiering av person B:s tal. De två deltagarna står mittemot varandra. En av dem är ledaren (eller den verkliga personen) och A är hennes spegelbild. A strävar efter att tala eller röra sig precis som om hon var en verklig spegelbild av B. B är ansvarig för att göra så långsamma förändringar att A kan härma samtidigt (se övning 51, 54).

Osynlig men hörbar Talaren i den här formen får möjlighet att antingen vända ryggen till lyssnarna eller ber lyssnarna att blunda. På så sätt avskärmar man synintrycket och uppmärksamheten kan fokusera på hörselintryck. En sådan träningsform befriar talaren från risken att bli mentalt splittrad på grund av blickkontakt med lyssnarna, eller från känslan att inte behaga med sin kroppsliga framtoning. Talaren får med andra ord bättre förutsättningar för att koncentrera sig på talets innehåll eller på sin talteknik (se övning 140).

50



mod att tala – 160 övningar i retorik sträva efter att tala logiskt sammanhängande och att göra korrekta språkliga formuleringar. Talteknik Talteknik handlar om hur man använder sitt talorgan. En persons talteknik beror bland annat på hur man använder lungorna, stämbanden, tungan, svalget, tänderna och läpparna när man talar. I talteknik skiljer man på ett antal kvaliteter. Dessa kvaliteter värderas hos en person ofta som en plats på en linje som löper mellan två ytterligheter: a) volym (låg/lagom/hög) b) artikulation (otydlig, balanserad, övertydlig) c) vokalbildning (spänd, balanserad, luftig) d) intonation (inkorrekt, korrekt) e) taltonshöjd (låg, korrekt, hög) f) klang/resonans (nasal, öppen) g) röstens uthållighet (låg, lagom, stor) h) taltempo (långsamt, korrekt, snabbt) i) tempoväxling (ingen, korrekt, alltför påtaglig) j) attack/eftertryck (svag, korrekt, överdriven) k) betoning (otydlig, tydlig, övertydlig) l) frasering (ointelligent, intelligent) m) pausering (bristfällig, korrekt, artificiell) n) dialekt Tankemönster Tankemönster eller tänkesätt är scheman för vårt tänkande. I retorisk teori talar vi om tankemönster i samband med sökandet efter argument. Det sker i den retoriska partesmodellens andra steg − inventio. Våra tankemönster kan vara medvetet logiska eller spontant associativa. Båda sorterna kan tränas, men på olika sätt. Logiska tankeoperationer är exempelvis induktion, deduktion, syllogism, kausala slutledningar, dialektiskt tänkande, reversibelt tänkande, hierarkiskt tänkande och cykliskt tänkande. Spontant associativa tankar bestäms av vår psykiska läggning och personliga livserfarenhet. 178



Mod att tala 160 övningar i retorik Istvan Pusztai Retoriken beskriver hur vi tänker och agerar när vi talar. Därmed ger den också perspektiv på vardagliga samtal och på tal och samtal som vi tar del av i radio, på tv, i tidningar och sociala medier. I dagens samhälle är kommunikativ kompetens central, men förmågan att tala offentligt är inte medfödd. För att våga och kunna det behöver alla någon form av träning. I den här boken presenteras en metod som är utformad med tanke på personer med talängslan. Genom praktiska övningar där svårighetsgraden ökar långsamt, samtidigt som deltagarna blir bekanta med retorikens tekniska element, utvecklas en vana att tala offentligt. Träningen sker i grupp, i en psykosocialt skyddad miljö. Metoden innehåller också pedagogiska åtgärder och hjälptekniker, som underlättar genom­ förandet av de retoriska övningarna och ger deltagarna en säkerhet i muntlig fram­ ställning. Boken består av tre delar. I del 1 presenteras metodens teoretiska grunddrag; i del 2 presenteras själva metoden och del 3 innehåller övningar fördelade på fyra områden i retorikens praktik. Boken vänder sig till såväl läraren som studenten. För läraren är den en didaktisk handledning, för studenten en orientering om möjligheterna att komma över sin talängslan med hjälp av praktiska övningar.

istvan Pusztai är lektor i retorik vid Södertörns högskola

ISBN 978-91-40-67695-5

9 789140 676955


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.