9789173875691 by Smakprov Media AB

BILD: RICKARD L. ERIKSSON

wistrom_fran_cafebord_cover.indd 1

och hur förhåller den sig till förälskelse, arbetsrelationer och den stora kärleken? Hur hanterar vi de drag av meningslöshet och tristess som tycks inbyggda i livet? Vilka problem uppstår när vi så ofta tar till konsumtion som en flykt mot vår tomhet och leda? Och varför fyller samtalet och det poänglösa småpratet ett så avgörande behov i mänskligt samspel? VAD ÄR VÄNSKAP EGENTLIGEN,

Från ett cafébord i Paris är en bok som vill ge verklig livshjälp till oss som funderar över livets och vardagens mest angelägna frågor. På sitt djupt kloka och samtidigt humoristiskt inspirerande sätt tar religionspsykologen och författaren Owe Wikström oss med bortom de parisiska hustaken till de allmänmänskliga ämnen som ofta väcks kring ett cafébord.

OWE WIKSTRÖM FRÅN ETT CAFÉBORD I PARIS

är professor i religionspsykologi, präst och psykoterapeut samt hedersdoktor vid Åbo Akademi. Han är en prisbelönt författare (Långsamhetens lov, 2001) som på Libris tidigare har gett ut Det bländande mörkret. Dessutom är Owe Wikström en ofta anlitad föreläsare, regelbunden krönikör i dagsoch veckopress samt varit sommarvärd i Sommar i P1. OW E W IKSTRÖM

Tankar från Paris om tre av livets mest centrala teman: vänskap, livsleda och vårt behov av samtal.

OWE WIKSTRÖM

FRÅN ETT CAFÉBORD I PARIS OM VÄNSKAP, TRISTESS OCH SAMTALETS NYANSER

2017-07-07 14:00

Owe wikström Från ett caFébord i Paris Om vänskap, tristess Och samtalets nyanser

Copyright © 2017 Författare och Libris förlag Omslag: Maria Mannberg Omslagsfoto: Mitch Diamond/Getty Images Formgivning inlaga: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Bookwell Digital Oy, Finland 2017 ISBN: 978-91-7387-569-1 www.libris.se

Innehåll Förord 9 Mot Paris!

Del I Vad vore livet utan vänner?

Vänskapen och dess grannar Men – vad är vänskap egentligen? Att vistas i en slags tidsficka Bokhyllans vänner

33 57 69 83

Del II Bonjour tristesse

Existentiell oro Konsumtion som skydd mot tristess

97 113

Del III Småprat och livsviktiga samtal

133

”Tjena! Leget?” Att prata sig samman Planera inte för mycket

135 153 161

Efterord 169 Referenslitteratur 173 7

Förord De svarta dagböckerna från studenttiden ligger fortfarande kvar i högar uppe på bokhyllan. Några av dem vittnar om resor, sena kvällar, jazz och irrande resonemang om livet. Som student i Luleå – efter en lång liftarperiod genom Grekland och Turkiet – hamnade jag på återvägen i Paris. Alltsedan dess har denna stad legat som en pärla i minnet: skönheten i arkitektur, parker, muséer, gallerier, antikvariat. För att inte tala om alla matställen. Men mest var det nog caféerna nere vid Seine eller vid Place de Michelle som fascinerade mig. Storstäders trottoarcaféer – gärna i skymningen – har sedan dess representerat småprat, eftertänksamhet och djup vänskap. De där månaderna var fyllda av studenttidens grubblande över livsgåtornas mångfald. Vi var ett mindre gäng vänner som drog runt i stadens svala kyrkor. Där upptäckte vi orgelmusik av Boellman eller Widor. Senare drog vi oss ner mot Seine eller bort mot Maraiskvarteren. I timmar satt vi med trafiken brakande runt omkring 9

oss, alltid intensivt resonerande. Året var det senare så berömda 1968. Studentrevolten pågick omkring oss. Samtalen irrade. Alla talade om politik och demonstrationer. Men det jag minns mest var inte de politiska diskussionerna. Det jag tydligast erinrar mig – med viss genans – var att jag ständigt orerade om existensens villkor. Om livets principiella outgrundlighet, Guds från- eller närvaro men än mer om existensens villkor. Mina vänner kring caféborden talade gärna om annat. Snart var vi inne på fotbollsresultat eller diskuterade Jaques Tatis sista film. Vi drack cappuchino – då relativt exotiskt. Nu och då rörde vi teman som borde krävt vassa argument. Men diskussionerna avbröts nu och då av flamsiga skratt och slutade vanligtvis i irrande småprat innan vi skildes åt. Långa aftnar, när skymningen gick över mot natt, slöts vänskapsband. Men så gick studentåren och vi skingrades. Men kvar ligger dess band fortfarande hårt knutna. Några av dem har hållits levande genom åren. Nej, inte så att vi har setts särskilt regelbundet. Men när vi nu och då återses – efter i vissa fall upp emot decenniers uppehåll – fortsätter vi där vi avslutade samtalen sist. Och så har det fortsatt. Vissa relationer är på något sätt oberoende av att tiden går. Vänskap tycks ignorera tidsaxeln och hoppa över mellanrummen. 10

Under Parisåren fastnade jag ibland i en slags vag – men ändå märkligt påtaglig – leda, tristess eller blått vemod. Kanske var det Chet Bakers släpiga trumpet som drog i gång den, han spelade ibland borta vid Place de Clichy. Mina vänner uppfattade det som allt för borgerligt introvert och gastade att jag borde ta en öl i stället. Ett par öppna föreläsningar vid västra strandens Sorbonne – som jag av någon anledning halkade in på – satte ord på min dittills irrande olust eller undran. Jag drogs dit, liksom andra ungdomar som kommit liftande. Vi hade hört att giganten Sartre skulle tala. Salen var full av folk. En vän tolkade åt oss. Gigantens franska var alldeles för snabb. Men jag minns fortfarande hans tes, de tre ord som skulle bli en slags portal till det jag sedan skulle göra i livet: Existensen föregår essensen. Det första, att vi är utslängda i tillvaron – att vi finns eller existerar – det låter ju självklart. Men sedan det andra, att essensen eller ”meningen” kommer efteråt; den måste vi själva se till att finna eller skapa. Orden uppmärksammade mig på – eller satte snarare ord på – känslan av att vara utlämnad åt en slags relativismens yrsel. Han talade om en tristess som gränsade till vagt vemod. Det var en slags rädsla – men objektlös. Efteråt har jag tyckt att det hela var underligt. Staden var ju full av liv, skratt, fester, musik och märklig performancekonst. Livet låg 11

ju framför mig. Ändå denna gnagande och oformliga oro. Senare stavade jag mig igenom en pocketbok av Sartre. Han skrev om att vi är hitslängda in i vår värld, men någon avsikt eller syfte med att vi är här går vare sig att finna eller hoppas på. Den är vi i stället dömda att själva hitta på. Världen växte, gränsen till det oförståeliga blev större. Jag kände en ensamhet inför livsvillkorens brutalitet. Är inte den underlig? Och varför talade så få om den? Nej, jag hade inte varit med om något svårt. Livet låg ju framför mig. Ändå – var det nog första gången som jag fick ord på något som jag någonstans visste men undvek att fokusera på; den hänsynslösa insikten att tiden går, att livet är ett lån. Desto mer förvånades jag över att så få resonerade om det underliga i att vi vistas på tidens smala näs. Vi är omslutna av ett oändligt hav av ovisshet. Att livet är ”engångligt” satte sig som en kil i mitt inre. Det kom smygande men var drabbande. Och det konstiga är att det har fortsatt; så fort samtal tystnar, skratt avtar eller när jag inte är upptagen av arbete eller annat – kan jag fortfarande ana en ton av moll i fjärran. Nu, nära femtio år senare, hörs den tydligare. Existerar gör vi ju. Men hur skall vi hantera meningen, essensen? Där nere vid Seines stränder eller i Montparnassekvar12

teren såddes frön till det jag senare skulle ha som yrke att studera och forska kring: människans psykologiska reaktion på sin utsatthet. Gåtorna som rör livets mening, skuld och ansvar, skönhet och den kanske största: Finns det någon gudom som vill oss något eller är vi helt utlämnade till slumpen? Frågor, frågor. Människan är entworwen, utslängd i tillvaron – men utan bruksanvisning. Vi är nedsänkta i ett tidshav, föds och förs sedan längs livsaxeln med insikten eller det vaga hotet om att allt en gång abrupt skall avbrytas. Känslan har stannat kvar i snart ett halvt sekel. Den ligger som i en inre ficka. Men dessa parisiska minnesbilder täcktes snart över av decenniers harvande på universitetet hemma i Uppsala, avbrutna av resor och jobb i andra länder. Forskningsperioder, handledning, sökandet av forskningspengar – för att inte tala om olidliga sammanträden – har gjort att de parisiska caféernas charm förpassats till förflutenhetens landskap. Tre decennier av akademiskt finlir, bråddjupa resonemang, tjocka böcker och intellektuella utgjutelser har lagt sig som en tunn beläggning över Parisminnena. Men nu och då har jag nuddat vid tanken på att sysslolös att gå omkring i staden, liksom att sitta vid dragiga cafébord ut mot trafiken. I perioder har längtan tillbaka 13

till vankandet tilltagit, och tillfälligt kunnat lindras av forskningsvistelser vid Centre Culturel Suédois. Men den sista tiden har längtan tillbaka verkligen stegrats. Inte alls för att berätta om sevärdheter som Notre Dame, Tuelerierna eller Louvren. Inte heller för att beskriva stadens charm. Det finns mängder med guideböcker för den som är hågad. Nej, snarare vill jag röra mig lätt i staden samtidigt som jag önskar återvända till studentårens teman. Jag vill låta parisiska skisser bilda en fond till resonerandet omkring några teman som jag upptäckte där nere innan vardag, jobb och familj tog all tid. Återvända till ämnen som allt sedan dess har betytt så mycket för mig, men som jag alltför sällan har försökt formulera mig kring. Det gäller först något helt påtagligt och socialt, nämligen vad egentligen vänskapen är eller kanske snarare vad den betyder. Så vill jag också diskutera de grundläggande livsfrågor som kommer över oss förr eller senare – existensens gåtfullhet. Dessutom vill jag resonera lite om vikten av lågmälda samtal. Ju äldre jag blir desto viktigare har det blivit med relationer till nya eller gamla förtrogna vänner. Men, hur ska man ringa in vänskapens särart och hur den förhåller sig till förälskelse, arbetsrelationer och den stora kärleken? Och hur sätter man ord på känslan av blå tomhet eller 14

vag tristess som tycks inbyggd i livsvillkoren? I Paris mötte jag för första gång såväl blues och jazz som argentinsk tango. Det var som om tonarten moll var en slags musikalisk kusin till den existentiella leda som ofta utan orsak kan slå sig ned i vårt inre. Men lika viktigt – eller kanske ännu viktigare – har det blivit att försöka se närmare på behoven av stillsamma samtal. Inte minst i en tid där snabba mejl, rusande mellan möten och mobilers plingande tilltar. Vad skiljer det loja småpratet från resonemang som i sin tur djupnar till seriösa konfrontationer? Båda behövs och är livgivande. Så kom det sig att stora delar av den här boken är skriven i Paris. Men fokus ligger inte alls på staden. Den utgör i stället en fond för de reflexioner och iakttagelser som jag gör. Men nu inte som fräsch liftande student, utan som ärrad äldre herre. Boken har en viss logisk uppbyggnad och de skilda kapitlen bygger delvis på varandra. Men varför måste en bok läsas i ordning? Det bästa är nog att bläddra lite fram och tillbaka för att sedan kanske återvända till något man finner intressant. God läsning! Café Fågelsången Uppsala och Café de Select Paris våren 2017 Owe Wikström

Kapitel 1

Mot Paris!

”Får det vara en kopp Kafka? Nej, jag föredrar ett glas Joyce!” Det är helt tyst i Carolina Rediviva, det stora universitetsbiblioteket i Uppsala. Här, om någonstans, är det opassande att störa. Varje tappad linjal, skrapet av en stol eller en illa dold viskning gör att mina medforskare upprörda vänder sig om. Och visst, irritationen är berättigad. Är det en plats i staden som onödiga ljud måste minimeras så är det här. Man hör tangenter klicka, bläddrandet i böcker. Någon misslyckas med att dölja en gäspning. Utanför lyser höstsolen stark. Ljudet från bussarna i Carolinabacken anas genom murarna. Härinne brinner flitens lampa. För en introvert typ är det underbart att tillbringa några svala timmar här. Jag har fått upp böcker från det gigantiska boklager som döljs under byggnaden. Denna 17

dag har jag vigt åt att försöka förstå den franska patafysiken, en litterär trend som startade vid förra sekelskiftet. Ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salvador Dalìs och Rene Magrittes surrealism vankar jag – inne i huvudet och med hjälp av böckerna – omkring i sekelskiftets Paris. Men snabbt kastas jag tillbaka till nuet. Jag hör en student – som nyss makligt satt i sig en croissant – kasta sig över sin mobiltelefon. Den värsta sortens brott just här. Samtidigt kan jag inte själv bevara akademins stilla tystnad. Just när jag läser om filosofin bakom den franska surrealismen får jag syn på den svenske patafysikern Claes Hylingers ord: ”Får det vara en kopp Kafka? – Nej, jag föredrar ett glas Joyce!” Mina forskande kollegor i biblioteket stirrar storögt medan jag själv misslyckas i försöken att hålla tillbaka min upprymdhet. För några år sedan stötte jag på de franska patafysikernas hisnande tankeflykter. Det är därför jag – innan jag drar ned till Frankrike – har satt av några timmar för att om möjligt få ett grepp om denna undanglidande nonsensfilosofi. Rörelsen startade bland en grupp bohemer i Paris kring sekelskiftet 1900. De drev med akademisk högtidlighet, blandade iakttagelser med svalt ironiska skämt. Alltid med en glimt i ögat. Upprymd läser jag att poängen med patafysik var att punktera högstämt 18

och självuppblåst svammel. En doktor Oktav Vodka häcklar de teoretiker som utan att generas krånglar till sitt språk och därmed helt ohämmade avslöjar att tanken är oklar. Mitt bland Uppsala universitets ärevördiga boksamlingar sitter jag och försöker förstå vad detta tankesätt egentligen går ut på (häng med den som kan!). Patafysiken beskrivs antingen som ”De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter”, ”Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller att den ”sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken”. I en ännu mer brutal definition hävdar doktor Vodka att ”Allt är samma sak”. Uppenbarligen driver han med oss, när han – med glimten i ögat – säger att patafysik är läran om undantagen och inbillade lösningar. Euforisk ser jag mig om i läsesalen. Storögd försöker jag förstå dessa uppenbart virriga utsagor. I stället har jag helt enkelt trevligt åt det absurda. Det är ju inte varje dag man skrattar eller flamsar i denna lärdomens högborg. Visst, efter år i den akademiska världen vet jag att mycket okunskap döljs av dem som gärna använder pom19

pösa modeord som ”diskurs”, ”den Andre” eller ”postmodernitet”. Jag själv faller lätt in i jargongen, inte minst när jag – som denna dag – planerat att foga samman en vetenskaplig artikel. Men ofta tänker jag via patafysikerna på Strindbergs ord från Inferno (som förresten skrevs i Paris) ”Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något? Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord”. Tillvarons paradoxer måste få stå kvar i all sin brutalitet. Gravallvarlig sitter jag kvar några timmar i universitetsbibliotekets svalka. Jag grunnar över vad nonsens betyder, eller kanske snarare – vad den gör. Kanske hjälper den oss att se världen fräscht. Så blir det dags att åka till patafysikens födelseort – Paris. Jag har packat ned en binge böcker, lite kartor, extra tröjor. På morgonen har jag ringt bekanta nere i Frankrike och i kväll åker datorn ned i portföljen. Hårddisken är full av halvfärdiga eller påbörjade skisser kring vänskapens anatomi, artiklar om filosofi och konsumtion liksom några antika tänkares verk. Det börjar bli dags att foga samman dessa irrande och spridda reflexioner till något slags helhet.