9789173872744 by Smakprov Media AB

f รถ r va n d l i n g a r

libris förlag, örebro

göran skytte f ö r va n d l i n g a r

– från död till liv

Bibelcitaten, om ej annat anges, är hämtade från Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Tryckt med stöd av samfundet Pro Fide et Christianismo (Nils Henrikssons stiftelse) copyright © Göran Skytte och Libris förlag, Örebro formgivning: Maria Mannberg omslagsfoto: André de Loisted tryck: CPI Books, Tyskland 2013 isbn: 978-91-7387-274-4 www.librisforlag.se

INNEHÅLL

FÖRORD 7

DÖRREN ÖPPNAS

RAGGMUNK MED ULF EKMAN

GUD VILL GIFTA SIG

ANDLIG FÖDELSE

På ett möte i Vasa

Om Guds tilltal och mycket annat Att säga ja till Jesus

Varning från Frank Mangs

Från nyfrälst till nykristen

INGEN ÅTERVÄNDO

JAG DRABBAS AV STROKE

TILLIT I

Och inre frid

Att låta sig falla

Att lita på Gud

TILLIT II

VAR INTE RÄDD

VAD VILL GUD?

EN NY SÅNG

Jesus går på vatten

När det självklara inte längre är självklart

Länge väntade jag på Herren

JAG DRABBAS AV STROKE Och inre frid

sent på kvällen tisdagen den 24 april 2012 drabbades jag i hemmet av yrsel, illamående, syn- och hörselrubbningar, oförmåga att stå på benen. Detta upprepades och tilltog nästa dag vid lunchtid, onsdagen den 25:e. Jag ringde då sjukvårdsupplysningen som tillkallade ambulans. Denna kom inom sju minuter och förde mig till sjukhuset i Malmö. Framkommen till avdelningen drabbades jag av ett tredje anfall, denna gång svårare än tidigare. Personalen i Malmö inhämtade genast tillstånd att omedelbart överföra mig till specialkompetens på sjukhuset i Lund. Mina barn underrättades, liksom min sekreterare. Undersökningar visade att jag haft en stroke bestående av tre blodproppar som gått upp i hjärnan. * Jag fick min stroke den dag då jag enligt plan skulle avsluta mitt arbetsår och istället gå in i ett nytt liv. Från och med denna dag skulle jag

ha tre månaders maklig halvsemester: skriva några tidningskolumner, genomföra en handfull möten och föredrag, göra lite tv, slutföra en dokumentärfilm från Tanzania, påbörja manus till en ny bok, göra ett par bekväma utlandsresor, delvis av semesterkaraktär. Inget påfrestande, inget särskilt arbetskrävande.

På några få minuter raserades hela min planering. De yttre vill-

koren förändrades radikalt. Jag insåg att jag med knapp marginal just hade girat runt döden. Det fanns fortfarande risk för ett liv som paket. Plötsligt var allt istället en fråga om att överleva – fysiskt, psykiskt, andligt. * Jag placeras på neurologen, får en plats på allmän sal för observation. Patienter rullas ut, nya patienter kommer in. Alla har någon gång under de senaste timmarna varit med om något mer eller mindre illavarslande, något mer eller mindre obestämt som gått genom kroppen, hjärtat eller hjärnan.

Några av dem ligger med gapande mun och snörvlar. En reser sig

halvvägs upp i sängen och säger myndigt att han är flygkapten. Han kräver därför att få specialbehandling, till exempel eget rum. Några timmar senare hör jag honom gråta, han gråter som ett litet barn: ”mamma, mamma”.

Personalen kör in en rödbrusig man, cirka sextio år, på bår. I sam-

band med en familjemiddag har man hittat honom – nästan avsvimmad och med neddragna byxor – på toaletten i stadens lyxrestaurang. När han körs in på salen presenterar han sig högljutt som ”direktör” och nämner en fin adress utanför Stockholm. Sjuksköterskan som tar hans uppgifter är från Eritrea och missar stavningen av den fina adressen.

Han ser med förakt på henne och säger: ”Man kan inte vänta sig annat av folk som är födda i beduintält.”

Så där håller han på timme efter timme. Mer och mer rödbrusig.

När personalen ett ögonblick är på annat håll plockar han fram en medhavd flaska whisky, och han blir med tiden mer och mer berusad. Hela natten trakasserar han personalen, som nästan utan undantag är född utomlands. Till slut börjar han gråta, ringer till sin fru, vill ha en pistol för att ta livet av sig. Han somnar under samtalet, snarkar våldsamt.

Jag talar med en i personalen, en kille som heter Muhammad och

på svenskt manér kallas sjuksköterska. Han säger: ”Det händer mest varje dag. De som kommer hit har eller får ofta ångest, rädsla, skräck.” Så ler han lite. ”Det är som det är.” * Klockan är fyra på morgonen. Det är äntligen stilla på avdelningen. Jag hör någon som talar för sig själv. Någon suckar oavbrutet någonstans där ute i mörkret.

Det handlar om tre proppar. Läkarna vill i morgon bitti genomföra

ytterligare en röntgen, ytterligare en undersökning. Det finns tydligen tre olika behandlingsvägar. Genom att leda upp en lösning genom ljumsken, genom blodartärer och olika kanaler, upp till hjärnan, kan de få bättre information om propparna, om deras exakta läge. Utifrån det kan de sedan fatta beslut om vilket av de tre alternativen som är det bästa och det minst farliga. Alla tre innebär en fara, en risk.

Jag hör orden inom mig, gång på gång: ”Det bästa och det minst

farliga. Alla tre innebär en risk, en fara”.

Men det är konstigt – jag känner ingen rädsla. Inte heller oro. *

Jag försöker ligga raklång i sängen, på rygg.

Ansikten passerar revy framför mig. Eller, kanske snarare, som i ett

bildspel, inställt på slumpvis visning, ”random”. Bilder visas utan annat synbart samband än att de är inmatade i samma hårddisk, i min hjärna, i min för tillfället strokeskadade hjärna.

Hundratals ansikten dyker upp och flimrar förbi. Från alla tider,

alla miljöer och sammanhang. Klasskamrater, lekkamrater. Den äppel kindade folkskollärarinnan Margit Jönsson i första och andra klass, hon var mitt livs första stora kärlek. Släktingar, skolkamrater, vi som var unga idrottsmän på väg in i vårt första landslag. Ricky Bruch. Bilder från livet på journalisthögskolan, från journalistiken. Maria på Leninvarvet i Gdansk, som en ängel i vitt. Smutsiga varvsarbetare som gjorde revolution mot kommunismen och skapade världshistoria. Åren med musik. Mikael Wiehe och Björn Afzelius. När vi och världens vackraste tjejer dansade nakna och höga på strandängarna i Falsterbo. Åren på tv. Doralisa i Nicaragua, hon hade en revolver under huvudkudden och vakter runt huset beväpnade med gevär. De senaste åren, resor i Afrika, möten, tal, människor, människor, människor. Prästen Bo Brander när vi skrev Ett år med Jesus. Broder Wilfrid Stinissen, vars gamla visa ögon glittrar okynnigt i klostrets trädgård. Barn. Barnbarn. Föräldrar. Släkt. Saxtorp, hallonbuskarna, min barndom, tallarna, sanden.

Så egendomligt. Jag kommer ihåg vartenda namn. Jag som aldrig

tidigare i mitt liv har kunnat komma ihåg namn. Jag ser dem nu framför mig, i hundratal, med namn.

Och det kanske mest egendomliga av allt: Nu ser jag många av

dessa ansikten i ett slags ljust skimmer. Ett skimmer som kommer från dem. Jag kan även, ibland, se ett svagt skimmer runt mig själv.

Så märkligt. Förr såg jag mig nästan alltid i skugga eller dunkel,

ofta rentav i mörker. Nu ser jag ett slags ljus i och kring mig själv.

Mina fiender? Bara en av dem skymtar förbi, och han försvinner

sedan spårlöst. * Då och då gör bildspelet som ett litet hack, en paus i uppspelningen. Bilden stannar kvar lite längre på en viss person. Ibland en han, oftast en hon.

Varför blev det som det blev? Varför blev det så hårda ord? Varför

blev den där lilla struntsaken så stor? Hur kunde jag lämna henne? Hur kunde jag tillåta att hon lämnade mig? Varför gick vi isär?

Jag stannar upp lite extra inför vissa bilder. Men betraktar allting

med lugn. Inget agg, inte agg mot andra, inte heller mot mig själv.

Jag gjorde fel. Du med. Men vi ville egentligen inte göra det vi gjorde

och säga det vi sade. Redan Paulus skrev om det, för två tusen år sedan:

Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det

jag avskyr, det gör jag.28 * Jag ser solen stiga upp över den danska kusten. Det glittrar från Öresund och den vackra Öresundsbron.

Det är stilla i salen. Nu är det bara timmar kvar.

Det är nu det händer inom mig.

En fullständig stillhet. Fullständig ro. Jag ligger med armarna ut-

sträckta efter sidorna. Andas djupt. Ber tyst. Samma ord, gång på gång. Samma mening, hela tiden. Entonigt, sakligt, osentimentalt:

”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.”

”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.” *

Sade jag ”sakligt”?

– Ja, du sade sakligt.

– Bra. *

Klockan 07.30 badades jag och fick byta skjorta. Prick klockan 08.00 kördes jag på bår in i röntgensalen. I mitt tillstånd såg det ut som en jättelik industriell maskinpark. Men det var konstigt. Sjuksköterskorna gick upp och ner i taket. Doktorerna kom gående på tvärs ut genom väggen. Jag började flyga, precis som när jag var barn. Personalen var upp och ner men spände fast mig och körde in mig baklänges med huvudet före i något som liknade och lät som en enorm torktumlare. Det var mycket behagligt. Jag låg inne i torktumlaren och där inne var tumlarens väggar prydda med suggestiva kyrkmålningar från 1300-talet. Som i Ronneby kyrka.

Under hela denna tid bad jag.

”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.”

”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.” *

Jag glömde säga en sak: dessemellan bad jag Gud att välsigna läkarnas och hela personalens händer och ögon och sinnen. *

När jag vaknade upp ur sömnen kunde jag inte höra, inte tala, jag kunde läsa men jag förstod inte, jag hade ingen känsel i vänster sida, kunde inte stå på mina ben, inte hålla en mugg, inte peka med fingret på näsan.

Men jag kände en oerhörd frid inom mig.

Och tacksamhet.

Men mest frid.