9789155264772

Originalets titel: The Da Vinci Code First published by Delacorte Press, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Penguin Random House LLC, New York. All rights reserved.

This work is based on The Da Vinci Code, copyright © 2003 by Dan Brown, first published by Doubleday, an imprint of the Knopf Doubleday Publishing Group, a division of Penguin Random House LLC, in 2003.

Published by agreement with Sanford J. Greenburger Associates, Inc. Den svenska översättningen © Bokförlaget Semic 2017 Översättning: Ola Klingberg Omslag och form: Monica Sundberg Omslagsbilder: Trevillion Images och Shutterstock Tryckt hos ScandBook, Falun 2017 ISBN 978-91-552-6477-2

– omarbetad –

Översättare: Ola Klingberg

Till Blythe ... 채n en g책ng. Mer 채n n책gonsin.

kära läsare,

Jag har alltid älskat hemligheter och chiffer.

Det sker någonting magiskt när man plötsligt ser det som ligger dolt ... mitt framför ögonen på en.

När jag var tio år gammal råkade jag på mitt första chiffer – en rad märkliga symboler på en pappersbit som hängde i vår jul­ gran. När jag äntligen hade dechiffrerat symbolerna upptäckte jag att det var mina föräldrar som hade skrivit meddelandet och att hela familjen skulle åka på en överraskningssemester några timmar senare. Ända sedan den morgonen har jag fascinerats av chiffer – dessa hemliga meddelanden som måste tolkas för att bli begripliga. Jag har ägnat mitt liv åt att utforska denna kryptiska värld, och för några år sedan ledde denna resa mig till det mest gåtfulla chiffer jag någonsin hade sett.

Koden var urgammal ... och förbryllande. Och det bästa av allt var att den låg gömd mitt framför ögonen på en, där hela världen kunde se den.

Enligt legenden skyddade detta chiffer en förbluffande hemlighet. Vissa hävdade att hemligheten var så omtumlande att om man lärde känna den skulle man aldrig mer se världen på samma sätt. Andra hävdade att hemligheten bara var en myt ... inget annat än tomma viskningar i dimman.

Hur det än förhåller sig med den saken handlar den bok som du håller i handen om en man och en kvinna som försöker lösa det chiffret och avslöja dess dolda mysterier. Vare sig du väljer att tro på de hemligheter som du snart kommer att få ta del av eller inte hoppas jag att resan ska inspirera dig att fortsätta söka efter din egen sanning, vilken denna än må vara.

Dan Brown

fakta

Sions priorat – en hemlig europeisk organisation grundad år 1099 – finns på riktigt. År 1975 upptäckte man på Bibliothèque Nationale i Paris pergamentdokument som nu är kända som Les dossiers secrets i vilka flera medlemmar av prioratet namnges, däribland vetenskapsmannen Isaac Newton, konstnären och skulptören Sandro Botticelli, författaren Victor Hugo och konstnären och uppfinnaren Leonardo da Vinci.

G Opus Dei är en djupt gudfruktig katolsk organisation, som på senare tid blivit omdebatterad efter rapporter om extrema vanor.

Opus Dei har byggt ett amerikanskt högkvarter i New York till en kostnad av fyrtiosju miljoner dollar.

G Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.

prolog louvren i paris kl. 22.46

Den kände museiintendenten Jacques Saunière stapplade genom den valvkrönta ingången till museets Grande Galerie. Han kastade sig mot den första tavla han fick syn på, en Caravaggio.

Den sjuttio­sexårige mannen tog tag i den förgyllda ramen, drog loss sextonhundratalsverket från väggen och föll baklänges i en hög med målningen över sig.

Precis som han hade väntat sig for en järngrind ner med en skräll alldeles nära honom och spärrade av ingången till rummet.

Parkettgolvet skalv. Långt bort började en alarmklocka ringa.

Intendenten låg stilla ett ögonblick, hämtade andan och försökte få överblick över situationen. Jag lever fortfarande. Han kröp fram från under målningen och såg sig omkring i den väldiga salen efter något ställe där han kunde gömma sig.

En röst hördes, otäckt nära. ”Håll dig stilla.”

Intendenten stelnade till, stående på alla fyra. Långsamt vred han på huvudet.

Bara fem meter ifrån honom, på andra sidan grinden, syntes den enorma silhuetten av mannen som hade angripit honom.

Han stod och stirrade in mellan järnstängerna. Mannen var lång och bred och hade spöklikt blek hy och tunt, vitt hår. Regnbågshinnorna var rosa och pupillerna mörkröda. Albinon drog fram da vinci-koden | 9

en pistol ur rocken och stack in pipan mellan stängerna och tog sikte på intendenten. ”Du skulle inte ha flytt.” Hans brytning var inte lätt att placera. ”Tala nu om var den finns.” ”Jag – jag har ju redan svarat”, stammade intendenten. ”Jag vet inte vad du talar om!” ”Du ljuger.” Mannen stirrade på honom, helt orörlig, sånär som på glimten i de spöklika ögonen. ”Du och dina bröder har något som inte tillhör er. Tala om var den finns gömd, så får du leva.” Han riktade pistolen mot intendentens huvud. ”Är du villig att dö för att bevara den hemligheten?”

Saunière kunde inte andas.

Mannen lade huvudet på sned och kikade längs pistolpipan.

Saunière höll upp händerna som skydd. ”Vänta”, sa han långsamt. ”Jag ska berätta allt du behöver veta.” Intendenten valde omsorgsfullt de ord som följde – en lögn han hade repeterat för sig själv många gånger.

När han hade talat till punkt log angriparen självbelåtet. ”Just det. Det är precis vad de andra sa.”

Saunière ryckte till. De andra? ”Jag hittade dem också”, hånade den väldige mannen honom. ”Alla tre. De bekräftade det du just har sagt.”

Det är inte möjligt! Intendentens sanna identitet och namnen på hans tre sénéchaux var nästan lika heliga som den uråldriga hemlighet de vakade över. Saunière insåg att hans sénéchaux hade följt föreskrifterna och dragit samma lögn som han innan de dog.

Angriparen siktade på nytt. ”När du är borta kommer jag att vara den ende som känner till sanningen.”

Sanningen. Genast insåg intendenten det verkligt skrämmande i situationen. Om jag dör kommer sanningen att vara för­ svunnen för alltid. Han började kravla undan för att söka skydd.

Pistolen small till, och intendenten kände en brännande hetta då kulan trängde in i magen. Han föll framåt och kämpade 10| dan brown

mot smärtan. Långsamt rullade Saunière runt och stirrade tillbaka på mannen på andra sidan grinden.

Angriparen siktade nu på hans huvud.

Saunière blundade och tankarna for omkring i ett virrvarr av skräck och sorg.

Klicket från ett tomt patronläge ekade genom salen.

Intendentens ögon for upp.

Mannen blickade ner på vapnet och såg närmast road ut.

Han sträckte ut handen efter ett nytt magasin, men sedan var det som om han tänkte om. Han log hånfullt mot Saunières buk.

Intendenten tittade ner och såg kulhålet i den vita linneskjortan. Där fanns en liten fläck av blod en decimeter nedanför bröstbenet. Magsäcken. Baserat på sina krigserfarenheter bedömde han att han hade en kvart kvar att leva. ”Jag har gjort det jag ska här”, sa mannen. Sedan var han borta.

När Jacques Saunière nu blev ensam riktade han blicken mot järngrinden. Det skulle ta åtminstone tjugo minuter innan någon kunde ta sig in. När de väl kom till honom skulle han vara död. Men den rädsla som nu grep honom var en rädsla som var mycket större än den han kände inför döden.

Jag måste överlämna hemligheten till någon. Han uppbringade styrka nog att försöka ta sig upp.

Han reste sig på ostadiga ben och tänkte på sina tre mördade bröder. Han tänkte på generationerna som hade kommit före dem ... på uppdraget som de hade blivit anförtrodda.

En obruten kedja av visdom.

Trots alla försiktighetsåtgärder ... trots alla automatiska säkerhetsarrangemang ... var Jacques Saunière nu den enda kvarvarande länken, den ende som kände till en av de mäktigaste hemligheterna någonsin.

Skälvande kom han upp på fötter. da vinci-koden | 11

Jag måste komma på något sätt ...

Han var inlåst i Grande Galerie, och det fanns bara en män­ niska i världen som han kunde överlämna facklan till. Saunière blickade upp på väggarna i sitt luxuösa fängelse. Samlingen av några av världens mest berömda målningar tycktes le mot honom som gamla vänner.

Grimaserande av smärta uppbådade han sina sista krafter och all sin intelligens. Den desperata uppgift som låg framför honom skulle, det visste han, kräva varenda sekund han hade kvar i livet.

12| dan brown

kapitel 1

Robert Langdon vaknade långsamt.

En telefon ringde i mörkret – en skrällig signal som han inte var van vid. Han trevade efter lampan på sängbordet och tände.

Kisande såg han sig omkring i det flotta sovrummet med antika sjuttonhundratalsmöbler, handmålade fresker på väggarna och en gigantisk säng i mahogny.

Var är jag?

På den jacquardmönstrade morgonrocken som hängde på ena sängstolpen fanns ett monogram: HOTEL RITZ PARIS. Långsamt lättade dimman. Han satte sig upp och blickade trött in i den stora spegeln på andra sidan rummet. Mannen som stirrade tillbaka var en främling – rufsig och trött. Ögonen som i vanliga fall var blå och skarpa var nu dunkla och trötta.

Mörk skäggstubb täckte den kraftiga käken, och kring tinningarna bredde det grå ut sig och trängde allt längre in i den tjocka svarta kalufsen.

Han lyfte på luren. ”Hallå?” ”Monsieur Langdon?” sa en mansröst. ”Jag hoppas att jag inte stör.”

Sömndrucken tittade Langdon på klockan på sängbordet.

Den visade 00.32. Han hade bara sovit i en timme; han kände sig som död. da vinci-koden | 13

”Det här är receptionen, monsieur. Jag ber om ursäkt för att jag stör, men ni har besök, och det är visst brådskande.”

Langdon kände sig fortfarande omtöcknad. Besök? Hans blick fastnade på det skrynkliga flygbladet på nattygsbordet. det amerikanska universitetet i paris har äran att presentera en kväll med robert langdon professor i religiös symbolik vid harvard university i usa Langdon stönade. Hans böcker om religiöst måleri och religiösa symboler hade utan att han velat det gjort honom till något av en kändis i konstvärlden. Kvällens föredrag – en diabildsvisning om de hedniska symboler som fanns gömda i stenarbetena i kate­ dralen i Chartres – hade antagligen retat upp en del av de mer konservativa åhörarna. Förmodligen hade någon troende forskare följt efter honom hit för att mucka gräl. ”Ni får ursäkta”, sa Langdon, ”men jag är hemskt trött och ...” ”Mais, monsieur”, insisterade portiern och sänkte rösten till en angelägen viskning. ”Det är en mycket betydande man som är här för att träffa er. Han är på väg till ert rum nu.”

Nu var Langdon klarvaken. ”Har ni skickat någon till mitt rum?” ”Jag ber om ursäkt, monsieur, men en sådan man ... jag har inte befogenhet att hindra honom.” ”Vem är det egentligen?”

Men portiern hade lagt på.

Nästan genast bultade en tung näve på Langdons dörr.

Langdon reste sig och kände hur tårna sjönk ner i mattan.

Han satte på sig morgonrocken och gick fram till dörren. ”Vem är det?” ”Mr Langdon? Jag måste få tala med er.” Mannen talade eng14| dan brown

elska med brytning – en skarp och myndig röst. ”Det här är kommissarie Jérôme Collet. Direction Centrale de la Police Judiciaire.”

Langdon stod tyst. Kriminalpolisens centrala ledning? Varför skulle DCPJ, som ungefär motsvarade FBI, vilja träffa honom?

Utan att ta bort säkerhetskedjan öppnade han dörren några centimeter. Ansiktet som stirrade på honom var smalt och såg urlakat ut. Mannen var mager och klädd i blå uniform. ”Får jag komma in?” frågade kommissarien.

Langdon tvekade och kände sig osäker. ”Vad gäller saken?” ”Min capitaine behöver ett expertutlåtande från er i en privat­ angelägenhet.” ”Så här dags?” lyckades Langdon få ur sig. ”Det är efter midnatt.” ”Stämmer det att ni skulle träffa intendenten för Louvren i kväll?”

Langdon kände sig plötsligt obehaglig till mods. Det hade varit meningen att han och den aktade intendenten Jacques Saunière skulle ha träffats i kväll efter föredraget för att ta ett glas, men Saunière hade aldrig dykt upp. ”Ja. Hur visste ni det?” ”Vi såg ert namn i hans kalender.” ”Det har väl inte hänt något?”

Kommissarien suckade allvarligt och stack in en polaroidbild genom dörrspringan.

När Langdon såg bilden blev han stel i kroppen. ”Det fotot togs för mindre än en timme sedan. Inne på Louvren.”

Medan Langdon betraktade den bisarra bilden övergick den förfäran och bestörtning han först hade känt i vrede. ”Vi hade hoppats att ni skulle kunna hjälpa oss att förstå vad som har hänt, med tanke på er kunskap om symboler och eftersom ni skulle träffa Saunière.”

Langdons avsky blandades med rädsla. “Symbolen här och det märkliga sätt kroppen ...” da vinci-koden | 15

”Ligger på?” föreslog kommissarien.

Langdon nickade och rös till och tittade upp. ”Jag kan inte föreställa mig vem som skulle kunna göra så mot någon.”

Kommissariens ansikte var bistert. ”Ni har missförstått, mr Langdon. Det ni ser på bilden ...” Han gjorde en paus. ”Det var monsieur Saunière själv som gjorde det.”

16| dan brown

kapitel 2

Knappt två kilometer därifrån linkade den storvuxne albinon Silas in genom grinden till det påkostade boningshuset på rue La Bruyère. Han bar ett band med nitar kring låret – en cilice.

Alla de som verkligen följde Vägen bar en sådan – ett läderband med vassa metalltaggar som orsakade smärta – som en evig påminnelse om Kristi lidande på korset. Hans själ var uppfylld av tillfredsställelse över att ha tjänat Herren.

Silas gick genom entréhallen och smög uppför trappan för att inte väcka någon. Dörren till hans rum var olåst; lås var förbjudna här. Han gick in och stängde dörren om sig.

Rummet var spartanskt, med trägolv, en furubyrå och en bastmatta som tjänade som säng i ett hörn. Han var gäst här i Paris den här veckan, men sedan många år tillbaka var han välsignad med en liknande fristad i New York.

Herren har skänkt mig skydd och gett mitt liv en mening.

I natt kände Silas äntligen att han hade börjat betala av på sin skuld. Han skyndade till byrån och letade fram mobiltelefonen som låg gömd i nedersta lådan och ringde sedan ett samtal. ”Ja?” svarade en mansröst. ”Mästare, jag är tillbaka nu.” ”Nå?” befallde rösten. Mästaren lät belåten över att höra av honom. da vinci-koden | 17

”Alla fyra är borta. Deras tre sénéchaux ... och stormästaren själv.”

Det var tyst ett ögonblick, som om mästaren bad. ”Då antar jag att du har uppgifterna.” ”Alla fyra sa samma sak. Oberoende av varandra.” Silas gjorde en paus. Han visste att upplysningarna som han hade fått från sina offer skulle komma som en överraskning. ”Mästare, alla fyra bekräftade att la clef de voúte ... den legendariska slut­ stenen ... verkligen finns.”

Han hörde ett snabbt andetag i telefonen och kunde känna mästarens upphetsning. ”Slutstenen.”

Enligt legenden hade brödraskapet tillverkat en karta i sten – en clef de voúte, en slutsten – en stentavla med inskriptioner som visade var brödraskapets största hemlighet hade fått sin viloplats – en hemlighet som gav sådan makt att brödraskapet fanns till bara för att skydda den. ”När vi har slutstenen”, sa mästaren, ”har vi bara ett steg kvar.” ”Vi är närmare än ni tror. Slutstenen finns här i Paris.” ”I Paris? Otroligt. Det är nästan för lätt.”

Silas redogjorde för händelserna under kvällen ... hur alla fyra offren under ögonblicken innan de dog hade sagt precis samma sak – att slutstenen på ett fyndigt sätt hade gömts inne i en av Paris äldsta kyrkor – Eglise de Saint-Sulpice. ”Inne i ett Herrens hus”, utbrast mästaren. ”Som de hånar oss!” ”Det har de gjort i århundraden.”

Mästaren tystnade, som för att låta triumfen i detta ögonblick tränga in. Till slut tog han åter till orda. ”Du har tjänat Gud väl. Nu, Silas, måste du hämta stenen åt mig. Med en gång.

Nu i natt.”

Och mästaren förklarade vad han skulle göra.

18| dan brown

G Silas lade på, och det kröp i huden av förväntan. En timme, sa han till sig själv, tacksam över att mästaren hade gett honom tid för den nödvändiga botgöringen innan han steg in i ett Herrens hus. Jag måste rena min själ från de synder jag har begått i dag. ”Smärta är av godo”, viskade han.

da vinci-koden | 19

kapitel 3

Den friska aprilluften blåste in genom det öppna fönstret på polisbilen då den for igenom Paris. I passagerarsätet försökte Robert Langdon bringa reda i tankarna. Han hade tagit en snabb dusch och rakat sig och såg någorlunda respektabel ut, men ängslan fanns kvar. Den otäcka bilden av intendentens kropp hade etsat sig in i sinnet.

Jacques Saunière är inte längre i livet.

Han kunde inte låta bli att känna sorg då han tänkte på intendentens död. Saunière hade rykte om sig att vara en ensling, men han hade vigt sitt liv åt konsten, och det var lätt att beundra honom, och Langdon hade verkligen sett fram emot att träffas.

Utanför höll staden på att varva ner – gatuförsäljare körde vagnar med kanderade amandes, servitörer bar ut sopsäckar till trottoarkanten, ett par höll om varandra i den kyliga, jasmindoftande natten. Citroënen for fram genom kaoset; den skärande, tvåtoniga sirenen delade trafiken som en kniv. ”Le capitaine är glad att ni är kvar i Paris”, sa kommissarien medan han i hög fart körde genom den norra infarten till den berömda Tuileriträdgården – en plats som Langdon alltid hade sett som närmast helig mark. Det var här Claude Monet hade experimenterat med form och färg och bokstavligt talat gett upphov till impressionismen.

20| dan brown

Kommissarien slog av den tjutande sirenen. Langdon andades ut och uppskattade den plötsliga tystnaden. Citroënen girade åt vänster och körde västerut genom allén som löpte genom parken, svängde runt en damm och korsade en tom väg och kom ut på en vidsträckt fyrkantig plats. Nu kunde de se den stora triumf båge som markerade slutet på Tuilerierna.

Arc du Carrousel.

Konstälskare vördade den här platsen. Härifrån kunde man se fyra av världens främsta konstmuseer ... ett i varje väderstreck. Till höger, åt söder, såg Langdon en gammal tågstation med en dramatiskt upplyst fasad – numer det ansedda Musée d’Orsay. När han riktade blicken åt vänster såg han den översta delen av det ultramoderna Centre Pompidou som hyste museet för modern konst. Bakom honom, västerut, kände Langdon igen Ramses antika obelisk som höjde sig över trädtopparna och markerade platsen för Musée du Jeu de Paume.

Men det var rakt framåt, österut, genom triumf bågen, som Langdon nu såg renässanspalatset som hade blivit världens mest kända konstmuseum.

Musée du Louvre.

Museet var format som en gigantisk hästsko och var den längsta byggnaden i Europa, längre än tre Eiffeltorn lagda på rad. Byggnaden höjde sig som en fästning mot Parishimlen – ett praktfullt byggnadsverk med en öppen plats, hundra tusen kvadratmeter stor, mellan museets flyglar. Han mindes första gången han hade promenerat längs Louvrens hela omkrets, en vandring som var hela fem kilometer lång.

Man hade räknat ut att det skulle ta en besökare fem veckor att verkligen se på alla de 65 300 konstföremålen i museets samlingar, men de flesta turister valde ett kortare besök som Langdon kallade Louvren Light – en språngmarsch genom museet för att se de tre mest berömda verken: Mona Lisa och marmor­ skulpturerna Venus Milo och Nike. da vinci-koden | 21

Kommissarien tog fram en kommunikationsradio och sa på smattrande franska: ”Monsieur Langdon est arrivé. Deux minutes.”

Han vände sig till Langdon. ”Polischefen möter er vid huvud­ entrén.” Sedan gasade han på, rätt upp över kantstenen. Framför dem höjde sig Louvrens huvudentré.

La pyramide.

Ingången – en tjugotvå meter hög nymodernistisk glaspyramid av den kinesisk-amerikanske arkitekten I. M. Pei – hade blivit nästan lika känd som själva museet, men den var kontroversiell. ”Gillar ni vår pyramid?” frågade polisen.

Langdon rynkade pannan. Han visste att det var en laddad fråga. Tillstod man att man tyckte om pyramiden bevisade man att man saknade smak, men att uttrycka missaktning vore att förolämpa Frankrike. ”Mitterrand var en modig man”, svarade Langdon utan att ta ställning. Den framlidne franske presidenten som hade beställt pyramiden ansågs ha lidit av ”faraokomplex” och hade fyllt Paris med obelisker och konstverk från Egypten. ”Vad heter polischefen?” frågade Langdon för att byta ämne. ”Bezu Fache”, svarade kommissarien. ”Vi kallar honom le Taureau.”

Langdon sneglade på kommissarien. ”Tjuren?”

Kommissarien höjde på ögonbrynen. ”Ni talar bättre franska än ni låtsas om, monsieur Langdon.”

Min franska är usel, tänkte Langdon, men mina kunskaper om zodiaken är ganska goda. Astrologis symboler var ungefär desamma i hela världen, och Taurus var alltid tjuren eller oxen.

Kommissarien stannade bilen och pekade på en stor svängdörr mellan två fon­täner i pyramidens sida. ”Jag har fått order att släppa av er här. Jag har annat att ägna mig åt. Lycka till, monsieur.”

Langdon suckade och klev ur bilen och gick fram till huvud­ entrén medan bilen for i väg. Han höjde handen för att bulta på 22| dan brown

glaset, men ur mörkret nedanför kom någon gående uppför spiraltrappan. Mannen var kraftig och mörk, bredaxlad och med korta, stadiga ben. Med en gest visade han att Langdon skulle stiga på. ”Jag heter Bezu Fache”, upplyste han då Langdon kommit in genom dörren. ”Jag är chef för DCPJ.” Tonen passade honom – ett gutturalt mullrande, som ett oväder i antågande.

Langdon räckte fram handen. ”Robert Langdon.”

Faches enorma hand slöt sig kring Langdons med förkrossande styrka. ”Mr Langdon.” Fache spände de ebenholtssvarta ögonen i honom. ”Kom.”

da vinci-koden | 23

kapitel 4

Polischef Bezu Fache rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna dragna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

Langdon följde honom nerför den berömda marmortrappan till det underjordiska atriet under glaspyramiden. De passerade mellan två poliser beväpnade med k-pistar. Budskapet var tydligt: Ingen går in eller ut i natt utan att polischef Fache har gett sitt tillstånd.

Langdon kämpade mot en allt starkare olust. Fache var inte särskilt välkomnande och själva Louvren präglades av en närmast gravlik stämning så här dags på dygnet. Trappan var upplyst av diskreta lampor inlagda i trappstegen, på samma sätt som gången på en biograf, och han kunde höra sina egna steg eka mot glaset ovanför. När Langdon tittade upp kunde han se de svagt upplysta springvattnen i fontänen utanför tona bort. ”Tycker ni om den?” frågade Fache och nickade uppåt med den breda hakan.

Langdon suckade, alltför trött för att spela spel. ”Ja, er pyramid är storslagen.”

Fache grymtade. ”Ett ärr i Paris ansikte.”

Miss nummer ett. Den här mannen var tydligen inte lätt att vara till lags. Langdon undrade om Fache hade en aning om att pyramiden, på Mitterrands uttryckliga begäran, var byggd av pre24| dan brown

cis 666 glasrutor – ett bisarrt krav som hade diskuterats flitigt av konspirationsfantaster som hävdade att 666 var satans tal.

Han beslöt sig för att inte nämna det.

De närmade sig golvet i den underjordiska entréhallen, och det vidsträckta rummet trädde långsamt fram ur skuggorna.

Sjutton meter under marknivå sträckte sig Louvrens 6 500 kvadratmeter stora entréhall ut åt alla håll som en ändlös grotta.

Den var byggd i varmt ockrafärgad marmor för att gå ihop med den honungsfärgade stenen i Louvrens fasad ovanför. I vanliga fall föll solljuset in och rummet var fullt av turister. Men i natt var entréhallen tom och mörk och kändes mest som en kylig krypta. ”Var är museets ordinarie vaktpersonal?” frågade Langdon. ”En quarantaine”, svarade Fache, som om Langdon hade ifrågasatt hans beslut. ”Det är uppenbart att någon kom in i natt som inte borde ha gjort det. Alla Louvrens nattvakter håller på att förhöras. Mina egna mannar har tagit över bevakningen av museet för resten av natten.”

Langdon nickade. Han fick gå raskt för att hålla jämna steg med Fache. ”Hur väl kände ni Jacques Saunière?” frågade polischefen. ”Inte alls, faktiskt. Vi har aldrig träffat varandra.”

Fache såg förvånad ut. ”Skulle ni träffas för första gången i kväll?” ”Ja. Vi hade avtalat att ses på mottagningen efter mitt föredrag på det amerikanska universitetet, men han kom aldrig.”

Medan Fache rafsade ner några anteckningar i en liten bok såg Langdon en skymt av Louvrens mindre kända pyramid – la pyramide inversée – ett takfönster i form av en jättelik uppochnervänd pyramid som hängde som en droppsten från taket. ”Vem tog initiativet till att ni skulle träffas i kväll?” frågade Fache plötsligt och visade Langdon uppför en kort trappa. ”Ni eller han?” da vinci-koden | 25

Frågan tycktes märklig. ”Mr Saunière”, svarade Langdon samtidigt som de gick in i tunneln till Denonflygeln, den mest kända av Louvrens tre huvuddelar. ”Hans sekreterare kontaktade mig för några veckor sedan via mejl. Hon sa att intendenten hade hört att jag skulle hålla ett föredrag i Paris den här månaden och att han ville ta tillfället i akt för att diskutera något med mig.” ”Diskutera vad då?” ”Jag vet inte. Konst, skulle jag tro. Vi har likartade intressen.”

Fache såg misstänksam ut. ”Ni har ingen aning om vad ni skulle diskutera?”

Det hade Langdon inte. Han hade undrat över det, men han hade dragit sig för att fråga om närmare detaljer. Den högt ansedde Jacques Saunière var känd för att hålla sig undan och gick sällan med på att träffa någon; Langdon hade bara varit tacksam över att han skulle få en chans att tala med honom. ”Kan ni åtminstone försöka gissa vad offret kan tänkas ha velat diskutera med er den kväll då han blev mördad, mr Langdon? Det skulle kunna vara till hjälp.”

Den skarpt formulerade frågan fick Langdon att känna sig illa till mods. ”Jag har faktiskt ingen aning. Jag frågade inte. Jag kände mig hedrad över att han hade kontaktat mig. Jag beundrar mr Saunières arbete. Jag använder ofta hans böcker som kurslitteratur.”

Fache noterade det i sin bok.

De två männen hade nu kommit halvvägs genom gången till Denonflygeln, och Langdon kunde se de två rulltrapporna i andra änden. Båda stod stilla. ”Vi tar hissen”, sa Fache. ”Ni vet förstås att det är en bra bit att gå till fots till utställningssalen.”

Han strök en rejäl näve över håret. ”Så ni och Saunière hade gemensamma intressen?” fortsatte han medan hissdörrarna öppnades. ”Ja. Det senaste året har jag ägnat det mesta av min tid åt att 26| dan brown

skriva ett utkast till en bok som berör mr Saunières specialområde. Jag såg fram emot att få höra vad han ansåg om ämnet.” ”Jaså. Och vad är det för ett ämne?”

Langdon tvekade, osäker på hur han skulle formulera sig. ”Manuskriptet handlar i huvudsak om gudinnedyrkan – föreställningen om det kvinnligas helighet och den konst och de symboler som hänger samman med det.” ”Och Saunière visste mycket om sådant?” ”Mer än någon annan.” ”Jag förstår.” ”Jacques Saunière kände kanske till ert manuskript”, föreslog Fache. ”Han ville kanske träffa er för att erbjuda er hjälp med boken.”

Langdon skakade på huvudet. ”Det är faktiskt ingen som känner till mitt manuskript än. Det är fortfarande bara ett utkast, och jag har inte visat det för någon förutom min förläggare.” ”Mr Saunière och ni”, sa kommissarien då hissen sattes i rörelse, ”har ni aldrig talat med varandra? Inte ens haft brevkontakt? Har ni aldrig skickat något till varandra?”

Ytterligare en märklig fråga. Langdon skakade på huvudet. ”Nej. Aldrig.”

Fache lade huvudet på sned, som om han noga memorerade den upplysningen. Utan att säga något stirrade han rakt fram, in i de förkromade dörrarna. I den blanka hissdörren lade Langdon märke till polischefens slipsnål – ett silverkors med en inläggning bestående av tretton bitar svart onyx. Symbolen kallades crux gemmata – ett kors med tretton ädelstenar – ett kristet ideogram för Kristus och hans tolv apostlar. Av någon anledning hade Langdon inte väntat sig att den franske polischefen skulle skylta så öppet med sin tro. Men det här var ju Frankrike; kristendomen var inte bara en religion utan snarare en födslorätt.

Hissen stannade med ett ryck. Langdon tittade upp och mötte Faches blick i spegelbilden. da vinci-koden | 27

Han skyndade sig att kliva ut och tvärstannade förvånad.

Fache sneglade på honom. ”Ni har visst inte sett Louvren efter stängningsdags förut, mr Langdon?”

Nej, jag har väl inte det, tänkte Langdon och försökte orientera sig.

Louvrens salar är kända för att ha högt i tak och badade i vanliga fall i ljus. Men i kväll var det förbluffande dunkelt här.

Ett rödaktigt sken tycktes stråla upp från golvlisterna, som fläckar av rött ljus över golvet.

Langdon blickade ut i den mörka salen och insåg att han borde ha väntat sig detta. Praktiskt taget alla stora museer använde sig av rödfärgat ljus på nätterna – svaga röda lampor, lågt placerade, som gjorde det möjligt för personal och vakter att hitta i salarna utan att tavlorna utsattes för starkt ljus som kunde bleka dem. ”Den här vägen”, sa Fache och tog av åt höger och började gå genom en rad salar.

Langdon följde efter medan ögonen långsamt vande sig vid mörkret. Kring honom trädde stora oljemålningar fram, som fotografier som framkallades i ett jättelikt mörkrum. Ögonen på tavlorna följde hans steg genom salarna. Högt upp på väggarna satt väl synliga bevakningskameror och skickade ett tydligt meddelande till besökarna: Vi ser dig. Rör ingenting. ”Är någon av dem äkta?” frågade Langdon och gjorde en gest mot kamerorna.

Fache skakade på huvudet. ”Självklart inte.”

Langdon blev inte förvånad. Louvrens salar upptog flera hektar; det skulle krävas hundratals personer bara för att granska bilderna från kamerorna. De flesta stora museer nuförtiden använde ett säkerhetssystem som byggde på att stänga in. Försök inte låsa tjuvarna ute. Lås in dem. Systemet aktiverades efter stängningsdags, och om en inkräktare tog ner ett konstverk spärrades utgångarna från den salen och tjuven hamnade på så sätt bakom lås och bom redan innan polisen kommit till platsen.

28| dan brown

Röster ekade genom marmorsalen framför dem. De verkade komma från en stor alkov som låg en bit fram på höger sida.

Starkt ljus sken ut i salen. ”Intendentens kontor”, sa polischefen.

De närmade sig alkoven och Langdon kikade genom ett litet förrum in i Saunières luxuösa arbetsrum – trä i varma färger, målningar av gamla mästare. Några poliser rörde sig i rummet och talade i telefon och tog anteckningar. En av dem satt vid Saunières gigantiska, antika skrivbord och skrev på en bärbar dator. Tydligen fick intendentens privata kontor tjäna som polisens provisoriska kommandocentral den här natten. ”Messieurs”, sa Fache, och männen vände sig mot honom. ”Ne nous dérangez pas sous aucun prétexte. Entendu?”

Langdon hade hängt tillräckligt många skyltar med texten NE PAS DERANGER på hotelldörrar för att uppfatta kärnan i polischefens order. Fache och Langdon fick inte bli störda under några omständigheter.

Alla på kontoret nickade att de hade förstått.

De lämnade den lilla skaran poliser, och Langdon följde Fache längre bort i det dunkla rummet utanför. Tjugofem meter längre fram syntes ingången till Louvrens populäraste sal – la Grande Galerie – ett till synes oändligt långt tavelgalleri som hyste Louvrens värdefullaste italienska mästerverk. Langdon visste att det var här Saunières kropp låg; det berömda parkettgolvet i Grande Galerie hade varit omisskännligt på polaroidbilden.

När de kom närmare såg Langdon att ingången blockerades av en stor järngrind som såg ut som om den hade kunnat skydda en medeltida borg från plundringsbenägna fiendehärar. ”Säkerhetssystemet bygger på att man stänger in”, sa Fache då de närmade sig grinden.

Langdon kikade in mellan stängerna, in i det stora och svagt upplysta Grande Galerie. ”Stig på, mr Langdon”, sa Fache. Han pekade på golvet under da vinci-koden | 29

gallret, där det var uppdraget en dryg halvmeter. ”Var snäll och kryp under.”

Langdon stirrade på den smala glipan nere vid fötterna och sedan på den tunga järngrinden. Han skämtar väl? Grinden såg ut som en giljotin som väntade på att få hugga huvudet av alla inkräktare.

Fache muttrade något på franska och tittade på klockan. Sedan gick han ner på knä och hasade in med sin tunga kropp. Han reste sig på andra sidan och såg på Langdon mellan stängerna.

Langdon suckade. Han satte handflatorna mot parketten, lade sig på mage och drog sig in. Då han hasade under grinden fastnade kragen på tweedkavajen och han slog nacken i järnstängerna.

Så smidigt, Robert, tänkte han medan han gjorde sig fri. Han drog sig igenom. När han reste sig började han misstänka att det skulle bli en mycket lång natt.

30| dan brown

kapitel 5

Opus Deis internationella högkvarter och konferenscenter ligger på 243 Lexington Avenue i New York. Byggnaden har en total­ yta på 12 300 kvadratmeter och innehåller över hundra sovrum, sex matsalar, bibliotek, salonger, konferensrum och kontor.

Sjuttonde våningen är enbart bostadsvåning. Män går in genom huvudentrén på Lexington Avenue, medan kvinnor går in från en sidogata och ständigt hålls åtskilda från männen.

Tidigare den här kvällen hade biskop Manuel Aringarosa packat en liten väska i sin våning högst upp och klätt sig i traditionell prästrock. På fingret hade han biskopsringen i fjorton karats guld med en lila ametist, stora diamanter och en handgjord inläggning i form av en kräkla och biskopsmössa.

Som högste ledare för Opus Dei hade biskop Aringarosa ägnat det senaste årtiondet åt att sprida budskapet om ”Guds verk” – bokstavligen Opus Dei. Organisationen, som grundades 1928 av den spanske prästen Josemaría Escrivá, förespråkade att man skulle återgå till de konservativa katolska värderingar som Escrivá redogjorde för i sin bok Vägen. Nu fanns över fyra miljoner exemplar av Vägen på fyrtiotvå olika språk i cirkulation, och Opus Dei var en världsomspännande maktfaktor. Dess bonings­ hus, undervisningscentra och även universitet fanns i de flesta av världens större städer. Den katolska kyrkans överhuvud – da vinci-koden | 31

tidernas försäljningssuccé – nu i omarbetad utgåva!

Konsthistorikern och symbolikexperten Robert Langdon kallas till Louvren i Paris för att hjälpa till att utreda ett mord. Men han vet inte att polisen också misstänker honom för dådet. Tillsammans med polisens kryptograf Sophie Neveu finner han skickligt gömda ledtrådar som kan leda till en uråldrig sanning. Ett komplicerat pussel av chiffer, koder och gåtor kräver allt de har. Det blir en rasande kapplöpning mot tiden. Deras egna liv står på spel, och det finns ingen tid att tveka.

Dan Browns fruktansvärt skickligt skrivna spänningsroman blev en sensation när den kom ut och är en av tidernas absolut mest sålda böcker. Nu kommer supersuccén i moderniserad och omarbetad version för en ny generation– men passar att läsas av alla. Ingen kan som Dan Brown förena fascinerande historiska myter med nagelbitande spänning.

ISBN 978-91-552-6477-2

9 789155 264772

Da_Vinci_koden_cover_tb_k1.indd 1

2017-06-19 11:08