9789186095345

TIO Valentin e STATIONER Je n ny

.

Kom ihag att ta med dig hela . .. familjen nar du kliver av taget...

..

Av forfattaren till Hitta Violet Park

Atrium

TIO STATIONER Je n ny Va l e nti n e översättning Helena Ridelberg

Atrium

Böcker av Jenny Valentine: Ungdomsromaner Hitta Violet Park Trasig soppa Myrstacken Barnböcker Iggy & jag Iggy & jag och födelsedagen Iggy & jag har sommarlov Iggy & jag och bebin

www.atriumforlag.se

originalets titel Ten Stations text © Jenny Valentine, 2009 Först utgiven av Harper Collins Children’s Books, 2009.

All rights reserved.

Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen.

Ursprungligen publicerad i samband med Världsbokdagen 2009. översättning © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2012 omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics, Halmstad, 2012 isbn 978-91-86095-34-5

”Mamma kommer att döda dig, Lucas Swain.”

Vi står vid rulltrapporna vid Leicester Square, längst ner. Jag letar fortfarande. Än har jag inte gett upp.

Mercy säger det igen. ”Hon kommer att döda dig.” ”Varför just mig?” säger jag. ”Varför är det bara mig hon kommer att döda? Gör vi inte det här tillsammans?”

Min syster fnyser och rycker på axlarna och blåser en grön bubbla av vad det nu är hon tuggar på. Hon blir nästan vindögd av att titta på den innan den spricker. ”Det var din idé”, säger hon.

Och hon har rätt. Det var det.

Härom morgonen klampade mamma omkring och smällde i skåpluckor och tvingade lunchlådor 5

till underkastelse på det vis hon brukar när hon vill att vi ska förstå att hon har alldeles för mycket att göra. Och jag sa: ”Vi skulle kanske låta henne slippa ta hand om Jed och Norman ett tag, ge mamma lite ledigt innan hon slår sönder nåt.”

Först såg Mercy på mig som om jag vore en utomjording. Det är så hon ser på alla vid frukosten. Sen sa hon: ”Var inte en sån idiot”, vilket hon brukar säga nio gånger av tio när jag öppnar munnen. Sen satte hon i sig den första av tre tallrikar med Special K som hon tillät sig att äta den dagen, och blängde på mig och Jed medan vi gjorde hans läxa som gick ut på att hitta namnen på kroppsdelar i ett ordspel.

När mamma äntligen slutade slamra reste sig Mercy, diskade av tallriken, ställde den i diskstället och log. Det var då jag förstod att hon hade nåt i kikaren. ”Mamma”, sa hon. ”Vi kan väl ta hand om Jed och Norman åt dig ett tag så att du får lite ledigt?”

Bara så där. Fräckt. Skamlöst. Otroligt.

Typiskt storasystrar.

6

Mamma stoppade en hårslinga bakom örat på Mercy (vilket Mercy avskyr) och sa nåt om att det gjorde henne väldigt glad att hon hade en sån omtänksam och mogen dotter. Hon sa också att det inte gick. ”Varför inte?” sa Mercy. Hon sa det halvhjärtat, och det märktes att hon redan höll på att släppa idén, lättad över att hon trots allt inte skulle bli tvungen att göra nåt. ”Det är alldeles för mycket begärt”, sa mamma till henne. ”Att ha ansvaret för en liten pojke och en dement ålderspensionär hela dagen är jobbigare än man kan tro.” ”Du bad inte om det”, sa jag. ”Mercy erbjöd sig”, och så log jag medan Mercy blängde på mig.

Mamma sa att det var ett stort ansvar. ”Vad för slags mamma skulle jag vara om jag lät er ta hand om dem alldeles på egen hand?” sa hon. ”En sån som går och får massage”, sa jag. ”Eller äter praliner framför teven.”

Hon skrattade, och det syntes att hon föreställde sig själv i just de situationerna. ”Väldigt mycket skulle kunna gå på tok”, sa hon.

7

Jag sa att det gällde det mesta. Jag sa att så kan man tänka bara om att stiga ur sängen på mornarna, men då kommer man inte särskilt långt. Direkt när jag hade sagt det insåg jag att det är ungefär vad mamma faktiskt tänker när väckarklockan ringer, så jag envisades inte. ”Jag vet ärligt talat inte om det är nån bra idé”, sa hon efter en stund. ”Man har fullt sjå med de där två.”

Jed och Norman brukade tidigare få gå ut på egen hand, bara till närbutiken på hörnet eller till parken med hunden. De var ganska bra på att hålla ett öga på varandra. Jag vet inte när de slutade göra det till allas belåtenhet, men så var det.

Mercy satte händerna på höften och sa: ”Hur mycket sjå då? Hur svårt kan det vara?” Det är en av hennes talanger, att grovt underskatta hur hårt andra människor anstränger sig. Hon kan höra nåt på radio eller läsa en bok eller se en film och säga: ”Det där skulle jag klara bättre”, utan att blinka, utan att ens resa sig upp.

Jag tror att det var det som fick mamma att ändra sig. ”Det är svårare än du tror”, sa hon 8

igen. ”Tack, ni får gärna göra det. Vad sägs om nästa lördag? Det skulle vara härligt.”

Allt det där påminner jag Mercy om vid foten av rulltrappan: det faktum att det var hennes idé (såvitt mamma visste), det faktum att hon tog åt sig hela äran, det faktum att hon stal den. Jag påminner henne om det medan jag granskar köerna av människor som rör sig runtomkring oss, deras ryggar på väg upp, deras ansikten på väg ner. ”Hon kommer att döda oss båda två”, säger jag. ”Okej! Okej!” säger Mercy. ”Men var är de?”

Vi letar efter en lång man med grått hår och en skallig fläck i mitten, som ett stekt ägg.

Han har vit skjorta på sig, tror jag, och blå hängslen, och ett par gamla kostymbyxor. Han är alltid klädd så. Vi letar efter en pojke med håret i ögonen och en röd T-shirt som det står BORN 2 SK8 på, trots att han håller sig borta från saker med hjul så gott han kan, på grund av lätta koordinationssvårigheter och en fobi för skrubbsår. Vi letar efter vår lillebror Jed och vår farfar Norman. De har kommit på avvägar 9

nånstans i tunnlarna som förbinder Picadillylinjen och Northern-linjen. De är inte bakom oss längre, eller framför oss, eller nånstans där vi kan se dem. Vi har tappat bort dem.

Och när mamma får reda på det är vi officiellt döda.

Norman flyttade hem till oss för några månader sen, när Pansy dog. Hon var min pappas mamma och hon var så gammal att hon nästan var genomskinlig. En dag fick hon huvudvärk, nästa kunde hon inte andas och sen, medan hon låg på sjukhuset för lunginflammation, gav hon liksom bara upp. Det tog bara en vecka.

Vi var allihop så vana vid att Pansy fanns att jag inte tror att nån trodde att hon nånsin skulle dö. Till och med den allra sista dagen tvingade mamma in vaniljsås och lasagne i hennes insjunkna mun, struntade i att hon såg förödmjukad ut och sa åt henne att hon måste hålla sig stark tills hon fick komma hem igen.

Jag funderade på det efteråt, varför vi allihop trodde att hon skulle finnas kvar för evigt, varför 10

..

..

Lucas och hans syster Mercy vill val nar .. de tar med lillebror Jed och glomske .. farfar Norman ut for en heldag i .

London. De ska ju bara aka tio stationer med tunnelbanan - vad skulle egentligen .. kunna handa?

Jenny Valentine tilldelades ..

The Guardians barnbokspris for sin .. forsta roman, Hitta Violet Park. I .

Tio stationer aterkommer personerna . fran debutromanen.

PRISGRUPP

C

POCKETSTANDARD