9789186629236

Eldnatt

Eldnatt Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg

Modernista stockholm

Prolog | Lördag 8 november 2008

K a t t e n smög ljudlöst och gömde sig i mörkret bakom den kala, men täta busken. Den stod blickstilla och tillät sig endast att röra sina gula ögon fram och tillbaka, den var minutiöst vaksam mot allt som delade natten med den. Även om människorna som brukade ge den mat hade glömt för länge sedan, visste katten att det som inte trivdes när solen sken höll sig gömt i mörkret. Det vågade sig fram när nattens stillhet sänkte sig och människorna omedvetet lade ner allt försvar, när skuggorna försvann eller tog makten, beroende på hur man såg på det. Katten hade inte bestämt sig än, eftersom det var ovidkommande: Den njöt av den här tiden på dygnet, även om håret reste sig med jämna mellanrum medan den väntade på det oväntade, på det onda som bidade sin tid. Allt som inte tålde dagsljus var fritt nu, skumma vrår smälte ihop med omgivningen, allt var lika mörkt och övergivet.

En dov duns fick klorna att spärras ut och stickas ner i den fuktiga och kalla jorden. Den kunde inte se något men var ändå mån om att inte väcka uppmärksamhet, andades långsammare och tystare och lade sig med sin smala kropp så tätt mot marken som den kunde. Den kalla luften, som nyss hade piggat upp kat­ tens lungor efter att den hade sovit i soffan större delen av dagen, blev tung och varje andetag lämnade en obehaglig eftersmak på den sträva tungan. Ofrivilligt gav den ifrån sig ett lågt väsande och i ren desperation gjorde den sig redo att kasta sig bort från det hemska som fanns där någonstans, osynligt som ägarna till rösterna i radion hos människorna han bodde tillsammans med.

Katten vände om på ett ögonblick, rusade ut ur buskarna och tog sig därifrån så fort som benen bar. Bort från huset.

8 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

Berglind satte sig upp i sängen, klarvaken. När hon vaknade mitt i natten skedde det oftast lugnt och stilla, hon fördes från drömmarna till vaket tillstånd medan hon vände sig fram och tillbaka i jakt på den perfekta ställningen. Men nu verkade hon ha ryckts upp ur djup sömn och hon kände sig som om hon aldrig hade fått en blund i ögonen. I sovrummet var det fullständigt mörkt, utanför var himlen stjärnfri och kolsvart. De självlysande visarna på väckarklockan, som samvetsgrant mätte tidens gång, visade att klockan var drygt halv fyra. Hade hon vaknat av gråt från barnkammaren ? Berglind lyssnade efter men hörde ingen­ ting. Bara väckarklockans lågmälda surrande och sin mans tunga andetag.

Berglind tog av sig täcket men aktade sig för att väcka Halli.

Han hade fått stå ut med tillräckligt mycket de senaste månader­ na, och det sista hon ville var att rubba hans lugn i onödan. Även om kyrkans män verkade ha lyckats med sitt uppdrag hade det inte gått någon längre tid sedan deras besök, därför trodde hon inte riktigt än på att det hela var ur världen. Å andra sidan ville hon inte nämna det för sin man eller någon annan, hon var rädd att folk skulle tycka att det bara var effektsökeri och dessutom börja tvivla på det som hade hänt. Till och med Halli, som hade upplevt samma saker som hon, försökte gärna hitta logiska för­ klaringar till alla märkligheter, men oftast var de så lång­sökta att de nästan blev skrattretande. Han hade aldrig accep­­terat hennes förklaringar helt och fullt även om han med tiden hade slutat invända mot dem, eftersom det inte fanns något alternativ när de underliga händelserna blev fler och fler. Det var till hans för­ del att han bet ihop och kämpade för att stötta henne, även om deras relation hade knakat i fogarna den sista tiden. De hade inte ridit ut stormen helt och hållet, eftersom långt ifrån alla problem var ur världen. Men de verkade trots allt ha ett av de största bakom sig nu. Han hade fått mindre arbete och ingenting var säkert på hans företag, och även om hennes anställning som

Prol og | Lördag 8 november 2008 |

9

statstjänsteman ansågs trygg hade de svårt att få ihop ekonomin.

Det fanns inte heller någon garanti för att hon skulle klara sig undan nedskärningar. Ögonen vande sig snabbt vid mörkret och Berglind gick försik­ tigt ut ur rummet. Det var ingen större idé att lägga sig igen. Hon skulle ta ett glas vatten, titta in till Lillen och förvissa sig om att han sov sött och förhoppningsvis skulle de två uppgifterna räcka för att göra henne sömnig igen. Annars skulle hon lägga patiens på datorn en stund eller surfa på nätet tills ögonlocken började bli tyngre. Med tiden hade hon lärt sig konsten att skingra tankarna med något innehållslöst och repetitivt för att uppnå sinnesro på nytt. Om hon inte hade lyckats med det skulle hon knappast ha stått ut med att bo i huset så länge som hon faktiskt hade gjort.

Berglind stängde sovrumsdörren efter sig och försökte undvika att gångjärnen gnisslade. De tänkte byta ut alla dörrar i huset när de köpte det men hade aldrig kommit till skott. Det var iskallt i gången, klinkerplattorna brände mot fotsulorna och hon ångrade att hon inte hade tagit sig tid att famla efter tofflorna. Innerst inne visste hon att hon ändå aldrig skulle ha gjort det, det skulle dröja länge än innan hon kunde förmå sig att treva i mörkret bredvid dubbelsängen. Förhoppningsvis skulle hon komma dithän. Förhoppningsvis var ändå inte rätt ord, hon måste komma dithän.

Annars skulle hon bli galen.

Vattnet i köket var fisljummet och hon lät det rinna en stund.

Under tiden stirrade hon ut på den välbekanta gatan och grannar­ nas hus på andra sidan. Det var mörkt överallt, förutom att de verkade ha glömt att släcka ljuset i garaget mitt emot. Antagligen hade de lämnat ett fönster öppet också eftersom den kala glöd­ lampan vajade som i en stilla bris. I övrigt var det helt mörkt längs raden av hus. Det gulaktiga skenet från gatlyktorna nådde inte in i trädgårdarna utan dog ut på andra sidan trottoaren. Och där tog mörkret vid. Berglind tittade ut över hustaken, nedför backen och glömde vattnet medan hon lät blicken vandra längs

10 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

Vesturlandsvegur, där riksvägen svängde nedanför bostadsområ­ det på väg norrut mot Kjalarnes. Hon släppte kranen och gnug­ gade överarmarna för att bli av med gåshuden. Det kom en bil på riksvägen och hon tyckte sig höra vinandet när den plöjde genom de regnfyllda hjulspåren som kanske hade gjort sitt till när olyckan inträffade, även om vädret hade varit helt annorlunda då. Vägen behövde lagas men det skulle knappast bli av inom överskådlig tid. Berglind slet sig från fönstret och stack in ett glas under vattenstrålen.

Om de bara hade tackat nej till julbordet. Hon kunde inte längre urskilja vad som var efterhandskonstruktioner. Som hon mindes det hade de egentligen inte ens haft lust att gå, men gett efter för påtryckningar från kompisgänget. Om det inte stämde ville hon ändå inte bli påmind, det var lättare att hantera följderna om det var andra som var orsaken till att de bestämde sig för att klä upp sig, ordna barnvakt och åka i väg. De hade inte ringt någon barnflicka sedan dess och skulle knappast göra det igen.

Deras nöjen begränsades till hemmet eller de ställen som den fyraåriga sonen kunde följa med till.

Det gick helt enkelt inte att föreställa sig en kväll då hon och hennes man njöt av livet ute medan de hade barnvakt hemma.

Inte sedan den ödesdigra kvällen och det som hade hänt efter den. För tusende gången ältade hon hur annorlunda allt skulle ha varit om de bara hade kommit sig för att skippa julbordet eller låtit bli att ta en drink hemma, bara för att spara kostnaden för fördrinkar på restaurangen. Men sådana tankegångar gjorde bara ont värre. De tackade ja till julbordet och ordnade så att de skulle kunna gå ut på kvällen. Ögonen sökte sig reflexmässigt mot fönstret igen och Berglind stirrade på den svarta asfalten på Vesturlandsvegur som slingrade sig som en mörk, strömlös flod förbi bostadsområdet. Hon blundade och i stället såg hon framför sig den bild som hade mött henne den där fruktansvärda kvällen.

Blåljusen på ambulansen och polisbilen tävlade mot ljusslingan

Prol og | Lördag 8 november 2008 |

11

längs takskägget på huset mittemot och den tunga snö som vräkte ner. De små vita lamporna, som påminde om glädjens och fridens högtid, hade inte mycket att sätta emot utryckningsfordonens överväldigande blixtsken. I samma anda av efterklokhet som fick henne att tro att de faktiskt hade tänkt skippa kompisgängets årliga julbord, trodde Berglind nu att hon genast hade förstått att olyckan på Vesturlandsvegur hade att göra med barnflickan, som verkade vara försenad och inte hade kommit än.

Hon öppnade ögonen och bälgade i sig vattnet. Det var ljumt och hon ångrade att hon inte hade låtit det rinna längre. Ångern verkade helt ha uppfyllt henne på sistone. Inte i den bemärkelsen att det var möjligt att jämföra dricksvattentemperaturen med en ung flickas död eller att olyckan hade varit hennes och Hallis fel direkt, men hon mådde ändå väldigt dåligt. De hade träffat de nedbrutna föräldrarna några gånger efter olyckan och deras ansiktsuttryck skulle följa dem genom livet, antagligen ända ner i graven. Det var naturligtvis ingen som beskyllde dem för olyckan, och det var definitivt ingen som sa det högt, men Berglind läste i moderns tårfyllda ögon att hon tyckte att de hade ansvar på sitt sätt – de borde inte ha tackat ja till att ge sig ut i livet, och när de ändå gjorde det borde de ha hämtat barnflickan. Om de inte hade behövt barnvakt hade flickan inte gått över vägen och då skulle hon fortfarande ha varit i livet. Hon brukade aldrig gå till deras bostadsområde utom när hon skulle passa Lillen. Men på grund av att de lät sig övertalas befann hon sig på den där platsen samtidigt som en vårdslös bilförare, som körde på henne utan att ens sedan titta efter eller undersöka om barnet som låg som ett bylte på gatan behövde hjälp. Varken förare eller bil hade identifierats, det hade inte varit någon trafik på den sträckan när olyckan inträffade och inga vittnen hade gett sig tillkänna trots upprepade uppmaningar i massmedia. Därför dog flickan ensam och övergiven på istäckt asfalt och hade slutat andas när föraren i nästa bil upptäckte henne. Det ansågs som ren tur att den inte

12 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

hade kört över henne eftersom ett tunt snötäcke redan hade lagt sig över den smala kroppen. Berglind knep ihop ögonen igen och gnuggade dem med fuktiga fingrar. Hur bred är en bil ? Två meter ? Tre meter ? Hemifrån flickan var det åtminstone en kilo­ meter att gå hem till dem, om inte två. Vilket öde att befinna sig exakt på den lilla delen av vägen när den där vettvillingen kom farande. Hon var för trött för att försöka räkna ut sannolikheten men var klar över att den var liten. Men när allt kom omkring var det som om sannolikheten för fruktansvärda nyheter blev större ju mindre sannolika de var och tvärtom. Den stora lottovinsten var det oerhört få som fick men många människor fick sällsynta, dödliga sjukdomar.

Berglind öppnade ögonen och tömde glaset. Även om hon fortfarande inte kunde släppa tankarna på olyckan var det inte själva olyckan och följden av den, en begåvad ung flickas tragiska död, som var svårast att stå ut med. Den tragedin var möjlig att begripa. En flicka på femtio kilo möter ett ton stål i en hastighet av cirka hundra kilometer i timmen: det kan bara sluta på ett sätt. Det var naturligtvis en väldigt sorglig händelse, men tillhör trots allt sådant som människan är skapad för att klara av. Å andra ­sidan var det mycket svårare att finna sig i det som tog vid. Flickan eller snarare hennes ande av något slag verkade ha bestämt sig för att hålla sitt löfte att passa Lillen och höll uppsikt med honom när det började skymma. Kanske fick hon inte frid i graven på grund av hur hon hade dött. Om det låg det minsta sanning i någon av de ytterst få skräckfilmer som Berglind hade sett så gick folk igen om deras död var ouppklarad. Först förstod Halli och hon inte vad det var som hände och tänkte att allt pojkens prat om att Magga var hos honom berodde på deras diskussioner om olyckan. Han var för liten för att förstå döden och därför var det lätt att föreställa sig att barnet höll på att accep­ tera att hon hade försvunnit. Det var fullkomligt naturligt att han saknade henne, hon hade varit barnvakt åt dem sedan Lillen var

Prol og | Lördag 8 november 2008 |

13

ett år och han tyckte oändligt mycket om henne. Berglind blev dock orolig när pojken började tjata stup i kvarten om att Magga hade ont och att hon behövde så många plåtter. Först då spärrade Berglind upp ögonen och skakade av sig likgiltigheten som hade lamslagit henne sedan olyckan. Sakta men säkert inträffade den ena underliga och skrämmande händelsen efter den andra, tills det inte längre rådde någon tvekan om vad det var fråga om.

Det blev kyligare i barnkammaren och fönstret immade igen samtidigt som det blev mörkt. Deras försök att fixa elementet var förgäves och rörmokaren som de ringde efter stod och kliade sig i huvudet i en timme innan han övergav dem utan någon lösning på mysteriet, med en faktura på nästan fyra timmars arbete. En gammal mobil, som hängde över pojkens säng och som de hade tänkt ta bort för länge sedan, rörde sig även om det inte blåste och elproblemen fortsatte enbart i hans rum. Ljuset fladdrade och de måste byta glödlampa var och varannan dag. Det blev kvavt i rummet allt eftersom dagen gick och det gjorde ingen skillnad om de öppnade fönstret. Det var som om syret tog slut och varje andetag lämnade efter sig en hemsk, metallisk bismak i munnen. Alltsammans kunde ha logiska orsaker som bara krävde tid och tålamod för att få sin förklaring. Huset var gammalt och renoveringsbehoven började bli skriande. Andra händelser gick å andra sidan inte att hänföra till husets skick. En hög med gamla nallar satt i en prydlig rad på morgonen, kläderna låg hopvikta på en pall i hörnet även om de hade legat i en enda röra på golvet när pojken somnade. Och mer än så hände. Lillen vaknade ofta till med ett ryck på natten, men i stället för att de behövde ge honom något att dricka, bära in honom till deras säng eller lugna ner honom möttes de av en leende uppsyn med följande ord: »Ni hade inte behövt vakna, Magga passar mig.« Det ledde till att de flyttade in honom till sig på nätterna men då var det som om flickans ande inte tyckte om tilltaget.

De vaknade ständigt av att täckena sakta men säkert gled av den

14 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

lilla familjen och ner på golvet utan förklaring. Ljud som mest påminde om krafsande hördes under sängen, i början var det alltid försiktigt och lågt men sedan tilltog det och raspandet blev helt vilt. Ljudet tystnade samtidigt som Halli böjde sig ner, tittade under sängen och mumlade sömnigt att det säkert var de helvetes mössen. Han såg dock aldrig skymten av något kryp. Samma kyla som hade orsakat problemen inne hos Lillen gjorde sig nu påminda i sovrummet, även imman på fönstret och krånglet med elen. Dessutom började det bildas små pölar vid dörröppning­ arna. De var mörka och såg precis ut som blod i nattmörkret, men visade sig vara vatten när de tände lampan. De fick två snickare att krypa runt på taket och leta efter läckor, men ingen av dem hittade något.

Vid närmare eftertanke är det otroligt att de lät det pågå så länge utan att söka hjälp av andra än hantverkare. En morgon meddelade Berglind att hon inte stod ut längre, huset måste genast annonseras ut till salu, trots finanskris och stagnation på bostadsmarknaden. Då hade de vaknat av att det hade hängts kläder utanpå garderoben i deras rum. Och inte vilka plagg som helst. Det var Hallis kostym, där skjortan och slipsen hade stop­ pats in, och Berglinds klänning med matchande sjal med ärmar.

Precis samma kläder som de tog på sig den kvällen då de skulle gå på julbord. Det hade inte hängt någonting utanpå skåpet när de gick och lade sig. Berglind blev inte mindre skräckslagen av att Halli, för första gången sedan det började, blev lika chockad som hon. Men i stället för att frestas att sälja huset vid värsta tänkbara tid, bestämde de sig för att kontakta ett medium och försöka bli av med spöket – eller vad det nu var. Som Halli påpekade var det inte säkert att det skulle hjälpa att sälja huset eftersom det var Lillen som hemsöktes av spöket. Inte huset.

De anlitade ett medium som sa att han kände att det fanns en plågad och missnöjd själ i Lillens närhet, men han hade ingen lös­ ning på hur de skulle bli av med den. Detsamma gällde en synsk

Prol og | Lördag 8 november 2008 |

15

kvinna som Berglinds kusin rekommenderade mycket bestämt.

Ingen av dem kom fram till sina slutsatser gratis och familjens ekonomi var inte så god att de skulle kunna prova var och en av dem som stoltserade med liknande förmågor i tidningarnas rad­ annonser. Den sista utvägen blev att kontakta kyrkoherden som de inte hade sett sedan Lillen döptes. Först var han avvaktande, närmast som om han trodde att det rörde sig om ett skämt. Men Berglinds genuina rädsla sken snart igenom och prästens bemö­ tande förändrades även om han inte hade kunnat lova någonting.

Han besökte dem några gånger och upplevde kylan runt Lillen och den statiska elektriciteten i luften runt pojken. Kyrkoherden sökte råd hos biskopen och till slut genomfördes statskyrkans första husvälsignelse med syfte att mana ut ett spöke på mer än hundra år på Island. Efter att ha gått från rum till rum förklarade biskopen högtidligt att flickans ande eller själ inte skulle komma tillbaka till deras hus igen. Och tänka sig. Det stämde.

Som genom ett trollslag blev det helt annorlunda att vara i huset, även om det var svårt att sätta fingret på exakt vad som hade förändrats. Atmosfären i hemmet blev som förut. Det skulle visserligen bli svårt att vänja sig av med att ständigt vara beredd på att det skulle hända något mystiskt i ens eget hem och det skulle helt säkert ta tid innan händerna slutade darra. Men tiden skulle utan tvekan läka de här såren som alla andra och Berglind hade inget emot ett långsamt men säkert tillfrisknande.

Från övervåningen hördes knarrningar i parketten. Ljudet kom från Lillens rum. Berglind satte ifrån sig glaset och vände sig sakta om. Knarrandet fortsatte och det verkade som om barnet gick omkring. Hon blev plötsligt torr i munnen och gåshuden kom snabbt tillbaka. Jävla skit. Ännu ett exempel på att det skulle dröja länge än innan hon återhämtade sig helt. Med långsamma steg gick hon uppför trappan. När hon hade kommit ända fram till dörren in till barnkammaren hörde hon otydligt hur sonen pratade. I stället för att lägga örat mot dörren och lyssna på vad

16 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

han sa, som hon helst ville göra, öppnade hon dörren försiktigt.

Lillen stod på tå vid fönstret och tittade ut. Han tystnade när han hörde dörren öppnas och vände sig om. Berglind slog handen för munnen när hon såg imman på fönstret. »Hej, mamma.« Lillen log vemodigt.

Berglind skyndade sig till sin son och ryckte häftigt bort ho­ nom från fönstret. Hon höll honom tätt intill sig och försökte samtidigt torka av fönstret. Men imman försvann inte. Den satt på utsidan.

Lillen såg sin mamma i ögonen. »Magga är ute. Hon kommer inte in. Hon vill passa mig.« Han pekade på fönstret och gjorde en min. »Hon är lite arg.«

Kapitel 1 | Måndag 4 januari 2010

H u s e t såg inte mycket ut för världen när man såg det från vägen. Utländska turister trodde säkert att det var ännu en av dessa bondgårdar där folk slet i sitt anletes svett, i förnöjsam­ het med Gud och människor. De kanske tyckte att det såg ut som en ovanligt ståtlig gård men ägnade den knappast några fler tankar utan fortsatte sin resa utan att kasta en blick över axeln.

Det var faktiskt lika troligt att islänningar tänkte på samma sätt, eftersom stället sällan kom på tal i den offentliga debatten. De få gånger det dök upp i massmedia handlade det oftast om olycks­ fåglars sorgliga öden. Som så ofta när det är frågan om svåra ting hoppade läsarna troligen över den allmänna diskussionen i jakt på snaskiga beskrivningar av de ohyggliga och obegripliga handlingar som hade begåtts av dem som var inskrivna där, men bläddrade sedan vidare i hopp om att finna något mer positivt.

När tidningen lades ihop igen var det tveksamt om läsningen om stället och dess invånare hade satt några spår, det var bekvämare att glömma bort sådana människor än att minnas dem. Det fanns till och med en tendens inom samhället att undvika diskussioner om stället. Visserligen fanns det förståelse för verksamhetens ­behov och betydelse, men det rådde en tyst överenskommelse om att det var bäst om byråkrater och andra inte behövde fundera mer än nödvändigt på inrättningen. Innerst inne visste Thóra att om uppdragsläget på byrån varit bättre skulle hon ha tackat nej till den förfrågan som drog hit henne. Det kunde visserligen vara så att hennes nyfikenhet på det diffusa ärendet hade drivit henne att ta åt sig det oavsett antalet övriga uppdrag. Det var inte vardagsmat att en patient på rättspsykiatriska kliniken på Sogn i

18 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

Ölfus utanför Hveragerði efterfrågade hennes tjänster.

Den rättspsykiatriska kliniken hade i själva verket en kort historia. Fram till 1992 hade dömda med psykiska problem pla­ cerats på anstalter utomlands eller bland vanliga intagna på LitlaHraun i Eyrarbakki. Inget av alternativen var bra. I det ena fallet måste språkproblem ha orsakat enorma svårigheter för ­patienten, förutom det att vara långt bort från anhöriga och vänner, i det andra var det helt enkelt inte fråga om någon vårdinrättning.

Thóra visste inte hur intagna som bedömdes vara psykiskt friska hanterade dem som bedömdes vara sjuka, men kunde inte före­ ställa sig att den hårda miljön och den konstiga tillvaron innanför fängelseväggarna hade bidragit till att behandla psykiskt sjuka brottslingar. Alla sju vårdplatserna på Sogn brukade vara belagda.

Kurvan var skarp och bilen slirade i oljegruset. Thóra höll hår­dare i ratten och koncentrerade sig på att köra på den korta uppfartsvägen. Hon ville inte hamna ute på kanten och börja med att behöva bli uppdragen ur det grunda diket längs vägen.

Det skulle bli tillräckligt konstigt ändå. Kvinnan som tog emot hennes önskan om ett besök hos patienten hade visserligen varit till­mötesgående, men det hördes tydligt på henne att sådana önskemål inte hörde till vanligheterna. Thóra trodde att hon även hade märkt oro i hennes röst, bekymmer för vad det skulle föra med sig och en tung övertygelse om att det inte skulle bli särskilt angenämt. Inte för att det inte var en logisk slutsats om man tänkte på hur mannen som ville träffa henne hade levt sitt liv. Det rörde sig inte om någon vanlig patient med tillfälliga psykiska problem att brottas med eller någon av dem som det hade slagit slint för på grund av narkotika- eller alkoholmissbruk.

Jósteinn Karlsson hade från unga år orubbligt följt på sin bana mot fördärvet och verkade aldrig ha tagit ett steg från den vägen, trots otaliga ingripanden från samhällets sida.

Thóra hade satt sig in i mannens historia efter att hon hade bestämt sig för att biträda honom och det hade inte varit någon

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

19

nöjesläsning. I själva verket hade hon bara tillgång till två mål eftersom brotten han begått som minderårig inte var tillgängliga.

Det ena målet var tjugo år gammalt. Jósteinn hade anmälts för olaga frihetsberövande, misshandel och sexualbrott mot ett barn.

Han anklagades för att ha lurat med sig en sexårig pojke in från gatan i ett syfte som aldrig blev klarlagt på grund av att grannen i lägenheten bredvid ringde polisen. Den uppmärksamma med­ borgaren hade länge haft ett horn i sidan till Jósteinn och hävdade att han var ansvarig för hans två katters försvinnanden, eftersom båda hade hittats svårt medtagna rakt nedanför Jós­teinns balkong.

Men trots att han hade tagits på bar gärning med ett främmande barn i sitt hem och det fanns ett vittne som öste ur sig mindre vackra beskrivningar av den misstänkte, klarade sig Jósteinn ganska lindrigt undan. Barnet vägrade nämligen att vittna, såväl i som utanför rätten. En psykolog hade försökt prata med den lille pojken men kom ingenvart. Han knep ihop munnen så fort hän­ delsen kom på tal. Enligt psykologens bedömning hade Jósteinn skrämt vettet ur honom med hot om gruvlig hämnd. Experten sa att det var ett vanligt tillvägagångssätt bland dem som förgrep sig på barn att börja med det innan de förbröt sig mot deras oskuldsfullhet, och att det var oerhört lätt att skrämma småbarn.

Det lyckades varken att få ur pojken vad Jósteinn hade hotat med eller vad som hade hänt innan polisen kom och därför gick det inte att bortom rimliga tvivel bevisa att Jósteinn hade förgripit sig på barnet inom lägenhetens fyra väggar. Åklagarens försök att påvisa sexualbrott och misshandel höll inte eftersom pojken inte hade några kroppsskador. Ändå var det nog ingen i rättssalen som trodde på Jósteinns historia om att han hade trott att pojken var vilse och tänkt hjälpa honom att leta reda på föräldrarna. I brist på konkreta bevis fick Jósteinn sex månaders villkorlig dom för olaga frihetsberövande.

Tolv år senare förgrep sig Jósteinn på en tonåring och den gången var det inga uppmärksamma grannar hemma som kunde

20 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

störa. Föräldrarna till den lille pojken som kom undan med blotta förskräckelsen måste ha skattat sig lyckliga och fallit på knä när medierna började berätta om det som Jósteinn utsatte nästa pojke för. Thóra mindes målet väl även om det hade gått nästan tio år sedan det var aktuellt, men först nu läste hon själva domen.

Thóra var ganska säker på att Jósteinn hade tänkt döda pojken men att ödet ville annorlunda en gång till. En kvinna som städade trapphuset kom en dag tidigare än hon brukade för att hennes dotter skulle konfirmeras dagen därpå. Hon hade sannolikt inte märkt något om hon hade nöjt sig med att dammsuga det gemen­ samma utrymmet som hon brukade, men någon slyngel hade kastat glass på väggen alldeles intill Jósteinns lägenhetsdörr och därför stannade hon till ovanligt länge där. När hon stängde av dammsugaren uppfattade hon mumlet och de kvävda skriken från offret och efter en kort tvekan beslöt hon att ringa polisen i stället för att knacka på och ta reda på vad som försiggick. I hennes vittnesmål stod det att läsa att hon aldrig hade hört några liknande ljud och att hon inte förmådde att beskriva dem i detalj.

Hon nöjde sig med att säga att de hade vittnat om ett väldigt lidande. Därför kom polisen till Jósteinns lägenhet igen och den här gången blev han ertappad med byxorna nere.

När hon läste domen hade Thóra lagt märke till en konstig detalj som gjorde henne nyfiken. Medan förundersökningen pågick hade polisen fått ett anonymt tips om var de kunde hitta fotografier som tillhörde Jósteinn, bilder som hade tagits under en lång rad av år och tydligt visade vad han hade haft för sig och hur många barn han hade utnyttjat på alla möjliga sätt genom åren. De omdiskuterade bilderna hade fört utredningen till en ännu allvarligare nivå, då enstaka brott av det slag som Jósteinn annars skulle ha anklagats för sällan gav mer än några års fäng­ else. Som resultat av att bilderna kom i dagen fattade åklagaren beslut om husrannsakan på Jósteinns arbetsplats, vilket inte hade kunnat ske i det inledande skedet. Jósteinn arbetade på en dator­

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

21

verkstad på den tiden. De fann en otrolig mängd barnporno­ grafi och andra vedervärdigheter och därigenom hade utredarna lyckats binda honom till brottet. Därefter följde rättegång och Jósteinn fick bland annat genomgå en rättspsykiatrisk undersök­ ning. Resultatet blev att han blev förklarad straffri på grund av allvarlig psykisk störning, efter att ha blivit funnen skyldig av rätten. Därför friades Jósteinn från åklagarens straffyrkande, men domaren beslöt i stället att han skulle dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och säkerhetsbevakning på den rättspsykiatriska kliniken på Sogn, där han skulle vårdas tills domstolen bedömde att behandlingen kunde betraktas som avslutad och han hade blivit ofarlig för sin omgivning.

Mer visste inte Thóra, förutom att utgången för Jósteinn ver­ka­­de mycket bättre än den var för offret som var inlagd på Landspí­ talis universitetssjukhus rehabiliteringsavdelning i Grensás när domen föll. Under det märkliga telefonsamtalet med Jósteinn hade han antytt att han ville ansöka om resning i ett gammalt mål, men om han menade det första eller det andra var inte lätt att avgöra. Båda alternativen var lika absurda, han fick en otroligt mild dom i det första och det andra målet var så uppenbart att det inte fanns det minsta som talade för brister i r­ ättsprocessen eller domslutet. Det enda Thóra kunde komma på var om Jósteinn drömde om att få beslutet om straffrihet upphävt och antingen få avtjäna straffet på vanligt sätt eller bli frisläppt. Av Thóras korta telefonsamtal med honom gick det inte att bedöma om hans psykiska hälsa hade blivit bättre på något sätt, han lät väldigt normal även om han gav intryck av otålighet och arrogans. An­ tagligen var han minst lika psykiskt sjuk som den dag han blev inlagd. Psykiatrikerns medicinska bedömning i domstolsutslaget fanns redovisad i korta drag och där framkom att Jósteinn led av allvarlig schizofreni och personlighetsstörning som med största sannolikhet gick att hålla i schack med medicinering och psykiat­ risk vård, men det var så gott som uteslutet att han skulle kunna

22 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

bli helt frisk. Thóra lade märke till att samma psykiatriker til�­ lade att det borde undersökas om det inte vore bättre att Jósteinn vårdades på en rättspsykiat­risk avdelning på ett fängelse utom­ lands. Där kunde det finnas bättre resurser för behandling av en så sjuk människa än på den isländska rättspsykiatriska kliniken, och läka­ren betvivlade att det var möjligt att hålla en så farlig människa tillräckligt välbevakad på Island.

Thóra gick ur bilen och tog ut portföljen från baksätet. Det var inte så mycket mer i den än utskrifter av de två HD-domarna och en stor anteckningsbok. Men hon trodde inte att hon skulle behöva anteckna så mycket, det troligaste var att hon skulle tacka nej till uppdraget och skylla på en påhittad uppsjö av uppdrag.

Beskrivningarna av vad Jósteinn gjorde med tonårspojken dröjde sig kvar i henne och hon hade ingen lust att bidra till att karln släpptes fri. Egentligen borde hon ha passat redan från början.

Hon smällde igen bildörren och gick mot ingången. Hon hade inte kompetens att bedöma folks psykiska hälsa och därför var det oklart hur hon skulle hantera situationen: Hade Jósteinn blivit helt frisk och nedtyngd av ånger och förtjänade en andra chans i livet, eller var han en obotlig galning som törstade efter fler offer ?

Thóra ringde på dörrklockan och såg sig omkring medan hon väntade på att någon skulle öppna. Hon tittade på två män som lugnt och stilla gick bort till ett litet växthus och gick in i det med varsin hink. Det såg ut som om en av dem hade Downs syndrom och hon tänkte att han måste vara patient, medan den andre man­ nen verkade tillräckligt normal för att kunna vara personal. Hon riktade uppmärksamheten mot huset igen när dörren öppnades och en kvinna i oknäppt vit rock utanpå jeans och luggsliten tröja visade sig. Rocken såg lika luggsliten ut som tröjan och det mesta av texten Landspítali universitetssjukhus hade nötts bort av otaliga tvättmaskinsturer.

Kvinnan presenterade sig som tjänstgörande sjuksköterska och släppte in Thóra. Hon följde med henne till en hatthylla där

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

23

hon kunde hänga av sig och småpratade artigt om hur det hade gått att köra dit och hur vintervädret hade varit över lag. Därefter följde hon med Thóra längre in i huset och öppnade slutligen en dörr till ett hemtrevligt men skamfilat dagrum, där hon sa att samtalet skulle äga rum. Genom ett stort fönster kunde man se trädgården och det lilla växthuset, där de två männen nu slet bland vackra, gröna växter. Utan att Thóra hade frågat något ­berättade kvinnan att växthuset hade byggts tack vare en frikos­ tig donation från en äldre kvinna som hade förlorat sin tvååriga dotter för över 60 år sedan. En psykiskt sjuk man hade vaknat en dag och bestämt sig för att mörda, vem som helst. Den lilla flickan hade blivit utvald, utan att någonsin ha känt eller träffat mannen tidigare. Moderns generositet så många år senare tydde på en makalös själsfrid. Efter den berättelsen var Thóra inte lika förtjust i dagrummet, som inte bjöd på något nämnvärt skydd mot eventuella angrepp. Hon hade helst velat ha besöket så att de satt på varsin sida av skottsäkert glas. »Är jag säker här ?« Hon tittade runt omkring sig på broderade kuddar som hade placerats i varenda soffa och stol. »Jag är i rummet intill.« Kvinnan rörde inte en min. »Ropa om det är något, så kommer vi genast.« Hon verkade förstå att Thóra fortfarande var tveksam och tillade: »Han kommer inte att göra dig någonting. Han har varit här i drygt tio år utan att göra någon illa.« Efter lite tvekan fortsatte hon: »Någon man, vill säga.« Thóra gjorde en grimas. Kvinnan kunde väl knappast mena att han inte hade gett sig på män men hade hoppat på hennes medsystrar. »Har han gett sig på djur ?« »Vi har arbetat med att få bukt med det beteendet. Det finns inga djur här på grund av risken för att de som har svårast stör­ ningar ofredar dem. Å andra sidan befinner vi oss ute på landet och det händer att djur från de närmaste gårdarna förvillar sig hit.« Kvinnan gav inte Thóra någon chans att diskutera frågan

24 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

mer. »Slå dig bara ner så länge så hämtar jag Jósteinn.« Mannen verkade inte ha fått något smeknamn under sin tid på stället. »Jag vet att han ser fram emot att få träffa dig.« Kvinnan lämnade rummet och Thóra funderade på var det var säkrast att sitta. Minst av allt skulle hon vilja råka ut för att han satte sig väldigt nära henne. En luggsliten fåtölj som stod lite vid sidan av verkade vara det bästa valet, så Thóra gick dit och lade portföljen på soffbordet framför den. Hon bestämde sig för att stå där tills mannen hade kommit in, hon hade någon gång för länge sedan läst hur viktigt det var att stå upp första gången man träf­ fade en samtalspartner som man inte ville ge övertaget i relatio­ nen. Den som satt ner tittade automatiskt upp mot den andra och det skulle rubba maktbalansen enligt dessa tvivelaktiga teorier.

Jósteinn kom in tillsammans med sjuksköterskan, som presen­ terade honom med namn och påminde om att hon fanns inom hörhåll om det skulle vara något. Thóra tyckte sig skymta ett hånleende i Jósteinns ansikte, även om sjuksköterskan hade ut­ tryckt sig som att det lika gärna kunde gälla att hämta kaffe om de blev törstiga. Mannen verkade förstå att Thóra hade varit orolig för deras möte och där fick maktbalansen sig en knäck. Men det var meningslöst att haka upp sig på det. Thóra tog sig samman och bjöd honom sitta ner. Mannen tackade lika hånleende som innan, utan att se henne i ögonen. Han satte sig i soffan mitt emot fåtöljen som Thóra hade valt och hon följde sedan hans exempel.

Jósteinn var spenslig och även om hans kläder var rymliga och inte alls figurnära tänkte Thóra att den seniga halsen och hän­ derna tydde på att han var stark. Han verkade vara mörkhårig, men det kunde lika gärna vara hårgelén eller briljantinet som han hade smort in i håret som gjorde att det såg mörkare ut. Det såg ut som om han kom direkt från simhallen och på ett ställe hade den genomskinliga krämen runnit ner längs kinden på honom och gjort en glänsande rand på det beniga, råttliknande ansiktet.

Han hade fortfarande inte sett henne i ögonen.

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

25

»Sitter du bekvämt ?« Även om frågan var artig lät det mer på tonfallet som om Jósteinn drev med Thóra. »Jag får så sällan besök att jag är väldigt mån om att du känner dig som hemma medan du är här. Från början skulle vi ha träffats i ett rum som är avsett för formella möten, men jag tyckte att det var så känslokallt på något sätt och bad att vi skulle få vara här.« Han kisade med de grå ögonen som stirrade på soffbordet mellan dem och de tunna läpparna snörptes ihop. »Jag får så sällan besök«, upprepade han sedan och log ett falskt leende. »Aldrig, faktiskt.« »Det är kanske enklast om du kommer till saken på en gång.« Thóra brukade vara mycket artigare mot människor hon träffade i sin egenskap av jurist, men Jósteinn hade dålig inverkan på henne och hon misstänkte att hon skulle tvingas att anstränga sig i kontakten med honom för att inte rent av bli otrevlig. »Jag har läst in mig på ditt mål så gott jag har kunnat, men jag förstår inte varför du har kontaktat mig. Det vore naturligast att reda ut det från början.« »Naturligast ?« Jósteinn stirrade på henne. »Vad är naturligt ?

Det har jag aldrig lyckats begripa helt och hållet.« Han fnissade till. »Om jag hade gjort det skulle vi väl inte ha suttit här.« »Nej, antagligen inte.« Thóra öppnade portföljen. »Du har suttit här i ungefär åtta år. Stämmer inte det ?« »Jo. Nej. Jag håller inte så noga reda på det. Jag har problem med siffror. De brukar gillra fällor för mig som jag för det mesta ramlar i och har svårt att ta mig ut ur.« Thóra var inte intresserad av att få veta vad mannen menade.

Det behövdes inte mer belägg. Han var fortfarande sjuk. Om han fortfarande var farlig var en annan fråga, även om Thóra var ganska säker på att han var det. »Lita på mig, åtta år stämmer rätt bra.« Hon betraktade honom medan han nickade ointresserat. »Har du börjat längta efter att få bli fri ?« »Numera känner jag mig lika fri här som var som helst annars.« Jósteinn väntade på att Thóra skulle komma med invändningar

26 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

men fortsatte när hon lät bli. »Frihet är komplext och handlar inte bara om tjocka murar och galler för fönstren. Den frihet jag längtar efter finns ingenstans, vad jag vet, så jag är inte helt fri någonstans. Det här är inte värre än något annat.« Thóra visste inte hur hon bäst skulle kunna styra in samtalet mot en begriplig nivå. »Har du något att göra ? Får ni tillgång till fritidssysselsättningar, pyssel eller något sådant ?« Hon kunde inte föreställa sig mannen med sax och klister, förutom kanske för att klistra ihop läpparna på någon för att han inte skulle skrika när han stack honom med saxen.

Jósteinn skrattade rått som en b-filmskådespelare på audition för en komedi. Skrattet upphörde lika plötsligt som det hade börjat. »Det finns allt möjligt. Det är en som broderar kuddar och han har varit här rätt länge som du kan se. Jag jobbar med att reparera kasserade datorer som vi får från departementen och statliga myndigheter. Det jobbet passar mig bra. Jag repare­ rade datorer innan jag kom hit.« Han pekade ut genom fönstret. ­»Jakob jobbar i växthuset med att odla kryddväxter och sallad.« Thóra vred på huvudet ett halvt varv och såg de två männen komma ut från det lilla växthuset och nu verkade deras hinkar mycket tyngre än när de gick in dit. Nu syntes det tydligt att den kraftigaste av dem hade Downs syndrom. Hon skulle verkligen gärna vilja fråga vad han hade gjort. Så vitt hon visste brukade de som var födda med det kromosomfelet över lag vara fridsamma och gladlynta. Vilket i och för sig gällde för de allra flesta, det var undantagen från regeln som hamnade här. »Han är min vän. En mycket god vän.« För första gången se­ dan han öppnade munnen verkade Jósteinn vara uppriktig. Det varade inte länge. Han slutade titta på sin vän. »Kan man ompröva gamla mål ? Ändra skyldig till oskyldig om man är utan skuld ?« Thóra var beredd på frågan och hade faktiskt väntat på den. »Ja. Om det finns tillräckligt bra underlag som visar att rättvisan har begått fel.«

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

27

»Jag har plötsligt blivit rik. Visste du det ?« Thóra skakade på huvudet, osäker på om mannen var gaggig. »Nej, jag har inte satt mig in i din ekonomi. Har du gått med vinst på datorerna ?« Det kanske inte krävdes så mycket för att mannen skulle tycka att han var förmögen. »Jag har ärvt min mor. Allt jag är och allt jag har kommer från henne.« En lismande min kom och gick i hans ansikte. Thóra mindes hänvisningar till en svår barndom och det ärftliga insla­ get i den psykiska sjukdom som mannen led av. Troligen hade han vuxit upp med en mor som var oförmögen att ta hand om honom, en kvinnlig version av honom själv. »Det föll sig så väl att hon blev påkörd av en bil och fick skadestånd för att hon blev förlamad. Sedan dog hon en kort tid senare och skadeståndet och allt annat hon ägde är mitt nu. Jag lät elda upp alla hennes personliga ägodelar men pengarna tänker jag behålla.« »Har du någon förmyndare ?« frågade Thóra, som var ganska säker på att mannen hade blivit omyndigförklarad. »Nej. Men däremot har jag en övervakare. Han har aldrig hälsat på mig eller ens ringt.« Jósteinn verkade inte bry sig, han tog upp det som om det var ett faktum bland många andra som borde nämnas om hon skulle ändra sig. »Jag vill lägga pengarna på att ta upp ett gammalt mål. Det finns inte mycket annat jag kan använda dem till. Som tur är har det gått för många år sedan jag blev dömd för att pojken jag pillade på skulle kunna stämma mig och begära skadestånd. Eller hans släktingar för den delen.

Vad jag förstår är han fortfarande helt borta.« Jósteinn log som om han tyckte att det var lustigt.

Det knackade på fönstret och Thóra hajade till. Hon lyckades tyvärr inte dölja det och Jósteinn kunde inte dölja hur belåten han blev. »Det är bara Jakob som är nyfiken på vem som hälsar på mig. Som jag sa förut har jag ju aldrig fått besök.« Han log. »Fullt begripligt, förstås.« Thóra kunde inte slita blicken från fönstret och det leende an­

28 | Y r sa

Sigu rða r dóttir | Eldnatt

siktet med de tjockbottnade glasögonen som var som klistrat mot glasrutan. Mannen hade tryckt sina jordiga händer mot fönstret.

Han drog ner dem längs glaset så att det blev bruna ränder innan han vinkade glatt till Thóra. Hon vinkade tillbaka. »Varför är han här, om jag får lov att fråga ?« Frågan slank ur henne innan hon hann hejda sig.

Jósteinn verkade inte reagera negativt på frågan. »Han dödade fem människor. Brände dem inne utan blinka. Ganska häftigt.« »Ja, just det.« Thóra kom ihåg den omdiskuterade händelsen, eftersom det var ovanligt att så många blev innebrända samtidigt på Island. Fallet hade drunknat i bankkraschen som inträffade samtidigt som branden. »När hände det, nu igen ?« »Eh, för knappt ett och ett halvt år sedan ungefär.« Jósteinn viftade från sig det som om tidpunkten var ovidkommande. »Han är inte mer än ungefär tjugo år och kommer nog att tillbringa större delen av sitt liv här. Men sådana som han har visserligen ofta hjärtfel så det är inte säkert att han hinner det, han kanske dör innan.« Återigen verkade samtalet glida över på ovidkommande spår. »Jag tror att det är bäst att jag gör klart för dig att jag inte anser att det är mycket i ditt mål som ger anledning till omprövning.

Du blev gripen på bar gärning, om man får lov att säga så, och det är lönlöst att försöka komma med en ny förklaring till vad det var som pågick om det inte stöds av mycket stark bevisning.

Juridiskt sett är domen vattentät och jag kan inte hitta något som verkar konstigt i rättsprocessen.« Jósteinn skrattade en andra gång, den här gången kraftigare.

En pust av hans obehagliga andedräkt nådde ända till Thóra som gjorde en ofrivillig grimas, eftersom lukten påminde henne om grannarnas kompost. När vinden låg på åt ett visst håll fick hon senaste nytt om förmultningsprocessen i högen. När Jósteinn hade skrattat färdigt såg han lika känslolös ut igen. »Inte mitt mål. Jakobs. Branden.« Han strök handen genom sitt klibbiga hår

K a pitel 1 | Måndag 4 januari 2010 |

29

och torkade sedan av den på armstödet på soffan. »Han gjorde det inte. Jag vet mer än du har lust att få höra om vad som ligger bakom onda gärningar. Jakob har inte tuttat på vare sig något eller någon och jag vill att du bevisar det.« Plötsligt böjde han sig fram och tog tag med båda sina händer om Thóras ena hand som hade vilat på soffbordet. Hans ögon sökte kontakt med hennes under bråkdelen av en sekund men flyttade sig sedan ner mot deras sammanlindade händer. Hon noterade den kletiga krämen som kändes som tjock svett i mannens händer. »Det är kanske inte alltid så att bränt barn skyr elden.«