T H O M A S B E RN H ARD
Skogshuggning
Översättning jan erik bornlid b o k f ö r l ag e t t r a n a n
Eftersom jag nu en gång inte var i stånd att göra människor förnuftigare levde jag hellre lycklig på avstånd ifrån dem. voltaire
M
edan alla väntade på skådespelaren som lovat komma till deras kvällsmåltid på Gentzgasse vid halvtiotiden efter föreställningen av Vildanden, betraktade jag makarna Auersberger just från den fåtölj som jag suttit i nästan dagligen under det tidiga femtiotalet och tänkte att det var ett allvarligt misstag att tacka ja till Auersbergers inbjudan. Under tjugo år hade jag inte träffat Auersbergers och just på vår gemensamma väninna Joanas dödsdag mötte jag dem på Graben och utan omsvep antog jag deras inbjudan till deras konstnärliga kvällssupé, som de auersbergerska makarna kallade sitt nattmål. I tjugo år har jag inte velat veta något om makarna Auersberger och under tjugo år har jag inte träffat makarna Auersberger och under dessa tjugo år hade makarna Auersberger orsakat mig illamående om någon så bara nämnt deras namn, tänkte jag i fåtöljen, och nu konfronterar makarna Auersberger mig med sitt och mitt femtiotal. I tjugo år undvek jag makarna Auersberger, i tjugo år har jag 9
inte träffat dem en endaste gång och just nu nödgades jag möta dem på Graben, tänkte jag; att det verkligen var en förödande dumhet att gå till Graben precis den här dagen och dessutom, då det blivit en vana för mig, i alla fall sedan jag återvände från London till Wien, att vandra flera gånger fram och tillbaka på Graben, borde jag kunnat räkna ut att jag någon gång måste möta Auersbergers, och inte bara Auersbergers, utan även alla andra människor som jag undvikit de senaste årtiondena, som jag hade ett intensivt umgänge med på femtiotalet, som Auersbergers brukade säga, intensivt konstnärligt umgänge; vilket jag dock slutade med redan för ett kvartssekel sedan, alltså precis vid den tidpunkt då jag reste bort från Auersbergers till London, eftersom jag den gången bröt med alla dessa Wien-människor och som sagt inte ville se dem längre och absolut inte ha något med dem att göra längre. Att gå på Graben innebär ju inget annat än att gå direkt in i Wiens societetshelvete och möta just de människor jag inte vill möta, vars uppdykande ännu i denna dag orsakar mig alla möjliga kropps- och själskramper, tänkte jag sittande i fåtöljen, och av den anledningen hade jag redan under de sista årens Wien-resor från London undvikit Graben och gått andra vägar, inte heller till Kohlmarkt, självklart inte heller på Kärntnerstraße, 10
Spiegelgasse undvek jag liksom Stallburggasse och Dorotheergasse och likaså de av mig alltid fruktade Wollzeile och Operngasse, där jag så ofta gått i fällan hos just de där människorna som jag alltid hatat mest. Men de senaste veckorna, tänkte jag i fåtöljen, kände jag med ens ett stort behov att gå just till Graben och till Kärntnerstraße, på grund av den goda atmosf ären och det för mig plötsligt angenäma människovimlet just där på förmiddagarna, och just också på Graben och på Kärntnerstraße för att jag troligen sist och slutligen ville slippa undan den månadslånga ensamheten i min lägenhet i Währing, undkomma min isolering som redan varit själsdödande för mig. De senaste veckorna har jag upplevt ett andligt och kroppsligt lugn av att vandra längs Graben och Kärntnerstraße och alltså av att gå fram och tillbaka på Graben och på Kärntnerstraße; detta vandrande fram och tillbaka har gjort lika gott för mitt huvud som för min kropp; som om jag på senare tid sett detta vandrande fram och tillbaka på Graben och på Kärntnerstraße som inget annat än nödvändigt gick jag dagligen uppför Kärntnerstraße och Graben och tillbaka igen de senaste veckorna; på Kärntnerstraße och på Graben kom jag rent ut sagt plötsligt igång igen efter flera månaders själslig och kroppslig svaghet; det piggade upp mig att 11
gå uppför Kärntnerstraße och Graben och tillbaka igen; bara detta framochtillbakagående, tänkte jag samtidigt hela tiden, och det var ändå något mer; bara detta framochtillbakagående, sade jag hela tiden till mig själv, och det fick mig faktiskt att börja tänka och filosofera igen, sysselsätta mig med litteratur och filosofi igen, som ju hade förkvävts under så lång tid, ja dött ut inom mig. Just denna långa sjukdomsalstrande vinter, som jag olyckligtvis, tänker jag nu, tillbringat i Wien och inte i London som de föregående, har tagit död på mitt litteratur- och filosofiintresse, tänkte jag i fåtöljen; genom detta framochtillbakagående på Graben och på Kärntnerstraße väckte jag det till liv igen och jag härledde faktiskt detta mitt wienska själstillstånd, som jag plötsligt kunde beteckna som ett så att säga räddat själstillstånd, till denna Graben-Kärntnerstraßeterapi som jag ordinerat mig sedan mitten av januari. Den här förskräckliga staden Wien, tänkte jag, som störtat mig djupt ner i förtvivlan och faktiskt än en gång i ingenting annat än hopplöshet, är plötsligt den motor som får mitt huvud att tänka igen och min kropp att reagera som en levande varelse igen; från dag till dag betraktade jag den fortskridande återupplivningen av allt det i huvudet och kroppen som varit dött inom mig hela vintern; om jag hela vintern lagt 12
skulden för mitt själsliga och kroppsliga bortdöende på Wien, så hade jag nu samma Wien att tacka för min återupplivning. Jag satt i fåtöljen och lovprisade alltså Kärntnerstraße och Graben och härledde mitt själsliga och kroppsliga återställande till denna Kärntnerstraßeoch Grabenterapi, inte till något annat, och jag sade till mig själv att jag helt följdenligt måste betala ett pris för denna terapi och tänkte att priset för den lyckade terapin var att möta makarna Auersberger på Graben, och jag tänkte att det är ett mycket högt pris, men också att jag under vissa omständigheter också kunde fått betala ett mycket högre pris, för jag kunde ju ha träffat på långt värre människor än Auersbergers på Graben, för närmare betraktat så är inte Auersbergers de värsta, i alla fall inte de allra värsta; men det är illa nog ändå att ha träffat just makarna Auersberger på Graben, tänkte jag i fåtöljen. En stark människa och en lika stark karaktär, tänkte jag, hade tackat nej till deras inbjudan, men jag är varken en stark människa eller har en stark karaktär, tvärtom är jag den svagaste människan med den svagaste karaktären och mer eller mindre utlämnad åt alla människor. Och jag tänkte igen att det var ett allvarligt misstag att tacka ja till makarna Auersbergers inbjudan, för jag ville ju inte ha något mer att göra med makarna Auersberger i mitt liv, och jag går över 13
Graben och de tilltalar mig, undrar om jag hört något om Joanas död, att Joana hängt sig och jag lovar att komma, tackar ja till deras inbjudan. Att jag en kort stund gjorde mig sentimental på det mest skamlösa sätt, tänkte jag, och att makarna Auersberger genast utnyttjade denna min sentimentalitet och jag tänkte att de likaså utnyttjade vår gemensamma väninna Joanas självmord för en inbjudan, som jag lika blixtsnabbt tackade ja till, fastän det varit förnuftigare att tacka nej till inbjudan; men jag hade inte tid till det, tänkte jag i fåtöljen, de hade tilltalat mig bakifrån och sagt det jag redan visste, nämligen att Joana hade hängt sig, i Kilb, i sitt föräldrahem, och att de bjöd in mig till en kvällsmåltid, till en alltigenom konstnärlig kvällsmåltid, vilket makarna Auersberger uttryckligen betonade, med alla vänner från förr, sade de. De var faktiskt redan på väg bort från mig när de uttalade inbjudan, tänkte jag, och de hade redan tagit ett par steg när jag sade ja, alltså tackade ja till att komma till deras kvällsmåltid på Gentzgasse, i denna avskyvärda våning. Makarna Auersberger hade flera paket med omslagspapper från välkända innerstadsaffärer hängande på sina armar och de hade samma engelska rock och kappa på sig som de hade redan för trettio år sedan under inköpsrundor i innerstaden, allt hos dem var som sagt förnämligt blankslitet. 14