9789163788611 by Smakprov Media AB

Den som ger Mats I Lundgren

Vulkan fรถrlag

Kapitel 1

Klockan var strax efter åtta på tisdagsmorgonen och kriminalinspektör Arne Olofsson var på väg till jobbet. Det var den 16 oktober 2012 och det var kallt och regnigt. Denna höst kommer att gå till historien med köld- och regnrekord om det fortsätter så här, tänkte Arne. Han gillade vanligtvis hösten. Det blev friskare i luften och det var inte så varmt på dagarna. Och på nåt sätt lugnade allt ner sig lite. I alla fall inombords. Det var helt klart färre måsten på hösten än under sommarhalvåret. Morgnarna hade dock blivit betydligt mörkare nu och det kändes faktiskt lite dystert. Det var väl det här förbaskade vädret. Solen hade inte visat sig sedan i början av september någon gång. Om ett par veckor var det i alla fall dags att ställa om klockan. Då blev det förhoppningsvis lite lättare att komma upp. Det första han skulle göra i dag var att ta tag i den där reseräkningen från kursen i Göteborg. Visst, det fanns massor med annat viktigt att göra, men nu var det dags. Han hade skjutit på detta sedan i augusti och detta var just nu viktigast! Pang på – gör direkt, klart före niokaffet ska det bli! Uppfylld av tillförsikt körde han den sista biten fram till jobbet. Han passerade bygget av Silon. Det hette Silon och 7

var en silo, men en gammal uttjänt sådan som nu byggdes om till bostäder. Den låg precis vid hamnen och de som skulle bo längst upp fick säkert en vidunderlig utsikt ut över Mellanfjärden och ner på det livfulla hamninloppet. Han parkerade på sin vanliga plats utanför polishuset i Nyköping som låg ett stenkast från hamnen. På somrarna var det extra mycket liv och rörelse efter kajen och där fanns ett brett utbud av restauranger. Arne hejade på några kollegor, och gick raka vägen upp till sitt rum. Han hann starta datorn, ta fram mappen innehållande reseordern och alla kvitton, samt logga in i det administrativa programmet Palasso, innan telefonen ringde. Han övervägde både en och två gånger om han skulle svara. Men så såg han på numret att det var från receptionen och det avgjorde saken. Kollegor kunde vänta men receptionisterna skulle man hålla sig väl med. Han lyfte luren: ”Olofsson.” ”Ja, hej Arne. Det är Birgit från receptionen. Jag har en tjej här som vill anmäla ett försvinnande. Kan du ta det?” Nej, jag håller på med en reseräkning och har inte tid, tänkte Arne och höll inne en suck. Undrar vad hon skulle säga om jag sa så? ”Jovisst, jag kommer ner.” Han reste sig och tog trappan ner. Ett försvinnande. En tjej. Det kunde vara vad som helst. Under de åtta år som han jobbat på polisen i Nyköping hade det blivit lite av varje, men faktiskt en hel del försvinnanden. Av någon anledning hade han mer och mer kommit att förknippas med just detta. 8

I alla fall hos receptionisterna. Så gick tankarna när han drog id-kortet i kortläsaren vid dörren och gick ut i receptionen. Arne mötte Birgits blick och hon nickade mot en liten späd blondin i tjugoårsåldern med svarta tights och rosa kort jacka som satt i soffan och pillade på sin mobiltelefon. Hon hade, trots att det var oktober och detta väder, ett par stora solglasögon uppe på huvudet och gymnastikskor på fötterna. Blondinen tittade åt hans håll och reste sig när han gick fram till henne och sträckte ut handen. ”Hej, kriminalinspektör Arne Olofsson.” ”Hej, Elin.” ”Var vänlig och följ med här så ska vi hitta nånstans att sätta oss”, sa Arne. Elin var rökare konstaterade han. Trots sina försök att se fräsch ut luktade hon inte gott. Arne tog sällan upp allmänheten på sitt rum. Detta av säkerhetsskäl. Nog för att Elin såg rätt ofarlig ut, men regler är regler. Strax bakom receptionen fanns därför en korridor med ett antal förhörsrum som också användes vid förhör av personer som hade satts i arresten. Rummen var inte trivsamma, men funktionella. Ett bord med fyra stolar och en skrivtavla på väggen. Utöver det en dator och en larmknapp. Det första rummet var ledigt. Han knäppte på Upptagetlampan och visade in Elin. Birgit Nilsson sneglade efter Arne när han hämtade tjejen som tydligen saknade sin pojkvän. Arne var nog den som Birgit gillade mest av alla i huset. Han var trevlig och lättsam på en sån där lagom nivå. Och han var faktiskt rätt stilig. Med9

ellång med lite rondör och ett tjockt vågigt grått hår. Alltid propert klädd i grå byxor, vit skjorta och en mörkare kavaj. Dessutom var det ordning på honom, vilket man inte kunde säga om alla i den här byggnaden. Folk sprang in och ut utan att tala om vart de tog vägen. De anmälde inte sina planerade besök i förväg och knappade inte ut sig på telefon när de var upptagna och svarade högst sporadiskt när man försökte ringa på dem. Detta gällde enligt Birgits mening de flesta förutom Arne. Honom kunde man minsann lita på. Hon visste att Arne var sextiotre år, gift med en kurator och att de bodde i en villa på Arnö. De hade två utflugna barn som Birgit hade för sig bodde på annan ort. Elin satte sig ner i samtalsrummet och lade upp sin mobil på bordet. Arne kunde se att hon inte alls kände sig bekväm med situationen. Han satte sig mittemot och tog fram den godmodiga minen. ”Jaha, vad jag förstår vill du anmäla någon saknad. Kan du vara vänlig och berätta lite mer vad det rör sig om”, började Arne. Elin tittade ner på sina händer. ”Det är Roger, min kille. Han är gone missing liksom”, sa hon lite tyst. ”Försvunnen? Hur länge har han varit borta?” ”Sen typ i söndags. Helt galet!” ”Ok, sedan i söndags. Kan du berätta vad han heter och lite mer om vad som hänt.” Hon tittade upp. ”Han heter Roger Enbark och är fyrtio10

två år. Jag skjutsade ut honom till varvet i söndags morse för att han skulle ta upp båten.” Hon tittade på Arne som med en menande blick nickade att hon skulle fortsätta. ”Han, jag menar vi, har alltså en båt ute vid Nides Varv och hade en tid bokad för att ta upp den.” ”Vilken tid var det?” ”Båten skulle tas upp vid tio och jag släppte av honom där vid nio typ.” Arne antecknade detta i sitt lilla block. ”Vad hände sen?” ”Tja, ingenting liksom. Han skulle alltså höra av sig när han ville bli hämtad. Han messade sen om att jag skulle hämta honom vid sex.” Elin satte flinkt fart på mobilen. Ja, fart hade det varit på den mest hela tiden. Den hade skällt som en mindre hund, den gjorde visst det när det kom meddelanden, och vid varje skall kollade hon av det som kom in. Hon log ursäktande varje gång och sa: ”Det kan ju alltså typ liksom vara Roger.” Arne misströstade något men hade lite svårt att säga ifrån. Om Roger hörde av sig skulle ju faktiskt hela saken vara biff. Men han bad henne att åtminstone inte svara på alla meddelandena. Elin sträckte över sin smarta rosa telefon mot Arne. ”Här är det!” Där stod att läsa: Se till att du pallrar dig hit till 6! Textmeddelandet var tidsstämplat 16.28 på söndagen. Arne antecknade igen. ”Fortsätt.” ”Jag åkte dit till sex men han var borta.” Elin såg bedrövad ut igen. ”Jag väntade men han kom aldrig. Det var låst och han syntes liksom inte till nånstans.” 11

”Ok, jag förstår. Hur länge väntade du?” ”I över en timme. Jag provade att messa och ringa men han svarade inte.” Elin tittade återigen på sina händer och det trillade en tår nerför hennes kind. Arne kände medlidande med den unga tjejen. ”Har du någon bild på Roger?” ”Yes!” Elin plockade upp den lilla rosa från bordet och i den fanns en hel del bilder på den saknade. På många var han avbildad med solglasögon och sån där keps med skärmen bakåt, drickandes öl, men på en av bilderna såg Arne faktiskt hur Roger såg ut. Solbränd med nära nog rakad skult. Man kunde tydligt se att han skulle ha varit flintskallig även om han inte rakat av sig håret. Ganska maskulint ansikte med brett käkparti och bruna ögon. Han hade en hel del tatueringar här och var. ”Jag kan messa över den om du vill”, sa Elin. ”Hmm …”, sa Arne. ”Du kanske har nåt bra foto hemma?” Det hade hon inte. Pappersbilder var inte att tänka på. Arne insåg rätt snabbt både fördelen och problemet med att ta emot en bild på den försvunne i sin telefon. Det låg säkert också i tiden. Det hade kommit tydliga propåer uppifrån att de skulle förenkla sitt arbete och korta ner handläggningstiderna. Men fick man verkligen ha bilder på försvunna i mobilen? Han såg framför sig hur han till slut skulle ha massor med bilder på försvunnet folk, diverse brottslingar, kanske blodiga brottsplatser och dylikt. Och vad hände med allt när telefonen pajade? Han hade på olika sätt genom åren 12

lyckats förstöra ett antal telefoner. Och han hade dessutom inte en aning om hur han skulle få bilden vidare in i datorn och sedan in i rapporten. Det hela kändes för stunden oöverstigligt och han avböjde erbjudandet. Det var nog enklast att som vanligt plocka fram bilden ur passregistret. ”Här har jag en nice bild på båten”, sa Elin. Arne lutade sig fram och tittade. Det var ett stort rött muskedunder som såg snabbt ut. ”Det är en Pascoe”, sa Elin med lite stolt röst. ”Jaha”, svarade Arne. Det sa honom ingenting. Efter ganska precis fyrtiofem minuter kände sig kriminalinspektör Arne Olofsson nöjd. Så nöjd han i detta skede nu kunde bli. Han tackade för pratstunden, försäkrade henne att de nu hade alla uppgifter de för stunden behövde och ledde fröken Elin Jansson åter till receptionen. När hon frågade vad som händer nu, hade han förklarat att de skulle titta närmare på detta och sedan besluta hur de skulle gå vidare. Han var något svävande om hur lång tid det skulle kunna tänkas ta men bad henne att omedelbart höra av sig ifall hon skulle få någon kontakt med Roger. Han hade formellt fyllt i en anmälan om försvinnandet i RAR. Deras datasystem hette så och var visst en förkortning av Rationell anmälningsrutin. Ett gammalt hederligt verktyg som polisen i Sörmland fortfarande hade kvar. Nästan hela landet i övrigt hade tvingats in i det nya systemet PUST som polisledningen vurmat för. Men de som använde det sa att det mest var pust och stånk med det. 13

När Arne kom tillbaka till kontoret var klockan strax efter nio och flera av kollegorna satt samlade i fikahörnan. Det var hans närmaste vapendragare kriminalinspektör Lena Bergman och några kollegor samt den där civilaren från Stockholm med hästsvans och runda glasögon som hängde här några dagar i veckan. De talade om någon galning som slagit världsrekord genom att ha hoppat fallskärm från trettionio tusen meters höjd. Sedan gled ämnet över på läppförstoring. Uppfattningen kring fikabordet var att de som gjort ingreppet förmodligen trodde att folk tittade på dem för att de var snygga när egentligen de flesta tittade för att de såg konstiga ut. Om de bara ville ha uppmärksamhet så funkade ju det i vilket fall, konstaterade Arne för sig själv och tryckte fram en kopp kaffe med vitt ur automaten. I ögonvrån noterade han att Lena också snyggat till sig själv, fast med nya glasögon. Fikakulturen var tydlig och stark på avdelningen. Man samlades oftast klockan nio och klockan två. Det var inte på nåt sätt heligt, men det sågs inte med blida ögon om någon planerade in något möte dessa tider. Arne hade under sin tid på avdelningen aldrig riktigt anammat fikatiderna. Visst, han satte sig väl ibland och lyssnade på blaverandet och han var, efter visst utövat grupptryck, också med på fredagsfikalistan. Det var nämligen så att varje fredag klockan två skulle man på sin vecka bjuda på kaffebröd, gärna hembakt. Nåde den som skulle glömma sin fredag. Han hade själv gjort det en gång och då blev det olustig stämning. Huga, det skulle han inte göra om. 14

Arne gick in på sitt rum och stängde dörren. Han satte sig ner i kontorsstolen och tänkte igenom vad Elin Jansson berättat. Den unga fröken hade inget fast jobb utan jobbade lite extra i en klädbutik i en av Nyköpings gallerior. När hon kommit hem efter jobbet i går var Roger fortfarande inte hemma. Hon hade då blivit orolig och genast lagt ut en efterlysning på sin facebooksida och frågat om någon av hennes vänner hade sett till honom. Han syntes och hördes enligt henne överallt där han vistades. Men icke. En av hennes vänner hade gett henne rådet att anmäla honom försvunnen. Arne reste sig, hällde i sig den sista skvätten kallt kaffe och ställde pappmuggen i muggtraven bredvid datorskärmen. Mer än sju tusen personer anmäls försvunna årligen i landet. Polisen och följaktligen även Sörmlandspolisen bedömer alla försvinnanden efter en allmän standard som används i stora delar av världen. Arne hade med årens rätt metodiken i huvudet och Roger Enbark var enligt honom just nu en etta på den tregradiga skalan, det vill säga ”Ovisshetsläge – Mer information krävs”. Roger jobbade som grävmaskinist på Grävgrabbarna AB. Elin hade inte haft en tanke på att kontakta dem. Så vitt hon visste skulle han nog ha jobbat som i går. Han jobbade ju jämt. Arne sneglade på mappen med resekvittona och beslutade sig, enligt principen Gör Direkt, att genast slå en signal till Grävgrabbarna och sondera läget. Han Yahooade på 15

namnet i datorn och hittade länken till deras hemsida, www. gravgrabbarna.se. Han log. Det var inte direkt den muntraste webbadressen han sett. Trots att det sedan 2003 varit möjligt att ha bokstäverna å, ä och ö i webbadresser, så hade grävgrabbarna förmodligen inte grävt något djupare i den möjligheten. Jerry Bengtsson fanns angiven som chefen för det hela och Arne ringde honom på hans mobil. Det gick fram rätt många signaler innan en lätt stressad Jerry svarade. Arne bestämde sig för att i detta läge presentera sig utan titel. ”Hej, jag heter Arne Olofsson och jag försöker få kontakt med Roger Enbark. Du har inte honom i närheten?” ”Jaså du. Jag kan ju lugnt säga att du inte är den enda som vill ha fatt på honom. Vad gäller det?” replikerade Jerry. Arne berättade nu vem han var och att han sökte Roger eftersom hans fästmö Elin var lite orolig för att han inte hade hört av sig sedan i söndags. Det visade sig att Roger inte heller dykt upp på jobbet som planerat. Jerry hade ringt honom ett flertal gånger utan att få kontakt. Han hade enligt egen uppgift haft ett helsike att få ihop det hela eftersom Roger skulle avsluta ett jobb på måndagen och påbörja ett nytt på tisdagsmorgonen, det vill säga i dag. Arne frågade om Jerry hade någon idé om var Roger kunde tänkas vara, men Jerry försäkrade att om det vore så, hade han personligen redan varit där och hämtat honom. Arne lät sig nöja med detta, lämnade sitt nummer och bad Jerry att genast höra av sig om Roger skulle dyka upp. 16

Arne gjorde en slagning på Roger Enbark i belastningsregistret och fick fram att han på slutet av 80-talet blivit dömd för en olovlig körning och de senaste åren för två fall av misshandel.