Elefantfรถrarens hemlighet
Elefantförarens hemlighet Åsa Öhnell
Tidigare böcker av Åsa Öhnell Snögubbens hemlighet 2013 Droppstensgrottans hemlighet 2013
Elefantförarens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell Omslagsbild: dreamstime.com Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-7577-019-2
Till Fredrik
Södra Afrika december Flickan märkte inte de vassa stenarna under fötterna. Hon hade aldrig haft skor på sig under hela sitt 12-åriga liv. Inte heller solen som stekte högt på himlen störde henne. Värmen, insekterna, lukten, det skarpa ljuset i ögonen och tyngden av hinken på huvudet, hon kände inte till något annat. Det var hennes jobb att hämta vatten till familjen och det hade hon gjort så länge hon kunde minnas. Det rasslade till i gräset och en orm ringlade sig iväg. Ett annat ljud fick henne att stelna till. Det kom från busksnåret bakom henne och hon vände sig sakta om. Det kunde vara en fara som lurade. Någon som ville henne illa. Ett vilt djur … Vad hon än hade väntat sig så var det inte detta. Hon gnuggade sig i ögonen. Ett stort 7
huvud tittade fram och det liknade inte något hon tidigare sett. Ett grått huvud med en stor, svart nos, som liksom rörde sig. Vad var det? Djuret stapplade fram, närmade sig henne med dimmig blick, vinglade och föll. Den svarta nosen försvann, löstes upp i hundratals surrande flugor. I stället syntes ett köttigt, rött hål. Flickan släppte hinken och sprang.
8
1. ”Thailand!” Bella gick tvärs över Klaras rum, slätade till överkastet och satte sig ner på sängen, rak i ryggen som vanligt. Rune, som låg vid fotänden, tittade slött upp och viftade lite långsamt på svansen. Sedan rullade han ihop sin långa taxkropp och somnade om. Till och med han är på dåligt humör, tänkte Klara. Hon kastade en trött blick mot mörkret utanför. Det enda som syntes var stora vattendroppar som ringlade nerför den smutsiga rutan. Julen hade inte varit vit och mysig, utan regngrå och ganska trist. Julklapparna hade bara piggat upp lite grann. Hon hade fått en ny och fin bikini, som hon blev glad över, men den skulle hon inte kunna använda förrän om evigheter. Efter jul hade hennes storasyster 9
Malin stannat kvar hos faster Helen, farbror Hasse och kusin Stella och mamma och pappa började jobba igen. Inte ens Rut var hemma, hon som aldrig brukade åka någonstans. I år hade hon ändå blivit bjuden till Säffle, till någon gammal kusin som hört av sig efter många år. Rut hade faktiskt frågat Klara om inte hon ville följa med, men Klara hade tackat nej. Att hälsa på i grannhuset var kul. En kort stund. Att umgås med Rut och hennes kusin samtidigt i en hel vecka? Två gamla tanter. I Säffle. Nej, då stannade hon hellre hemma och gjorde något med Bella. Fast när det bara regnade och huset var fullt av torra, stickande barr var inte ens det riktigt kul. ”Hörde du?” sa Bella. ”Vi åker till Thailand på måndag! Pappa ska dit och jobba och nu har mamma bestämt att vi ska följa med, för hon behöver ta det lugnt nu när hon har en bebis i magen.” Klara vände sig mot Bella. Skulle hon också försvinna nu? Bella hade det så bra. Klara ville också resa 10
till något land långt borta. Men när hon sa det, tyckte mamma och pappa att hon var bortskämd. Familjen hade minsann varit i Grekland flera gånger och många barn hade aldrig varit där, menade de. Det var säkert sant, men man behövde ju inte jämföra med dem som hade det ännu sämre, tyckte Klara. ”Om du vill, alltså.” Bella tittade frågande på Klara. ”Vad då?” Klara hade varit så inne i sina avundsjuka tankar att hon inte hört vad Bella sa. ”Om du vill följa med. Du måste inte.” Klara vaknade till. Vad var det Bella hade sagt? Om hon ville följa med? Vart? ”Vill du följa med till Thailand eller inte?” Bella blinkade otåligt. Klara drog efter andan. Thailand! Men så sjönk hon ihop. ”Jag skulle aldrig få för mina föräldrar.” ”Jodå, allt är redan ordnat. Pappa har pratat med Pelle och Pia och de har sagt ja. Mamma kommer ändå inte att orka bada och så, för 11
hon är så trött. Det var hon som föreslog att du skulle följa med.” Regndropparna slog mot fönstret. Klara mötte Bellas blick. Var det ett skämt? Nej, Bella såg allvarlig ut. ”Sa mamma och pappa verkligen ja?” ”Efter lite övertalning av pappa”, sa Bella. ”Pelle var lite rädd att du inte skulle hinna vaccinera dig, men det visade sig att du redan tagit alla sprutor som behövs och några till.” ”Ja, vi tog sprutor för ett par år sedan när vi skulle åka till Grekland första gången”, sa Klara. ”Perfekt! Det ska bli så kul! Och vet du vad pappa har lovat? Att vi ska få rida på en elefant!” Klara ville inte fråga föräldrarna förrän Bella gått hem. Mamma och pappa satt i vardagsrummet och halvsov framför nyheterna. Bilder från savannen i Afrika syntes på skärmen. Något om tjuvjakt på noshörningar. Pappa stängde av teven när Klara satte sig. Nu måste hon fråga. Skulle hon verkligen få följa med 12
familjen Silverknorr på deras resa? Hon kunde inte riktigt tro på det. Mamma nickade. ”Du går ju ändå bara och dräller här hemma. Sitter inne och tittar på teve. Förresten hade Bellas pappa redan köpt din biljett när han frågade oss, så vi kunde ju inte gärna säga nej. Inte ville han ha betalt heller! Fast han drar det väl som tjänsteresa.” Hon muttrade lite när hon sa det där sista. Men så ryckte hon på axlarna och log. ”Tänk att bli bjuden på en resa ända till Thailand!” Pappa log inte. Han nickade allvarligt. ”Ja, det var väldigt generöst, men tänk på att allt är annorlunda där. Ät inget konstigt, för då blir du magsjuk och akta dig för rabies och denguefeber! Och trafiken … Jag har för mig att det är vänstertrafik. Tuktuk kan också vara väldigt riskabelt! En av mina klienter skadade sig allvarligt i en tuktukolycka.” Pappa arbetade på ett försäkringsbolag och hörde talas om allt som kunde hända hela tiden. Men Klara behövde inte varnas. Hon tog inga onödiga risker. 13
”Vad är denguefeber? Och tuktuk?” undrade hon nu. Det fladdrade till lite i magen. ”Denguefeber är en sjukdom som smittar genom myggbett”, föreläste pappa. ”Och tuktuk är en moped som är ombyggd till en liten taxi. De kör tydligen väldigt snabbt.” ”Äsch”, sa mamma med glimten i ögat. ”Det finns massor av thailändare. Över 60 miljoner. Nästan alla åker tuktuk och blir myggbitna hela tiden. Om det var så farligt skulle det ju inte finnas några thailändare kvar! När vi var små var det inte så mycket tjafs om bilbälten och cykelhjälmar och bacillusker och ändå mår vi hur fint som helst!” ”Vi som överlevde, ja”, muttrade pappa. ”Jaja”, sa mamma. ”Var lagom försiktiga. Klappa inga djur och tänk på att bilarna kommer från fel håll. Förresten kommer ni ju att vara med Karl och Louise hela tiden, så de har ju koll på er.” ”Lova att höra av dig då och då”, sa pappa. ”Karl sa att det finns internet på hotellet.” Klara nickade och lovade. Inte klappa myg14
gorna, inte åka i vänstertrafik, inte äta något så hon fick magsjuka, äta ordentligt så hon inte svalt ihjäl. Det skulle nog gå bra. Hon lovade att höra av sig. Varje dag. Varje timme om det behövdes. Hon skulle faktiskt kunna lova vad som helst, det viktigaste var att hon fick följa med! Men nu var det bråttom att få fram sommarkläderna och resväskan. Och leta rätt på passet!
15
2. Klara kunde inte komma till ro. Matbrickorna var bortplockade och det var nersläckt i kabinen. Karl och Louise hade ögonskydd och öronproppar och snusade tungt. Bella tittade på film på sin iPad, men Klara såg att hon hade svårt att hålla ögonen öppna. Själv var hon inte ett dugg trött. Hon lyfte upp en kvällstidning, som legat på sätet när de kom på planet, och bläddrade lite. Tullpolisen hade tydligen gripit någon som försökt gömma narkotika i ett tygstycke indränkt i vinäger. Några jullovslediga ungdomar hade tänt eld på en bil. Den senaste ishockeymatchen hade gått bra, så bra att den tog upp flera sidor. Klara stoppade ner tidningen i fickan på stolsryggen framför. Hon kunde fortfarande inte fatta att det var sant, att hon satt här 16
uppe i luften, på väg mot värmen. Solen hade visat sig redan när planet skar igenom det täta molntäcket över Landvetter flygplats, men nu var det svart ute. Tidsskillnaden gjorde att det redan blivit natt. Det var många timmar kvar innan de skulle landa och hon borde försöka sova. Allt hade gått så snabbt från det att hon fick veta att hon skulle få följa med tills hon satt på planet. Det hade känts konstigt att packa ner sommarkläderna i väskan. Överst hade hon lagt den nya bikinin. Pappa hade kommit hem med en apotekskasse full med solskyddskrämer, myggmedel, magmediciner och flera andra salvor och tabletter som kunde vara bra att ha. Hon hoppades att hon hade fått med allt. Det var svårt att tänka klart när allt var så bråttom. Rut hade ringt från sin kusin för att höra om hennes hus stod kvar. Det var i alla fall det hon sa. Klara undrade vad hon skulle ha sagt om huset verkligen hade varit borta. Uppbrunnet 17
eller bortsprängt. Men det stod naturligtvis kvar. ”Vad säger du, tös, ska du ut och fara och flyga igen? Ända till Thailand?” Rut hade låtit häpen och en aning missbelåten. ”Men … Du skulle ju ta in min post! Hur ska det nu bli med den saken?” Klara hade föreslagit att hennes föräldrar kunde ta hand om posten. Men Rut hade inte låtit sig lugnas. ”Tänk om du råkar i klistret igen? Du brukar ju alltid hamna i farligheter när du reser med den där Isabella Silverknorr. Om du nu så gärna ville ut och se dig omkring kunde du ju lika gärna följt med mig hit till Säffle! I Thailand har de så mycket kryddor på maten att man inte känner smaken på det man äter!” Det hade tagit en stund för Klara att övertyga Rut om att hon faktiskt hellre ville åka till Thailand än till Säffle. Mycket hellre. Och att hon inte tänkte avstå från sin resa på grund av Ruts post när mamma och pappa lika gärna kunde ta in den. Till sist gav Rut med sig. 18
”Jaja, friskt vågat, hälften vunnet! Du verkar ha fått blodad tand för det där med äventyr! Lova att komma in och hälsa på så fort du kommer tillbaka. Och var nu försiktig.” Klara hade lovat både att vara försiktig och att hälsa på när hon kom tillbaka. En kaffestund hos Rut såg hon fram emot. Och en hembakad kardemummabulle. Hon hade ringt Malin också och sagt hej då. Där blev reaktionen annorlunda. ”Va? Får du åka till Thailand? Fusk! Dit vill jag också! Jag ska prata med mamma och pappa.” Sedan hade Malin svalt sin avundsjuka och önskat Klara trevlig resa och Klara hade lovat att köpa med något fint hem till henne. Måndagen kom och mamma och pappa hade följt henne ut till hallen. ”Var nu riktigt, riktigt försiktig”, sa pappa. ”Ha det nu riktigt, riktigt skönt” sa mamma. En kraftig smäll hördes, som ett skott. Alla tre hoppade till. 19
”Vad var det?” sa pappa. Klara slog upp ytterdörren och fick en skymt av ett par springande ben som försvann runt hörnet. Hon sniffade i luften. Det luktade bränt. ”Titta!” Mamma pekade mot grannhuset. ”Ruts brevlåda!” Mycket riktigt. Ruts brevlåda hade flugit av sin hållare, locket hängde löst i ena gångjärnet och det låg gröna plastbitar överallt. Just då bromsade familjen Silverknorrs bil in utanför grinden. Klara hade fått bråttom att krama om föräldrarna och ge Rune en klapp och nu satt hon på planet. Bella hade somnat bredvid henne. Klara gäspade. Hon undrade vad Rut skulle säga om det där med brevlådan. Var skulle brevbäraren nu lägga posten? Någon måste ha stoppat en nyårssmällare i den. Tänk om Rut skulle tycka att det var hennes fel … Ögonlocken blev tunga. Snart kunde hon inte hålla dem uppe.
20
3. Luften var fuktig och varm. Ändå var klockan bara strax efter nio på förmiddagen. De hade stått i kö länge för att komma igenom passkontrollen, men sedan hade det gått snabbt att få tag i en taxi som skulle ta dem till hotellet. Bilen hade varit luftkonditionerad och sval, men nu var de framme och den heta luften hade slagit emot dem när de kom ut. Det kändes konstigt att allt fortfarande var regnigt, grått och kallt hemma i Sverige. Och mörkt. Klara tittade sig omkring. Några asiatiska kvinnor i mörk dräkt med portfölj i handen försvann in igenom en dörr. Det doftade sött och tungt. Receptionsdisken var lång och blänkande och allt såg så rent ut att Klara knappt vågade röra sig. En stor tropikfläkt surrade ljudlöst ovanför och en fågel som befann sig 21
någonstans på en av bjälkarna under taket gav upp en vacker melodi, nästan som om den hälsade dem välkomna. En thailändsk man satte leende ihop händerna framför sig och bugade lätt. ”Det är så man hälsar här”, viskade Bella. Klara och Bella fick ett eget rum vägg i vägg med Karls och Louises. ”Så har vi lite koll på er”, sa Karl. Värsta lyxen, tyckte Klara. I hennes familj brukade de alltid dela på ett stort familjerum. Eller litet för den delen. Oftast hamnade hon i den skrangligaste extrasängen eller den obekvämaste bäddsoffan. Men nu hade hon och Bella en enorm dubbelsäng att dela på, större än mammas och pappas där hemma. Allt var skinande rent i rummet också. Nästan skrämmande rent. Tänk om de smutsade ner något! Klara gick fram och öppnade altandörren och vände sig mot Bella med ett stort leende. Utanför fanns den förväntade uteplatsen med lite extra lyxiga och bekväma möbler. Direkt 22
från uteplatsen ledde en trappa rakt ner i poolen! De skulle kunna börja varje morgon med ett dopp! ”Sisten i vattnet är en mespropp!” Bella öppnade sin resväska och började slita ut kläderna på jakt efter en bikini. För en gångs skull var det Klara som vann. Hennes nya bikini låg allra överst och hon bytte snabbt om och kastade sig i det ljumma vattnet. ”Men skynda dig då! Vilken tid det tar!” Bella såg trumpen ut. Men allt det sura verkade sköljas bort i vattnet. Snart låg de båda och flöt under en blommande buske som doftade tungt, nästan som parfym. ”Tänk på alla där hemma nu!” sa Bella. ”I regnet och rusket.” Klara tänkte. Hon tänkte på stackars mamma och pappa som jobbade och på Rut som skulle komma hem från Säffle och upptäcka att hennes hus stod kvar men att brevlådan flugit i luften. Sedan tänkte hon på Malin och kusin Stella. Fast de båda hade nog roligt hemma hos 23
Stella, trots dåligt väder. Om Klara kände dem rätt höll de på att fotografera sig själva i olika kläder. Eller också satt de och tittade på bilder av snygga killar. Hon fnös. Så kom hon att tänka på Albin från klassen. Hon intresserade sig inte för killar. Men ibland … Äsch. Hon ruskade på sig så att vattendropparna stänkte. ”Nu ber vi om pengar till dricka”, sa Bella. ”Jag är törstig.”
24
4. Klara gnuggade sig i ögonen. Hon började vänja sig vid den fuktiga, varma luften som slog emot henne varje gång de klev ut ur det svala rummet. Det var nästan som att öppna dörren till en bastu. Hon var sömnig och såg att Bella också gäspade. Båda hade sovit några timmar under eftermiddagen. Flygresan och tidsskillnaden hade gjort dem trötta. Nu skulle de äta middag inne i Ao Nang. Utanför hotellet stod tuktukförarna på rad och ville få dem att åka med. ”Vad säger ni? Promenera eller åka tuktuk”? Karl vände sig mot dem. ”Tuktuk?” ropade en av männen genast. Han pekade på sin kärra och log glatt. Klara tänkte på pappas ord om att vara för25
siktig. Kanske var det bäst att de promenerade? Men hon hann inte öppna munnen. ”Tuktuk”, ropade Bella. ”Det är kul!” ”Tuktuk”, nickade Louise och höll handen över magen. Den började bli ordentligt stor. ”Tuktuk”, sa mannen nöjt och visade att de skulle akta så att de inte slog huvudet i takstången när de klev på. Sedan vände han sig om: ”Somboon.” ”Som vad?” undrade Louise. ”Somboon. Mitt namn”, sa mannen. Alla skrattade och nickade och presenterade sig. ”Och den där?” sa Somboon och pekade på Louises mage. ”Den ja!” sa Louise. ”Vi vet inte om det är en tjej eller kille.” Alla hade blivit förvånade när Bellas mamma var gravid, hon själv också. Hon var inte så ung och hade inte trott att hon kunde få fler barn. Bella var nöjd. Hon hade alltid önskat sig ett syskon, helst en storasyster, men det var ju lite svårt att ordna det nu, så hon fick väl nöja sig 26
med en lillasyster, eller i värsta fall en lillebror. Karl och Louise var också glada över att få ett sladdbarn. Fast enligt Bella gnällde Louise en del över den växande magen. Nu satt de i tuktuken och Somboon gasade på för fulla muggar. Klara upptäckte att det var riktigt kul och bara lite otäckt när de for ut rakt framför en bil som tutade ilsket på dem. Men Somboon tutade bara tillbaka, skrattade och gav ännu mer gas och familjen Silverknorr såg hur avslappnade ut som helst. Klara tänkte på pappa Pelle där hemma. Tur att han inte såg henne nu. Hon lutade sig tillbaka i sätet och tog ett stadigare grepp om stången. Men nu bromsade Somboon in vid trottoaren och de klev hukande av. De var framme i byn. Karl betalade och pekade på en restaurang. ”Jag har för mig att den är bra”, sa han. ”Men det var förstås några år sedan jag var här.” Alla rätterna hade konstiga namn som började på Poh, Tom, Pad eller Keang. Det thailändska alfabetet bestod av obegripliga, snirkliga 27
krumelurer, men allt var översatt till engelska också. Karl och Louise beställde in lite av varje och snart satt de med tallrikar fulla av vårrullar, nudlar, ris och wokad kyckling och en soppa som hette Tom Yam. Klara och Bella fick smaka lite, men storknade av den starka smaken, som satt kvar på tungan jättelänge, trots att de drack massor av vatten. ”Vill ni ha mer?” undrade Karl. Båda skakade häftigt på huvudet. ”Nej, tack”, sa Klara försynt och alla skrattade. ”Jag är verkligen trött”, sa Louise när de var mätta. ”Kan vi åka till hotellet nu?” ”Hinner jag ta en kopp kaffe först?” undrade Karl. ”Helst inte. Jag mår inte så bra.” Louise var vit i ansiktet. ”Inga problem. Jag kan ta kaffe vid hotellet. Det ligger en enkel restaurang precis bredvid. Så kan tjejerna få efterrätt där.” Karl tog upp plånboken och en servitör kom genast fram till bordet. ”Jag ska ju jobba i morgon, men 28
jag bokar in en elefantritt åt er. Orkar du följa med, älskling?” ”Och rida elefant?” Louise tittade ner på sin mage. ”Nej, du behöver inte rida! Följ bara med tjejerna i bussen dit, så kan du dricka te medan de andra rider.” ”Det ska nog gå bra”, sa Louise. ”Jag tar med en bok, så kan jag sitta i skuggan och läsa.”
29
30