siesta hela veck an
Som a lltid vid zinkbaren på Café Siesta var det strax före stängningsdags man började få vittring på de bästa historierna. Åtminstone tyckte jag det när det var dags att gå. Men ännu var kranarna öppna och stolarna ej uppställda på borden i den lilla bistron på hörnet av Hjorttackegatan och Långgårdsgatan. Den mörkhåriga kvinnan i röd klänning spände blicken i mig. Det hade hon inte mycket för; bortsett från att jag var trött på henne och hennes eviga stirrande satt hon på duk och inom ram på väggen längst in i lokalen. Intill mig stod däremot en livs levande kvinna och smuttade på ett glas vitt. Det var något bekant över henne, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Vi inledde en konversation. Hon talade engelska med fransk brytning och jobbade som make up-artist, berättade hon. ”I’m also a make up-artist”, sa jag. ”I make up stories.” ”Hmmm… så du skriver fiktion?” ”Ja.” ”Ingen sanning alls?” ”Oroväckande mycket.” ”Och verkligheten?” ”Precis som du behöver jag ett ansikte att utgå från. Ett enda ansikte. Det räcker.” Hon log. Blicken gick inte att ta miste på. Den var som en skimrande bro av tillförsikt, som någon uttryckt saken. En av mina favoritbistroer i Paris heter för övrigt ”Tout Va Mieux” – allt blir bättre, det löser sig. Det tycker jag om. Och på väggen i bokhandeln Shakespeare and Company i samma stad står en devis som också alltid får mig vänligt stämd: 7
Be not inhospitable to strangers lest they be angels in disguise. Var icke ogästvänlig mot främlingar, ty de kan vara änglar i förklädnad. Frågan är om hon inte var en ängel i förklädnad, denna kvinna. Jag är beredd att satsa en slant. Undrar för övrigt hur hon såg ut i brandgul bikini. En ängel… i brandgul bikini? Det började bli sent. Ljuset från gatlyktan utanför rörde sig oroligt i vinden. En storm från Sundet var i annalkande. Men innanför fönstren rådde sämja och en stillsam munterhet. När ytterdörren då och då gick upp strök en kall, rå fläkt av hav in just som någon ny besökare letade sig in i värmen. Det var bästa tiden på dygnet. När bussarna slutat gå, telefonerna upphört med att ringa och tvättstugornas maskiner stängts av för dagen. Den magiska stunden då de inre projektorerna snurrar igång just som filmmusiken tonar fram från ingenstans.
8
Jag va r sj u t ton år och hade skickats till Bretagne över sommaren för att lära mig franska. Det gick inget vidare. Jag var ensam mesta tiden. Tittade solen fram, gick jag till stranden. Inte så långt från där jag bredde ut min handduk brukade en mörkhårig kille något år äldre än jag slå sig ner på sin. Han hade en akustisk gitarr. För det mesta rörde han den inte men ibland knäppte han lite förstrött och slog med handflatan mot gitarrkroppen. Jag låg på min handduk en bit bort och begrundade mitt öde. Själv spelade jag piano hemma – till vilken nytta här? En gitarrist kunde med musiken som inkörsport väcka omvärldens intresse på en sekund. Jag kunde på sin höjd berätta att jag spelade piano. Något ingen frågade om. Vem skulle det vara? Efter någon veckas strandliv råkade jag passera gitarrkillen på min väg förbi och kommenterade hans gitarr. Jag minns inte hur orden föll men han svarade vänligt och jag flyttade raskt över min handduk och så var vi handduksgrannar på playan. Killen, vars namn jag glömt, var spanjor och bodde i Paris. Han var den förste latinolover jag sett på nära håll. I aktion. En riktig strandraggare. Han hade ett och annat att lära ut: ”Oavsett var man befinner sig”, sa han, ”finns det alltid någon som är den ’snyggaste tjejen’ på ett ställe”. Och henne skulle man rikta all sin energi på. ”Det är en killes inbyggda driftsimpuls”, hävdade han – det naturliga urvalet. På vår bit av stranden var skönhetsdrottningen en tjej med svallande svart hår, fina former och brandgul bikini. De franska pojkarna jagade varandra, brottades, hällde sand i varandras badbyxor och retades i närheten – allt för att väcka hennes upp9
märksamhet. Men min handduksgranne gjorde inget av detta. Han drog lite över strängarna på sin gitarr, trummade på locket och lade den under nacken som huvudkudde. Själv gick jag till tidningskiosken uppe på kajen och köpte musiktidningar som jag bläddrade i och försökte förstå den franska texten. Det var svårt. Enligt min spanske vän var det onödiga utlägg. Musikintresset skulle inte ta intellektuella former, predikade han. ”Du måste bestämma dig för vad musik är.” Och så blev han tankfull. ”Gitarr. Det är det som är grejen, bland flickorna. Tror du att de kommer hit för att låna dina tidningar, dumsnut?” På eftermiddagarna spelade ungdomarna från trakten volleyboll nedanför ett av hotellen. Jag tittade längtansfullt bort mot de kurviga flickkropparna som hoppade och studsade vid nätet. Spanjoren bevärdigade dem knappt med en blick ens, han drog lite förstrött över strängarna i stället och knäppte på trälocket. Efter två veckor hade jag fortfarande inte hört honom spela en enda låt. En dag kom en av tjejerna fram till oss. Det var inte hon i brandgul bikini. Det var en av dem som spanjoren ansåg tillhörde andrasorteringen. ”Kan du inte spela något”, bad hon. ”Tja”, sa spanjoren och kursiverade ögonbrynen. Så tog han upp en lapp med små krumelurer på, studerade lappen, skruvade på stämskruvarna och slog an ett ackord. Det lät besynnerligt. I detsamma seglade ett mörkt moln upp på himlen och täckte nu solen. ”Äh”, sa spanjoren. ”Det blir nog inte mer i dag.” Han reste sig, tog gitarren under armen och drog mig med upp i gränden. ”Henne ska du inte spilla krut på.” Så skildes vi vid gathörnet. Nästa dag var vi nere samtidigt, spanjoren och jag. Inte många andra var på stranden. Men ”den brandgula” var där ensam. En solstolsuthyrare i närheten jobbade hårt för att få kontakt 10
med henne. Jag hade gett upp. Men spanjoren knäppte lite på strängarna och trummade på locket. Strax närmade sig flickan. Hon slog sig ned hos min handduksgranne och började prata. Spanjoren var student och bodde i Paris, hörde jag honom säga. ”Spelar du”, frågade hon och petade med sina röda naglar på gitarren. ”Javisst”, sa spanjoren. ”Kom, låt oss gå upp i hotellbaren. Jag bjuder på en pastis.” Sagt och gjort. Jag satt ensam kvar. Vinden drog över stranden. Solstols uthyraren gav mig en trött, uppgiven blick av samförstånd. Han var i 50-årsåldern och såg ut som en överviktig, fårad Casanova med sin slokande mustasch och blå skärmmössa. Jag öppnade en av mina musiktidningar och fördjupade mig i en artikel om Chopins nocturner. Nästa dag var jag redan på plats när spanjoren dök upp. ”Blev det nåt?” frågade jag när han brett ut sin handduk på det vanliga stället. ”Det kan du lita på.” ”Jaha. Vad spelade du för att få hennes hjärta att smälta?” ”Inget.” ”Men…” ”Jag kan inte spela.” Jag häpnade. Jag satt länge och tittade på honom under lugg där han nöjt lade sig tillrätta med gitarren vid sin sida. ”Men lappen. Vad är den till för?” ”Det är en teckning av hur stämskruvarna stod när jag fick gitarren från musikaffären. Jag ritade av dem för att åtminstone kunna stämma instrumentet.” ”Och… du blev inte avslöjad?” ”Det var inte musiken hon var intresserad av.” Jag vände mig ut mot havet och lutade hakan i händerna. När allt kom omkring kanske musik inte ens var något man lyssnade till. 11
”cellphones r inging in the pock ets of the dead” Raden om terrordåden i Madrid satt kvar i huvudet efter Willie Niles konsert. Jag tog mig in bakom scenen på musikpuben Sankt Gertrud för att växla ett par ord med den 61-årige rockaren från New York. Han hade också framfört en färsk ballad om en modern resa genom ett sargat Amerika i finanskrisens kölvatten: American trip. Den var inget mindre än en blivande klassiker. Låten skulle inkluderas på hans nästa cd. ”Jag vet inte vem som skall vara med på studioinspelningen, Bob eller The Boss.” Bruce ”The Boss” Springsteen hade alltid haft Willie Nile som idol och Dylan och Willie kände tydligen varandra. Willie var helt klädd i svart. Det var först på nära håll som hans ålder gick att avgöra. En lång svartlockig hårman och en smal kort kropp gav ett förrädiskt ungdomligt intryck. Vi pratades vid och han verkade chosefri och rak. Tyvärr hade Willie inte möjlighet att följa med till Siesta, han skulle ta ett tidigt flyg till New York nästa dag så jag begav mig hemåt i sällskap med Skruven, som också varit på konserten. Vi bodde bägge på Gamla Väster, denna by i staden Malmö. När vi kom till hörnet vid Siesta, och misstroget kunde konstatera att det var stängt, bjöd Skruven hem mig för en sängfösare. Vi vandrade längs de blänkande stenlagda gatorna. Hösten hade ännu inte lagt sordin på livet. Från ett öppet fönster hördes festmusik. Det var milt och fuktigt. Gula löv hade svepts in av vinden från Slottsparken och en våt dimma hängde vid gatlyktorna som sockervadd på pinnar. På Repslagaregatan gick vi in 12
i 10:ans portgång, uppför en halvtrappa och så var vi framme. Man kanske skulle få för sig att Skruven erhållit det smeknamnet för sitt yrkesmässiga bruk av skruvmejsel – han jobbar som tapetserare och klär om möbler – men det var en lockig frisyr i barndomen som var upphovet. Numera har frisyren tunnats ut och skruvlockarna är ett minne blott. Skruven är ensamstående pappa. I lägenhetens enda sovrum huserar yngste sonen Olle. De andra är utflugna. Själv bäddar han i vardagsrummet. Nu var Olle hos sin mamma. ”Vi sätter oss i köket.” Han hällde upp resterna ur en flaska San Felipe och så slog vi oss ner vid matbordet. ”De är ett släkte för sig, amrisarna.” ”Vad tänker du på?” ”Störst, bäst och vackrast. För tio år sedan tog konsertarrangören på Kulturbolaget, Totte, kontakt med mig. Han berättade att han skulle lägga upp en svensk turné med den svarte sångaren Solomon Burke.” ”Soulkungen.” ”Just det. Och det var det saken gällde. Burke hade fått inskrivet i kontraktet att han ville sitta på scenen i en kungatron.” ”En kungatron?” ”Ja, de är galna, det är ju det jag säger. Totte ville att jag skulle bygga en tron som Solomon kunde ha på Sverigeturnén. Så jag googlade på vad som skiljer en kungatron från en drottningtron och det var mer än vad man kunnat tro. En annan krona. Men storleken framför allt.” ”Jaha, men hur visste du måtten…?” ”Det var det som var kruxet. Vi hade krismöte på Siesta, Totte, jag och Doktorn.” Doktorn är Gamla Västers musikorakel, en bohemisk 70-talsnostalgiker med rykte som Dracula: Sover om dagen och dricker om natten. Dock inte blod. ”Vad kom ni fram till?” 13
”Vi visste att han var stor som ett hus. Men vad betyder det i centimeter? Skulle sitsen vara åttio eller hundra centimeter. För att vara på den säkra sidan gjorde jag den en meter bred om rumpan.” Skruven byggde, sågade och sandpapprade. Kronan försågs med ädelstensliknande slipade glaskulor. Så kläddes skumplastdynor med röd sammet och sprayades med guldfärg. Den var knappt torr när de skickade iväg den till Uppsala, där första konserten skulle äga rum. Efter uppträdandet ringde Solomon Burke och var lyrisk. Äntligen hade han fått den tron han förtjänade, skrek han i luren. Ett antal spelningar senare var det avslutning i Malmö. På Kulturbolagets scen vid Bergsgatan. Då hade Solomon Burke blivit så förtjust i tronen att han inte ville skiljas från den. Turnéledaren ringde. ”Kan den delas på mitten så att vi kan ta med delarna på resten av världsturnén. Solomon Burke vill ha med den till varje pris.” ”Det blir svårt”, sa Skruven. ”Jävligt svårt. Den är inte byggd för att delas på mitten.” Men Burke ville inte höra några invändningar. Tronen skulle delas. Punkt slut. Skruven fick i ilfart cykla till KB och såga itu tronen och förse den med en ställning som gjorde att den kunde monteras ihop i ryggen. Det tog sin tid. Skruven fick bråttom. Hemma väntade sonen Olle på middag. Han hade precis kommit inom dörren och satt på ett uppkok spagetti när telefonen ringde. Det var Solomon Burke som just anlänt, jublande glad. Och nu bad han Skruven att genast komma tillbaka till KB för att vara med i ett inslag som skulle bandas för Sveriges Television. ”Har inte tid men jag kommer till konserten så får vi snacka efteråt”, sa Skruven och lade på. När spagettin var al dente och köttfärssåsen klar slog sig Skruven ner med sonen, öppnade en flaska rött och pustade ut. En 14
timme senare var han flåsande på väg genom stan på cykel igen. Det hade hunnit samlas horder av människor utanför entrén på Bergsgatan. Men Totte lotsade förbi honom och Skruven sjönk utmattad ner på en stol i folkhavet. Så började konserten. Solomon Burke gick på knock. Han trollband publiken i en och en halv timme, åmade sig på tronen, svettades och kastade med huvudet till orkesterns stadiga basgångar och sugande blåsriff. Solomon Burke gjorde verkligen skäl för sin titel. Han vaggade, ylade, grät och viskade i mikrofonen som en trånsjuk kalv. Och massorna dompterades. De klassiska hitsen radades upp, en efter en. Luften var tät som i en finsk bastu. Så plötsligt var allting över. Med ringande öron tog sig Skruven förbi vakterna. Nu var det rendez-vous med den store. I turnébussen. Totte presenterade honom. ”This is Skruven, the throne builder.” Solomon Burke stannade upp och kastade fram sin enorma högernäve. Skruven tog den. Den var blöt som en trasa och stank luktegott. ”So you are the throne maker”, sa Solomon Burke och taxerade Skruven med blicken. ”Why didn’t you come for the television interview?” Skruven slog ut med händerna och urskuldade sig med att han hade varit tvungen att laga middag till barn därhemma. ”How many kids do you have”, frågade Solomon Burke. ”Not as many as you. Only four.” Skruven hade på något sätt fått veta att Solomon Burke var far till minst tjugo barn. Denna påminnelse föll inte i god jord. Managern – ett utav Solomons tre barn som jobbade med produktionen – stelnade till och Solomon själv blev tyst och frånvarande. Sjönk ner på ett passagerarsäte och skakade på huvudet. Tanken på att en man skulle avstå från teveexponering för att i stället laga mat åt ett barn tycktes honom fullständigt bisarr. Han såg förvirrat ut genom fönstret på detta egendomliga kalla land. Strax ackompanjerades Skruven ut ur turnébussen. 15
Audiensen med kungen var över. ”Den där tronen åkte med och man kan se den på Youtube från hela världen. Hans manager lovade skicka något som tack men det kom aldrig något. Ett par år senare fick jag höra att soulkungen dött på flyget mellan Los Angeles och Amsterdam. Det ryktades att han då vägde så mycket att man var tvungen att såga honom i två delar för att kunna kremera honom. Annars hade man inte fått in honom i ugnen. Det måste ha varit ett helvete. Man är inte byggd för att delas på mitten.”
16