Vishetens natt
ISBN 978-91-8662-903-8 Författare: Marguerite Yourcenar © Éditions Gallimard, 1968 / 2 017 Originaltitel: »L’Œuvre au Noir« Originalförlag: Éditions Gallimard Förord: © Lena Kåreland, 2 017 Författarens efterskrift: Först publicerad i den franska originalutgåvan, 1968 Översättning: © Karin Landgren, 1969 / 2 017 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion & Baskerville Classico Tryck: ScandBook, EU, 2 017
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Marguerite Yourcenar
Vishetens natt Översättning av Karin Landgren
Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . v i i Ett kringflack ande liv . . . . . . . 13 Stora landsvägen . . . . . . . . . . . . . . 17 Zenons barndom . . . . . . . . . . . . . . 24 Sommarlovet . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Festen på Dranoutre . . . . . . . . . . . . 47 Uppbrottet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Folkets röst . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Döden i Münster . . . . . . . . . . . . . . 65 Huset Fugger i Köln . . . . . . . . . . . . 84 Samtal i Innsbruck . . . . . . . . . . . . . 102 Henri-Maximiliens levnad . . . . . . . . 127 Zenons sista resor . . . . . . . . . . . . . . 134 Ett stilla liv . . . . . . . . . . . . . . . 143 Återkomsten . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 Avgrunden . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 Priorns sjukdom . . . . . . . . . . . . . . 185 Det otyglade köttet . . . . . . . . . . . . . 210 Vandring på stranden . . . . . . . . . . . 232 Fällan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255 Fängelset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263 Anklagelseakten . . . . . . . . . . . . . . . 267 Ett ståtligt hus . . . . . . . . . . . . . . . . 291 Kanikens besök . . . . . . . . . . . . . . . 300 Zenons död . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 Efterskrift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323
Jag har inte givit dig ett eget ansikte eller en egen plats, inte heller någon gåva som särskilt utmärker dig, o Adam, på det att du av egen kraft må önska, vilja och äga ditt ansikte, din plats och dina gåvor. Naturen håller andra arter inom gränser som jag har fastställt. Men du, som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val, åt vilket jag har överlämnat dig. Jag har satt dig mitt i världen, för att du bättre må kunna överblicka vad världen innehåller. Jag har varken skapat dig himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig, för att du själv, som en god målare eller en skicklig skulptör, må fullborda din egen form. P ico del l a M ir a n dol a Om människans värdighet
Stora landsvägen H e n r i - M a x i m i l i e n L i g r e var på väg till Paris i korta dagsmarscher. Om stridigheterna som ställde kungen i harnesk mot kejsaren visste han ingenting. Han visste bara att den fred som hade slutits endast några månader tidigare redan var nött i kanten som en sliten klädnad. Det var allmänt bekant att Frans av Valois alltjämt sneglade åt Milano, som en försmådd friare åt sin sköna. Man hade hört från tillförlitliga källor att han i tysthet arbetade på att utrusta och samla en helt ny armé på gränsen till Savojen, och att den skulle dra till Pavia och ta tillbaka hans förlorade sporrar. Henri-Maximilien, som blandade brottstycken av Vergilius med sin fader bankirens torra reseberättelser, tyckte sig bortom de ispansrade bergen se kolonner av ryttare på väg ner mot vida, bördiga landskap, sköna som en dröm; han såg rödbruna slätter, bubblande källor, drickande vita hjordar, städer utsirade som smyckeskrin och fulla av guld, kryddor och gyllenläder, allesammans rika som stapelstäder och högtidliga som kyrkor; trädgårdar fyllda av skulpturer och salar fyllda av sällsynta manuskript; kvinnor klädda i siden, som välkomnade den store fältherren; utsökt mat, raffinerade utsvävningar och på bord av silver, i flaskor av venetianskt glas, en fyllig gnistrande malvoisie. Några dagar tidigare hade han utan saknad lämnat sitt barndomshem i Brügge och sin framtid som köpmansson. En halt sergeant som skröt med att han hade tjänstgjort i Italien under Karl V I I I :s tid hade en kväll skildrat sina hjältedater och beskrivit de flickor han hade tagit och de säckar med guld han hade stulit i plundrade städer. Henri-Maximilien hade betalat för hans skrävel med en kruka vin på tavernan. 17
Hemkommen hade han tänkt att nu var det dags för honom att se sig om i världen. Den blivande konnetabeln tvekade mellan att ta värvning i kejsarens eller den franske kungens trupper. Det slutade med att han kastade krona och klave om saken, och kejsaren förlorade. En tjänarinna skvallrade om hans förberedelser för resan. Henri-Juste började med att tilldela den förlorade sonen några kraftiga örfilar, men blidkad vid åsynen av sin yngste, som i lång barnklänning leddes i sele på mattan, önskade han sedan med ett skämt sin äldste förlig vind på färden till de franska galenpannorna. Driven dels av faderskänslor, dels av fåfänga och lust att inför sig själv visa sin makt lovade han sig att i sinom tid skriva till sitt ombud i Lyon, mäster Muzot, och be honom rekommendera den obändige sonen hos amiral Chabot de Brion, som var upp över öronen skuldsatt i Ligrebanken. Förgäves skuddade Henri-Maximilien familjefirmans stoft av sina fötter – man är inte för intet son till en man som efter behag höjer och sänker priset på sina handelsvaror och lånar pengar till furstar. Den knoppande hjältens mor fyllde hans fickor med vägkost och smög i tysthet åt honom respengar. När han red förbi Dranoutre, där fadern hade en lantgård, övertalade han förvaltaren att låta honom byta ut sin häst, som redan haltade, mot det vackraste djuret i bankirens stall. Denna häst sålde han redan i Saint-Quentin, dels för att den ståtliga springaren som genom ett trollslag ökade summan på värdshusvärdarnas griffeltavlor, dels för att detta alltför bekväma färdsätt hindrade honom från att till lystmäte njuta landsvägens fröjder. För att skona sin kassa, som rann genom fingrarna på honom snabbare än man skulle trott, åt han tillsammans med formännen härsket fläsk och kikärter på usla härbärgen och sov om natten på halm, men sedan bjöd han laget runt och spelade kort och förlorade därvid villigt vad han hade sparat genom att undvika bättre kvarter. Alltemellanåt erbjöd honom en gästfri änka på en avsides belägen gård en beta bröd och sin säng. Han glömde inte litteraturen, ty hans fickor tyngdes av små volymer 18
i lammskinnsband, vilka han som förskott på sitt bröstarv hade tagit i biblioteket hos sin morbror, kaniken Bartolomeus Campanus, som samlade böcker. Vid middagstiden kunde han ligga utsträckt i gräset och skratta för full hals åt något av Martialis latinska skämt eller också satt han med drömmande håg och spottade i en pöl och tänkte på någon diskret och vis dam, åt vilken han, i likhet med Petrarca, i sonetter skulle ägna sin själ och sitt liv. Han halvsov, hans skor pekade mot himlen som kyrktorn, den höga havren var ett kompani landsknektar i gröna rockar, en vallmo var en vacker flicka i skrynklig kjol. Ibland låg den unge jätten framstupa på marken och sov. Han väcktes av en fluga eller av klockan i närmaste bykyrka. Med mössan på sned, med halmstrån i sitt gula hår, med sitt långa, skarpa ansikte och den väldiga näsan brynta av sol och kallt vatten marscherade Henri-Maximilien muntert mot äran. Han skämtade med de mötande och frågade efter nyheter. När han lämnade La Fère, gick en pilgrim framför honom på hundra famnars avstånd. Han gick fort. Henri-Maximilien som saknade någon att tala med skyndade på stegen. »Bed för mig i Compostella«, sade den jovialiske flamländaren. »Ni har gissat rätt«, sade pilgrimen. »Det är dit jag är på väg.« Han vände på huvudet under den bruna kapuschongen, och Henri-Maximilien kände igen Zenon. Den magre unge mannen med den långa halsen tycktes ha vuxit en aln sedan deras senaste eskapad på höstmarknaden. Hans vackra ansikte var blekt och tärt, och i hans gång fanns en otyglad brådska. »Var hälsad, kusin!« utbrast Henri-Maximilien glatt. »Kani ken Campanus väntade hela vintern på dig i Brügge, rector magnificus i Louvain sliter skägget av sig av oro för din borto varo, och plötsligt uppenbarar du dig i en vägkrök som jag vet inte vad.« »Abboten i S:t Bavo i Gent har skaffat mig en tjänst«, svarade Zenon försiktigt. »Har jag inte i honom en beskyddare 19
som man inte behöver skämmas för? Men berätta du i stället varför du vandrar omkring som en tiggare på landsvägarna i Frankrike.« »Det kanske du har del i«, svarade den yngre av de två vandringsmännen. »Jag har övergett min fars kontor på samma sätt som du har övergett den teologiska fakulteten. Men när du nu har lämnat en rector magnificus för en abbot med biskops värdighet…« »Du skämtar«, sade den unge teologen. »Man börjar alltid med att vara någons famulus.« »Då bär jag hellre hakebössa«, sade Henri-Maximilien. Zenon gav honom en föraktfull blick. »Din far är tillräckligt rik för att köpa dig kejsar Karls bästa landsknektskompani«, sade han, »förutsatt att ni båda finner krigaryrket vara en lämplig sysselsättning för en människa.« »De landsknektar som min far kan köpa mig tilltalar mig lika mycket som abbotarnas prebenden faller dig i smaken«, svarade Henri-Maximilien. »Och dessutom är det bara i Frankrike som man vet att uppvakta damerna.« Hans skämt vann inte gillande. Den blivande fältherren stannade för att köpa en näve körsbär av en bonde. De satte sig vid vägkanten för att äta. »Du ser sannerligen ut som en dumsnut«, sade Henri-Maxi milien och tittade nyfiket på pilgrimsdräkten. »Ja«, sade Zenon. »Men jag var trött på de torra böckerna. Jag föredrar att stava på en text som rör sig: tusen romerska och arabiska siffror, bokstäver som ibland löper från vänster till höger, som våra skrivares, ibland från höger till vänster, som i orientaliska manuskript. Överstrykningar som är pest eller krig. Rubriker skrivna med rött blod. Och överallt tecken, och här och där fläckar som är ännu egendomligare än tecknen… Kan det finnas en lämpligare dräkt för den som vill färdas obemärkt?… Mina fötter strövar omkring på jorden som malar i en tjock psalmbok.« »Inte mig emot«, sade Henri-Maximilien frånvarande. »Men 20
varför går man till Compostella? Jag har svårt att tänka mig dig bland de feta munkarna som sjunger i näsan.« »Hu«, sade pilgrimen. »Vad har jag att göra med latmaskar och åsnor? Men jakobiternas prior i León sysslar med alkemi. Han har brevväxlat med vår gode morbror, kaniken Bartolomeus Campanus, den fadda idioten, som ibland liksom av misstag vågar sig utom gränserna för det tillåtna. Abboten av S:t Bavo har i sin tur brevledes övertalat honom att bibringa mig vad han vet. Men jag måste skynda mig, han är gammal. Jag fruktar att han snart glömmer vad han kan och dör innan jag har hunnit fram.« »Han kommer att ge dig rå lök att äta och låta dig skumma hans svavelkryddade kopparsoppa. Nej tack! Jag tänker skaffa mig bättre mat för en billigare penning.« Zenon reste sig utan att svara. Henri-Maximilien spottade ut de sista kärnorna och sade: »Freden hänger på ett hår, broder Zenon. Furstarna tar ifrån varandra landsändar som fyllbultarna på krogen grälar om matskålarna. Här har vi Provence, denna härliga honungskaka, där Milano, denna läckra ålpastej. Någon smula av allt detta goda kunde väl hamna i mitt gap!« »Ineptissima vanitas«, sade den unge klerken torrt. »Dårskap och fåfänglighet. Lyssnar du fortfarande på munväder?« »Jag är sexton år«, sade Henri-Maximilien. »Om femton får man väl se om jag av en händelse är Alexander den stores like. Om trettio år vet man om jag kan jämföras med salig Caesar. Ska jag slösa bort mitt liv på att mäta upp kläde i en butik vid rue aux Laines? Det gäller att vara människa.« »Jag är tjugo år«, räknade Zenon. »I bästa fall har jag femtio år av studier framför mig innan mitt huvud förvandlas till en dödskalle. Hämta dina drömmar och hjältar hos Plutarchos, broder Henri. För mig gäller det att vara mer än människa.« »Jag går till Alperna«, sade Henri-Maximilien. »Och jag till Pyrenéerna«, sade Zenon. De tystnade. Den släta vägen mellan rader av popplar sträck21
te sig framför dem som ett litet stycke av det fria universum. Den maktberusade och den kunskapstörstande vandrade sida vid sida. »Titta«, fortsatte Zenon. »Bortom den där byn ligger andra byar, bortom det där klostret andra kloster, bortom den där fästningen andra fästningar. Varje slott av sten är en idéernas borg; varje träruckel är en tankebyggnad, och i dem alla går det till på samma sätt: livet murar in dårarna och öppnar en utväg åt de kloka. Bortom Alperna ligger Italien. Bortom Pyrenéerna ligger Spanien. På ena sidan Pico della Mirandolas land, på den andra Avicennas. Och ännu längre bort ligger havet, och bortom de väldiga vattnen, på andra kuster Arabien, Morea, Indien, Amerika. Och överallt finns dalar där läkande örter skördas, klippor med metaller som var och en symboliserar en etapp på vägen mot De vises sten, svartkonstformler mellan de dödas tänder, gudar med skilda löften, folkmassor där var och en tror sig vara universums medelpunkt. Vem är så dåraktig att han dör utan att åtminstone ha sett sig om i sitt fängelse? Som du ser, broder Henri, är jag verkligen på pilgrimsfärd. Vägen är lång, men jag är ung.« »Världen är stor«, sade Henri-Maximilien. »Världen är stor«, sade Zenon allvarligt. »Må Han som kanske är vidga människans hjärta, så att det rymmer livets fullhet.« Återigen gick de tysta. Plötsligt slog sig Henri-Maximilien för pannan och skrattade. »Zenon«, sade han, »minns du din kamrat Colas Gheel, mannen med ölstånkorna, din broder enligt Johannes? Han lämnade min gode faders verkstad, där man för övrigt dör av svält, och återvände till Brügge. Där vandrar han omkring på gatorna med ett radband kring handleden och mumlar sina Fader vår för sin Thomas själ, Thomas som dina maskiner drev till galenskap. Han kallar dig djävulens hantlangare, Judas och Antikrist. Vad hans Perrotin beträffar, vet ingen var han finns. Satan har väl tagit honom.« 22
En ful grimas vanställde den unge klerkens ansikte och gjorde honom gammal. »Struntprat«, sade han. »Vi talar inte om de där okunniga bestarna. De är vad de är, oskäligt kött, och din far förvandlar dem till guld, som du en dag får ärva. Tala inte med mig om maskiner, inte heller om folk som har mist förståndet, så ska jag inte tala med dig om ston som du sprängde på kredit för hästhandlaren i Dranoutre, eller flickor som råkade i olycka eller vinfat som du slog botten ur förra sommaren.« Utan att svara visslade Henri-Maximilien sakta en skojarvisa. Efter detta underhöll de sig om väglaget och priserna på nattlogi. De skildes vid närmaste vägskäl. Henri-Maximilien valde stora landsvägen, Zenon slog in på en biväg. Men plötsligt gjorde den yngre helt om och hann upp kamraten. Han lade handen på pilgrimens axel. »Broder«, sade han, »minns du Wiwine, den där bleka flickan som du försvarade en gång i tiden när vi andra, stygga gossar, nöp henne i stjärten på hemväg från skolan? Hon älskar dig, hon säger sig vara bunden vid dig av ett löfte. För inte så länge sedan avvisade hon en rådman som friade till henne. Hennes moster örfilade upp henne och satte henne på vatten och bröd, men hon ger inte med sig. Hon säger att hon vill vänta på dig ända till den yttersta dagen.« Zenon stannade. En sky av tvekan syntes i hans blick och försvann igen, som ångan skingras över en kolbrasa. »Kan inte hjälpas«, sade han. »Vad har jag gemensamt med henne och hennes örfilar? En annan väntar mig långt härifrån. Jag går till honom.« Han började gå på nytt. »Vem?« frågade Henri-Maximilien häpen. »Priorn i León, den tandlösa gubben?« Zenon vände sig om. »Hic Zeno«, sade han. »Jag själv.« 23
Zenons barndom Tj u g o år tidigare hade Zenon sett dagens ljus i Henri-Justes hus i Brügge. Hans mor hette Hilzonde, och hans far, Alberico de’ Numi, var en ung prelat av gammal florentinsk släkt. Messer Alberico de’ Numi med sitt långa hår hade i den första ungdomens yra lyst vid borgiernas hov. Mellan två tjurfäktningar på Petersplatsen hade han behagat tala om hästar och krigsmaskiner med Leonardo da Vinci, som då var ingenjör hos Cesare Borgia; tjugoårig hörde han med sin stränga, lysande skönhet till det fåtal unga kavaljerer som Michelangelo hedrade med sin lidelsefulla vänskap. Han upplevde äventyr som slutade med en dolkstöt, han började samla antik konst, en diskret förbindelse med Giulia Farnese var honom inte till skada. Vid Sinigagliga lockade han med list den Heliga Stolens fiender i ett bakhåll, som blev deras fördärv, och vann därmed påvens och hans sons bevågenhet. Han fick ett halvt löfte om stiftet Nerpi, men den Helige Faderns oväntade död försenade hans utnämning. Den besvikelsen – eller kanske en obesvarad kärlek, vars hemlighet aldrig blev röjd – gjorde att han en tid gick upp i botgöring och studier. Först trodde man att hans ärelystnad hade råkat på avvägar. Men den tygellöse sällen hade gripits av asketisk hänförelse. Det sades att han hade slagit sig ner i Grotta-Ferrata hos de grekiska Sankt Neilosmunkarna, i en av Latiums ödsligaste trakter, och att han under bön och meditation förberedde en latinsk översättning av La Vie des Pères du Désert. Det behövdes en uttrycklig befallning av påven Julius I I , som uppskattade hans torra intelligens, för att han i egenskap av apostolisk sekreterare skulle delta i förhandlingarna med ligan i Cambrai. Genast efter sin ankomst uppträdde han under diskussionerna med en 24
auktoritet som överträffade den påvlige legatens. Den Heliga Stolens intressen vid Venedigs delning, som han dittills knappast hade ägnat en tanke, upptog honom nu helt. Vid de fester som gavs medan ligan arbetade förde sig messer Alberico de’ Numi, klädd i purpur som en kardinal, med sådan oförliknelig värdighet att de romerska kurtisanerna kallade honom »den Ende«. Det var han som under ett häftigt meningsbyte med ciceronsk vältalighet och glödande övertygelse vann Maximilians ambassadörer för sin åsikt. När sedan ett brev från hans mor, en penningkär florentinska, påminde honom om vissa tillgodohavanden hos huset Adorno i Brügge, beslöt han att genast kräva ut dessa pengar, som han väl behövde för sin karriär som kyrkofurste. I Brügge slog han sig ner hos sitt flamländska ombud Juste Ligre, som gästfritt tog emot. Den fete mannen var djupt förälskad i allt italienskt. Han inbillade sig rent av att en av hans anmödrar under ett av de änkestånd, som tillfälligt drabbar köpmanshustrur, hade lånat sitt öra åt någon genuesisk handelsman. Messer Alberico de’ Numi tröstade sig för att han endast fick betalt i nya växlar, utställda på huset Herwart i Augsburg, genom att låta sin värd bära kostnaderna för hans hundar, falkar och pager. Det ligreska huset, som låg tätt intill firmans varumagasin, uppvisade en furstlig lyx. Man åt gott där; man drack ännu bättre, och fastän Henri-Juste aldrig läste något annat än klädesväveriets liggare, var det en hederssak för honom att äga böcker. Han reste ofta, till Tournai, till Malines där han beviljade krediter åt den regerande furstinnan, till Antwerpen där han nyss hade trätt i affärsförbindelse med den äventyrlige Lambrecht von Rechterghem för handel med peppar och andra varor från fjärran länder, till Lyon där han oftast personligen ville sköta sina bankaffärer vid Allhelgonamarknaden. Därvid anförtrodde han skötseln av sitt hus åt sin unga syster Hilzonde.
* 25
Messer Alberico de’ Numi förälskade sig genast i denna flicka med de späda brösten och det långa smala ansiktet, klädd i sammetsbrokad så styv att den tycktes hålla henne uppe och vid festliga tillfällen prydd med smycken som en kejsarinna hade kunnat avundas henne. Hon hade ljusa grå ögon under pärlemorskiftande, svagt rosa ögonlock; de fylliga läpparna var ständigt öppna som till en suck eller en bön eller en sång. Och kanske man fick lust att klä av henne för att det var svårt att tänka sig henne naken. En snöig kväll, som fick honom att drömma mer än annars om en varm säng i ett ombonat rum, mutade messer Alberico en tjänsteflicka och blev visad in i bastun, där Hilzonde gned sitt långa krusade hår med kli. Det skylde henne som en mantel. Flickan gömde ansiktet i händerna, men hon kämpade inte emot. Hennes kropp var ren och vit som mandel, och hon utlämnade den åt älskarens blick, åt hans händer och hans läppar. Natten gick, och den unge florentinaren drack ur den förseglade källan. Han tämjde barmens vita killingpar, han lärde denna unga mun kärlekens nöjen och lekar. När dagen grydde var Hilzonde besegrad och gav honom allt, i morgonljuset skrapade hon bort rimfrosten från den vita rutan, och med en diamantring ristade hon dit sina initialer sammanflätade med hans. Hon satte sin lyckas märke på tunt, bräckligt glas, lika bräckligt som hennes kropp och hennes hjärta. Deras sällhet förhöjdes av alla tidens och platsens nöjen: utsökt musik som Hilzonde spelade på den lilla vattenorgel som hennes bror hade gett henne, starkt kryddade viner, varma rum, båtfärder på kanalerna som ännu var blå efter islossningen, ridturer i maj på de blommande ängarna. Messer Alberico tillbragte långa timmar, kanske ännu ljuvare än de som Hilzonde förunnade honom, i de fridfulla nederländska klostren, där han letade efter glömda antika manuskript, och de lärda italienare till vilka han skickade sina fynd trodde sig se den store Marsilius snille blomma upp i honom. På kvällen satt de älskande framför brasan och betraktade en stor, från Italien 26
hemförd ametist som framställde satyrer omfamnande nymfer, och florentinaren lärde Hilzonde de ord på hans hemlands språk som betecknade kärlekens ting. Han skrev en ballad på toskanska till henne; de verser som han tillägnade denna köpmansdotter kunde ha anstått Sulamit i Höga visan. Våren gick och sommaren kom. En vacker dag anlände ett brev från hans kusin Giovanni de’ Medici, delvis chiffrerat, delvis hållet i den humoristiska stil med vilken Giovanni kryddade allt vad han skrev om, politik, vetenskap och kärlek, och förmedlade till messer Alberico alla detaljer om de kuriala och romerska intriger som han inte hade kunnat följa under sin vistelse i Flandern. Julius I I var inte odödlig. Trots alla de dumhuvuden och legoknektar som redan var vunna för den rike tölpen Riario, arbetade Medici skickligt och på lång sikt för sitt val vid nästa konklav. Messer Alberico var fullt medveten om att hans få förhandlingar med kejsarens ombud inte räckte för att hos den nuvarande påven ursäkta hans långa och otillbörliga bortovaro; hans karriär berodde hädanefter av denne kusin som hade så stora utsikter att bli vald till påve. De hade lekt tillsammans på Careggis terrasser; senare hade Giovanni tagit upp honom i sitt utsökta lilla kotteri av vittra narrar, benägna för allsköns intriger. Messer Alberico trodde sig om att kunna styra den sluge men veklige Medici. Han skulle hjälpa honom att inta Petri stol; en smula i skymundan och i väntan på något bättre skulle han ordna och leda. Det tog honom en timme att förbereda hemresan. Kanske hade han ingen själ. Kanske var hans plötsliga lidel se mest en översvallande kroppslig styrka, kanske var han en storartad skådespelare som ständigt prövade nya sätt att känna, eller kanske var hans liv snarast en rad våldsamma och överdådiga men godtyckliga attityder, sådana som hos Buonarrotis gestalter i Sixtinska kapellets valv. Lucca, Urbino, Ferrara, dessa bönder på hans familjs schackbräde, fördunklade plötsligt de flacka landskap av grönska och vatten där han hade tillbringat ett ögonblick av sitt liv. Han packade i kistor sina 27
antika manuskript och koncepten till sina kärleksdikter. I stövlar och sporrar, med läderhandskar och filthatt, mera kavaljer än någonsin och mindre än någonsin en kyrkans man, begav han sig till Hilzonde för att meddela henne att han skulle resa. Hon var havande. Hon visste det. Hon sade det inte. Hon var alltför fäst vid honom för att vilja hindra hans ärelystna planer, hon var också för stolt för att dra fördel av en bekännelse som hennes smala liv och platta figur ännu inte bekräftade. Det skulle ha burit henne emot att bli beskylld för lögn, likaså att vara i vägen. Men när hon några månader senare hade gett livet åt ett gossebarn, ansåg hon sig inte ha rätt att lämna messer Alberico de’ Numi i okunnighet om deras sons födelse. Hon var knappt skrivkunnig, och det tog henne timmar att sätta ihop ett brev. Med fingret suddade hon ut felen. När hon till slut var färdig med brevet anförtrodde hon det åt en köpman från Genua som hon kunde lita på och som skulle resa till Rom. Messer Alberico svarade aldrig. Och fastän genuesaren senare försäkrade henne att han personligen hade överlämnat hennes budskap ville Hilzonde helst tro att den man hon älskat aldrig hade fått det. Hennes korta kärlek och plötsliga övergivenhet hade gett den unga kvinnan ett fullt mått av sällhet och avsmak. Led vid sin kropp och sin livsfrukt tycktes hon hysa samma ogillande för sitt barn som för sig själv. Efter barnsbörden låg hon orörlig i sin säng och såg likgiltigt på när tjänarinnorna i ljuset från brasan lindade den lilla mörka pojken. Eftersom ett oäkta barn var en ganska vanlig olyckshändelse skulle Henri-Juste utan svårighet ha kunnat ordna ett fördelaktigt äktenskap åt sin syster, men minnet av mannen som hon inte längre älskade var tillräckligt för att Hilzonde skulle avvisa den tunge borgare som sakramentet kunde ha lagt i hennes säng under ejderdunstäcket. Hon bar, dock utan glädje, de vackra klänningar som brodern lät sy av de dyrbaraste tyger, men av självförakt snarare än av ånger avstod hon från vin och läckra rätter, från varma brasor och ofta från rent linne. Hon gick punktligt i mässan, men om 28
det ibland efter kvällsvarden hände att någon av Henri-Justes gäster berättade om utsvävningarna och slöseriet i Rom, slutade hon väva på sin spets för att höra bättre, och ibland slet hon mekaniskt av en tråd som hon sedan utan ett ord knöt ihop. Sedan kunde männen beklaga sig över hamnen i Brügge som höll på att fyllas igen med sand så att fartygen sökte sig till andra hamnar; de gjorde sig löjliga över ingenjören Lancelot Blondeel, som påstod att han med hjälp av segelrännor och muddring kunde råda bot på nedsandningen. Eller också utbytte de grovkorniga skämt, någon berättade en många gånger omtuggad historia om en lysten härskarinna, en bedragen äkta man, en förförare gömd i ett vinkar eller två listiga köpmän som lurade varandra. Hilzonde gick ut i köket för att ta reda på den överblivna maten. Hon kastade bara en förströdd blick på sin son, som glupskt diade en tjänsteflicka. En morgon återvände Henri-Juste från en av sina resor med en ny gäst som han presenterade för henne. Det var en gråskäggig man, så enkel och allvarlig att man kom att tänka på en frisk vind över ett hav utan sol. Simon Adriansen fruktade Gud. Han var köpman från Zeeland; han bar sina år med patriarkalisk värdighet och ägde en rikedom som ansågs hederligt förvärvad. Han hade två gånger blivit änkling, två fruktsamma husmödrar hade i tur och ordning skött hans hus och delat hans säng, innan de lades sida vid sida i familjegraven i en av Middelburgs kyrkor; hans söner hade i sin tur lyckats väl. Simon hörde till dem hos vilka begäret tar sig uttryck i faderliga omsorger om kvinnorna. När han trodde sig märka att Hilzonde var sorgsen tog han för vana att sätta sig bredvid henne. Henri-Juste hade allt skäl att vara honom tacksam. Simons förmögenhet hade varit hans stöd i svåra lägen, och han hade så stor aktning för honom att han undvek att dricka för mycket i hans närvaro. Men vinet frestade honom. Det gjorde honom talträngd. Han teg inte länge om Hilzondes olyckor. En vintermorgon när hon satt vid salsfönstret och arbetade 29
kom Simon Adriansen fram till henne och sade högtidligt: »En dag skall Gud ur människornas hjärtan utplåna alla lagar som inte kommer av kärlek.« Hon förstod inte. Han återtog: »En dag skall Gud godkänna ett enda dop, andens, och ett enda äktenskap: det som människornas kroppar ingår i ömhet.« Vid dessa ord darrade Hilzonde. Men den stränge och milde mannen började tala med henne om den nya uppriktighetens anda som svepte över världen, om det orättmätiga i alla lagar som försvårade Guds verk, om att en tid närmade sig då man skulle älska med en enkel kärlek och tro med en enkel tro. Hans språk var rikt på bibliska bilder; han blandade Jesu liknelser med minnen av helgonen, som enligt honom hade segrat över det romerska tyranniet. Han sänkte knappast rösten, men han övertygade sig med en hastig blick om att dörrarna var stängda när han bekände att han ännu tvekade att offentligt övergå till vederdöparna, men att han i hemlighet hade underkänt den föråldrade ståten, de tomma riterna och de bedrägliga sakramenten. Om man fick tro honom utgjorde de rättfärdiga, på en gång offer och utvalda, i alla tider en liten skara, fri från världens brott och dårskaper. Synden var en felsyn; för kyska hjärtan var köttet rent. Sedan talade han om hennes son. Hilzondes barn, som var avlat utanför kyrkan och i strid mot dess lagar, föreföll honom mer än alla andra ägnat att en dag ta emot och förmedla de enklas och heligas glada budskap. Kärleken hos denna jungfru, som så snabbt hade låtit sig förföras, till den sköne demonen med en ärkeängels ansikte blev för Simon en hemlighetsfull allegori: Rom var den babyloniska skökan åt vilken den oskyldiga hade blivit offrad. Ibland for ett ljust, visionärt leende över hans stora fasta ansikte, och hans lugna röst fick det alltför avgörande tonfallet hos den som gärna vill tro och ofta gärna vill bli bedragen. Men Hilzonde såg hos främlingen endast hans lugna godhet. Medan alla andra som omgav den unga kvinnan dittills inte hade visat henne annat än förakt, medlidande eller 30
ett klumpigt och godmodigt överseende, sade Simon alltid när han talade om mannen som hade övergett henne: »Er make.« Och han påminde henne allvarligt om att varje sådant förbund är oupplösligt inför Gud. Hilzonde blev lugn när hon lyssnade på honom. Hon var fortfarande sorgsen, men hon återvann sin självaktning. I Henri-Juste Ligres hus, som bar en vapensköld med ett fartyg för den stolta sjöfartens skull, var Simon snart lika hemmastadd som i sitt eget. Hilzondes vän kom tillbaka varje år; hon väntade på honom, och hand i hand talade de om den andens kyrka som en gång skulle ersätta Kyrkan. En höstkväll kom italienska köpmän med nyheter. Messer Alberico de’ Numi, som vid trettio år fått kardinalshatten, hade blivit dödad i Rom under en orgie i en av familjen Farneses vingårdar. Nidskrivarna på modet anklagade för detta mord kardinal Giulio de’ Medici, som harmades över det inflytande hans släkting hade fått över den Helige Fadern. Simon lyssnade med förakt till dessa ovissa rykten från det lastbara Rom. Men en vecka senare fick Henri-Juste en rapport som bekräftade dem. Hilzondes skenbara lugn gav ingen möjlighet att avgöra om hon i hemlighet gladde sig eller sörjde. »Nu är ni alltså änka«, sade Simon Adriansen med den högtidliga och samtidigt ömma ton som han alltid använde till henne. Mot alla Henri-Justes förutsägelser reste han följande dag. Sex månader senare återvände han vid samma tid som han brukade och bad brodern om hennes hand. Henri-Juste bad honom stiga in i den sal där Hilzonde arbetade. Simon satte sig bredvid henne och sade: »Gud tillåter oss inte att låta hans skapade varelser lida.« Hilzonde slutade väva på sin spets. Hennes händer låg kvar över den inslagna tråden, och hennes långa fingrar, som skälvde över det oavslutade mönstrets lövverk, bildade själva 31
ett mönster likt det hon småningom skulle väva. Simon fortsatte: »Hur skulle Gud kunna tillåta att vi tillfogar varandra lidan de?« Hon lyfte sitt ansikte mot honom; det var vackert, men hon såg ut som ett sjukt barn. Han återtog: »Ni är inte lycklig i detta hus där alla skrattar. I mitt hus råder en stor tystnad. Kom med mig.« Hon svarade ja. Henri-Juste gnuggade belåten händerna. Jacqueline, hans kära hustru, som han hade äktat kort efter Hilzondes olycka, beklagade sig högljutt över att hon i familjen fick stå tillbaka för en hora och den oäkta sonen till en präst; och svärfadern, den rike köpmannen Jan Bell från Tournai, tog hennes klagorop till svepskäl för att inte betala ut hemgiften. Det var faktiskt så att fastän Hilzonde försummade sin son råkade de båda kvinnorna i strid om minsta småsak avsedd för den lille som hade blivit avlad i äkta säng. Den blonda Jacqueline skulle numera kunna till lystmäte ruinera sig på mössor och broderade haklappar och på festdagarna låta sin tjocke Henri-Maximilien krypa omkring på bordsduken med fötterna i faten. Trots sin avsky för kyrkliga ceremonier gick Simon med på att bröllopet firades med en viss ståt, eftersom detta helt oväntat befanns vara Hilzondes önskan. Men på kvällen, när de nygifta hade dragit sig tillbaka till brudkammaren, delade han i hemlighet på nytt ut sakramentet genom att bryta bröd och dricka vin med sin utvalda. Hilzonde levde upp vid kontakten med denne man, likt en strandad båt som floden på nytt för med sig. Hon fann glädje i äktenskapets hemlighetsfulla akt och behövde inte skämmas för dess tillåtna nöjen; hon tyckte om den gamle mannens sätt att luta sig mot hennes axel och smeka hennes bröst, som om kärleksleken hade varit en välsignelse han gav henne. Simon Adriansen ville ta hand om Zenon. Men när Hilzonde lyfte upp gossen mot det skäggiga, rynkiga ansiktet där en vårta 32
darrade på underläppen, skrek han i högan sky, spjärnade emot och drog sin hand ur moderns så häftigt att hennes ringar gjorde honom illa. Han tog till flykten. På kvällen fann man honom gömd i brygghuset längst bort i trädgården, färdig att bita drängen som skrattande drog fram honom ur hans gömställe bakom en vedstapel. Simon misströstade om att kunna tämja en sådan vargunge och måste bestämma sig för att lämna honom kvar i Flandern. För övrigt stod det klart att pojkens närvaro var svår att uthärda för Hilzonde. Zenon bestämdes tidigt för kyrkans tjänst. Det prästerliga kallet var för en oäkta son det säkraste sättet att få sin bärgning och nå höga ställningar. Dessutom tyckte hans morbror att Zenons brådmogna vetgirighet och hans slöseri med bläck och med talgljus som han lät brinna ända till gryningen kunde godtas endast hos en blivande präst. När han kom i skolåldern anförtrodde Henri-Juste honom åt sin svåger Bartolomeus Campanus, som var kanik vid S:t Donatianuskyrkan i Brügge. Denne lärde man, som hade slitit ut sig med böner och läsning av goda böcker, hade redan en gammal mans mildhet. Han lärde pojken latin och det lilla han själv kunde av grekiska och alkemi, och han väckte sin elevs intresse för naturvetenskaperna med hjälp av Plinius Historia naturalis. Kanikens kalla studerkammare var en tillflykt där gossen slapp mäklarnas samtal om engelskt kläde, Henri-Justes välvisa plattheter och de smeksamma kammarpigorna med deras nyfikenhet på den omogna frukten. Där var han fri från barndomens beroende och fattigdom; böckerna och läraren behandlade honom som en vuxen människa. Han älskade detta rum med dess många böcker, gåspennan och bläckhornet, som var hans nya lärdoms verktyg; han älskade att berika sig med kunskaper sådana som att rubiner kommer från Indien, att svavel ingår förening med kvicksilver och att den blomma, som man på latin kallar lilium, på grekiska heter krinon och på hebreiska susannah. Sedermera upptäckte han att böckerna svävar ut och talar osanning pre33