9789186634063 by Smakprov Media AB

te d e n “ M is sa in te n !” u b här de B re d ow, n o v Kata ri n a fö rfatt a re

Jag ar tyvarr dod

och kan inte komma till skolan idag Sara OhlSSOn

Jag ar tyvarr dod

och kan inte komma till skolan idag Sara OhlSSOn

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Sara Ohlsson 2011 Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2011 ISBN 978-91-86634-06-3

Till Ida

Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna. Min älskade John, min världens snyggaste och snällaste och smartaste och sexigaste och allt-bra-som-börjar-på-s-John. – Du är så ung, säger han. Jag borde också säga något, eller kanske gråta lite. Jag borde åtminstone tappa andan. Eller skrika att han inte kan göra såhär, att det är orättvist och att jag faktiskt alltid har varit ung, att han inte kan komma nu efter tre år och helt plötsligt bara ”jag hörde att du är 17 år, haha, jag är ju snart 21, såhär kan vi inte ha det”. Men jag är tyst. Jag sitter kvar som om ingenting har hänt. Tänker på allt jag skulle komma ihåg att fråga nu när han äntligen är här; om hans nya klass, om hans mamma, om Emmas present. Nu måste jag gå ensam på Emmas fest. Den nya behån skaver mot revbenet. Jag ångrar att jag köpte den, längtar efter att få slita av och klippa sönder, vill göra stora hål i det löjligt silkiga. Tänker på allt jag kunde köpt istället. 4 kg lösgodis. 5 flaskor fulvin. 60 paket nudlar. 60 paket! Det skulle räcka till middag i tre månader. TRE MÅNADER. – Jag tycker fortfarande om dig, säger han. Men jag kan inte längre. Förlåt. Jag stirrar i golvet, upptäcker en liten repa i parketten. Eller om det är ett hårstrå. Ett tunt streck bredvid hans fot. Det borde vara ett hårstrå, jag tappar hela tiden, överallt. Tänker

på matkassen som står i hallen, undrar hur länge mjölk kan stå utan att surna och om det går att frysa om fiskpinnar. Undrar om det vore konstigt att resa på sig och gå och packa upp maten nu. Vill inte att John ska tycka att jag är konstig. Det är mörkt utanför fönstret och de har stängt av tv:n i rummet bredvid. Jag gråter fortfarande. Det borde ta slut snart, det måste vara fysiskt omöjligt att gråta mer utan att dö av vätskebrist. – Gumman, säger Emma. Ska jag slå ihjäl honom? Jag ligger på golvet i hennes rum, tittar i taket och pressar handflatorna mot den sträva ikeamattan, känner hur väven bildar mönster i min hud. Minns inte hur jag hamnade här, minns bara att jag klev över matkassen i hallen och gick ut. Emma pratar om alla middagar och utflykter och filmkvällar som vi skulle ha. Om hur vi skulle övernatta i deras stuga och gå på alla fester tillsammans. – Vi skulle ju ha bästa hösten, säger hon. Martin och jag, och du och John. Bästa dubbeldejten, hela tiden. Du och jag och brorsorna. Jag vrider på huvudet, hon sitter vid skrivbordet och gungar på stolen. Hon har kort klänning och nakna ben, vinkeln från golvet gör att jag ser trosorna och att det har läckt en mörkröd rand. Jag säger ingenting, vill inte att hon ska tycka att jag är äcklig som har sett. Då ringer han. Innan jag hinner trycka bort rycker Emma till sig telefonen och svarar hej-jodå-hos-mig-absolut-ses-puss. Jag tänker som vanligt att det är löjligt att hon säger puss till

min pojkvän när de aldrig skulle pussas i verkligheten och sen kommer jag på mig själv och tänker att det faktiskt är ännu löjligare att hon säger puss till min expojkvän. – Han hämtar dig, säger hon. – Va? – Han är orolig och han hämtar dig och du kommer stå här utanför och vänta om fem minuter. Han frågar om jag är okej. Jag säger ja, och börjar gråta igen. Tittar framåt genom vindrutan, fäster blicken på vad-somhelst-som-inte-är-John. – Förlåt, säger han. – Menar du det? säger jag. – Ja. Eller nej. Förlåt för att jag gjort dig så ledsen. Men inte för att jag gjort slut. – Varför har du inte sagt något? – Olivia, säger han. Det funkar inte så. Han ser på mig, utan att titta upp vet jag att han försöker möta min blick. Så väl känner jag honom, så väl att jag vet vad han gör och vad han tänker utan att ens se på honom. Hur kan han inte känna det längre? Hur kan han inte längre veta att vi hör ihop? Han stannar på min gata, på sidan där man inte får parkera. Det känns värre än allt annat, han vill inte ens stå utanför mitt hus längre än en minut. Jag drar in luft genom näsan och blundar men tårarna kommer tillbaka ändå och John ser förstås direkt, han sträcker ut handen och lägger den mot min överarm. Han lägger den där

helt lätt, nuddar knappt. Så som man tar i någon man bara känner lite grand. Jag rycker åt mig armen och går ut. – Ta hand om dig, säger han. Jag slår igen bildörren hårdare än jag egentligen menar. Står kvar när han kör iväg. Tänker att det borde regna, det skulle passa bättre med novemberregn än augustivärme.

Det var första sommaren jag jobbade i Byxelkroks hamnkiosk. Emma och jag sålde jordgubbar och dillchips till stockholmare med bara överkroppar. På kvällarna cyklade vi till stranden, hon kom från Kalmar och var ett år äldre. Jag älskade att hon ville hänga med mig. – Har du hört om Jenni? sa hon. Killarna brukar supa henne redlös och sen turas de om att ligga med henne. – Vadå, John och de? – Nej, gud nej. De andra. – Fan va taskigt. – Han gillar dig förresten. John, alltså. Emma reste sig upp och började springa mot vattnet. – Han har frågat om dig, ropade hon innan hon dök från bryggan. Och jag ville veta tusen saker; vad han frågat, vad hon svarade, när han frågade, och vadå gillar? Men Emma hade redan hunnit upp på flotten, hon skämtsjöng och dansade Shakira-steg, låtsade halka och trilla i. Jag tänkte att det var för sent, att det vore 100 procent ocoolt att fråga nu, att hon skulle mobba mig resten av sommaren.

Jag öppnar badrumsskåpet och stirrar på hans hylla. Tandtråd och hudkräm, deo, parfym, rakgel och hyvel med extra blad, kondomer, hårvax. Satanshelvetsskitpissfitta. Jag lyfter handen och river ner alltihop i ett enda tag. Parfymkorken slås sönder mot vattenkranen och John-doften sprider sig i hela lägenheten. Jag orkar inte bry mig, jag stänger dörren och tittar på tv istället. Nyheter och sport och en massa annat ointressant i flera timmar. Och det känns faktiskt lite bättre nu.

Gymnasiet började på en onsdag, jag flyttade hemifrån dagen innan. Pappa hade glömt bort och var ute med båten hela dagen, så Mini-Felix, mamma och jag packade flyttlasset själva. När mamma skulle backa åkte släpet snett så att ena baklyktan slogs sönder mot stenmuren, hon svor ”så förbannat själviskt”-ramsor men Felix och jag bara fnissade. Idag var dagen Äntligen, idag var dagen när allt började. Vi åkte genom Byxelkrok, ut från gatan där jag bott i hela mitt liv. Vi passerade färjeläget och Gurlis kiosk och ICA och dansbanan och alla ställen som jag sett tusen gånger förut men som plötsligt var som helt nya. Jag tittade på campingens husvagnar och tänkte ”vackert”, tittade på fyren där vi brukade tjuvröka och såg ett fyrverkeri när solen speglade sig i glaskupan. Äntligen. John mötte upp vid lägenheten i Kalmar. Han var så stark och glad, fick mamma att skratta och lyckades utmana Mini-Felix så att de bar upp allt på bara en halvtimme. Och jag var stolt och trygg och ingenting i hela världen kunde komma åt mig. Två dagar senare ringde pappa på dörren och gav mig en stor kartong konserver. – Ravioli, sa han och tittade sig omkring. Sen åkte han hem igen. John skrattade och då gjorde jag också det. Jag frågade om han ville ha middag. – Ravioli, härmade jag och då skrattade vi ännu mer. – Perfekt, sa han. Allt är perfekt nu. 13

Skriver ”Jag saknar dig” till John. Får inget svar.

Jag duschar och rollar armhålorna och tar på t-shirten innan det torkat trots att jag vet att fläckarna aldrig kommer gå bort. Stresskajalar ögonen helt skevt och hör mammas ”förstör inte skorna” eka i bakhuvudet när jag trampar i utan att knyta upp. Ska bara hämta miniräknaren, sen öppna dörren och gå ut och låsa och springa ner till cykeln och ett-tu-tre vara i skolan som mitt vanliga duktiga jag. Men miniräknaren har fortfarande hans klotter, samma gamla kantiga hjärta och samma spretiga ”J+O 4-ever” och jag minns exakt när han skrev det, jag minns exakt hur han log och att jag kallade honom fjortis och att han sa ”jag måste ju skriva på ett språk som killarna i din klass fattar” och ”är de snygga, svara ärligt, vem är snyggast?” och jag sa att ”jag struntar väl i dem” och han svarade ”jag vet” och skrattade och drog ner mig i soffan och jag var lycklig, jag hade universums mest perfekta kille och precis flyttat in i min alldeles egna lägenhet och det var solsken och LYCKA och nu står jag här och tittar på den där förbannade miniräknaren och kan inte andas, försöker förstå att det aldrig kommer hända igen, att det är slut, försent, förbi, över, adjö, ingen mer lycka. Skickar ”jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”-sms till Tor och han svarar att jag har lika dålig tajming som vanligt och dessutom osmaklig humor. Orkar inte svara, orkar bara krypa ihop med ansiktet mot soffryggen. 15

Jag vaknar av att Tor ringer på dörren. – Vad gör du här? – Leker håltimme, svarar han. Jag går tillbaka till soffan, hör hur han stänger dörren efter sig och sparkar av sig skorna, kommer in i rummet. – Jag antar att du kommer använda det här emot mig men jag blev faktiskt orolig, säger han. – Förlåt. – Det är lugnt. Du ser ju ganska död ut. Sen säger han inget mer. Jag drar upp benen lite så att han får plats. Efter ett tag sätter han på tv:n utan ljud, när jag vänder mig om är det tv-shop och en leende tangakvinna trycker in någon slags situpsmaskin under sängen. När det blinkar triceps-biceps-mage-lår för tredje gången säger jag att John har gjort slut. – Åh fan, säger Tor och lägger handen över mina fötter, trycker till lite och låter den ligga kvar. Han byter kanal och vi hamnar mitt i ett avsnitt av Vänner. Utan ljud. Jag gråter lite när Joey kramar sin anka. Tor frågar om jag är hungrig, jag säger att jag inte vet. Han kokar snabbmakaroner och micrar köttbullar. Det smakar ingenting. Sen tittar vi lite mer på ljudlös tv. – Det här måste vi göra om, säger Tor när han går.

Emma messar: ”Jag tänker på dig, du är världens bästa och du klarar allt. Glöm inte det. Puss!!!” Det är ljug förstås. Jag är värdelös och jag klarar inte ett skit. Men jag blir glad ändå.

Jag går till skolan. Allt är chockerande vanligt. Tor väntar vid det överfulla cykelstället. Danijel sitter på rökbänken och ropar ”hey sexy” till varenda tjej som går förbi. Abbas sitter bredvid och tänder nästa cigarett på glöden av den förra. Bucklorna längst ner på mitt skåp tappar färg i sköra flagor. På insidan sitter fotot av min finaste ever; glittrande ögon och snett leende, direkt mot mig, varje gång, varenda rast sitter han där och ler ”älskar dig” rakt in i mitt hjärta. Vi möter Jenni i korridoren, hon frågar hur jag mår. Jag tittar i marken och svarar bra. – Vi ses väl, säger hon. Jag tittar efter henne, ser hur hon kletar på läppglans och drar i tröjärmen så att ena axeln blottas, hur hon lyfter handen och försöker rufsa volym i allt det svarta som om det skulle kunna dölja den blonda utväxten. Tänker på när vi var små; när vi båda var blonda och kortklippta. Så lika att folk brukade blanda ihop oss. I alla fall så länge vi var tysta – Jenni har tre äldre bröder och visste allt om att göra barn och dricka sprit. Hon pratade om oralsex och silikonbröst innan jag ens tänkt på att jag någon gång skulle kunna vilja kyssa någon. – Jag fattar inte att vi har varit bästisar, säger jag till Tor. – Vi var små, alla var bästisar då.

Jenni var hemma hos mig dagen innan julafton, vi hade knappt setts på hela hösten. Jag hade ramat in ett foto från Ladan där hon är svartsminkad och stirrar rakt i kameran, i bakgrunden tänder någon en cigarett och lågan dras ut som gula penseldrag i mörkret. – Sjukt snyggt, sa hon. Du borde gå estetisk. – Det är bara flum som går estetisk, sa jag. – Vem säger det? – Det vet väl alla. – Och John förstås, sa hon och fnös. Jag ryckte på axlarna, sa att foto är en hobby och att man faktiskt inte blir något på estetisk. – Och vad ska du gå istället då? Natur? Jag nickade. Hon skakade på huvudet.

Vi har TV-kväll hos Martin. Idol, två avsnitt av True Blood. Emma fixar te och rostmackor. Jag är inte hungrig men äter en i alla fall. Den hinner bli kall, brödet är segt och osten kallsvettas. Ingen av oss säger något men alla tre tänker på tomrummet bredvid mig i soffan.

Pappa har skickat ett vykort. Det är ett sånt där vanligt turistigt kort, ”Hälsningar från Byxelkrok” i snirkliga bokstäver över ett collage av fiskebåtar, kalkstenstränder och väderkvarnar. ”Kära Olivia” skriver han ”Idag skiner solen och vi har fångat sik. Jag såg en ormvråk över ängarna. På fredag ska vi till Mattssons på middag. Mamma och Felix saknar dig. Du kan väl komma hem någon helg snart, när det passar. Med vänliga hälsningar från Lars.” I vanliga fall hade jag stört ihjäl mig på att han inte kan ringa eller skicka ett sms som en normal förälder. Att han berättar meningslösa saker och att han inte ens kan kalla sig själv pappa. Men idag känns det bara bra att få läsa mellan raderna.

När vi inte hade setts på länge brukade John lyfta upp mig och snurra tills vi blev yra. Som på film. Sen tog han min hand, och vi gick så tills jag blev handsvettig och måste släppa. Prövade med armen kring hans midja och han lade sin över mina axlar, men nästan direkt kom vi i otakt. Alla andra par, Martin och Emma eller mamma och pappa eller Jenni och vilken-kille-som-helst, verkar alltid sitta ihop helt naturligt. För oss stämde det aldrig helt. Som två omatchade pusselbitar. Och jag undrade om det inte borde betyda något större, om det inte egentligen var ett tecken på att vi inte var rätt på riktigt. Men sen, när jag tittade upp mot John och han tittade tillbaka och log, när han sträckte ut handen och drog undan håret från mitt ansikte, försvann tvivlet. Världen funkar inte så, människor är inte pusselbitar och kärlek handlar om mycket mer än att kunna gå i takt.

– Snyggt, har du varit där eller? Vi har matte, Danijel har vänt sig om och pekar mot en svart skyline i mitt värdelösa klotter. Tuschen kladdas ut under fingret, hans nagel har en svart smutsrand. Jag vet inte ens vilken stad det kan råka föreställa. – Skit i det du, säger jag och rycker undan blocket. – Oj, känsligt. – Men kan du lägga av eller? Jag stirrar på honom, väntar på en typisk Danijel-replik om pms och svåra brudar. Han har gula sömnrester i ögonvråna. – Jag tyckte bara att det var snyggt, säger han. Jag smäller ihop blocket och gäspar, han vänder sig tillbaka.

Tor ger mig en dagbok i spontanpresent. Den är fin, blanka sidor och hårda röda vävpärmar med lila stjärnmönster. – Det är bra att skriva av sig, säger han. Så jag försöker. Textar JOHN med svart spritpenna på första sidan. Sen stryker jag över, flera gånger. Det känns meningslöst. River ut sidan. Det svarta har gått igenom så jag måste riva en sida till. Och en till. Sådärja. Nu är fina dagboken förstörd. Och jag vill inte att han ska försvinna. Jag vill att han ska vara här när jag vaknar, jag vill att han ska gnälla morgontröttheter och säga att min musiksmak är kass, jag vill att han ska skratta när jag grälar om småsaker, jag vill att han ska hålla om mig och kalla mig ”lilla vän” och säga att jag inte behöver oroa mig. Jag vill inte att han ska försvinna. – Kanske sen, jag vet inte, säger John. Vi kanske kan bli tillsammans igen, någon gång. – När då? – Jag vet inte. – När vet du då? – Jag vet inte. Jag börjar gråta och sen måste han lägga på.

– De är för tajta. Emma står på badkarskanten och vrider sig för att se rumpan i spegeln. – Nej, de sitter perfekt, säger jag. – Men ändå. Säkert att jag får låna dem? – Absolut. Hon kastar en slängkyss mot mig och går fram till spegeln, detaljstirrar och klämmer en osynlig pormask. Festen är på lördag, alla ska dit. – Synd att du inte kan komma, säger hon. Jag tror att det blir kul. – Ja, men jag måste hem till Byxelkrok. Förresten är jag inte särskilt festsugen. Hon möter min blick i spegeln, lägger huvudet på sned och säger att hon förstår. Jag går ut till kokvrån och öppnar kylskåpet. Filmjölk, räkost och ynkliga morötter. – Har du pratat med honom? – Va, vem då? – Amen, John förstås. – Ja, igår. – Var det du som ringde? Jag stänger kylskåpet och nickar, undviker att se henne i ögonen. Hon säger ingenting men jag vet att hon tycker att jag är svag, att jag borde skärpa mig och vara glad och charmig och oemotståndlig, inte brudigt gråtig. 25

Jag går av bussen vid ICA och tar omvägen längs stranden. Det blåser så mycket att havet stänker, jag tycker om att det svider i kinderna. När jag kommer hem står pappa i köket och kavlar pizzadeg, mamma dukar med servetter. Vi får välja fyllning på varsin fjärdedel, jag pekar på tonfisk, räkor, champinjoner och fetaost. Pappa gör blommönster av alltihop. Mini-Felix börjar gnälla för att mammas ananas glidit en millimeter över på hans del, men hon parerar vant genom att börja prata mopeder och traktorkort. Efter maten somnar jag framför tv:n, vaknar under en filt när huset är tyst. Borstar tänderna, droppar linsvätska i ögonen och blinkar för att få ut linserna utan hornhinnerester. Går och lägger mig. Kan inte somna om.

Jag fattar ju att det är farligt att tänka så men om något riktigt hemskt händer, om pappa får ett psykbryt på riktigt eller om han och mamma dör i en trafikolycka eller om Felix får cancer och tappar allt hår och kanske inte överlever, då kommer John vara den enda som kan förstå och då kommer han komma hit och ta hand om mig. Och han kommer försöka trösta fastän det inte går, han kommer försöka vara stark trots han också bara vill gråta. Och sen kommer han ha glömt varför han gick och stanna kvar för alltid.

Jag ar tyvarr dod

och kan inte komma till skolan idag ”Jag inser att jag legat naken och tätt intill, varm och yrvaket glad. Och medan jag fnissat av hans kittlande andedräkt har han tänkt att han inte längre vill.” Olivia är dumpad. John vill inte längre vara ihop och hon fattar inte hur hon ska kunna överleva ensam. Vem är hon utan John, utan det perfekta förhållandet? Är hon verkligen en sån som bara kysser den hon älskar? Eller är det så enkelt som Danijel säger – att man ska skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt? Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en träffande, ifrågasättande, het ungdomsroman om att lyssna mer på sin kropp än på ryktena som sprids. ”En bok jag önskar hade funnits när jag växte upp. En ärlig, sårig skildring av att behöva tampas med sig själv i en snårskog där vänskap blir till lust, spänning till kärlek och där sex förvandlas till skam. Om hur det kan vara fel och fint på samma gång. En bok om en ung persons rätt att få känna.” Lina thOMSgård, grundare av rättviSeförMedLingen

”Jag har levt mig in så i boken att det kommer ta ett bra tag innan jag inser att det inte är jag som är Olivia. Jag satt klistrad från första till sista sidan!” SOfieS BOKBLOgg ”Bered dig på sträckläsning! Det enda dåliga med den här boken är att den tog slut!” BLOggen BOKMaLenS tipS ISBN: 978-918663406-3