Blind gudinna Saliga äro de som törsta… Demonens död Mea culpa I lejonets gap, med Berit Reiss-Andersen Död joker Utan eko, med Berit Reiss-Andersen Det som tillhör mig Bortom sanningen Det som aldrig sker Presidentens val över havet Frukta inte
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN ---- © Anne Holt och Even Holt Utgiven av Piratförlaget Norska originalets titel: Flimmer Översatt av Margareta Järnebrand Omslag: Blæst Design/Terese Moe Leiner och Mattias Boström Tryckt hos ScandBook AB, Falun
Klockan . Grini universitetssjukhus (GRUS), Bærum utanför Oslo, Norge
fick syn på mannen med den ljusblå, urtvättade pyjamasen stannade hon tvärt. Svängdörren in till operationssalen slog tillbaka och träffade hennes vänstra axel. Hon log för att dölja en grimas. Det var onödigt; han hade inte sett henne än. Operationssköterskan höll på att hjälpa patienten från sängen över till operationsbordet. Den sjuke rörde sig stelt, som om han var ännu äldre än de sjuttio år han hade fyllt och i all enkelhet firat på sjukhuset dagen innan. Pyjamasen var formlös och fick honom att se så sårbar ut att doktor Zuckerman fortfarande tvekade inför att gå in. Hans hår, vanligtvis tjockt och tillbakastruket, bar spår av fyra dagars ömklig sjukhusvistelse. När han böjde på huvudet för att sätta sig upp på operationsbordet blottade han för ett ögonblick nacken. En gammelmansnacke som hon inte kände igen. Anblicken fick det att sticka i fingertopparna, och hon skakade lätt på händerna. Ovanför den lösa kragen hängde grå hårtestar hoptovade av svett: fem små pilar ner mot en rygg så mager
att skulderbladen avtecknade sig som skridskoskenor under det tunna bomullstyget. Sara Zuckerman höll andan och kände pulsen stiga. Det här var fel. Någon annan borde just nu ha stått med en dovt värkande axel i dörröppningen till operationssal , den näst sista kvadratiska boxen i en rad av åtta rum med längsgående korridorer på vardera sidan. Någon av de andra kardiologerna skulle kunna utföra ingreppet lika bra som hon. Bättre, tänkte hon, även om ingen hade hennes erfarenhet. Ingen hade hennes track record, hennes kunskaper, bakgrund och anseende. En stjärna var hon, en megastjärna, på en himmel större än den över Norge, över Bærum, över det lilla provinsiella sjukhus som var både stort och modernt med landets måttstock mätt men som inte var någonting i jämförelse med det där hon en gång hade hört hemma. Stor var hon visserligen fortfarande, den bästa, den största, den skickligaste bland norska medelmåttor. Självklart var det här fel. Hon borde ha sagt nej. Hon hade sagt nej. Professor emeritus, med. dr. Erik Berntsen, under en mansålder nestor inom nordisk elektrofysiologi, hade fått sin vilja fram. – God morgon, sa Sara Zuckerman en aning för högt och alldeles för muntert. Om bara några minuter skulle hon utföra en operation som, sin rutinmässiga karaktär till trots, i värsta fall kunde ta livet av den magre gamling som hon en gång hade betraktat som själva sinnebilden för manlig styrka. Och ingen visste det bättre än patienten själv.
Han vände ansiktet mot henne. Deras blickar möttes till sist, ett kort ögonblick, innan hon gick in i rummet och fick bråttom att kontrollera den grova venkatetern i vänster armveck. Genom en tunnare kanyl på ovansidan av högerhanden tillfördes patienten en klar vätska ur en påse som hängde på droppstativet bredvid honom. Allting var naturligtvis som det skulle. – Jag behöver inte orientera en auktoritet som dig om vad som ska ske, sa Sara Zuckerman. Men med hänsyn till AT-läkare Karita Solheim här borta … Hon nickade mot en yngre kvinna som stod vid dörren och såg ut som om hon snart skulle bevittna en exekution. Ryggen var militäriskt rak, och hon tryckte sig så hårt mot väggen att den verkade kunna ge efter. – … så tar vi det ändå som vanligt. Sara Zuckerman hade fortfarande svårt att se patienten i ögonen. De var gulbruna, visste hon, och ovanligt stora. De låg djupt inne i kraniet under svarta ögonbryn med enstaka grå, styvare strån som böjde sig uppåt med en ibland munter, andra gånger diabolisk schvung. Hon var väl förtrogen med hans blick: självsäker, fast och med ett stänk av den arrogans som hon en gång hade betraktat som hans främsta yrkesmässiga styrka. Han var en enstöring; han var ett sällsynt ess liksom de hon var van vid och hade rört sig bland förr i tiden, innan hon flyttade tillbaka till Norge, något som hon aldrig hade velat eller över huvud taget kunnat föreställa sig. När olyckan skedde , och hon flyttade hem, hade Norge bara varit ett svagt och ofrivilligt minne av en ungdomstid då hon aldrig önskat något annat än att ta sig ut och bort. Erik Berntsen skulle ha varit en enstöring var han än befunnit sig i världen.
Att se honom så osäker som nu gjorde fysiskt ont. – Orsak till inläggningen, sa Sara Zuckerman mekaniskt, som om hon läste innantill från ett formulär, är en snabb ventrikeltakykardi och synkope för två veckor sedan. Diagnosen verifierades en vecka senare med ett -timmars EKG. Därefter gjordes en koronarangiografi. Den visade bara väggförändringar i kranskärlen. Den ekokardiografiska undersökningen visade på god vänster ventrikelfunktion och EF på över procent. Implantationen av en ICD av typ Mercury Deimos kommer enligt planen att ta omkring en timme. Både hon och patienten visste att han hörde till de lyckligast lottade i landet. De medicinska villkoren för att få en ICD, en hjärtstartare som kostade skattebetalarna drygt hundratusen kronor, var hårdare i det stormrika Norge än någon annanstans i Västeuropa. Doktor Zuckerman hade skrivit otaliga brev till Helse Sør-Øst, regionens offentliga vårdgivare. Med amerikansk rättframhet, emellanåt gränsande till hotfullhet, hade hon uppmärksammat myndigheterna på det groteska i att det i Norge opererades in färre hjärtstartare och pacemakrar än vad några vedertagna, förnuftiga riktlinjer motiverade. Skrivelserna bemöttes i bästa fall med vaga bortförklaringar, men oftast – vilket var värre – med tystnad. – Som du vet bättre än de flesta …, fortsatte hon. Nu såg hon rakt på honom igen. Han var så spänd att han inte låg riktigt plant. Huvudet verkade för stort för den smala halsen. Hon märkte att hon fick lust att smeka honom över kinden, en impuls som hon lyckligtvis klarade av att behärska. – … innebär varje operativt ingrepp en viss risk. Den vanligaste komplikationen är pneumothorax, punktering av lungan. Vid implantation av en ICD är vi givetvis också rädda för akut tampo-
nad, det vill säga att jag sticker hål på hjärtväggen så att hjärtsäcken fylls med blod. Detta kan innebära ett kritiskt tillstånd som … För första gången sedan Erik Berntsen rullades in i operationssalen log han. En glädjelös, halvt överlägsen grimas. – Förlåt, utbrast hon, jag glömmer bort vem jag talar med. Hon märkte att tonläget fortfarande var för högt. AT-läkaren borta vid dörren hade nästan slutat andas, trots att de ännu inte kommit så långt som till det omständliga tvättandet av armar och händer. De var grönklädda båda två, Sara Zuckerman i lite för stora, vida byxor och med en missklädsam pappersmössa på huvudet. Skyddsrockarna låg fortfarande i omklädningsrummet. Hon stannade vid dörren på väg ut och lade handen på den yngre kvinnans axel: – Häng med bara. Det här kommer att gå bra. Hon kom inte på något bättre att säga. Karita Solheim skulle aldrig bli kardiolog, som hon absurt nog drömde om. Hur hon över huvud taget hade kommit på tanken att bli läkare var en gåta för doktor Zuckerman. Det här var tredje gången Karita försökte vara med vid en implantation av en ICD, en Implantable cardioverter-defibrillator. Ingreppet gick i korthet ut på att lägga in en liten, avancerad dator under huden strax under det vänstra nyckelbenet. En sladd, elektroden, förband själva hjärtstartaren med den nedersta delen av hjärtat genom att elektroden fördes genom venen, genom hjärtats hålrum och till sist skruvades fast i hjärtväggen från insidan. Ett relativt enkelt ingrepp för en erfaren kardiolog. Karita Solheim klarade inte ens av att se på. Första försöket, för sex månader sedan, hade blivit en katastrof. AT-läkaren hade svimmat redan när Sara Zuckerman sänkte
skalpellen. I fallet drog den unga kvinnan med sig en skramlande bricka med sterila instrument. Patienten, som under en sådan operation bara var lokalbedövad, greps av panik och slet sig loss från både venkatetern och en envis men lite för klen sjuksköterska. Vid det andra försöket hade Karita lämnat operationssalen efter tio minuter och försvunnit från sjukhuset i tre timmar. Det här var sista chansen, och det visste de båda två. Psykiater, tänkte Sara Zuckerman medan hon med raska steg gick mot omklädningsrummet med AT-läkaren som en ängslig valp i släptåg. Det är psykiatri du borde satsa på, flicka lilla. På så sätt slipper du ha någon kontakt med riktig medicin. Det var vad hon ansåg, men hon hade varit tillräckligt länge i Norge för att veta att hon aldrig skulle komma att säga något sådant högt. Från omklädningsrummet kunde hon se in i operationssalen genom en glasvägg. Erik Berntsen hade till sist resignerat och lagt sig ner på operationsbordet. Medan Sara Zuckerman krängde på sig den tunga rocken som skulle skydda mot röntgenstrålarna såg hon att hans fingrar darrade. Högerhanden hängde ner över kanten på operationsbordet. Vigselringen satt lösare än hon mindes, och hon hade aldrig lagt märke till att händernas ovansidor var fulla med ojämna, blekbruna åldersfläckar. Omsorgsfullt skrubbade hon sina egna händer och underarmar med en steril borste, hårt och till och med längre än de normala fem minuterna. Först när Sivert Sand, programmeraren från Mercury Medical, demonstrativt tittade på den stora väggklockan höll hon upp de våta händerna långt ut från kroppen. Hon sparkade upp dörren till operationssalen med foten och var noga med att inte vidröra någonting.
– Pengarna eller livet, mumlade Sivert Sand. Mannen irriterade henne. Men han var duktig, och de var alltid tvungna att ha en medhjälpare från Mercury Medical med för att programmera och testa hjärtstartaren så snart den hade satts in i patientens kropp. Sjuksköterskan hade redan öppnat förpackningen med sterila kläder. Överst låg två pappershanddukar, och Sara nappade åt sig dem och torkade händer och armar omsorgsfullt. Handskar i storlek sex och en halv låg framme som de skulle. Operationssjuksköterskan hjälpte henne att knäppa den sterila rocken i ryggen. Hon fick två par handskar utanpå varandra, först de gröna och sedan de grå. Chefsläkare Sara Zuckerman var redo för dagens första ingrepp. Hon gick bort till bordet. Erik Berntsen blundade. Hela kroppen var övertäckt, sånär som på ett omsorgsfullt rengjort parti på tio gånger fyra centimeter strax under det vänstra nyckelbenet. Ett stativ höll ett skynke vertikalt mot hans hals, både av hygieniska skäl och för att hindra patientens insyn i vad som försiggick på andra sidan. Anestesisjuksköterskan frågade med uttryckslöst, nästan mekaniskt tonfall: – Keflin? – Ja, svarade doktor Zuckerman. Två gram intravenöst nu. Hon kastade en blick på monitorerna. De visade normalt blodtryck, regelbunden sinusrytm och tillfredsställande syremättnad. Sjuksköterskan satte in antibiotikan i venkatetern som hon hade blivit ombedd. – Hur står det till med hunden? frågade Sara Zuckerman och kikade över skynket innan hon kort gav order om att finjustera
de båda lamporna mot operationsområdet. Klarar han sig bra med två tredjedels svans? Patienten svarade inte. Sivert Sand nynnade på en outhärdlig hitlåt. Anestesisjuksköterskan Frid Moelv satt orörlig framför sina monitorer. Karita Solheim backade undan från operationsbordet med ett litet steg i taget. – Det kommer att gå bra, Erik. Doktor Zuckerman böjde sig lätt fram mot hans öra, och nu viskade hon. – Jag har gjort det här otaliga gånger. Jag hör till de bästa. Det vet du ju. Slappna av, vet jag. Han öppnade ögonen en liten smula. Försökte le. Harklade sig lätt och knöt båda händerna. – Sätt i gång, sa han utan att rösten riktigt ville bära. Prata mig igenom det. Det kommer att hjälpa. Då blir det nästan som om … som om jag gjorde det själv. – Javisst, sa hon och andades in så djupt att munskyddet tecknade konturerna av hennes läppar. Först sätter jag tjugo milliliter Xylocain under clavicula … Så där. Det blödde lite när hon drog ut kanylen från punkten strax under nyckelbenet efter att ha lagt lokalbedövningen. – Om fem minuter är jag redo att snitta. Snabbt vände hon sig mot Sivert Sand. – Ursäkta, men kan du vara snäll och sluta med det där? Han såg förvånat på henne. – Med vad då? – Sjungandet. Nynnandet. Kan du sluta? – Å. Jag ber om ursäkt. Jag tänker inte på att jag gör det. Han fick bråttom att stirra på programmeringsapparaten som han hade framför sig. Den såg ut som en bärbar dator från
tidigt åttiotal: tung och klumpig men med touchskärm och utan tangentbord. – Han klarar sig bra, viskade Erik Berntsen. – Vem? Sara böjde sig över honom. – Zorro. Utan svanstippen. – Så bra. Den hunden kommer att leva längre än du. När doktor Zuckerman insåg det olämpliga i yttrandet lyfte hon skalpellen. – Nu lägger jag ett cirka fem centimeter långt snitt, horisontalt. Här … En nästan obscen springa öppnade sig i den pappersvita huden. Snabbt grep hon den unipolära diatermiapparaten som med hjälp av elektrisk ström skar sig ner genom fettlagret. – Och sedan skär jag försiktigt ner till fascian, sa hon. Ser du på, Karita? Fascian, alltså alldeles ovanför muskulaturen, omkring två centimeter ner i överhuden. Med hjälp av diatermi bränner vi vävnaden och hindrar … – Det luktar bränt kött, sa Karita Solheim hest. – Bry dig inte om lukten. Titta nu. Såret blödde lätt. Sara Zuckerman körde in höger långfinger mellan muskel och fett för att åstadkomma en ficka där ICD:n senare skulle läggas in. Med snabba, precisa rörelser tog hon sedan en blå kanyl med saltlösning. – Först måste vi få in den här som ett slags tratt åt styrtråden. Jag sticker snett in mot jugulum här … Nålen gled in mot toppen av bröstbenet. – … för att träffa vena subclavia. Vilket jag … inte gjorde. Det var knäpptyst medan hon gjorde ett nytt försök. Utan att lyckas. Inte heller tredje gången träffade hon venen som leder
till hjärtat. Munnen kändes torr när hon försökte för fjärde gången. – Fan! Fan i helvete!!! När Sara Zuckerman som artonåring lämnade sin barndomsstad Tromsø för att aldrig komma tillbaka tog hon bara med sig två saker: en orange Bergansryggsäck med bärmes som mormodern hade givit henne till bat mitzva, full med böcker och rena trosor. Och en ofin vana att svära. Under åren som följde, samtliga i USA, med allt mer utmanande studier, med stipendier, examina, jobb och prestigefyllda projekt, blev språket betydligt mer vårdat. Hon blev snabbt amerikansk, ännu snabbare framgångsrik och tog sällan en svordom i sin mun. Inte förrän hon abrupt flyttade tillbaka till Norge – till bestörtning och besvikelse för den medicinska miljön vid Cleveland Clinic, där hon med tiden hade blivit någon att räkna med, och mer än så: Sara Zuckerman hörde till de utvalda som bestämde vilka som var att räkna med – och redan vid hemkomsten upptäckte att gamla vanor var svåra att bryta. Dialekten var visserligen borta, sånär som på en nästan omärklig sjungande satsmelodi, men hon upptäckte att hon var tvungen att skärpa sig för att inte svära. Hon hade träffat arteria subclavia, en av artärerna som utgår från aorta på väg ut från hjärtat. Knallrött blod pulserade rytmiskt ut ur sprutspetsen. – Helvete också! Hit med en kompress! Karita Solheim svajade när sprutan snabbt drogs ut. Anestesisjuksköterskan Frid Moelv reste sig plötsligt och snabbare än vad någon skulle ha trott den resoluta, medelålders kvinnan om.
– Oops, sa hon och lade sina fylliga armar om AT-läkaren. Nu dråsar hon allt i golvet. – Få ut henne härifrån, fräste Sara Zuckerman medan hon tryckte mot operationsområdet. Se till att få ut henne härifrån, och låt henne aldrig, aldrig komma tillbaka! – Det är inte blodet, mumlade Karita nästan ohörbart innanför munskyddet medan hon leddes mot dörren. Det är inte blodet. Jag tål blod. Klart att jag gör. Det är bara … hjärtat. Jag tål blod, jag tänker bara på … Det är hjärtat hon mixt… – Håll käften! Få ut henne härifrån, för fan! – Jag mår inte riktigt bra … Erik Berntsen var askgrå. Sara drog ett djupt andetag, tittade över skynket och fångade hans blick. – Jag gjorde ett misstag, Erik. Ett banalt misstag. Du hörde vad som hände. Men du vet lika bra som jag att allt är under kontroll. Slappna av. Försök slappna av. Jag lägger tryck på operationsområdet i fem sex minuter, och sedan fortsätter vi. Okej? Han fuktade läpparna och viskade något som lät som ett ja. Fem minuters tystnad senare träffade hon venen på första försöket. Hon trädde in en lång metalltråd i patientens kropp genom den ihåliga sprutspetsen. – Prata, sa Erik Berntsen hest. Prata med mig! – Styrtråden går in fint, sa hon snabbt. Röntgenbågen ger mig en bra bild här … så där ja. På monitorn med bilden från röntgenapparaten som stod som en fet halvmåne runt patientens bröstparti kunde hon se styrtråden följa venen in i hjärtat, ner i höger förmak, nästan ända ner till höger kammare. Styrtråden hade ingen annan funktion än den som namnet angav: att visa vägen för senare utrustning.
– Ge mig en införingshylsa, sa hon rakt ut i luften, och operationssjuksköterska Linda Gundersen räckte henne genast det lilla röret av plast. – Nu trär jag hylsan över styrtråden, sa Sara. Nu ska jag … Hon var tvungen att lirka igenom den femton centimeter långa, ihåliga plasthylsan med viss kraft när den mötte huden där styrtråden nu gick in i blodådern. Till slut satt hylsan på plats som ett rör inuti venen, eller egentligen två rör inuti varandra med den lilla trattformade änden nätt och jämnt synlig från utsidan. Styrtråden hade gjort sitt och kunde dras ut igen. – Gör elektroden klar, sa hon. Linda Gundersen öppnade den sterila förpackningen och hällde saltlösning över den drygt halvmeterlånga sladden, elektroden, som skulle förbinda hjärtstartaren med själva hjärtat. Doktor Zuckerman drog försiktigt ut den inre delen av hylsan ur patientens bröst och täppte omedelbart till hålet med tummen när hon såg att blodet rann friskt och mörkrött. Det kändes varmt i rummet. Alldeles för varmt, tänkte Sara Zuckerman. Hon hade för länge sedan tappat räkningen över hur många sådana här operationer hon utfört. Tanken på att hon nu hade stuckit ett plaströr genom huvudvenen till Erik Berntsens hjärta gjorde henne ändå ovanligt yr och varm. Riktigt obehagligt varm, som om övergångsåldern, som hon aldrig riktigt vågade tänka på, plötsligt hade bestämt sig för att ge henne en påminnelse om hur gammal hon egentligen var. Det här borde hon aldrig ha gått med på. Händerna darrade omärkligt när hon tog emot elektroden och lyfte tummen från hålet. Snabbt trädde hon in ledningen
genom hylsan och ner till höger förmak. Hennes blick var fäst på röntgenapparatens monitor. – Så där, mumlade hon. – Tala med mig, beordrade Erik Berntsen. Prata, har jag sagt! – Nu drar jag ut sonden ur elektroden, sa hon snabbt. Den del av elektroden som fortfarande stack ut under det vänstra nyckelbenet var mjuk som spagetti utan den stadgande metalltråden, sonden, inuti. Sara Zuckerman böjde tråden i fyrtio graders vinkel innan hon förde den tillbaka genom hålrummet inuti elektroden. – Så där, sa hon. Nu borde det vara en enkel match att få … Hon stack försiktigt ner den stela sladden i hylsan. Vinkeln på sonden var perfekt, så att sladden i stället för att fortsätta rakt ner i vena cava inferior böjde av och gled över tricuspidalisklaffen. En enkel match, tänkte Sara. Det här bör vara en enkel match. – Är det inte ovanligt varmt här inne? mumlade hon. Sladden var lyckligt och väl igenom hjärtklaffen och på plats. – Perfekt. Ge mig skruvmejseln. Linda Gundersen gav henne verktyget som snarare såg ut som en pytteliten nötknäppare än som en skruvmejsel. Sara fäste den vid änden av elektroden, som nu stack fram bara fyra fem centimeter ur såret under nyckelbenet. Med vänsterhanden höll hon sladden i ett pincettgrepp medan det högra pekfingret drog skruvmejseln tolv gånger runt dess egen axel. I andra änden av sladden, längst nere i Erik Berntsens högra hjärthalva, visade närbilden på monitorn att elektrodskruven såg ut att ha fäst i hjärtmuskeln. Sara kopplade en annan sladd till elektroden och räckte den lösa änden till Sivert Sand. Innan hon kopplade in ICD:n måste hon vara säker på att allting fungerade.
– Testa signalstyrkan, sa Sara skarpt. – Fyra millivolt, svarade han och skakade på huvudet. Det var för svagt. Signalstyrkan från hjärtmuskulaturen måste ligga på minst fem millivolt för att ICD:n skulle kunna fungera tillfredsställande. Det var just den elektriska kommunikationen mellan organism och teknik som skulle ge Erik Berntsen den livräddande stöten från de små men kraftiga batterierna i ICD:n om det sjuttio år gamla hjärtat började krångla igen. Snabbt skruvade hon loss elektroden från hjärtväggen. Flyttade änden några millimeter och skruvade fast den på nytt. – Tre millivolt, sa Sivert Sand tonlöst. – Helvete, viskade Sara Zuckerman och lossade elektroden igen. Vid tredje försöket log Sivert Sand: – Elva millivolt! En hjärtstartare har i princip två uppgifter. För det första ska den fånga upp de naturliga elektriska signalerna i hjärtat. Då måste spänningen vara tillräckligt hög för att kunna avläsas. Därnäst ska ICD:n tolka de här signalerna så att den, om en hotande störning av hjärtrytmen uppstår, kan ge en adekvat stöt för att återupprätta den normala, livgivande rytmen. Dessutom måste man förvissa sig om att elektroden kan stimulera hjärtat om dess egen rytm skulle fallera, som en pacemaker. Som ett test sänds därför en låg spänning genom elektroden för att undersöka om hjärtat svarar på ICD:ns kommando. – Jag mår inte riktigt bra, mumlade Erik Berntsen. – Det här går utmärkt, log Sara Zuckerman. Lite efterarbete bara, så är du fit to go again. – Blodtrycket något reducerat, sa Frid Moelv lugnt. Lätt ökning av hjärtfrekvens.
– Okej, mumlade doktor Zuckerman. Säg till om förändringen fortgår. Den öppnade förpackningen med ICD:n låg klar. Doktor Zuckerman fäste en muff med två stygn i operationssåret för att elektroden skulle ligga stabilt. På monitorn kunde hon se att sladden låg i perfekt position, och med vana rörelser kopplade hon den till hjärtstartaren. Anestesiläkare Eivind Storelv kom in i operationssalen. Han skulle ge patienten kortvarig narkos för att testa ICD:ns chockfunktion. Doktor Zuckerman höll på att sy ihop såret. – Jag har ont i bröstet, väste Erik Berntsen. Plågas … av … dyspné. Det latinska ordet för andnöd stönades fram, nästan ohörbart. – Pneumothorax? frågade Eivind Storelv. Doktor Zuckerman skakade på huvudet. Hon hade ingen anledning att tro att lungan skulle vara punkterad. – Jag är klar, sa Sivert Sand. – Nittio genom sjuttio, sa Frid Moelv; i hennes röst fanns ett stänk av oro när hon konstaterade att blodtrycket fortsatte sjunka. Sara Zuckerman kastade en blick på röntgenmonitorn. Hjärtskuggan, den diffusa bilden av hjärtat vid röntgengenomlysning, rörde sig mindre än för bara ett par minuter sedan. – Fan! Sara Zuckerman ropade: – Tamponad! Det måste ha gått hål på hjärtväggen. Blod hade långsamt fyllt hjärtsäcken, bindväven som omslöt hjärtat. Sara visste med oförklarlig säkerhet att det måste ha hänt under något av de tidigare försöken att fästa elektroden. Som den satt nu kände hon sig helt
säker på att den var korrekt fastsatt. Ingrepp som det här hade hon gjort oftare än hon orkade tänka på, och alla hennes instinkter sa: Låt elektroden sitta! Rör inte elektroden! Tre gånger tidigare, bara tre hemska gånger, hade hon stuckit hål på patientens hjärta. Tre gånger av de hundratals, kanske över tusen gånger hon hade skurit upp patienter, fört in en styrtråd i dem, skruvat fast elektroden vid hjärtväggen med millimeterprecision – bara tre förbannade gånger hade patientens hjärta punkterats. Utan ödesdigra konsekvenser. Hon hade aldrig förlorat en patient på operationsbordet. Inte en enda gång. Fyrtioåtta år var hon, Sara Zuckerman, och inte en enda patient hade hon förlorat under sina händer. De kunde dö efteråt, alla gick inte att rädda. De var sjuka, de här hjärtana som hon reparerade, vissa så förstörda att ingen skulle kunna hjälpa deras bärare, inte ens den berömda Sara Zuckerman. Men de dog inte där, patienterna, inte där, på operationsbordet, där ansvaret var hennes. I en glimt såg hon rädslan i doktor Storelvs ögon. Sjuksköterskornas oro var också påtaglig: en onödig rörelse här, en hand som drog över ett munskydd där. – Ska vi ringa efter en anestesiläkare till? En interventionsradiolog? Det var andra gången Frid Moelv frågade. – Nej. Nej! Sara kände knappt igen sin egen röst. Erik Berntsen var hennes patient. Hennes ansvar. Hon var MD ph.d. professor Sara Zuckerman, Mirowskipristagare , tidigare chef för Heart and Vascular Institute vid
Cleveland Clinic i Cleveland, Ohio, nu chefsläkare och professor vid ett modernt och påkostat sjukhus i det lilla, stormrika landet Norge. Hon skulle röja upp efter sina egna tabbar. Utan att ha frågat fick hon en grov kanyl i högerhanden. – En ekokardiograf? frågade doktor Storelv försiktigt. Så att vi kan verifiera att det rör sig om en tamponad? Som om de hade tid med det, tänkte Sara. Typiskt norskt. Undersök. Kolla. Dubbelkolla. Under tiden dog patienterna. – Åttio systoliskt, sa Frid Moelv. Trycket faller ytterligare. Erik Berntsen var medvetslös. Sara tog den grova kanylen och en tom och stor spruta och stack in den snett uppåt under bröstbenet. Bestämt, säkert och brutalt. Mörkt, rött blod strömmade kraftigt tillbaka. Berntsen grymtade. Som en gris. Som en gris grymtade han, han var tillbaka. – Hundra systoliskt, utbrast Frid Moelv utan att dölja entusiasmen, glädjen över att allt nu såg bättre ut, att det gick uppåt, bokstavligt talat, att blodtrycket steg. – Hundratio genom åttio, nästan ropade hon, och Sara log. – Zorro blev pappa för ett tag sedan, sluddrade Erik Berntsen. Till åtta härliga schnauzervalpar. Sara Zuckerman svarade inte. Hon lade in en kateter i kanylen som hon just med all kraft hade kört in i patientens hjärtsäck. Blodet rann långsamt, mörkt och rött. – Tamponaden sluter sig själv tack vare trycket, sa hon och rätade på ryggen. ICD:n tar du hand om, Sivert. Gör en standardmässig programmering med en VF-zon över och VT-
zon över när patienten har flyttats till intensiven. Omedelbart, är du snäll. Jag kommer och tittar till honom senare. Eivind, den här gången hoppar vi över defibrilleringstestet. Tamponaden gjorde det för riskabelt att testa ICD:n fullt ut. Att ge Erik Berntsen ventrikelflimmer i hans tillstånd var knappast tillrådligt. – Tack för hjälpen allihop. På väg ut ur operationssalen krängde hon av sig handskarna och rocken. När hon släppte ifrån sig skyddsrocken av bly kände hon hur genomvåt hon var. En klibbig kyla spred sig över bröstet, och hon flämtade till. – Den där AT-läkaren ska aldrig mer in i min operationssal, sa hon utan att rikta sig till någon särskild medan hon sparkade upp svängdörren. Och om jag får bestämma ska hon inte in i någon annans heller. När dörren slog igen bakom henne kom hon på att hon inte hade sagt ett ord till patienten sedan hon fört honom tillbaka till livet. Det spelade ingen roll; hon hade ändå ingenting att säga.
Klockan . a.m. Upper East Side, Manhattan, NYC, USA
Rebecca hade för länge sedan slutat sova. Då och då slumrade hon förstås till, i synnerhet när det illvilliga morgonljuset smög sig in genom de höga fönstren och avslöjade hur smutsigt det var överallt. Då hände det att hon slöt ögonen för att utestänga den förfallna interiören. Sedan kunde hon vakna med ett ryck i fåtöl-
jen och upptäcka att visarna på väggklockan hade flyttat sig en timme eller så utan att hon kunde redogöra för tiden som gått. Hon drömde aldrig något under de här medvetslösa stunderna. Gardinerna, klibbiga av damm och nikotin, ville inte lyda henne när hon ibland försökte hålla dagen borta genom att häkta av de tjocka, flätade snoddarna från mässingskrokarna och dra för. Det var kanske snarare hennes krafter som svek, tänkte hon ibland, trots att hon försökte ignorera de av ledgångsreumatism märkta händerna med stela, förvridna fingrar som höll henne vaken de få gånger hon fann det mödan värt att lägga sig i sängen. Armarna var så tunna att de fick händerna att se ut som örnklor. Någon enstaka gång, när stanken av gammal kvinnokropp blev för hemsk, duschade hon. Hon väntade alltid med att klä av sig tills hon med stor ansträngning hade täckt för spegeln med en badhandduk. Hennes ansikte bar fortfarande ett och annat spår av den hon en gång varit, och någon enstaka gång, kanske när sonen var på väg, gjorde hon sig besväret att sminka sig. Men kroppen var inte hennes längre. Hon täckte för spegeln, och hon duschade i blindo. Våningens läge och storlek, de höga fönstren, de en gång så dyrbara möblerna och konsten på väggarna hade kunnat berätta om en helt annan tid, om någon tagit sig tid att lyssna. Eftersom ingen någonsin kom dit, utom sonen några gånger om året och budet från Samson’s Fast Food & Liquor, som dessutom aldrig fick komma längre in än i hallen, var den en gång så praktfulla bostaden på trettioandra våningen ingenting annat än ett stumt skal runt den sextiofyraåriga kvinnan som sjavade omkring i sina fläckiga tofflor och såg ut som en åldring. Den här natten var värre än vanligt. Rebecca stirrade på flaskan med Absolut Vodka och kunde inte riktigt förstå hur det kunde vara så lite kvar i den. Uppgivet
tömde hon återstoden i det höga glaset, struntade i groggvirket och drack. I allmänhet stjälpte hon i sig betydligt billigare, amerikansk och smaklös vodka. Den här flaskan med skandinavisk sprit hade svartvinbärssmak och var en present från den enda närstående hon fortfarande hade, en present som hade förvånat henne; han avskydde att hon drack. Hon hade gömt den längst in i den enorma sekretären i det största sällskapsrummet i förhoppning om att hon skulle glömma bort den. Där hon nu satt, eller halvlåg, i en sliten öronlappsfåtölj med en antimakass så full av hårfett att den klibbade fast vid huvudet, kunde hon inte komma ihåg varför hon hade brutit sitt självpåtagna löfte. Ett nattsvart majregn tecknade ränder på fönsterrutorna. De glittrade av reflekterat storstadsljus. När regnet väl upphörde, visste hon, skulle det bli ännu svårare att skymta detaljerna i den magnifika utsikt som hon en gång hade varit så glad över. Växlingen mellan regn och smuts, regn och stadsdamm, regn och klibbiga föroreningar som solen då och då kunde bränna till en hård skorpa på glaset, hade under årens lopp förvandlat fönstren till narrspeglar. Fortfarande kunde hon förstås skymta staden utanför, den gigantiska stad som hon en gång hade hört hemma i, men när hon då och då stod vid de motspänstiga gardinerna var det först och främst sin egen groteska spegelbild hon såg. Trots att Rebecca fortfarande klarade av att hålla ordning i lägenheten, bortsett från de överfulla askkopparna i köket, i sovrummet och de båda som nu hotade att svämma över av fimpar i det minsta sällskapsrummet, gjorde stelheten och smärtorna någon egentlig städning omöjlig. Hemhjälpen var sedan länge uppsagd. Händerna skakade medan Rebecca tände en cigarrett. De dar-
rade inte; de skakade och viftade och fumlade som om hon hade långt framskriden Parkinson. Och vad visste hon, kanske hade hon ådragit sig det också; det var mer än tre år sedan hon senast var hos en läkare. Förr i tiden ställde hon sina egna exakta diagnoser. På sig själv såväl som på alla andra, en diagnostiker av rang och renommé. Nu gissade hon bara vagt på undernäring och skrumplever utöver den oomtvistliga ledgångsreumatismen. Det räckte minsann, tänkte hon och följde rökringarna med blicken medan de steg mot taket och löstes upp till ett gråvitt ingenting. TV-apparaten flimrade stum på väggen mitt emot. Hennes son hade haft den med sig senast han kom. En tums HD-TV med plattskärm. Han var så omtänksam, Orty, och den ende som fick henne att avstå från att dricka så mycket, så snabbt och så sammanhängande att hon skulle dö av det. Trots sin alkoholiserade hjärna kunde hon fortfarande beräkna hur mycket som behövdes. Hon avstod därför att hon hade honom, den snälle gossen, den gode sonen, som bodde så långt bort men som ringde varje vecka, vid samma tid, den enda ljuspunkt som fanns kvar i Rebeccas tillvaro. Han hade tagit med sig en stor TV, och det var kärleksfullt menat. Hon kunde bara inte begripa vad hon skulle med den till. Även om apparaten aldrig stängdes av spelade bildens kvalitet mycket liten roll. Rebecca följde inte med. Hon brukade läsa, tog ut en bok på måfå ur de välfyllda bokhyllorna och lät blicken glida över arken för att få tiden att gå. TV:n stod bara där, påslagen och för det mesta utan ljud, och påminde henne om allt som inte längre var hennes. Livet, till exempel.