LIDELSER ULF DIKTONIUS
Diktonius Text
ULF DIKTONIUS
Ulf Diktonius
Lidelser Roman
Diktonius Text Gﾃ傍EBORG
Diktonius Text Copyright Š 2009 Ulf Diktonius Producent
Ulf Diktonius
Grafisk form
Diktonius Text
Omslagsbild
Diktonius Text
Tryckt hos
Books-on-demand
ISBN
978-91-977874-2-0
Till Veronica
Ingen verklig person, levande eller död, beskrivs avsiktligen i denna bok. Alla individer som spelar en roll i boken är påhittade, och eventuella likheter med i dag levande eller för den sakens skull, hädangångna, ska betraktas som rena tillfälligheter. Allt annat torde vara skamligt. De platser i Hisings Backa som beskrivs, finns men de personer som i boken bor på dessa platser, är alltjämt påhittade.
Innan vi går ner till TV-rummet tar jag fram blöjorna. C chockad men kan ändå bara rycka lite i repen när jag fäster den. C får leka på mattan framför tv:n i blöja, låsbara blöjbyxor, sparkdräkt och vantarna som C inte kan röra händerna i. Hjälplös. Dessutom stoppar den stora röda nappen upp klagoljuden.
Han är ljus, välbyggd, har blekgula afroflätor som strilar ner lite i ansiktet och skymmer ett utmejslat fyrkantigt ansikte med tydliga kindben och breda läppar. Ögonen är mörka, nästan svarta. Bringan är bred och axlarna stolta. Han är vältränad och muskulös. Ett välvårdat ansikte. Välmanikyrerade händer. Och leendet. När han ler … Den här kvällen är han klädd i ett par svarta glänsande läderbyxor, ett par lakritsfärgade boots, och läderrocken men inget under … Uppflugen på en barstol mitt på den svagt upplysta scenen sjunger han. Rösten smyger genom lokalen. Musiken tränger sig mellan borden och stolarna och flaskorna och glasen och sorlet, skratten och skriken. Han hörs. Varje lördagskväll. På samma barstol, sjungandes samma låtar för samma publik. För hit kommer sällan okända, anonyma. Hit kommer bara de ständigt återkommande sökarna. Han sjunger om dyrkan. Akustiskt. I ditt rum. Slav. Depeche Mode. För männen, kvinnorna, transorna vid borden. Höst. Trots den fuktiga kylan som slickar festarna, innefolket, unga, gamla, medelålders, njutare, lever gatorna. Inne i lokalen på Drottninggatan, innanför de diskreta dörrarna och den lågmälda intetsägande plåtskylten, döljer sig människorna som inte syns men som ändå lever i samhället. En hemlighet. Han är en av dem, mannen som sjunger. Vid ett av borden längst bak i den dunkla lokalen, sitter en annan man. Asiatiska ögon som når genom rummet. De ler. Mot varandra. Medan mannen på scenen sjunger mimar Ying … Jag älskar dig. Han kan aldrig sluta fascineras över sångaren vars röst kramar om hjärtat. Ett hjärta som bara slår för mannen på scenen. Kvällen skiljer sig inte nämnvärt från andra lördagsaftnar. Den sjungande mannens hud glänser lika lockande svettig som alltid, hans röst låter likadant och hans leende är lika förföriskt som vanligt.
9
Hans asiatiske älskare sitter på samma plats som han brukar och dricker samma drink serverad av samma bartender. Vid bardisken står några främmande män. De har aldrig varit här förut, tänker Ying och ser på de välbyggda snaggade männen. De skrattar, skriker, viker sig dubbla när de tittar på mannen som uppträder. Någon skriker bögjävel och tittar en extra gång på sångaren. Hans blick flackar, onykter, spriten har gjort honom förvirrad, full men det mannen vid bardisken ser är klart. Fan, jag känner honom ju! Skriker han. Men ingen reagerar nämnvärt. Många känner sångaren, eller tror sig göra det, eftersom han är känd i lokalen. Men få vet vem han är. Så släpar de ut den fulle. Viftande, skrattande, hojtande. Sedan dränks händelsen av sången igen. Och allt återgår till det normala. Vägen hem är natt och fuktig. Långt efter att applåderna upphört och den sista stolen ställts upp på borden. Hand i hand, nära. Så nära som ingen annan får gå. Bara längta och drömma. Ying får gå nära. Han får kyssa och smeka. ”Vackert. ” ”Vem var fyllot vid baren? ” frågar sångaren i lakritsbootsen. ”Ingen aning. Men jag har sett honom någonstans. Han såg på dig. ” ”Många tittar på mig eftersom jag uppträder. Jag syns. ” ”Som om han kände igen dig. ” ”Kanske gjorde han det. Eller trodde det i alla fall. ” Han är tyst. Säger inget mer. Känner det klibbiga under skinnbyxorna som sitter över låren. Vill inte berätta vem Tobbe är. Men han vet. Inte Ying. Bara fyllegrabben håller käften stängd. Men förmodligen var han för full för att berätta för kollegorna. Och allt går att förneka. ”En beundrare? ” ”Bara ett svin. Fyllesvin. ”
10
På bussen håller man inte varandra i händerna. Där är närheten förbjuden. Då kan man få en kniv instucken i sidan av buken. Eller en spark i ansiktet. På bussen sitter man tyst bredvid varandra och fantiserar om vad som ska hända sedan, när man kliver av i Backa, kylan och den friska nattluften. Ingenstans är det tyst. Ett ständigt brus av röster och fordon. Även i Backa. ”Jag vill flytta till stan ”, säger Ying när de småspringer över Litteraturgatan och upp mot Hjalmar Bergmans gata. ”Varför? Vad är det för fel här? ” ”För bråkigt. ” ”Jag ser inget bråk alls. ” Han ser sig om. Där är den stora parkeringsplatsen. Lite längre bort ligger Netto. På avstånd hörs ungdomar men inte i närheten. En moped bryter det jämna ljudbruset. ”Men du vet ju. Det är bråk överallt. ” ”Inte här. Inte nu ”. De stannar upp. Står nära. Bringa mot bringa. Ansikte mot ansikte. Kysser varandra. En liten hund skäller i närheten och en äldre kvinna rycker i kopplet. Hon vänder tvärt men hör inte hur de två skrattar när de fortsätter upp mot Hjalmar Bergmans gata och det stenbruna hyreshuset med de tunna fönstren och den söndersparkade porten och plåtbalkongerna. När de kommer in på gården lyser de gula lamporna upp vägen. Där i mitten finns sandlådan. Där hittade en småbarnsmamma spikar förra sommaren. Sedan dess leker inga barn där på dagarna, i sanden, bland spikarna, kattkisset, kattbajset. Förutom dagisbarnen, för deras fröknar känner inte till det som döljs under ytan. Men nu står gungorna tomma, klätterhuset ligger öde och under taket vid uteplatsen sitter ingen.
11
I lägenheten tänder Ying hallampan. Snabbt klär de av sig. De kan inte hålla sig längre, utan vill vara nära. Kropparna. Musklerna. Så släcker de allt, rör sig nakna, smeker, känner. Och efteråt sitter de i varsin morgonrock på balkongen och lyssnar på bruset. Det som aldrig tystnar. Och röker varsin cigarett.
Mannen i skogsbrynet
Han
stod och rökte med blicken riktad mot den enorma betongfasaden och räknade till åtta våningar. Följde tobaksångorna som blandade sig med den fuktiga höstluften. Syntes knappt, dold bakom träden. Härifrån kunde man se ända ner till Göta Älv, nu när löven började tunnas ut. Mörka kläder. Inne i det kök han spanade mot lyste en lampa. Det var en takarmatur med milt ljus som lade rummet i en svag, dunkel lyster. Det satt en kvinna i köket. Vid bordet. Den kvinna han en gång funnit på en klubb, som han blivit förälskad i och som nästan dödat honom under den tid de levt tillsammans. Hon rökte också. Blåste ut de gråvita ångorna och bildade en lätt dimma i rummet. Och på mannen mittemot. För där fanns en man. En annan man. Väntan tärde, där han gömde sig i snåren. Bilder blixtrade förbi. Minnen. Hur han en gång flytt från kvinnan som satt och rökte. Vid köksbordet. Men då hade hon inte bott i en lägenhet i ett miljonprogramshöghus, i ett område känt för sin ungdomsbrottslighet. Minsann. Men i morgon. Då skulle smärtan befrias. Den enes död … tänkte han, vände sig om och gick tillbaks
12
genom skogen mot bilen. I morgon. Dö, bitch. Och i bilen mot Kortedala kom tårarna. Inte av sorg över att hon skulle dö. Av ilska. Hat, bitterhet. Det hon en gång gjort honom till.
13
Japanen och bögen
E
n söndag gryr, dagen efter. Frukost på balkongen med en bricka på balkongbordet och höstsolen som kittlar i nyvakna ögon. Oktober kan vara varm. Nere på gården syns och hörs skrikande barn. Ett par som bråkar i en lägenhet. En kvinna som gråter. I porten mittemot flyttar någon ut sina ägodelar och lastar en hyrd skåpbil från Statoil. Ingen vind men det prasslar i träden i skogsdungen ovanför Hjalmar Bergmans gata. Men inget barn som leker i sanden. Ying läser tidningen. ”Snart får väl Backa en egen spalt. Hänt i Backa. Backa i natt. ” ”Sluta nu. Du överreagerar. ” ”Läs själv. Våldet eskalerar. ” ”Inte bara här, Ying. ” Göteborgs-Posten. Notiserna. Händelser i Backa. Narkotikabrott och bilbränder. Två stycken. ”Känner du till det här, Daniel? ” frågar Ying. ”Nej, det är knarkspan som håller på med drogbrotten och dessutom ungdomsgruppen. Jag är på krim nu. ” ”Jag vet det. Men du passade bättre på piketen. Du var mer manlig då. ” ”Som om jag inte är det nu då? ” ”Mer rå då? Djurisk? ” ”Men jag trivs bättre här. ” ”Där du kan lukta på liken? ” ”Ha, ha. ” Solen lyser upp vägen ner till Selma Lagerlöfs torg och till videoaffären och sedan Hemköp där de säljer grillad kyckling. När det några timmar senare hinner bli eftermiddag kväver ett tjockt molntäcke den tidigare blå himlen och spyr ut sin kalla last. Söndagar brukar vara föräldradag. Ångest. Vad ska man säga? Ying och Daniel säger ingenting på vägen hem från torget. I dag blir det inget besök hos föräldrarna, för de är fortfarande i Spanien. Ingen
14
söndagsmiddag i barndomshemmet, villan där Daniel växte upp på åttiotalet. Inga förklaringar som gör ont denna söndag. Mamma, jag är fortfarande bög. Det här är Ying, min pojkvän. Vi träffades på QX. På internet, mamma. Som första gången. Minnena lever som hade det hänt någon timme tidigare. Blickarna. Var det hat? Eller bara likgiltighet? Pappa som inte sa något under hela middagen. Efteråt hade Ying gråtit. För han hade känt sig hatad. Förmodligen var han det också. Det skulle han aldrig komma över. Ying har inga föräldrar alls. Och lika bra är väl det. Mindre hat. Idag ingen far som föraktar, eller mor som tiger. Inget som gör ont ända in i själen. Idag bara Ying. Kvällen blir fort kallare. På balkongen blåser det inte. Inte inne på gården heller. Ett skydd mot det som faller från himlen och vindar som kyler två heta kroppar. Hyrfilm. Kyckling med sallad i vardagsrummet på varsin glastallrik. Slickar av sina fingrar. ”Kan vi inte titta efter en lägenhet inne i stan i stället när de ska renovera här, Daniel? ” ”Varför? Det är ju inte ens säkert att de ska renovera. ” ”Därför att det är som det är här. ” ”Är hur? Ying, Det är inte värre här än någon annanstans. Enda skillnaden är att det syns mer här och att media hellre koncentrerar sig på hyreshus än på villor när de vill beskriva brott. Det verkar vara mer dramatiskt då. ” ”Men ändå. Det är ju närmare till klubben. ” ”Jävla tam ursäkt, Ying. ” När filmens eftertexter fyller den nyinköpta LCD-skären från Bang & Olufsen har de ätit färdigt. Daniel längtar efter Yings händer, hans andedräkt mot sin hud och det han sedan får uppleva. Längtar efter Yings mjuka varma och fuktiga läppar som snart kommer att omsluta hans kön. Det kön som
15
växt under filmen och middagen. Under den stund de inte rört varandra. Det är en lek de utvecklat. En oskyldig lek. Se men inte röra. Fantisera. Som på bussen hem från stan. Daniel reser sig upp och stänger av filmen med fjärrkontrollen medan Ying tar med sig tallrikarna ut i köket. Sedan är han borta. Det ingår i deras frivilliga lek. Inte röra. När TV:n tystnat smyger Ying in i sovrummet. Daniel låter ett ögonblick passera innan han följer efter. Det är helt medvetet för han vet vad Ying gör därinne. Han vet vad som väntar. I sovrummet är det mörkt. Persiennerna nerfällda och gardinerna fördragna. Det är tyst, så tyst det kan bli när grannen ovanför låter tre par barnsben rusa runt på golvet och dunka och skrika. ”Klä av dig ”, hörs sedan rösten, Yings röst. Och han gör som Ying säger. Långsamt låter han byxorna falla till golvet. Sedan strumporna. Han kan höra det svaga stönet. ”Snabbare ”, viskar Ying och Daniel ler för sig själv. Drar av sig tröjan och sedan T-shirten. Snart står han naken i rummet. Osynlig. För det är mörkt. ”Kom ”, lockar rösten från sängen och Daniel kryper upp i det mjuka, upp mot honom, mannen han älskar. För han vet att Ying finns där och väntar. Doften. Och de tunga längtande andetagen. Yings ben är rakade, lena och Daniel kysser huden länge. Först vaderna, sedan låren. Smaken av hud och värme. ”Daniel, det är så skönt ”, stönar han och vrider på sig och Daniel känner hur de båda växer av de smekande stönandena. Daniel rör hans ben med händerna och flyttar dem sedan upp mot Yings mage. Så söker han i mörkret. Highway to heaven. Slickar, först försiktigt, sedan låter han hela tungan leka mellan världarna. Njuter av smaken som fyller hans tunga, mun och ansikte. Ying tar Daniels händer och lägger dem över sin bringa. ”Smek mig. ” Daniel tar bröstvårtorna mellan sina fingrar och
16
nyper i dem, lätt, sedan hårdare, allt medan han suger. Känner hur Ying spänns och hur han växer mellan Daniels läppar. Daniel har svårt att hålla sig. Han är så hård nu, så hård en man kan bli innan han exploderar. Men han kan inte sluta. För Ying håller fast hans händer och låter honom fortsätta suga. När det inte går längre släpper Ying honom. ”Bareback, mister ”, viskar asiaten och Daniel drar sig upp samtidigt som Ying ställer sig på alla fyra. ”Hårdare. ” Ying beordrar och Daniel börjar sakta arbeta samtidigt som han håller sin älskares kuk i sin hand. Värmen som omsluter honom får honom att sluta ögonen och njuta. Sakta knullar han. Leker. Retas. ”Snälla, hårdare ”, ber Ying och Daniel skrattar. Han kan höra Yings tunga andning, stönen som ökar. Daniel vet att han snart kommer men tvingar sig att vänta. ”Kom nu. ” Ying viskar andfått och Daniel pumpar båda hårdare. Våldsamt. Hårt. Som vore han någon som våldförde sig på den asiatiska mannen som står på alla fyra i sängen som ett djur. Med sin lediga hand griper Daniel tag i Yings hår och trycker ner hans huvud mot kudden. Våldsamt stöter han sig in och ut i den våta grottan tills han inte längre kan hålla tillbaka det som vill ut. Tills han fyller Ying med sitt innehåll och pumpar ut det som finns i Ying, ner på lakanet. Efteråt ligger de tätt intill varandra. Ingen säger något. Ingen behöver säga något. För de vet att de älskar varandra. I mörkret i sängen, i lägenheten på Hjalmar Bergmans gata i Hisings Backa.
17
Måndag och Rune
Ying sover. Daniel ligger tätt bakom honom och andas i hans nacke. Utanför persiennerna vaknar en ny dag. Mobiltelefonen ringer. Ying vaknar till. ”Svara inte, Daniel. ” ”Måste. ” Helst av allt vill han ligga kvar, glömma telefonsignalen och somna med Ying men verkligheten har andra krav. Daniel vänder sig bort och känner hur kylan sveper kring hans nakna kropp. Frusen hud i en kall demokrati. Fumlande hittar han telefonen på bordet intill sängen. ”Daniel. ” ”Sov du? ” frågar rösten i andra ändan. Rune Kvist, chefen för länskriminalen. ”Va, nej. Jag är vaken. ” ”Bra. För du ska iväg på jobb. ” ”Nu? ” utbrister Daniel och kastar sig ner på rygg i sängen. Lägger ena armen bakom huvudet och tittar upp i taket medan han lyssnar. ”Ja, nu. ” ”Har det hänt något? ” Rune Kvist hostar och skrattar samtidigt. ”Det händer väl alltid saker i den här jävla stan! En kvinna och en man hittades döda i en lägenhet på Baron Rogers gata 17 för någon timme sedan. Är det inte där du bor? En kvinna, tydligen någon sadist, och en utmärglad hängd man. Skrämde livet av Oskarsson och Lindgren, två patrullerande på Ordning. De ringde till krimjouren och vi ska tydligen ta fallet. ”
18
”Varför? Det kan väl den lokala polisen på Hisingen fixa? ” Tystnad. ”De hinner väl inte med det, dessutom är det mord vi talar om ”, muttrar han. ”Sadist? ” funderar Daniel och ser hur Ying storögt vänder sig om och tittar på telefonluren. Sedan på Daniel. ”Bestraffade hon Oskarsson och Lindgren, två vanliga patrullerande poliser? ” Nu är Yings ögon ännu större. ”Skärp till dig nu, Daniel! ” Daniel svarar inte. Han vrider på huvudet och tittar på Yings ansikte. Den lockande asiatiska blicken. Shit, varför kan jag inte få ligga med dig hela dagen? ”Det är bara ett problem ”, fortsätter Rune. ”Det låter som många problem. ” ”Mannen som ringde och anmälde händelsen är förmodligen samme man som hittades hängd. Han kan ha varit vittne till alltihop. ” ”Vem är han då? ” ”Det vet vi inte ännu. Det stod bara ett namn på dörren, och det är kvinnans. Men du vet hur det är där ute. I en tvåa kan det bo fyrtio pers i såna där invandrarområden. ” ”Ge mig adressen ”, ber Daniel och sväljer irritationen över människors fördomar medan han sätter sig upp i sängen, efter att han kysst Ying på ena skulderbladet. Fortfarande varm efter nattlekarna men musklerna är stela. ”Jag kan gå. Det ligger precis i närheten. ” ”Men inte i dag. Vänta på Ingemar. Tänk på att du är kriminalassistent. Inte kommissarie. ” Så blir allt tyst. Handplockad från piketen. Jag, den tuffaste av dem alla. En tjuren Ferdinand. Minns mannen på nattklubben. Tobbe. Kollegor som inte är så lyckliga över karriärsteget från piketen. Tobbe är en av dem.
19
Han såg mig på klubben, tänker Daniel. Han som kämpade om att få jobbet. Få komma bort från gödseln och geggan ute på gatorna på nätterna. Till det glassiga. Det jobb jag fick. ”Vad är det som har hänt? ” Yings blickar när Daniel reser sig upp och tänder lampan i sovrummet. På en sekund upphör den magiska stämningen i lägenheten och allt återgår till sitt vardagstillstånd. Utanför fönstret hör Daniel barnskrik. På väg till dagis. Samma tid, varje dag. Kanske förbi en mordplats. Med irriterade mammor som släpar trötta men förväntansfulla småsjälar till den kollektiva dagförvaringen borta vid näridrottsplatsen. Daniel river åt sig samma kläder han haft på sig kvällen innan. ”Något mord här i närheten ”, svarar Daniel motvilligt och ser hur en naken Ying snabbt försvinner ut i hallen och in på toaletten. När kommer vattnet på kvarnen … Adrenalinet har redan börjat pumpa i blodådrorna men även andra känslor retas med honom. En längtan efter att fortsätta det han och Ying påbörjat kvällen innan. ”Måste du åka nu? Mitt i natten? När kommer du tillbaka? Kommer du tillbaka? ” hörs Ying från badrummet medan Daniel går ut i hallen och sätter på sig vapenhölstret och sedan jackan och skorna. ”Vet inte. Det är morgon, Ying. Inte mitt i natten. Jag kommer när jag kommer. ” ”Som vanligt då. Vad har jag sagt om det här området? Jag vill flytta. ” Nu märks irritationen i rösten. Där kom det … vattnet … Daniel svarar inte. Men han vet. Ying vill flytta. Varje litet ögonblick där han får hälla några droppar vatten på kvarnen är en triumf. Men våldet finns överallt. Det triumferar. Var det inte så Palme sa? Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, KatyĔ, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem
20
som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hisings Backa. Det är inte första gången han är tvungen att åka iväg på jobb och se vad våldet kan åstadkomma. Men första gången han som kriminalassistent måste utreda ett sådant brott i sitt eget bostadsområde. Om dock i ett av höghusen, själv bor han i ett låghus, på andra sidan skogsdungen. Men det är ändå samma område med samma människor. ”Jag älskar dig, Ying. ” ”Visst ”, hörs svaret inifrån badrummet samtidigt som toaletten spolar. Daniel öppnar ytterdörren och stänger den bakom sig, låser och springer nerför trapporna. Känner den omisskännliga lukten av curry och andra kryddor som någon av grannarna med främmande efternamn tillagar, dygnet runt, året runt. Gummisulorna pratar med betonggolvet. När han öppnar porten slår kylan emot honom, tillsammans med den friska kalla luften som rensar sinnena rena från kryddor och gud vet vad. Ett lätt duggregn piskar hans ansikte och får fart tack vare vinden som jagar över gården. Så olikt dagen innan. ”Helvete ”, säger han surt medan han går över gården och tänder en cigarett. Och kommer i samma ögonblick på att han inte tvättat sig efter lekarna i sängen. Röster kastar sig mellan de tre huslängorna som omger gården. Mitt på gården finns lekplatsen. Klockan är knappt sex på morgonen. Snart kommer barnen från dagiset dit för att leka, bland spikar och sandlådor med kattbajs. Dagisbarn som tvingats upp ur sina sängar tidigt och som skrämts iväg till den kollektiva förvaringsplatsen. En tidig måndagsmorgon. Daniel ryser. Aldrig att han skulle låta sina barn vara ute vid den tiden, om han och Ying någon gång skaffar några. Det känns för tidigt. Bara ett halvår men kärleken är ljuvlig och stark och omåttlig och obegränsad. Dessutom händer det saker i området och framför allt på nätterna som gör barnläget osäkert. Som patrullerande och inom piketen blev han utskickad på larm till
21
Hisings Backa, där bränder uppstått i uppgångarna eftersom det tidigare saknades portlås på många ställen. Unga kvinnor som blivit våldtagna av jämnåriga och barn som rånat varandra på mobiltelefoner, mp3-spelare och iPods. Ett samhälle han själv inte ville växa upp i, långt från den värld han levt i under hela sin barnoch ungdom, en värld i en villaförort där trygghet och stabilitet med ordnade hemförhållanden och kompletta familjer varit rådande, tillsammans med Pet Shop Boys och Boy George. Och Pink Floyd och Frankie Goes to Hollywood. Där alla känt varandra och alla känt sig trygga. Där brotten hade skett under ytan, osynliga, bakom Fogelforshusens arkitektritade tjocka mexitegelväggar. Där ingen utanför hörde slagen och skriken. För brott förekom överallt men var mer eller mindre osynliga för omvärlden. Under ett ögonblick ångrar han sig. Känner en skuld till Ying, att det är hans fel att han tvingats iväg, att han gjort det för att komma ifrån. Men så är det inte. Detta är hans jobb och det hade Ying varit väl medveten om när Daniel en kväll ett par månader tidigare hade berättat om arbetet. Och Ying hade tyckt det var spännande och Daniel hade tackat ja. Bara du får behålla handbojorna, hade asiaten sagt.
Ingemar Eriksson
T
re minuter. Kriminalassistent Daniel Bengtsson ser den civila blekblå Volvon med ett ensamt blåljus på taket köra rakt över Wadköpingsgatan och svänga in vid Hjalmars gatukök där Daniel står och väntar. Ingemar Eriksson bor knappt femtio meter bort, i en villa på Björkrisvägen mellan Brunnsbotorget och Daniels hyreskasern. Två skilda världar. Under ett ögonblick inbillar sig Daniel lukten från den äldre mannens pipa. När den gamla Volvon stannar framför honom släpper han cigaretten på marken och släcker den med skon, varefter han öppnar bildörren
22
och sätter sig i en rökig kupé. Den äldre mannen är närmare sextio och har sett det mesta. ”God morgon ”, muttrar Ingemar Eriksson medan han rusar motorn och Daniel drar igen dörren. ”Nej, inte nödvändigtvis. ” Daniel vevar ner sidorutan för att andas. De säger inget mer till varandra. I stället låter den unge polisen tankarna vandra iväg ut över förortslandskapet. Några droppar av det fuktiga kyliga utifrån träffar hans ansikte genom den öppna rutan men just då reagerar han inte på det. Regnet har en kylande effekt. Den tidiga hösten är vemodig. En stillhet som breder ut sig. Som om staden lugnar ner sig efter en sommar full av fylla som följs av misshandel, nattliga våldtäkter i skogspartier och skadegörelse. Genom bilrutan tränger sig den friska morgonluften in och lättar upp piptobaksdimmorna. ”Saga vill inte längre åka med i bilen. Det är skadligt, säger hon, som om jag vore någon sanitär olägenhet ”, muttrar Ingemar när han svänger ut på Litteraturgatan, huvudleden som sträcker sig genom hela Hisings Backa. ”Jag röker aldrig i bilen ”, svarar Daniel. ”Är det för tjejens skull, vad heter hon? ” ”Nej, det är för andrahandsvärdets skull. ” Daniel fortsätter att titta ut genom rutan. Borde berätta. För ingen vet ju något. För jag är man. Står för min kärlek. Och inte fjollig. Men fördomarna … Genom en än så länge oktoberlummig förortsgata fylld av brinnande färger åker de. Snart ska allt falna. Träden ska bli nakna inför vintern och snön ska lägga allt i en tryckande och kvävande tystnad. Lovikkavante … dyker upp i Daniels huvud och försvinner lika fort igen. De kör in på Baron Rogers gata, genom en öppen bom och bort till höghuset som ligger längst mot skogen. En reflexvästklädd
23
poliskonstapel står nere vid vägen upp mot höghuset i slutet av Baron Rogers gata. En grupp nyfikna barn släpas förbi av stressade föräldrar. I fönstren, bakom gardiner och fällda persienner, döljer sig människor som betraktar händelsen. ”Ingen vågar säga något. Ingen vet något eller har sett något. Så är det alltid. Här pratar man inte om det som inträffar. Inte öppet i alla fall, och inte med främlingar eller poliser. Då kan man råka illa ut. ” ”Fördomar ”, svarar Daniel. Vid porten till det åtta våningar höga grå betonghuset tvärbromsar Ingemar. Framför dem står en grupp journalister. De vanliga nyfikna med fotoblixtar som lyser upp området närmast bilen och som reflekteras i fönsterrutorna. ”Herre jävlar. Hur orkar de bara? ” ”Vilka då? ” Daniel ser frågande på Ingemar. ”Journalisterna. De finns överallt och är tamejfan på brottsplatserna innan vi hinner dit. Jag fattar inte det. ” ”Det är väl deras jobb ”, reflekterar Daniel men känner samma irritation. ”De skapar bilder av brott som inte är sanna och som i stället för att hjälpa gör det fan så mycket svårare, med spekulationer och egna domstolar som dömer människor. ” ”En oskyldig människa kan bli dömd över en natt, oskyldigt dömd, av någon som inte har makt att döma ”, konstaterar Ingemar medan de går bort mot porten. Polis i snart tio år och på länskriminalen i två månader. Det är först nu, under den sista månaden, som Daniel börjat arbeta med grövre brottslighet, och dit räknas mord. Jag har sett mycket under åren som patrullerande polis och på piketen. Delar av samhället som de flesta är förskonade från. Delar av ett samhälle som långsamt är på väg att erodera. Där under ytan, bakom fasaderna, inträffar saker som ingen i sin vildaste fantasi ens vågar tänka på. Man håller det borta genom att se det på TV i stället, kriminalserier och deckare. Men de får aldrig känna lukterna, rädslan, uppleva all sorg som varje brott ger upphov till. Ingen bryr sig om varför brotten begås, huvudsaken att
24
någon blir straffad för det, och i amerikanska serier ska en mördare helst själv bli ett dödsoffer. Brottslingen ska dö för att allt ska vara i sin ordning, långt bort från verklighetens åklagare, brottsmålsadvokater och domstolar. Öga för öga … Först då, i den stunden av tankar, blir känslan av ett brott påtaglig. ”Vad är det som har hänt här egentligen, Ingemar? ” frågar Daniel och ser på den man som blivit hans mentor. Den äldre mannens ansikte är ärrat, fårat, gammalt. ”Två döda. En person skjuten i huvudet. Den andra hängd, troligt självmord. ” ”Rune sa att det var en man och en kvinna. Någon sadist. ” ”Rune säger så mycket. Vi litar på det vi själva kommer att se i stället. ” ”Som alltid. Lita till ditt eget öga. ” ”Jo. ” ”Finns kropparna kvar? ” ”Japp. Och tekniska ska vara här nu, enligt vad Rune sa. ” Daniel förbereder sig för vad som ska komma. Men det är lika omöjligt varje gång, inser han samtidigt. Att förbereda sig. Alla brottsplatser är olika. Alla människor likaså. Medan Ingemar går bort mot porten med nummer 17 på en stansad plåtskylt stannar Daniel upp. Andas in. För att känna av stämningen, omgivningarna. Det doftar höst. I går var det sommar. Ett lätt regn piskar med hjälp av vinden i ansiktet. Så tänker han åter på Ying. Under ett ögonblick överväger han att ta upp mobiltelefonen och ringa men ångrar sig. Han ligger nog och sover innan han ger sig iväg till sitt jobb. ”Vad vet du om området? ” ropar Ingemar till Daniel. Daniel ser ut över det grå. Backa Röd, som någon gång i slutet av sextiotalet bytte lador och åkrar och ängar mot miljonprogrammet.
25
Brände de gamla gårdarna för det nya. Katjas gata, Hjalmar Bergmans gata, Julias, Blendas och Jacobs, några åtta- och niovåningshus och punkthus och sedan tre- och fyravåningshus, alla byggda kring gårdar med lekplatser. Funktionellt och fungerande. Och grått och brunt. Makurellgatan och Baron Rogers gata, två- och trevåningshus som hyresvärden håller på att renovera. ”Hyresbostäder. En gång läste jag att området är lika stort som Gamla stan i Stockholm, eller tar upp samma yta som området mellan Centralstationen och Feskekörka. Här bor väl en hel del olika typer av människor. Det är lugnare på Baron Rogers gata än i min del av området. Fram till nu uppenbarligen. Enda fördelen är egentligen den öppna parken. De kallar det näridrottsplats. Och skogsdungarna. Och bakom det Rättspsyk. ” ”Jag brukar springa i skogen ovanför Markurellgatan. Det är ett fint motionsspår. Lugnt. Såg en bil brinna där uppe på en äng en gång men annars är det bra ”, tänker Ingemar högt innan han går bort till porten. Daniel går efter. En av poliserna kommer fram när Daniel närmar sig porten. Ingemar väntar. Daniel visar legitimationen. ”Daniel Bengtsson, länskrim. ” Han håller upp brickan. Polismannen nickar. ”Det enda vi vet och som jag fått reda på är att det någon gång kring halv fem i morse ringde en man till 112 och meddelade något om att `hennes nåd´ var död. Centralen som tog emot samtalet undrade vad som hänt och var han var och om han själv var skadad. Då lade han på och en kvart, tjugo minuter senare meddelade mina kollegor att ett lik fanns i lägenheten. Kvinnan, en Marianne Lennartsson, åtminstone är det hon som står på adressen, hittades död i köket med ett skott genom pannan. ” ”Det var ju två lik? ” funderar Daniel. ”Ja. Jag kommer dit ”, svarar polismannen. Trött och irriterad. Förmodligen har han stått där en stund. Kanske väntar han att få gå av sitt pass.
26
”När poliserna sedan gick igenom lägenheten hittade de en man, hängd i ett av sovrummen. Han hade bara trosor på sig. Ingenting annat. Låter helt sjukt, eller hur? ” ”Vilka har varit inne i lägenheten? ” frågar Ingemar. ”Bara poliserna, läkare och tekniker. ” ”Okej ”, säger Ingemar och ser på Daniel. ”Vi går in. Ju fler ögon desto säkrare är det att vi inte missar något ”, och ger Daniel ett par latexhandskar och skoskydd. Det är tyst en stund. Vinden rusar runt gården och får några trädkronor att viska. ”Känner du till offret? ” frågar Ingemar i hissen upp till rätt våning. Daniel tittar frågande på honom. ”Det finns femtonhundra lägenheter i Backa Röd. Jag känner knappt någon här. Hälsar på grannen ibland men känner ingen. ” ”Tänkte att du var uppväxt här. ” ”Nej. Jag har bara hamnat här. Sedan fem år. Känns märkligt att utreda ett mord i sitt eget bostadsområde. ” ”Det händer ju en hel del här. Säkert något ungdomsgäng som varit framme. Till slut faller hela strukturen. Det börjar med småbrott, sedan, när ingen reagerar, blir det större. ” ”Vi får väl se ”, svarar Daniel. Inuti irritationen. Fördomarna som river i människorna. Hissdörrarna öppnas och en atmosfär av kryddor möter honom. En bekant lukt. Utanför lägenheten tre våningar upp möter de en tekniker i fyrtioårsåldern, en liten satt man som väl fyller ut sina skyddskläder. ”Assar Holmström. Hej! ” presenterar han sig som. ”Vad har vi? ” frågar Ingemar och tar upp sitt anteckningsblock. “Två lik. Svaren från obduktionen kan ni få tidigast i morgon. Lägenheten spärrades av direkt och har varit under bevakning sedan dess, medan vi gjort vårt på plats. Kropparna har varit döda i mindre än tre timmar. Det är bara preliminärt men ganska säkert enligt första titten av läkaren. Tydligen finns det inte så mycket men samtidigt mängder. Finns inga brytmärken så inget tyder på inbrott. Men i
27
köksfönstret ut mot skogen finns ett hål genom rutan som med all sannolikhet härrör från kulan som trängt in i offrets huvud, rakt genom pannan. ” ”Så du menar att skottet kom utifrån? ” frågar Ingemar. ”Som det verkar, ja. ” ”Har ni hittat någon kula? ” Holmström skakar på huvudet. ”Nej, vi har gått igenom området men ska fortsätta senare. Jag tror att mördaren satt någonstans där ute och sköt och sedan försvann men det ska jag låta vara osagt. Det som är konstigt är de saker vi hittade i köket. Ni får se själva. Vi väntar tills ni sett det innan vi tar med sakerna på analys. ” ”Så vi kan klampa runt fritt nu? ” undrar Daniel. ”Japp. De spår vi har hittat har registrerats och tagits om hand. ” ”Vad hittade ni för spår? ” ”Det finns fotspår av två kvinnor och en man som vi kunnat urskilja. ” ”Två kvinnor sa du? ” ”Fingeravtryck då? ” ”Det är samma där också. Och DNA som vi har hittat. ” ”Kör ni dem i registren? ” ”Ja. Det rör sig ju om ett mord ”, svarar den lille teknikern, som någon form av tillrättavisning. Som vore Daniel en praktikant. ”Utmärkt. Hör av er när ni fått fram något. ”
Liken
Den ljusa plastmattan i hallen blänker som vore den nylagd. Där finns knappt några möbler, blott en ensam men hel pinnstol placerad strax innanför dörren. Men det är inte golvet de reagerar på. Inte heller taket med en vanlig IKEA-lampa dansande i en vit sladd. Det är väggarna. Det hänger saker på dem. Skapar tankar. ”Shit ”, viskar Daniel. Han vill inte se detta. För då kan han aldrig mer …
28
Utefter hela den långa vitmålade väggen på höger sida hänger gamla välanvända ridspön, läderpiskor, gummipiskor, niosvansade katter, gummihuvor, rep, koppel, läderpaddlar och andra attiraljer i svart gummi, läder och metall. Där finns groteska masker, kedjor med tillhörande bojor som kan få vilken ovälkommen besökare som helst att tveka till att fortsätta. “Det döljer sig så mycket bakom människors fasader ”, mumlar Ingemar. Daniel skrattar men känner att leendet inte når längre än till munnen. Måste anstränga sig för att skratta, när minnena av en egen tids lek med likadana redskap färgat honom. Minnen. ”Tror du att de har använts? ” Daniel drar med handen utefter några av redskapen. En värld jag upplevde innan jag träffade Ying. Långt bort från massmedias snedvridna sensationsbild och communities, fantasivärldar med lack, läder och gummi, på hemliga klubbar som få känner till. En värld som få har insyn i, kanske därför den upplevs så spännande för dem utanför. Men jag har gjort mer än bläddrat i tidningar och läst Berättelsen om O. Ingemar analyserar väggen. ”Möjligen. De verkar ha hittat fingeravtryck på många av grejerna. Kanske finns det hudfragment också så att de kan ta DNAprover. ” ”Om jag fick gissa tror jag att sakerna på väggen användes till någon form av S/M-lekar ”, funderar Daniel och känner med fingrarna på de hårda knutarna på en niosvansad katt. ”S... vad? ” undrar Ingemar frånvarande. ”Sadomasochism. Går ut på att dominera och underkasta sig varandra. Sexuell grej. ” ”Vill någon frivilligt utsätta sig för tortyr? ” ”Jag tror inte att de som håller på med det delar din uppfattning om vad som är tortyr eller inte ”, svarar Daniel, som om han omedvetet vill försvara det som syns på väggarna. Kanske vill han det också. Själva grejen.
29
”Är du själv sado... ” Ingen anledning att berätta något. Daniel gör tecken att fortsätta genom hallen. De rör sig under tystnad. Köket har samma golv som hallen, vitmålade väggar med en enkel tavla utan värde förutom för ägaren. Köksluckorna släta, bruna och antagligen inte bytta sedan lägenheten byggdes. Standard. Ett enkelt kakel på väggen och en sliten och repig diskbänk utgör arbetsyta. Ett naket runt bord står intill köksfönstret och runt det finns sex stolar. Bara ett dukat kuvert. Daniel gör en minnesanteckning. På bordet står en modern ljusstake med halvt nedbrunna stearinljus. De två sakerna på bordets ena kortsida. Ett outplånligt bildfragment. Ett meterlångt rep och ett läderstycke med spänne. En munkavel. Ett bisarrt stilleben. På en av stolarna sitter offret, med ansiktet ner på bordsytan. Daniel drar ett djupt andetag. Det har han lärt sig att göra innan han tittar på någon död person. Ibland syns inga skador, i andra fall finns det inte så mycket kvar av det som en gång varit en människa. Ny luft i lungorna ger kraft och minskar chocken. Alla döda ser olika ut. Lika … lik … ”Hon ser onekligen död ut ”, konstaterar Daniel. Ingemar nickar och ser bort mot fönstret. Ett hål i glaset. Sedan ser han på offret. ”Hon har blivit skjuten utifrån och förmodligen avlidit omedelbart. Annars hade troligen kroppen flyttat sig, legat på golvet eller någon annanstans. Skicklig skytt. ” ”Vart kommer grejerna på bordet ifrån? ” undrar Daniel. De går närmare. ”Kroppen har inte börjat lukta. Ibland kan människor ligga döda i månader utan att någon reagerar. Anonymitetens tidevarv. Vad hade hänt om ingen ringt? ” funderar Ingemar medan han går runt i köket och ser sig om. Andas in. Atmosfären. En svag doft av en söt parfym
30
ligger i rummet. Båda känner den när de närmar sig bordet. ”Kanske finns det spår på dem, DNA eller så som kan leda oss vidare. Jag vet inte. Vi får se vad teknikernas analys ger ”, fortsätter Ingemar och tittar men rör inte något. ”Kan den där mannen varit här inne? Kanske har han bundit henne men lossat repet och munkaveln när hon dog? ” Daniel funderar högt. ”Eller var det han som sköt henne? ” ”Vi vet ingenting än. Vi får se vad tekniska kommer fram till. En sak verkar dock säker. Hon har blivit överraskad. Annars hade hon inte suttit kvar på stolen. ” Ingemar går närmare, lyfter upp en av kvinnans kalla, stela armar och ser på handleden. ”Inga märken efter att hon skulle ha varit bunden. ” ”Vad vet vi om kvinnan? ” frågar Daniel. ”Kvinnan som står skriven på den här adressen heter Marianne Lennartsson och är 39 år. Mer vet vi inte än. Daniel, kan du se till att någon pratar med grannarna? ” ”Jag fixar det under förmiddagen. Vem kan mannen ha varit då? En älskare? ” ”Eventuellt. Vi måste försöka ta reda på vem han är. Det fanns tydligen inga identitetshandlingar på honom. ” De fortsätter genom hallen. Vardagsrummet består av ett slitet trägolv och har mjuka stoppade läderfåtöljer i brunt skinn. Där finns ett bord och en stor bokhylla full med litteratur. Bortom vardagsrummet smyger en liten hall med ett par stängda dörrar. En dörr står öppen och är avspärrad med ett polisband. Ännu ett djupt andetag. De stannar vid tröskeln. ”Ser ut som en cell ”, konstaterar Daniel. Väggarna är lika kala som det övriga rummet med vit flagnande färg och fuktfläckar. Det enda fönstret är försett med ett innanpåliggande galler. I den ena väggen sitter två kraftiga metallöglor inborrade i huvudhöjd. Två likadana öglor finns i fothöjd vid golvet för fötterna.
31
Mannen är tunn, närmast sjukligt smal och sitter uppspänd med händer och fötter i öglorna från taket och golvet. Det enda han har på sig är ett par röda damtrosor i tunt siden. Han kan vara i 25årsåldern, blont hår, blå ögon, men saknar det mesta av kött och muskler på kroppen. Vad som i stället finns är en mängd märken efter misshandel. Långa röda strimmor som klättrar upp längs hans smala lår, höfter och rygg. Runt halsen ett rep som också det är fastspänt i taket. ”Fan vad han ser ut ”, flämtar Daniel och ser på Ingemar. Den äldre nickar. ”Han är alldeles sönderpiskad. ” ”Ser ut som om han blivit torterad. ” ”Frågan är bara varför han ser ut så där. Munnen är ju stängd. Märkligt sätt att hängas på. ” Daniel ser på honom. ”Vad menar du? ” ”Ofta ser man tungspetsen utanför munnen på hängda personer. Ingenting. Inget av det här ”, muttrar Ingemar och gör några anteckningar i sitt block. De enda möbler som finns i det kala rummet är en väggfast brits av gammal häktesmodell, med en tjock yllefilt och saknar lakan. ”Har vi sett tillräckligt? ” Daniel känner att han behöver komma ut och få frisk luft. En cigarrett. ”Japp. För nu i alla fall. ” ”Människornas hemligheter bakom skyddade fasader och fördragna gardiner, upphör aldrig att förvåna. Jag har tamejfan sett det mesta men det jag sett idag är faktiskt något nytt. Något annorlunda. Känns främmande. ” Daniel svarar inte. ”Daniel, tar du tag i dörrknackningen? Ta reda på så mycket som möjligt. Vilka människor som rört sig i lägenheten under den senaste tiden. Om någon har sett något ovanligt och allt det där. ” ”Visst, chefen. Vad ska du själv göra då? ”
32
”Jag ska sätta igång med utredningen. Men först kör vi morgonmötet. ” När de passerar folkmassan som samlats, människor på väg till arbetet, arbetslösa nyfikna, studenter på väg till universitetet från studentboendet en bit bort, har journalisterna och fotograferna skingrats. Klockan är åtta denna måndagmorgon. Kropparna kommer snart att fraktas bort. ”Fan vad märkligt. ” Daniel ser tomt ut över området. ”Ja. Vi har några frågor som vi måste ha svar på. Jag ska prata med Rune och se vilka resurser vi kan få. ” ”De är väl inte många? ” ”Nej. Men de få vi kan få tag på är bättre än inga alls. Jag antar att Rune ska prata med åklagaren också. ” ”Vi har möte som vanligt då? ” ”Ja. ” ”Jag tar min egen bil ”, säger Daniel innan de skiljs åt.
Skytten
Han hade missat mannen i fönstret med en hårsmån. Så nära det varit men mycket kunde han tacka sin skicklighet i skytte för. Sedan han kommit tillbaka till Göteborg efter året i Axbyhamn hade han tränat med vapnet. Som för att skjuta bort ilskan och bitterheten. Mycket för att glömma men även för att det intresserade honom. Och plötsligt hade han fått användning av kunskaperna. Kulan hade trängt in genom fönstret och sedan hade kvinnan i rummet fallit ihop. Som han beräknat. Och mycket hade lättat. Men inte allt. Det fanns fortfarande kvar en känsla av bitterhet inom honom. Något som inte ville släppa. Det hade varit mörkt när han åkt ut till Hisings Backa. Platsen han gömt sig på hade han valt efter många överväganden och långa promenader med hunden i skogen kring bostadsområdet. Ingen
33
uppmärksammade en ensam man med en hund, en liten pudel han stulit utanför en tobaksaffär i Partille. Det hade smärtat att avliva djuret genom att slå det krulliga huvudet mot en sten uppe i motionsspåret ovanför området efter den sista promenaden men ändamålet helgade medlen. Det hade funnits ett träd som stått på en höjd, i skogspartiet ovanför Baron Rogers gata, precis vid höghuset och en tjock gren hade gett honom den utsikt han behövt för att få rätt avstånd utan att vara för synlig. Sedan hade han siktat. Hon hade suttit i köket. Stilla vid bordet, vilket gjort henne till ett lätt mål. Dessutom hade belysningen inomhus gjort att hon inte kunnat se honom. Runt omkring hade en lätt vind fått träden att dansa och de löv som envist klängde sig fast i grenarna hade viskat. Och så hade han på avstånd hört det ständiga bruset, stadens bakgrundsljud. Han hade valt att använda ljuddämparen. Han hade följt hennes sista rörelser i kikarsiktet. Läpparna som öppnades när hon talade. De målade läpparna. Minnena. Sedan. En lätt, tyst smäll hade varit allt som hörts när han tryckt in avtryckaren. En skata hade lyft från en krona, annars inget. Och kvinnans hjärta hade slutat slå. I det ögonblicket hade många bilder blixtrat förbi. Nakna kroppar varav en tillhört honom, en bunden kropp, piskad kropp, förnedrad kropp och själ. Men den tiden var förbi. Ändå fanns det onda kvar. De onda minnena. Under ett kort ögonblick sörjde han henne, ty han hade ju ändå en gång i tiden älskat den kvinnan. Han hade sett upp till henne och hon hade gett honom allt han drömt och fantiserat om. Men fantasier ska inte alltid förverkligas. Det hade han insett långt senare. Efteråt hade han gett sig av, vandrat i motionsspåret bort mot Markurellgatan, väl skyddad från nyfikna ögon, tillbaka till bilen på vändplanen nere vid Backadalsgatan och sedan en lång biltur till Kortedala. Då hade han funderat på mannen. Först hade han trott att det var Anton men han hade varit för smal för det, för spensligt
34
byggd och för kort. Anton hade varit kraftig och lång, en arbetargrabb som han och Marianne mött i Axbyhamn. Vem hade mannen i lägenheten varit? Ännu en slav som Marianne förstört med god hjälp av Maria? Enligt vad han hittat på nätet var det så. När han kommit tillbaka till sin lägenhet hade han duschat och gått och lagt sig för att sova. Men sömnen hade inte velat infinna sig. För han hade aldrig dödat någon förut. Minnen från året i Axbyhamn tog över. Allt han gjort för att glömma och förtränga hade kommit tillbaka. I sin fåfänga hade han trott att allt skulle vara borta när Marianne var död men så var det inte. Inte alls. Tankarna blev allt starkare i stället. Till slut hade han somnat och sovit några få oroliga timmar. Inuti ville han bara gråta. Inte av sorg, utan snarare av den bitterhet som hållit hans sinnen i bojor under de senaste veckorna. Ondskan. Det som gjorde så förtvivlat ont. Varför hade hon kommit tillbaka till Göteborg? Där fanns minnen som han lyckats förtränga som åter sköt förbi framför hans ögon. Minnen som han hoppats aldrig skulle vakna igen, som han kämpat under flera år för att slippa ifrån. Han insåg att det fanns saker kvar att göra, innan han kunde sova med gott samvete och utan mardrömmar.
35
Där bakom betongfasaderna och de symmetriskt placerade fönstren döljer sig något. Det lever människor där, i miljonprogrammets massproduktioner, på de asfalterade
gångbanorna
och
i
de
nerkissade
sandlådorna. Det dör människor där. Så lite vet vi om de individer som tillbringar sina liv skyddade i anonymiteten. Bland ensamhushållen och barnfamiljerna och de hushåll som styrs med järnhand och som inhyser slavar och slavinnor. I Hisings Backa dör människor. Och föds. Och däremellan lever de. Det är de som dör som denna bok handlar om. De som tvingas till tystnad. Som inte får vandra fler plågsamma steg på de kalla vinylgolven i höghusens lägenheter. De som möter döden vare sig de önskar så eller ej. ISBN 978Ͳ91Ͳ977874Ͳ2Ͳ0