f枚rsoning och f枚rvandling
路1路
路2路
jesper svartvik
F枚rsoning och f枚rvandling
路3路
© 2014 Jesper Svartvik och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag Håkan Liljemärker Formgivning Sarapion/Magnus Åkerlund Tryck Balto Print, Litauen 2014 ISBN 978-91-526-3416-5 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm www.verbum.se
·4·
Innehåll
Förord
7
1
Företal
9
2
Förförståelse
3
Försoning
4
Förändring
5
Förskjutning
19 37 49 63
6 ”För er … och … för dem” 7
Förlåten
105
8
”För dig …”
9
Förvandling
139 167
Förtydliganden Förkovran
191
195
Fördjupning
247
Förteckning
273
·5·
85
路6路
Förord
Denna bok behandlar något av det mest centrala i en människas liv: behovet av försoning och vikten av förvandling. I den kristna traditionen är det väsentliga tankegångar, ja, många skulle nog hävda att det är den kristna trons mittpunkt och livsnerven i deras kristna övertygelse. Men även om tankarna skulle vara centrala är de samtidigt oklara för många. Ingenting i den kristna teologin är mer självskrivet än kristologin, nämligen vad kristna säger om Jesus från Nasaret. Kanske är ingenting i denna kristologi mer svårbegripligt än tolkningen av texterna om Jesu död på korset. Dessutom är ingen aspekt av hans lidande och död mer svårförklarlig än påståendet att detta skulle kunna ha med försoning att göra. Denna bok utgör en fristående fortsättning på boken Förundran och förväntan som särskilt behandlar skapelseteologi och eskatologi, kristnas tankar om begynnelsen och slutet. Den här boken har ett mer preciserat ärende: att i någon mån bidra till en fördjupad kunskap om och förståelse för vad försoning och förvandling är och innebär. Lund, trettondedag jul 2014 Jesper Svartvik
·7·
路8路
kapitel 1
Företal
Den 21 november 2011 hände något märkvärdigt i Stockholms stadshus. Riksdagens talman Per Westerberg, innehavaren av det högsta ämbete som en person kan väljas till i Sverige, höll ett tal riktat till personer som under sin barndom utsatts för övergrepp eller försummelse i social vård. Han inledde och avslutade sitt tal med följande ord: Ers Majestät, ärade gäster, mina damer och herrar. Som talman för Sveriges riksdag är det min uppgift att framföra det svenska samhällets samlade ursäkt till dem som under sin barndom utsatts för vanvård och försummelser när de varit omhändertagna av samhället. […] Utredningen om vanvård i den sociala barnavården har intervjuat 866 personer som vuxit upp på barnhem eller hos fosterföräldrar. Intervjuerna har avslöjat övergrepp och försummelser mot barn i en omfattning som förfärat oss alla. Kvinnor och män har berättat om en barndom präglad av kränkningar, hot och övergrepp. Den svenska staten talar i dag för hela det svenska samhället: politiska beslutsfattare, tjänstemän, statliga myndigheter, landsting och kom-
·9·
muner. Vi riktar i dag ett stort tack till alla er kvinnor och män som kanske för första gången under hela ert liv haft mod att berätta. Det är berättelser som är smärtsamma, men som varit oumbärliga för att blottlägga ett mörkt kapitel i Sveriges historia. Vi är djupt tacksamma gentemot er som berättat, vi tänker på er som bär ärren i tystnad inom er, och vi hedrar minnet av dem som drabbats men som inte finns kvar i livet. Det svenska samhället ber i dag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige. Den moraliska skulden för vanvården bärs av hela det svenska samhället. Ni stod som barn under samhällets beskydd, men ni övergavs. Vi ber i dag om förlåtelse för samhällets svek. Ni placerades hos fosterföräldrar eller på ett barnhem. Ni skulle ges värme och trygghet; ni skulle ges en skyddad uppväxt. Men drömmen dog när de sociala myndigheterna placerat er. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet. Ni utsattes för våld och övergrepp, ni ignorerades och nekades tillräckligt med mat och kläder. Vi ber i dag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt. Men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade er vad ni kände. Ni övergavs. Det svenska samhället vill ge er upprättelse, och dagens ceremoni utgör en viktig del av upprättelseprocessen. I dag erkänner det svenska samhället offentligt sitt misslyckande. Ceremonin genomförs för att ge upp-
· 10 ·
rättelse till er som drabbats. Upprättelseceremonin är även en påminnelse och uppmaning till oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! Ingen kan garantera att övergrepp inte sker mot barn som i dag står under samhällets beskydd, men vi kan alla lova att göra vårt yttersta för att värna barnen för att det inte ska få hända igen.1 I detta anförande understryker talmannen i synnerhet vissa aspekter i upprättelsen av dem som drabbats. Han talar om tre grupper: först tackar han dem som har berättat om hur de har försummats och utsatts för övergrepp. Därefter uttrycker han respekt för dem som inte har berättat, han talar direkt till dem när han säger att ”vi tänker på er som bär ärren i tystnad inom er”. Till sist hedrar han minnet av dem som har drabbats men som inte finns kvar i livet. Det handlar alltså om dem som vill göra upp med det förflutna, om dem som av olika anledningar väljer att inte berätta om vad som skett, och även om dem som inte längre kan göra det. Några aspekter av hans anförande förtjänar att omnämnas i detta sammanhang: Som talman för Sveriges riksdag är han företrädare för det svenska samhället. Han representerar fler än sig själv och mer än sig själv. Dessutom framför han en formell ursäkt, ”utan förbehåll eller förmildranden”, nämligen samhällets samlade ursäkt, som tydliggör att ansvaret och ”den moraliska skulden för vanvården bärs av hela det svenska samhället”. Ceremonin i stadshuset ”utgör en viktig del av upprättelseprocessen”. Det är alltså
· 11 ·
fråga om en upprättelse för dem som har drabbats. Slutligen, syftet med upprättelseceremonin är även att tjäna som en påminnelse och uppmaning att vi må göra allt vi kan för att i framtiden skydda de utsatta. Den är alltså även framåtriktad. Dessa moment i talmannens anförande tydliggör att det handlar om (a) ett tydligt erkännande att fel har begåtts. Syftet med ceremonin är dels (b) att bidra till upprättelse för de drabbade, dels (c) att tjäna som en explicit föresats, nämligen att allt måste göras för att fel i det förflutna inte ska upprepas. Vi ser här hur talmannen å samhällets vägnar ber om förlåtelse med en handling vars syfte är upprättelse för dem som drabbats – på riksdagens hemsida kallas det explicit ett ”upprättelsetal” – och ett uttryck för samhällets förändrade uppsåt. I denna bok kommer ett antal bibeltexter om försoning att studeras. Om än kontexten är helt annorlunda finner vi även där dessa moment: handlingar som utgör såväl ett erkännande om vad som skett i det förflutna som en föresats om förändrat handlande i framtiden.2
Mysterium – mänskligt Varje människa upplever nog stunder av förtvivlan, har ett behov av förlåtelse och längtar efter försoning och förvandling. De tärande tankarna att inte prestera tillräckligt, att inte räcka till i andras ögon och att inte duga tycks hemsöka de flesta av oss. Frågorna om synd och skuld är universella och finns därför hos oss alla, om än somliga kristna har vinnlagt sig om att formulera dem oftare än
· 12 ·
andra. Denna bok handlar, med talmannens ord, om de ärr som vi i tystnad bär inom oss. Budskapet om syndernas förlåtelse är ett av de dominerande motiven i den kristna idéhistorien, särskilt i den reformatoriska teologin, och i synnerhet i den lutherska traditionen. Den kan liknas vid juvelen i den teologiska kronan och vid det allra heligaste i kristendomens helgedom.3 Haddon Willmer hävdar att syndernas förlåtelse är kyrkans fundament: ”The church is a community constituted by the forgiveness of sins.”4 Den kanske mest kända och anspråksfulla formuleringen är nedtecknad av Karl Barth: ”Det har aldrig funnits och kan aldrig finnas någon sann kristen kyrka utan rättfärdiggörelseläran. I denna bemärkelse är den verkligen articulus stantis et cadentis ecclesiae [den trosartikel med vilken kyrkan står eller faller].”5 Behovet av försoning och vikten av förvandling är alltså väsentliga tankegångar inom den kristna trostraditionen. Många – inte minst i den lutherska traditionen – skulle nog gå så långt att de är beredda att påstå att det är själva centrum i den kristna tron.6 Att söka nya perspektiv och uttryckssätt kan därför uppfattas som ett ifrågasättande – och det kan därför frammana starka känsloyttringar. Just eftersom detta är i det närmaste ofrånkomliga frågeställningar är det viktigt att tala om dem respektfullt: dels därför att det handlar om något djupt mänskligt, dels därför att det ytterst sett handlar om ett mysterium, något som vi djupast sett aldrig kan förstå, inte mer än bara ana. Det är fumliga händer som försöker hantera frågor av stor vikt för oss ömtåliga och utsatta människor.7
· 13 ·
En tro som söker förståelse I boken Förundran och förväntan betonar jag vikten av att skilja mellan att betvivla och att förtvivla.8 Detta gäller i högsta grad när vi talar om försoning och förvandling. Vad ska man tro? Får en troende människa tvivla? Precis som det finns olika sorters tro, kan vi givetvis tala om olika sorters tvivel. Ifrågasatt och betvivlat har troende människor alltid gjort, vilket innebär att de har ställt kritiska frågor om tron. Anselm av Canterbury (c:a 1033–1109) definierade teologi som ”tro som söker förståelse” (lat. fides quaerens intellectum).9 Därför är det faktiskt omöjligt att vara troende om inte frågor får ställas och svar sökas. Hubert J. Richards påpekar att bibelboken Predikaren nog aldrig hade fått ingå i Bibeln om det per definition skulle ha ansetts felaktigt att ställa kritiska frågor: Why didn’t they condemn Ecclesiastes as a heretic for daring to criticize the answers people had given in the past to human misery? Perhaps because they saw that his questioning faith was more worthwhile than the faith which never asks questions. After all, who is the true believer, the man who simply repeats the answers his forefathers have handed on to him because they comfort him, or this ”disbeliever” who broke through to the realization that we have to put our faith not in answers, but in God[?]10
· 14 ·
Ett av denna boks syften är att kritiskt granska och ifrågasätta somligt som brukar sägas om bakgrunden till och konsekvenserna av Jesu död eftersom det finns goda skäl att betvivla att det i alla avseenden är rätt och riktigt.
Frälsning eller försoning? Vad avses egentligen med orden frälsning, försoning och förvandling? Mer eller mindre överlappar de varandra, men de är inte identiska, och därför bör de inte heller användas som synonymer. Det svenska verbet frälsa kommer från ordet ”frihalsa” som avsåg den konkreta handlingen att en slav befrias från en halsboja.11 Även det grekiska ordet sôtêria och det hebreiska ordet geulah kan översättas med ”frälsning” (om det används i ett religiöst sammanhang) eller ”räddning” (om det är dess mer konkreta innebörd som avses).12 David F. Ford påminner om att det engelska ordet för ”frälsning” (salvation) kommer från salus, latinets ord för ”hälsa”. Hälsa kan vara andlig, social, politisk, ekonomisk, miljömässig, mental eller moralisk. Om frälsning sålunda har med skapelsens Gud att göra kan vi inte bortse från någon av dessa dimensioner.13 Ford talar även om vad han kallar ”the three main dynamics of Christian living”, nämligen (a) gudstjänst och bön, (b) att leva och lära i gemenskap samt (c) tal, handling och umbäranden för rättvisa, frihet, fred, godhet och sanning.14 Det har nog funnits tider när det kristna talet endast har knutits till den första aspekten, men – eftersom vi nu eftersträvar ett mer holistiskt perspektiv – på vilket
· 15 ·
sätt kan det sägas ha med samtliga dessa tre aspekter att göra? I denna bok används emellertid i första hand ordet försoning, inte frälsning. Det finns tre skäl till detta val: (a) För det första har begreppet frälsning ibland fått en eskapistisk innebörd. Det var inte ofrånkomligt att ordet skulle komma att uppfattas på det viset, men så har det dessvärre blivit. Ofta handlar det mer om att undgå än att undfå. Hellre än att försöka rehabilitera begreppet frälsning bör vi kanske söka andra begrepp som bättre motsvarar det vi har för avsikt att diskutera?15 (b) Det har, för det andra, även funnits en självcentrerande tendens i bruket av ordet frälsning. Begreppet försoning, däremot, inbegriper att det är fråga om (minst) två parter. Det kan handla om försoning mellan två länder, mellan två folkgrupper, mellan två personer eller inom teologin mellan Gud och människor.16 Raymond Cohen, som i sin forskning har ägnat sig åt internationella relationer, menar att förhandlingar mellan två parter förutsätter att det finns ett förtroende dem emellan. Försoning, förtroende och förhandling har mycket gemensamt med varandra.17 (c) Ett tredje skäl är att det är möjligt att tala om försoningsprocesser – för att tydliggöra att det är fråga om ett skeende som kan ta såväl tid som kraft i anspråk – men däremot är inte begreppet ”frälsningsprocess” lika vanligt.18 Vi bör ställa oss frågan vad som kännetecknar en försoningsprocess. Vi skulle även kunna uttrycka det mer konkret: vilka är de nödvändiga förutsättningarna för att en genuin försoning ska kunna äga rum? I det avslutande kapitlet
· 16 ·
”Förvandling” kommer något att sägas om uppgiften att odla en försoningens kultur. Det finns ett samband mellan försoning och förvandling. En grundläggande tanke i denna bok är att begreppet försoning i kristen teologi inte bör avskiljas från det sätt på vilket det används i bibeltexterna. Innan vi talar om olika kristna försoningsteorier behöver vi bättre känna till huvudfrågorna inom nytestamentlig försoningsteologi, och för att få en fördjupad förståelse för de nytestamentliga författarnas ärende är det nödvändigt att först lära känna de gammaltestamentliga texterna.19 Tonvikten i denna bok är därför lagd vid begreppet försoning med dess bakgrund i templets gudstjänster på Jesu tid. I synnerhet granskas antagandet att heligt våld är villkor för försoning i bibeltexterna. Det finns även ett andra skäl att särskilt undersöka tempelmetaforiken: de första kristna var judar och templet fanns ännu, men bara några generationer senare var kristenheten till övervägande del en icke-judisk rörelse och Jerusalems tempel hade förstörts. På vilket sätt påverkade dessa historiska fenomen den teologiska bearbetningen av begreppet försoning?
I korsets skugga Korset är inte bara en central symbol för kristendomen utan också en omistlig del av identiteten för ett oräkneligt antal kristna över hela världen.20 Korset är ett tecken som ger dem kraft, mod och uthållighet. Syftet med denna bok är inte på något sätt att ringakta denna korsfromhet. Kanske är det så att bara den som ser och inser korsets be-
· 17 ·
tydelse och dess inneboende styrka som symbol kan tänka såväl kritiskt som konstruktivt om dessa frågor. I Jaroslav Pelikans bok Jesus through the Centuries illustreras och sammanfattas varje kapitel med ett kors.21 De nitton kapitlen är alltså försedda med nitton olika slags kors, ett faktum som tydliggör två aspekter av kristen teologi: för det första att det finns olika sätt att tolka och tillämpa Jesu liv och lära; för det andra att de alla – på ett sätt eller ett annat – har med hans korsdöd att göra. Korset är den mest kända symbolen för och inom kristendomen. Samtidigt är det så att många känner sig illa berörda av korset, med Carl-Johan Vallgrens ord: ”Denna blödande lidande Gud skrämmer bort människorna, varför har vi inte kunnat hitta någon vackrare symbol för vår tro?”22 I en värld med så mycket lidande och död frågar sig många varför de kristna kyrkorummen, den kristna konsten och den kristna förkunnelsen ska betona just Jesu lidande och död. Och om Jesu våldsamma död inte bara är ofrånkomlig utan dessutom har en befriande innebörd, medför inte det att våld även i vår egen tid i någon mening är förlösande? Om ja, i vilken mening? Om nej, varför var våld befriande då och där om det inte är det nu och här? Det finns alltså många och angelägna frågor att ställa. Först av allt behöver vi noggrant granska den troligen mest spridda av alla tolkningar av Jesu lidande och död. Det gör vi nu i kapitlet ”Förförståelse”.
· 18 ·