9789162290702 by Smakprov Media AB

Ensam på vägen Sofie har följt med sin kompis Sara till ridhuset. Själv är hon inte så förtjust i att rida utan sitter på läktaren och tittar på. När de ska hem finns det inte plats i bilen för Sofie och hon börjar i stället gå mot busshållplatsen. På vägen går hon förbi en cirkus och får från oväntat håll hjälp att ta sig hem. I serien om Sofie finns följande titlar: Hitta Jeppe! Ensam på vägen Anns Färger

Ensam på vägen Anns Färger

Emma Hamberg

Skrivbok-turkose 75,0,50,0

Skrivbok-rosa 10,70,0,0

Coll-block-grön 50,0,85,0 (mörk) 40,0,75,0 (ljus)

Inger Frimansson

med bilder av Suzane Crépault Vit

(9070-2)

www.bonnierutbildning.se

Svart

Bonnier Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.bonnierutbildning.se E-post: info@bonnierutbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10 Redaktion: Mia Söderberg, Kerstin Jörgensen Grafisk formgivning och layout: Paladinodesign /Anna Paladino Illustrationer: Suzane Crépault

BokDax – Ensam på vägen isbn 978-91-622-9070-2 © 2008 Inger Frimansson och Bonnier Utbildning AB, Stockholm Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Tryck: AlfaPrint, Sundbyberg 2008

Ensam på vägen

Inger Frimansson med bilder av Suzane Crépault

BONNIER UTBILDNING

Sara hade börjat rida. Jag skulle få följa med henne till ridhuset någon gång. Det hade hon lovat. Sara hade fått rutiga ridbyxor, ridstövlar och en hjälm. En dag hade hon på sig dem i skolan. Fröken sa att det nog inte var så bra. ”Det kan finnas hästlukt i kläderna”, sa fröken. ”Någon kanske blir allergisk.” Jag såg att Sara blev röd i ansiktet. Jag tyckte lite synd om henne. 

Vi är inte med varandra längre, Sara och jag. Hon är mest med Julia. Julia rider hon också. Julia har tjockt rött hår och går i samma klass som vi. Hon ska få en egen häst när hon fyller tio år. Det har hennes pappa sagt. Tänk! En egen häst. Hennes föräldrar måste vara superrika. Jag skulle kanske också få börja rida. Men jag måste vänta ett tag. Först måste mamma gå färdigt sin kurs i Malmö. Den skulle hålla på i tre veckor. 

Ridhuset ligger en bit utanför stan. Jag har åkt förbi där ibland. Hästarna går i en lerig hage. Ibland galopperar de och liksom jagar varandra. En gång såg jag en häst som bet en annan. Jag såg de långa gula tänderna. ”Jag hoppas jag får Trixa i dag”, sa Sara. ”Jag hade henne förra gången. Hon är bäst av alla.” Saras mamma släppte av oss utanför stallet. ”Hej då, flickor”, sa hon. ”Ha det så kul.” 

Så körde hon i väg med Hummern. Det luktade häst långt ut på gården. Jag kände hur det pirrade i magen. Sara satte på sig ridhjälmen. Hon kunde inte knäppa den så jag fick hjälpa henne med spännet. Stalldörren stod öppen. Vi gick in. Hästarna var i sina spiltor. Man såg bara rumporna på dem. En del hade långa svansar som räckte ända ner till golvet. 

Jag kände hur det stack under nackhåret. Tårarna kom i mina ögon. Jag tittade ner och hoppades att ingen skulle märka det. Sedan kikade jag bort mot Sara. Hon höll på med Trixa. Hon lyfte upp Trixas ena framben och skrapade rent under hoven med en sorts krok. Aha, det måste förstås vara en hovkrats. Kunde inte Julia ha sagt det! Jag gick tillbaka till lådan och hittade en. Jag hade lust att slänga den på Julia. När jag räckte fram den sa hon inte ens tack.



Efter ett tag var alla klara. ”Då leder ni ut era hästar!” ropade Lina. Det blev trångt i gången där jag stod. Hästarna var så stora. Julias häst kom så nära mig att jag nästan trycktes in mot väggen. Jag blev rädd. ”Du står i vägen”, sa Julia. Hon slet i tyglarna. Jag tänkte att det måste göra ont på Rocky. Jag tyckte han såg ledsen ut. Hans ögon var blanka och svarta. Hästarna försvann in i ridhuset. Jag visste inte vad jag skulle göra. Stövlarna klämde mer och mer. Jag gick in i ridhuset jag också. Golvet där inne var täckt av sågspån. 

Jag trodde att jag visste var busshållplatsen fanns. Det var väl bara att följa vägen, tänkte jag. Men det var inte så enkelt som jag trodde. I början låg det hus på båda sidorna. Till slut blev det bara skog och ängar. Hela tiden tänkte jag: Bakom nästa krök finns det säkert en hållplats. Men när jag kom till nästa krök fortsatte vägen. Och inte en skymt av någon busshållplats. Ett annat problem var stövlarna. Jag fick mer och mer ont i fötterna. Särskilt bak på hälarna. Det brände och sved som eld. De här stövlarna var verkligen för små. Åh, om vi ändå hade hunnit köpa ett par nya innan mamma åkte på sin kurs. 

Hungrig var jag också. Farmor hade sagt att vi skulle få pannkakor till middag. Pannkakor med hallonsylt. Farmor lagar världens godaste mat. Å, om jag hade haft några pannkakor ändå! Jag skulle ha slukat dem. Men nu hade jag inte det.



”Här”, sa jag. Killen hade keps och en t-shirt som det stod Oleg på. Han bugade sig. ”Grazie!” sa han. ”Det betyder tack om du inte visste.” ”Jaha”, sa jag. ”Vad har hänt med dig då?” frågade han. ”Inget”, sa jag. ”Har du gjort dig illa?” ”Näej.” ”Jamen du haltar ju.” Då kände jag hur förfärligt ont det gjorde i fötterna. Jag skulle inte kunna ta ett steg till. ”Jag har skoskav”, sa jag. ”Stövlarna är visst för små.” 

Killen tittade på mina fötter. Han skakade långsamt på huvudet. ”Då ska man väl inte traska omkring på vägarna heller”, sa han. ”Jag ska hem”, sa jag. ”Jag väntar bara på bussen.” Bussen ja? Skulle det någonsin komma en buss? Plötsligt verkade allting så hopplöst. Jag sjönk ner på marken och blev sittande. ”Vi har fått fel på en av vagnarna”, sa killen. ”Om du undrar. Manuel har stuckit i väg för att fixa reservdelar.” ”Jaha”, sa jag. ”Var bor du?” frågade killen. ”På Rödhakevägen.” ”Var ligger den?”





”Håll i dig nu”, sa Oleg. Jag grep tag i selen med båda händerna och klamrade mig fast. Det gungade och vaggade när Fridolina reste sig. Oleg satt tätt bakom mig. Han höll armarna om min midja. ”Nu drar vi!” ropade han. Först var jag så rädd att jag knappt vågade andas. Jag satt spänd i hela kroppen. Jag klamrade mig fast vid selen. ”Slappna av”, sa Oleg. ”Visst känns det som att sitta i en gungstol? Tycker du inte det? Eller som att vaggas av mjuka vågor.” ”Jag vet inte”, sa jag.



Alldeles för fort var vi framme vid lägerplatsen. Cirkusfolket höll på att ställa upp sina vagnar. Några karlar hade redan börjat resa det stora mörkblå tältet. Manuel kom emot oss. Han lyfte ner mig från Fridolinas rygg. Oleg klättrade ner utan hjälp. Han liksom rutschade ner över snabeln. 

”Så där ja!” sa han. ”Nu ska vi pyssla om den här flickans stackars fötter.” Jag fick sätta mig på en pall. Oleg drog av mig stövlarna. Det var blod bak på hälarna och sårigt. ”Å, det där måste ha gjort jätteont”, sa jeanskvinnan som hette Isabella. ”Lilla gumman! Jag ska sätta på ett par plåster.” Hon gick in i en av vagnarna och kom tillbaka med en stor tub. ”Den här salvan är dunderbra”, förklarade hon. ”Den har vi både till djuren och oss själva.” Det gjorde jätteont när hon smetade på den kalla salvan men jag började inte gråta. Och när jag hade fått plåster på kändes det bättre. Isabella drog upp ett par randiga sockor ur fickorna.

