9789197632010

Mord i Sk채rhamn

Ramona Fransson

Mord i Skärhamn

anomaR Förlag

Tidigare av Ramona Danlén Fransson: Dyrbar kärlek, Axplock förlag (2005) Iskall hämnd, Anomar förlag (2006)

Ramona Fransson: Mord i Skärhamn © Ramona Fransson 2007 www.anomar-forlag.se anomaR Förlag Omslagsfoto: Lennart Falk Omslagsdesign och sättning: Klas Fjärstedt, klasgunnar media Tryckning: Swepo Grafiska, Warszawa 2007 isbn 13: 978-91-976320-1-0

Till Thommy min 채lskade make och b채ste v채n.

Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du inte tillåter det.

Eleanor Roosevelt (1884-1962)

H

an stod i hallen med telefonluren i handen och rektorns röst ekade i örat. ”Nu har Belinda inte varit i skolan på en hel vecka. Är hon sjuk?” Magnus hade kokat av ilska, mumlat fram en vit lögn och en bristfällig ursäkt. Vad hade skitungen hittat på den här gången? Med ilskna steg gick han ut i köket och fram till kylen.

Letade fram juicepaketet, drack direkt ur kartongen, och satte sig ner vid köksbordet och tänkte tillbaka. I onsdags hade han grälat med Belindas mamma. Hans händer hade lämnat blåmärken på hennes armar. Örfilarna ledde till att hon fick näsblod. Men vad fan, hur skulle Margit annars inse hur viktigt det var att hon kom hem i tid från jobbet. På kvällen samma dag hade han ställt sig vid spisen och lagat mat. Efteråt hade han till och med diskat. Det borde ha uppskattats, tänkte han. Möjligheten fanns att Belinda hade hört grälet i onsdags. Kunde det vara anledningen till att hon skolkade? Om han skulle slå henne en signal? Det enda han fick lyssna till var Belindas röst, som meddelade att hon var upptagen men lämna gärna ditt telefonnummer så ringer jag upp! Han slog mobilen i bordet med en smäll.

Fingrarna trummade på bordsskivan och han tänkte över sitt förhållande med Margit. Det hörde mer eller mindre till vardagen att de grälade. Det var inte första gången Margit hade fått en örfil men efter varje gräl hade han klämt fram några tårar och bedyrat sin kärlek. Vid ett tillfälle hade han till och med köpt henne ett guldsmycke. Broschen hade kostat honom en mindre förmögenhet. När han tänkte på Belindas uppförande avtecknade sig blodådrorna tydligt på hans knutna händer. Han reste sig hastigt och gick fram till köksfönstret, tittade ut och ansträngde sig att urskilja siluetterna av enarna som stod längst ner mot gatan. Han såg skuggor av topparna. Snön hade ännu inte gjort entré. Inte för att det var trevligt med snö men den gjorde trädgårdarna mer synliga.

Magnus längtade efter våren och sommaren. Under den ljusa årstiden förvandlades Skärhamn. Kalla och fuktiga havsvindar som svept in över samhället under hösten och vintern förvandlades till varma och torra brisar. Under sommaren låg båtar och guppade i hamnen och gned fendrarna mot varandra. Sommargästerna promenerade runt i samhället och var flitiga besökare på Akvarellmuseet. Restaurangerna fylldes av hungriga gäster. Margit kallade Skärhamn för Tjörns pärla men på vintern var det minsann ingen pärla, tänkte Magnus grinigt. I morse hade termometern visat på fem minusgrader och vinden hade varit råkall. Vinterkylan han hade vuxit upp med var en helt annan än den som upplevdes på västkusten. I morse hade tänderna skallrat av köld när han stod och väntade på bussen. Efter en blick på klockan som visade att den hade slagit fem, bestämde han sig för att det var lika bra att försöka leta rätt på Belinda. Margit skulle inte komma hem förrän klockan sex. En timma borde räcka för att hitta henne, tänkte Magnus och tog på sig en jacka fodrad med fårskinn, den kändes varm och skön. Vid entrédörren lutade han sig fram till sidofönstret för att se hur många minusgrader termometern visade. Men han såg bara mörker. Med en missbelåten min konstaterade han att utomhusbelysningen inte fungerade. Att det ska vara så förbannat svårt att byta ut trasiga lampor i det här huset, sa han högljutt, öppnade dörren och klev över tröskeln. Dör10

ren drogs igen med en ljudlig smäll. Det var svårt att se trappstegen.

Han grep tag i ledstången med höger hand och tog ett trevande steg.

Han tittade upp och spanade i riktning mot utkanten på tomten och såg konturerna av de höga enarna. Var det något som rörde sig vid dem? Plötsligt small det och ljudet påminde om en kraftig nyårsraket. Magnus kände hur han fick en kraftig stöt i magen, tappade balansen och föll huvudstupa nerför trappan. * Greger Thulin låg i badkaret och studerade sina tår när telefonsignalen ljöd genom huset. Med höjda ögonbryn glodde han på telefonen som stod på byrån i hallen. Ytterligare en signal tvingade honom att resa sig upp och kliva ur badkaret.

– Jag kommer, jag kommer, muttrade han. Han ryckte till sig en handduk och svepte den om sig.

– Ja, Greger mitt i badet, fnyste han.

– Jaha, och hur ska jag tolka det, frågade Stefan.

Greger harklade sig och tog ett djupt andetag. Det var hans chef, polismästare Stefan Kronfeld, som befann sig i den andra änden av luren.

– Det betyder bara att jag är ledig och låg i ett skönt bad. Jag hoppas att det inte har tillkommit en lag som förbjuder utarbetade kriminalare det nöjet?

– Nej, du kan andas ut vad det gäller badandet men det har inträffat ett mord i Skärhamn och…

– Vafan säger du? Ett mord här i Skärhamn? När då, frågade Greger och tappade greppet om handduken.

Handen fick genast ett nytt kommando och ryckte till sig papper och penna.

– Tidpunkten för mordet är än så länge okänt men kroppen hittades på Lyckebacken för en dryg halvtimme sedan. Jag har skickat dit Charlotte Engman och hennes team. Du kommer att mötas upp av polisen från Stenungsund. Befälet du ska prata med heter Olle Holm.

11

– Katarina, är hon också utkallad?

– Självklart! Charlotte Engman samåker med Katarina Linde.

Skulle du kunna tänka dig att skynda på lite! Jag pratade med Olle Holm för fem minuter sedan och lovade att du skulle komma så fort som möjligt. Det är kallt ute. Tänk på det!

Stefan Kronfeld hade lagt på luren. Greger kastade en blick i hallspegeln. Magen putade ut och i linje med armhålorna hade han två rejäla fettvalkar. Det var ingen vacker syn. Det hade varit önskvärt om han gick ner några kilo. För två veckor sedan hade Stefan med ett flin på läpparna påpekat detta för honom. Greger hade nickat instämmande och var väl medveten om varför han vägde för mycket.

Han älskade god mat och avskydde motion. En kort promenad i vackert väder det var vad han kunde sträcka sig till. Att flåsa runt i en träningsoverall var däremot inte alls hans melodi. Greger gick tillbaka in i badrummet, drog ur proppen och vattnet försvann med ett sörplande ljud ner i brunnen. Han tittade på sorgkanterna runtom i badkaret. Skulle han tvätta bort dem nu eller göra det när han kom hem igen? Tänk om han lyckades få med sig Charlotte, då gick det inte an att ha en smutsrand i badkaret. Han bestämde sig kvickt.

Tog fram en flaska Wim, sprutade en rejäl dos och gnuggade av smutsen med skurborsten. Hela proceduren tog fem minuter, sedan skyndade han sig in i sovrummet, slet upp dörrarna till garderoben och plockade fram kläderna. I takt med påklädningen upprepade han en och samma mening: Herregud, ett mord här i Skärhamn! * Vid ungefär samma tidpunkt som Greger stod i sitt sovrum och valde bland sina kläder, körde Katarina Linde över Tjörnbron. Charlotte Engman satt bredvid och kastade ängsliga sidoblickar på hastighetsmätaren.

– Du behöver inte vara orolig. Jag kan den här vägen. Jag har varit och besökt Greger många gånger i Skärhamn. Du har väl också varit där?

12

– Jovisst har jag det, men då gick det inte i den här farten, sa Charlotte, försökte få fram ett leende och märkte att det fastnade i mungiporna.

Från Tjörnbron i riktning ner mot trafikljusen i korsningen gick det med våldsam hastighet. Som på beställning slog ljussignalerna över till grönt. Däcken tjöt i vänstersvängen i riktning mot Skärhamn.

– Är det verkligen nödvändigt att ha gasen i botten? Vi ska undersöka ett lik! Inte en människa som behöver hjärt- och lungräddning, sa hon.

Katarina tittade på Charlotte.

– Du har rätt. Jag ska sakta ner. Det är en yrkesskada att omedvetet trycka ner gaspedalen. Jag gör det även i privata sammanhang ibland. Du får ursäkta mig.

– Var i Skärhamn bor offret, frågade Charlotte mer avspänt, efter att Katarina hade lättat på gasen.

– Jag fick adressen av Stefan och det heter Lyckebacken. Inte ett passande namn i det här sammanhanget skulle jag vilja säga.

– Vet du var Lyckebacken ligger?

– Jag skulle hålla mig på huvudvägen mot Skärhamns torg. På min högra sida före torget ligger restaurang Fregatten. Snett över från den ligger båtföreningen Atene. I princip ska jag bara köra rakt fram. Kör jag förbi ett tryckeri vid namn Boab har jag kört för långt, sa Katarina.

– Det är lite svårt att se var man är i mörkret, sa Charlotte och blickade ut. Vet du om att du just missade att svänga höger vid Wallhamnskrysset? Den vägen går också till Skärhamn!

– Jag gillar att köra rakt fram! Förresten hur är det mellan dig och Greger? Eller du kanske inte vill prata om det, frågade Katarina.

– Jodå, vi umgås då och då. Ibland går vi ut och äter och ibland går vi på bio, sa Charlotte och smålog i mörkret.

De passerade restaurang Fregatten i drygt fyrtio kilometer i timmen. Det var 10 km över den tillåtna hastigheten. Katarina tittade på klockan på instrumentbrädan. Den visade på 18.35. Med en snabb blick in i restaurangen konstaterade hon att det satt gäster 13

på övervåningen. Tanken på Matthias dök upp. De hade också suttit där och ätit några gånger. Ikväll skulle de egentligen ha gått på bio. Nu hade det blivit förhinder. Direkt efter samtalet med Stefan Kronfeld hade hon sökt Matthias på hans mobil men inte fått något svar. Minnet av deras senaste möte fick kinderna att glöda och en varm känsla spred sig i hennes kropp. Första gången de träffades hade varit i samband med morden på riksdagsledamöterna i Göteborg. Matthias hade varit oförskämt sur och tvär. Redan vid det andra mötet hade han uppenbarat en annan sida, då hade han varit omtänksam och visat att han hade humor. När fallet med morden på riksdagsledamöterna var avslutat, hade han på egen begäran blivit placerad i SU, en förkortning av Särskilda Utredningsgruppen.

De ägnade sig åt att kartlägga de kriminella gängen i Göteborg med omnejd. Först trodde Katarina att han hade sagt ”sur-gruppen” och skämtat med honom att det var passande med tanke på hans humör. Men Matthias var snabb att rätta henne. Hon tänkte tillbaka på minnet av den kommentaren med ett leende. Katarina visste att han var nöjd med den nya placeringen. Det fanns egentligen bara en nackdel och det var de konstant spruckna planeringarna. Men det var inte bara Matthias jobb som satte stopp för deras nöjen. Hennes eget jobb var minst lika ofta orsaken. Katarina suckade ljudligt och vände sig mot Charlotte.

– Vad tror du?

– Vad jag tror? Om vadå, frågade Charlotte.

– Jag sitter och tänker på Matthias och undrar vad du tycker om honom.

– Han är helt okej. Vi har jobbat ihop en hel del det sista halvåret.

– Har ni, utbrast Katarina och stirrade på Charlotte.

Det hade han inte berättat. Hon kom sig inte för att säga något mer. Konstigt nog kände hon svartsjuka och det kändes inte bra.

Hon skakade av sig de störande tankarna och koncentrerade sig på körningen.

Charlotte blev förvånad över hennes reaktion. Hon hade arbetat med Katarina en längre tid men inte kommit henne riktigt nära 14

ännu. Kanske borde hon ha nämnt att Matthias enbart talat om Katarina i positiva ordalag. Charlotte vände sig om men hann aldrig säga något. * Platsen blev synlig på långt håll. Polisbilarnas roterande blåljus lyste upp hela området. Katarina parkerade bilen och de gick i riktning mot huset. Runt avspärrningen stod det en grupp människor och pratade lågmält med varandra.

Greger Thulin och Olle Holm stod nedanför trappan och tittade på kroppen. Förutom ett skyddande skynke hade de lyckats få upp en provisorisk belysning på brottsplatsen. Skynket hindrade åtminstone grannarna från att se någonting, tänkte Charlotte.

– Kände ni till honom, frågade Greger.

– Nej, han var okänd för oss, svarade Olle Holm. Som jag ser det verkar han ha varit en vanlig familjefar.

De blev avbrutna av Charlotte och Katarina som gav sig tillkänna.

– Hej Greger, har du fått fram vem han var, frågade Katarina och hälsade samtidigt på Olle Holm.

– Magnus Solstedt. Han blev 43 år gammal och var egen företagare.

Greger tittade i smyg på Charlotte. Han gillade hennes blonda hår och den kortklippta frisyren. De långa svarta ögonfransarna lade en skugga på hennes kinder. Ansiktet och överläppen pryddes av rynkor och de var beviset på att plastikkirurger inte tjänade några pengar på henne. Det gladde honom. Charlotte var redan i full färd med att ta tillvara eventuella tekniska bevis.

– Var han gift, frågade Katarina och vände sig till Olle Holm. Hon lade märke till Gregers intresse för Charlotte men låtsades inte om det.

– Nej, men han hade en sambo. Hon heter Margit Wallin. Hon är chockad och sitter i köket och gråter. Vi har tilldelat två man att ta 15

hand om henne.

– Jag går in och hör om vi kan få ur henne något.

Katarina gjorde sig beredd att gå uppför trappan till huset. Plötsligt hördes ett gällt skri från avspärrningen. En upprörd röst skrek: Var är min mamma? Ingen kunde undgå att höra den unga ilskna rösten som vrålade till poliserna. Katarina hejdade sina steg och tittade på Greger. Han nickade mot henne, vände sig om och gick ner till avspärrningen. Greger såg hur två uniformerade polismän kämpade för att hålla fast en vilt sparkande flicka. Han trängde sig emellan poliserna och tog ett stadigt tag i det ena benet på flickan.

– Nu lugnar du ner dig, röt han.

Flickan slutade sparka och tittade storögt upp på Greger. Hon slappnade av och poliserna släppte sitt grepp och ställde ner henne framför Greger.

– Vem är du, frågade hon och stod stilla med armarna hängande utmed kroppen.

– Mitt namn är Greger Thulin. Jag är från Göteborgspolisen men jag bor på Fiskaregränden här i Skärhamn.

– Gör du, sa hon och stirrade på honom. Jag bor där, sa hon och pekade i riktning mot huset.

– Vad heter du, frågade Greger och tittade bekymrat på flickan.

– Jag heter Belinda Wallin. Varför är polisen här? Har det hänt något med min mamma?

– Nej, din mamma är okej. Men det är nog värre med din pappa, sa Greger.

Han tittade bedjande på Katarina. Hon förstod av Gregers minspel att han ville bli avlöst. Katarina tog några steg närmare Belinda och lade sin arm om hennes axlar.

– Hej Belinda, jag heter Katarina Linde och är polis. Skulle du vilja prata lite med mig? Vi kan gå in till din mamma om du vill det?

Belinda rynkade pannan och blicken flackade, men hon följde med Katarina utan ett ord. De gick gemensamt in i köket. I köksfönstret hängde röda gardiner och på köksbordet stod en grupp med blå och vita hyacinter. Deras blomningstid hade passerat för länge sedan, konstaterade Katarina. På kylskåpsdörren satt magneter i form av 16

tomtehuvuden. Vid kylskåpet stod en uniformerad polis, som då och då skådade upp i taket. En kvinnlig polis satt bredvid Margit Wallin och klappade upprepande hennes hand. Axlarna skakade och det såg ut som om Margit Wallin grät förtvivlat. Hennes haka vilade mot bröstet. Katarina harklade sig och tittade uppfordrande mot kylskåpspolisen. Deras blickar möttes och Katarina nickade i riktning mot dörren. Han fattade vinken och klev iväg med stora steg. Belinda rusade fram och kastade sig över sin mamma. Hon tog Belinda i famnen och strök henne med långsamma rörelser över håret. Margits tårfyllda ögon tittade upp på Katarina.

– Har ni berättat för henne vad som har hänt?

– Belinda vet att hennes pappa är död. Det är allt, svarade Katarina och satte sig vid bordet.

– Det är inte hennes pappa, replikerade Margit.

Katarina tittade närmare på Margit Wallin. Kinderna bar spår av örfilar och under ena ögat fanns en blålila missfärgning som av ett slag. När hon märkte Katarinas utforskande blickar försökte hon dölja ansiktet i Belindas hår. Katarina tog försiktigt tag i Margits hand och klappade den lugnande. Utan ord ville hon att Margit skulle förstå att blånaderna inte var något hon ämnade ta upp till diskussion.

– Om det är okej med dig går jag ut till min kollega, sa den kvinnliga polisen till Katarina och gav Margit en kram innan hon gick.

– Visst, tack ska du ha för hjälpen. Förresten, kan du ta tag i min chef, Greger Thulin, och be honom komma in till mig, bad Katarina.

Den kvinnliga polisen försvann och Katarina vände sig till Margit.

– Vill du stanna här ensam med Belinda eller vill du ringa till någon som kan hålla er sällskap?

Belinda satte sig ner bredvid sin mor och tittade bönfallande på henne.

– Kan du inte ringa till Lena och be henne komma?

– Vem är det, frågade Katarina.

– Det är en av mina arbetskamrater, svarade Margit. Nej Belinda, 17

jag vill inte blanda in henne i det här.

– Hur länge hade du och Magnus varit sambos, frågade Katarina.

– Alldeles för länge, väste Belinda och sträckte på sig. Han var en jävla gris, mumlade hon.

Katarina låtsades inte ha hört den sista meningen. Hon lade märke till hur Belinda fortfarande höll sin mamma hårt i handen. Katarina ville väldigt gärna få reda på mer om Margits och Magnus förhållande men förstod att det här inte var rätt tillfälle. Greger kom in i köket, nickade till Katarina och gick fram till Margit.

– Beklagar sorgen, sa Greger och för ett kort ögonblick lade han sin hand ovanpå hennes.

– Tack, sa Margit, drog undan handen och stirrade ner i bordet.

Gregers förvånade ögon mötte Katarinas. Hon reste sig upp, tog tag i hans jacka och drog ut honom ur köket. De ställde sig bakom köksdörren.

– Jag tror att hennes döde sambo misshandlade henne, viskade Katarina. Jag ska ta reda på så mycket jag kan och rapportera till dig senare.

Greger nickade och tittade in i köket. Plötsligt kände han Belindas stirrande blick. Innan han gick tillbaka ut till teknikerna vände han sig om och gav henne ett uppmuntrande leende. Belinda glodde på honom utan att röra en min. Med rynkad panna och neddragna mungipor gick han ut till Charlotte.

– Du ser ut som en person som har sålt smöret och tappat pengarna, sa Charlotte när hon mötte Gregers blick.

– Det känns nästan så. Jag var inne i köket och hälsade på Margit Wallin och hennes dotter Belinda. Margits ansikte såg ut att ha blivit misshandlat. Katarina misstänker att den ansvarige är offret du har framför dig. Och styvdottern Belinda verkar ha avskytt honom som pesten. Hos henne fanns inga tecken på sorg. Snarare tvärtom, sa Greger och ruskade på huvudet.

– Hade han några andra anhöriga, frågade Charlotte.

– Olle Holm och hans mannar håller på och undersöker det. Förresten ska du göra något speciellt i kväll?

– Jag är ju här, utbrast Charlotte.

18

– Öh, jag menar när du är klar, sa Greger och känslan av att stå framför en eld spred sig från magen och vandrade upp i ansiktet.

Sittande på huk betraktade Charlotte honom med ett roat leende.

– Vad hade du tänkt dig? Middag?

– Nej, snarare ett glas vin och en liten ostbricka, sa Greger.

– Okej, varför inte. Jag har inte så mycket kvar. Resten kan dom andra ta hand om, sa Charlotte och skrev en siffra på påsen hon hade i handen.

Hon ropade till sig en medarbetare och gav honom påsen. De växlade några ord och sedan gick han sin väg.

– Då var jag klar. Om du ger mig nyckeln kan jag gå i förväg och ta mig ett bad, sa Charlotte.

En glöd av förväntan tändes i hans ögon när han räckte över nyckeln. * Katarina hade lyckats övertala Margit att sätta på kaffe och nu satt de mittemot varandra vid köksbordet. Utifrån såg de ut som två väninnor som samtalade över en kopp kaffe.

– Jag vet inte var jag ska börja, suckade Margit.

– Hur tror du att Belinda tar det, frågade Katarina.

– Magnus var som sagt inte hennes biologiska pappa. Hon har redan sörjt en gång.

– Hur menar du?

– Hennes pappa dog för fyra år sedan. Hon har inte kommit över det än.

– Hur dog han?

– I en bilolycka, sa Margit och tittade ner i kaffekoppen.

Sedan blev det tyst i köket. Margit böjde ner huvudet djupare över kaffekoppen och tårarna strömmade nerför kinderna. Händerna skakade när de försökte lyfta upp koppen.

– Hur gammal är Belinda, frågade Katarina och var tacksam över att flickan lämnat dem för en stund. Det var enklare att ställa intima 19

frågor utan hennes närvaro.

– Hon fyller sexton år i juli. Magnus och jag träffades för tre år sedan i Göteborg. Belinda gillade aldrig Magnus. Kanske var det svartsjuka. Det är inte ovanligt när ungarna hamnar i puberteten, sa Margit och torkade bort tårarna.

– Tyvärr har jag inga egna barn och dessvärre har jag inte stora erfarenheter av andras barn heller, sa Katarina.

– Kunde du inte få barn? Förlåt det var inte meningen, sa Margit.

– Det är okej, sa Katarina. Jag vet inte om jag kunde få barn, eftersom jag aldrig hann försöka innan det var för sent. Nu har jag lärt mig att leva utan barn.

Som för att gottgöra sin fadäs fortsatte Margit berätta.

– Magnus var en riktig charmör första gången vi träffades, sa hon och lutade sig tillbaka i stolen. Margits ögon blev grumliga och hon tittade upp i taket.

– Han tog mig verkligen med storm. Jag hade aldrig…

– Vet du om Magnus hade några fiender, avbröt Katarina.

– Fiender, upprepade Margit. Inte vad jag vet. Vi hade ju knappt några vänner!

– Hur menar du nu?

– Magnus jobbade mycket, svarade hon undvikande.

– Vad jobbade han med?

– Med data. Han hade eget företag.

– Hade han några anställda eller delägare?

– Nej, han skötte firman själv. Han hade en revisor i Göteborg som hjälpte honom med pappersarbetet. Jag vet inte så mycket om hans jobb, sa Margit.

– Vet du möjligen revisorns namn och adress?

– Han heter Karl Poderhjelm och han har sitt kontor i Femmanhuset.

Katarina noterade allt i sitt block.

– Du då Margit, vad jobbar du med, frågade Katarina.

– Jag jobbar på ett äldreboende, Tubberödshus.

– Lena, som Belinda nämnde, jobbar hon också där?

– Ja, det gör hon, svarade Margit.

20

– Vet du något om Magnus bakgrund? Hade han syskon?

Margit satt stilla och tyst en stund och sedan suckande hon lätt.

– Det enda jag vet är att hans föräldrar är döda. Han pratade väldigt sällan om sin uppväxt. Jag förstod ganska snabbt att det inte var ett ämne han ville diskutera, mumlade Margit.

– Varför förstod du det?

– För att han visade det på ett tydligt sätt, sa Margit.

– Hade Magnus några vapen hemma?

Istället för att svara tappade Margit kaffekoppen i bordet. Den studsade och slogs i bitar när den träffade golvet. Med armbågen på bordet och gapande mun stirrade hon på Katarina.

– Varför frågar du det, viskade hon.

– Jag tänkte att han kanske var jägare, sa Katarina och betraktade skärvorna och kaffefläckarna som nu prydde det ljusgråa klinkersgolvet. Det bor inte bara fiskare här på Tjörn.

Med tårar i ögonen började Margit plötsligt att fnissa.

– Jägare! Magnus som jägare! Det hade varit en syn för gudarna, sa Margit.

– Ska jag tolka ditt svar som om han inte hade några vapen, envisades Katarina.

Margit slutade omedelbart med fnissandet.

– Jag tror att det är bättre ni letar själva. Ett av rummen på övervåningen var hans privata. Där förvarade han sina grejer. Det rummet var tabu för mig och Belinda. Innehållet i det rummet kanske kan besvara era frågor, sa Margit och reste sig.

Katarina följde hennes exempel. Hon tog en snabb titt ut genom fönstret och såg att Greger stod och pratade med en av de uniformerade poliserna.

– Det är nog en bra idé. Vi skickar in några tekniker och, om du inte har något emot det, kanske vi kan höras om några dagar istället, sa Katarina.

– Visst, ring innan ni kommer. Nu tänker jag ta hand om min dotter, sa Margit och sträckte på ryggen för första gången på länge.

Katarina följde henne med blicken när hon gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan bredvid sin dotter. Först flyttade Belinda 21

på sig men sedan kröp hon intill sin mamma och lät sig bli kramad.

Katarina suckade och gick ut till Greger.

– Hur går det för er, frågade hon. Vad har teknikerna kommit fram till?

– Inte mer än att han har blivit skjuten i magen. Skottet har gått rakt igenom kroppen. Charlottes team letar efter kulan och någon hylsa har inte påträffats. När han har obducerats får vi mer information hoppas jag, sa Greger och tittade upprepade gånger på klockan.

– Har du möte med någon?

– Nja, jag tänkte bara att det kanske inte finns så mycket mer att göra för mig. Jag kan nog lika gärna gå hem igen.

– Vart tog Charlotte vägen, frågade Katarina och sökte med blicken i gruppen av tekniker som stod vid en av bilarna. Jag skickade in två tekniker i huset men jag såg aldrig till Charlotte. Jag tänkte åka hem nu och ville bara höra om hon vill ha skjuts.

– Vad fick du veta om offret, frågade Greger och låtsades inte förstå hennes insinuation.

– Inte mycket. Margit Wallin tycks inte ha känt till mycket om sin sambo. Åtminstone gjorde hon sken av att inte veta.

– Hur menar du? Ville hon inte berätta eller visste hon inget?

– Både och skulle jag säga. Offret hade ett rum på övervåningen, dit resten av familjen inte hade tillträde. Vi kanske hittar något av intresse där. Utöver det fick jag reda på namn och adress till revisorn som skötte företaget och honom tänker jag ta ett samtal med i morgon.

– Okej, då syns vi i morgon, sa Greger och började gå i riktning mot sitt hus.

När han hade gått en bit ropade Katarina på honom. Han stannade och vände sig om.

– Hälsa Charlotte, ropade hon och vinkade.

Greger log när han hörde hennes hojtande.

22

* Margit lade armen om Belinda och drog henne intill sig. Tankarna gick på labyrintpromenad i huvudet. Hon ville skydda Belinda så mycket som möjligt för att undvika mer problem. Flickan hade redan tvingats uppleva mer än vad som var bra för en tonåring, tänkte Margit.

– Vad kommer att hända nu mamma?

– Jag vet faktiskt inte. Antagligen vill polisen prata med mig igen och ställa fler frågor om Magnus.

– Måste du svara då, gnällde Belinda.

– Även om du inte tyckte om Magnus vill du väl att den som mördade honom ska åka fast?

Belinda svarade inte utan drog sig ur mammans famn. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Hon såg hur de lade Magnus på en bår och bar iväg honom. Det var inte många människor som stod kvar. Mest verkade det vara poliser, tänkte Belinda. Hon hörde signalerna från telefonen i hallen men brydde sig inte om att svara.

Mamma är närmast, tänkte hon.

Efter telefonsamtalet gick Margit fram och lade händerna på Belindas axlar.

– Du skulle inte vilja berätta för mig varför du inte har varit i skolan på en vecka, frågade hon mjukt.

– Var det rektorn som ringde?

– Nej, det var Jonas, din klassföreståndare, som ville komma hem till oss och prata.

Belinda vände sig hastigt om. Med bedjande ögon tittade hon på sin mamma – Jag hoppas verkligen inte att du sa ja, sa hon.

– Belinda, ingenting blir bättre av att du inte berättar för mig vad det är som pågår.

Margit tittade med sorgsna ögon på sin dotter.

– Åh mamma, du fattar ingenting!

23