9789127116054 by Smakprov Media AB

Kapten Svarteks grav är härligt ryslig läsning, och den andra delen i en serie böcker med spökhistorier från den mystiska staden Krabbsjögrund.

Kapten Svarteks grav

Det är jullov, och på nyårsafton ska firandet av Krabbsjögrunds 500-årsjubileum gå av stapeln. Men Karl anar att allt inte är som det ska. Något mystiskt händer på den gamla kolerakyrkogården om nätterna. Och Sara drar sig undan och uppträder konstigt. Vad är det som håller på att hända med henne? Och vem är det som ser till att kapten Svarteks grav alltid är så välskött?

Ollmark * Wänblad

– Karl? sa Sara med darrande röst. Karl insåg att han blundade. Försiktigt, försiktigt öppnade han ögonen till en kisning. Sara riktade ficklampans ljusstråle ner i den öppna kistan. I en hög av jord och lera låg skelettet. Ögonhålorna i skallen stirrade på Karl. Och munnen flinade.

Läs också Spökskeppet Vallona

ISBN 978-91-27-11605-4

9 789127 116054

Lena Ollmark och Mats Wänblad

grav

Prolog för den som flyger in över Krabbsjögrund ser det ut som en helt vanlig liten stad. Där finns ett torg och en hamn och en färja som åker fram och tillbaka till Hundarön. Där finns hus och människor; kärlek och sorg, glädje och bekymmer och allt annat som hör en stad till. Just nu finns det snö också. Vit, tjock snö. Den får allt att se rent ut. Oskuldsfullt. Högt uppifrån ser husen och båtarna och bilarna ut som leksaker. Människorna är som små dockor. Tänk om någon skulle … leka med staden. Som om den vore ett dockskåp. Flytta människor hit och dit. Låta dem mötas och skiljas – och kanske råka ut för en och annan … ska vi kalla det för olyckshändelse? Karl Dymling skyndar sig genom dockskåpsstaden så att snön yr kring fötterna. Han passerar hamnen och lite längre bort den gamla eken. Tre knackningar på stammen, som alltid, för att få tur. Sedan vidare.

Snötäcket dämpar alla ljud så trots att luften är hög och klar är det ovanligt tyst. Nysnön som kommit under natten gnistrar magiskt orörd och hela världen har en ljust blå ton. Fönsterna i Folkets hus lyser varma i decembermörkret. Det är dit Karl är på väg. På skolavslutning. Det är därför det är så stilla och tyst i resten av staden. Bara Karl har ännu inte hunnit fram. Finns det någon som leker med staden? Som ser Karl skynda fram och funderar på vad som ska ske just honom. Vissa säger att det är just så berättelser kommer till. Och den här har precis börjat.

Kapitel 1

skolavslutningen i krabbsjögrund var rena rama julfesten. Dit kom nästan alla stadens invånare för att njuta av uppträdanden, lotterier, glögg och pepparkakor. Karl hade försökt få med sig morfar, men han hade muttrat om något som behövde fixas nere i garaget. Som vanligt. Inne på Folkets hus var det varmt och stimmigt. Folk trängdes, pratade och skrattade. Karl stannade lite osäkert innanför dörrarna. Från ett uppdukat bord ute i foajén luktade det kaffe och lussebullar. Det såldes lotter och Ica-handlaren bjöd på provsmak av skinka och korvar. Dörrarna in till salongen stod uppställda och vissa hade redan börjat ta sig in mot bänkraderna framför scenen. Karl såg sig om efter någon han kände. Så här gick det inte till på skolavslutningarna inne i stan. Efter nästan två månader på Ankarskolan började Karl annars känna sig hemma. I Krabbsjögrund kände alla varandra och alla visste vem Karl var. Men

folk i staden skulle ändå alltid se honom som en sommargäst. Som någon som inte riktigt hörde dit. – Karl! hördes en röst över sorlet. Det var Sara. Karl sken upp. Sara var hans kompis. På riktigt. Det var Sara som hade varit med Karl ute till havs den där hemska natten för ett par månader sedan när de stött på spökskeppet Vallona. Hon log brett och vinkade honom till sig. Karl skyndade fram till henne där hon stod tillsammans med två kompisar. Alla tre tryckte i sig så många lussebullar att de hade hamsterkinder. – Visst ska det bli skönt med jullov? sa Sara genom degen. Karl nickade och snodde åt sig en bulle han också. – Vad ska du göra under lovet då? frågade Sara. Karl ryckte på axlarna. – Jag vet inte. Inget särskilt. Mamma kommer hem. Hem till morfar alltså. Och så har jag lovat att gå ut med Sjölunds hund ibland. Du då? – Jag är ju med i teatern, vet du. Jubileumspjäsen. Ett hus vid havet. Så det blir väl mest repetitioner. Det är så himla kul! Det började nästan lysa om Sara när hon pratade om pjäsen.

– Och vet du vem jag ska spela? Lilly! – Vem är det? Sara spärrade förvånat upp ögonen. – Det är ju huvudrollen, dummer. Lilly. Hon som grundade hela Krabbsjögrund. Vet du ingenting? – Tydligen inte. Sara skrattade. – Men vi måste åka skridskor uppe på rinken också. Det har jag längtat efter hela hösten, och … Hon avbröt sig och pekade mot andra sidan rummet. – Där står ju din morfar. Karl vände sig förvånat om, och mycket riktigt. Morfar stod djupt försjunken i tankar framför en av affischerna som klädde väggarna i foajén. Sara nickade åt morfars håll. – Jag måste smita in bakom scenen och hämta en sak. Men vi kan väl sitta tillsammans där inne sen? Sara grimaserade. – Det kan bli rätt långt. Och rätt tråkigt … – Du kom i alla fall! sa Karl. Men morfar hörde ingenting. Han var helt uppslukad av en glasad plansch. Det var en teateraffisch

för Ett hus vid havet – samma pjäs som Sara skulle vara med i. Fast uppsättningen som affischen gjorde reklam för hade spelats för femtio år sedan. – Såg du den pjäsen? frågade Karl. Morfar ryckte till när han hörde Karls röst. – Om jag såg den? Ja … Jo … Jag gjorde faktiskt mer än så. Morfar pekade på en av texterna på affischen. Erik Dymling och Linnea Andersson. Det var Karls morfar och mormor! – Jag visste inte att du hade spelat teater! Morfar log och såg stolt och besvärad ut på en och samma gång. – Nja. Man var väl lite stiligare en gång i tiden, mumlade han. Och minnet var bättre. Då kunde man lära sig hur mycket dialog som helst. Morfar vände blicken tillbaka mot affischen. Den föreställde en ung flicka i en skog. Hon såg rädd ut. – Inte för att jag hade någon större roll, fortsatte morfar. Ett av syskonen bara. Men din mormor … Din mormor var en riktig stjärna hon! Men sedan … Morfar avbröt sig. Han blev tyst ett ögonblick innan han plötsligt nickade mot salongen. – Vi kanske borde gå in och sätta oss? 10

– Gå in du, sa Karl. Jag lovade att vänta på Sara. Karl spanade ut över glöggmuggar och pepparkakor, men Sara syntes inte till. Karl lutade sig mot en pelare och tog en tugga av en pepparkaksgubbe med röd glasyr. Gubben såg faktiskt ganska ondskefull ut. Karl skyndade sig att bita huvudet av honom. Samtidigt som han tuggade i sig den elaka pepparkaksgubben hörde han en välbekant röst, precis bakom pelaren. En röst som alltid gjorde honom illa till mods. Det var doktor Ekwalls. Doktor Ekwall var stadens läkare. Karl tyckte inte om honom, han var obehaglig, nästan otäck. Nu vågade Karl inte röra sig en tum i rädsla för att Ekwall skulle få syn på honom – därför kunde han inte heller undvika att höra samtalet. – Var inte dum nu, Engla, sa Ekwall bistert. Om du vet något så måste du berätta för mig! Karl vred lite försiktigt på sig för att se vem doktorn pratade med. Det var en gammal kvinna, klädd i en blå klänning med stora vita blommor på, och hennes tjocka grå hår var uppsatt i en ordentlig knut. – Det här gäller mer än dig och mig, fortsatte doktor Ekwall. Det gäller hela Krabbsjögrund. Vi behöver den, vi behöver pengarna! Lägg inte krokben för 11

oss nu, för det kommer du få ångra. Trots att doktor Ekwall var skymd bakom pelaren, visste Karl precis hur han såg ut. Det bleka ansiktet och de små, illvilliga ögonen. Men det här var ingen lättskrämd dam. Karl såg hur glöden tändes i hennes blick och hur hon rätade på axlarna. – Du vet inte vad du pratar om, sa hon med frost i rösten. Och du har ingen aning om vilka krafter ni leker med. Jag kommer aldrig att berätta något för dig. Hon vände på klacken och gick med raska steg bort mot scendörren. – Engla, jag varnar dig! ropade doktor Ekwall. – Ska vi gå in? Sara hade kommit ut från toaletten och såg frågande på Karl. Hennes röst fick doktor Ekwall att vända sig om. Han stirrade rakt på Karl. Förstod han att Karl hört samtalet? Karl svalde tungt och skyndade sig att följa efter Sara in i salongen.

Kapitel 2 – karl! sara! vi har passat platser till er! Det var Oskar och Sebastian, två killar i klassen. De stod upp i första bänkraden, precis framför scenen, och pekade på två tomma platser. På scenen hade mellanstadiekören redan tagit plats. Skolans musiklärare räknade in och de första tonerna ur Gläns över sjö och strand svävade ut över publiken. Oskar och Sebastian viskade upphetsat med varandra när Karl och Sara satte sig. – Jag lovar! sa Sebastian ivrigt. Det är sant! Oskar himlade med ögonen. – Tror du på det där själv? Han vände sig mot Karl och Sara. – Sebastian berättar spökhistorier. – Vad handlar de om då? sa Karl och såg nyfiket på Sebastian. – Kolerakyrkogården uppe vid träsket. Det finns en grav där som … 13

Plötsligt insåg Sebastian att sången tagit slut och att många i lokalen tittade på honom. – … berättar mer sen, viskade han ur mungipan. Karl hade hört många läskiga historier om kolerakyrkogården som låg i utkanten av Krabbsjögrund, precis där träskmarkerna började. Det var en ruskig plats dit man inte gärna gick frivilligt. Sorlet i bänkraderna tystnade när rektorn, Sonja Svärd, klev upp på scenen. Efter en kort harkling hälsade hon skolans elever och alla andra hjärtligt välkomna till Folkets hus. – Idag är det faktiskt mer än bara en skolavslutning och julfest. Som ni alla vet firar Krabbsjögrund nästa år 500-årsjubileum som stad … Spridda applåder hördes från publiken. Det här hade man förberett och pratat om länge nu. Det var det största som hänt staden på många år. – Nästa år kommer att bli ett mycket speciellt år för Krabbsjögrund, fortsatte rektorn, och jag vill passa på att påminna om det officiella startskottet för firandet på nyårsafton då vi sätter upp bygdespelet Ett hus vid havet. Repetitionerna har redan börjat … Sonja Svärd log brett. 14

– Förutom det vill jag påminna om … Rektorn pratade och pratade och Karl slutade lyssna. Han lät tankarna vandra iväg, och utan att själv vilja det tänkte han snart på doktor Ekwall. På något sätt hade Ekwall varit inblandad i händelserna med spökskeppet Vallona, det var Karl säker på. Men inget gick att bevisa. Dessutom var Ekwall en av dem som alltid påpekade att Karl kom utifrån, att han inte hörde hemma i Krabbsjögrund. Mer än en gång hade han påmint Karl om att han höll ögonen på honom just därför. Karl önskade att han inte hört det där samtalet ute i foajén. Vad än doktor Ekwall hade för sig så ville han inte bli inblandad. Varför var han så obehaglig? Karl hade alltid haft en känsla av att de inte spelade i samma lag, han och doktorn. Och eftersom Karl trodde att han själv hörde hemma på den goda sidan, så … tja. – … vår stads unika möjligheter till utveckling, malde rektorn på. Och när regionen nu ska få ett eget kasino så kommer Krabbsjögrund att dra igång en stor kampanj för att få hit det. Det har redan börjat ritas på hur man kan bygga om Folkets hus … – Men var ska vi få pengar ifrån? ropade någon. 15

– Är det våra skattepengar, eller? hojtade en annan och ett mummel spred sig bland de vuxna i publiken. – Ähum, sa Sonja Svärd och harklade sig. Jag lovar er att det finns både planer och finansiering. De kommer att presenteras … ganska snart. Det blev tyst ett ögonblick medan rektorn bläddrade bland sina papper på jakt efter ett stödord. Så fann hon tråden igen, tryckte upp glasögonen på näsan och log ansträngt. – Härmed förklarar jag Ankarskolans hösttermin avslutad! Nästa gång vi ses här, på nyårsafton, blir det teater och stort kalas. Och nu ska Engla Forin läsa julevangeliet för oss … Karl sneglade på Oskar och Sebastian. Oskar himlade med ögonen medan Sebastian dolde en fejkad gäspning bakom handen. Julevangeliet, fanns det något tråkigare? En gammal kvinna i blå klänning med stora vita blommor kom in på scenen. Det var ju hon som talat med doktor Ekwall tidigare! Nu hade hon ett par läsglasögon på sig och slog högtidligt upp något som måste vara en bibel. Hon harklade sig. – ”Och det hände vid den tiden att från kejsar Au16

gustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.” – Engla Forin? Vem är hon? viskade Karl till Sara. – Vet du inte det? viskade Sara tillbaka. Du vet ju ingenting … Hon är konstnär. Och lite speciell. Farfar brukar säga att hon har problem med nerverna. Engla Forin slutade plötsligt att läsa och såg ut över de församlade. – Hejsan, allesammans. Hej, skolungdomar. Så många glada ansikten! Så många drömmar och fantasier … Var rädda om dem. Hon stod alldeles stilla och tycktes nästan överväldigad. – Som ni alla vet planerar vi att sätta upp pjäsen Ett hus vid havet här på teatern. Den pjäsen betyder mycket för mig … Engla tystnade för ett ögonblick, hennes leende försvann och hon blev allvarlig. – Den betyder mycket för hela Krabbsjögrund. Mer än vad de flesta anar … Det är krafter inblandade … Starka krafter … Karl såg doktor Ekwall röra sig hastigt framåt i salongen. Men så stelnade han mitt i rörelsen och stirrade mot scenen. Engla Forin såg med ens väldigt 17

underlig ut. Hon såg sig förvirrat omkring, flackade med blicken och flämtade till. Något var fel. – Ni kan alla vara i fara, mumlade hon, men så lågt att det knappt hördes. Nu såg det ut som om Engla inte kunde andas. Hon tog sig för halsen och föll ner på knä, precis framför Karl och de andra. Hennes blick fastnade i hans och för ett ögonblick kändes18det som om hon talade direkt till Karl. – Hjälp … Hjälp mig … Så försvann Englas blick upp i taket och det enda som syntes var hennes ögonvitor. Hon föll ihop som en vissnad blomma och från hennes strupe hördes ett svagt gurglande. Karl flämtade förskräckt till och spridda skrik hördes i publiken. – Ring ambulans! Skynda er! skrek Sonja Svärd. Det blev tyst i salongen ett par sekunder. Sedan försökte alla ta sig ut samtidigt och folk trängdes och knuffades vid dörrarna. Karl reste sig. Han såg sig om över axeln. Doktor Ekwall hade skyndat ut på scenen. Han satt på huk bredvid Engla och kände på hennes puls. Karl hade kommit ända ut i foajén när han insåg 18

att han lämnat kvar sin jacka i stolen. Det var nästan inga människor kvar inne i salongen. Engla låg på scenen, alldeles stilla. Doktor Ekwall hade äntligen fått upp sin mobiltelefon och försvann hastigt ut i kulissen för att ringa larmtjänst. Karl tvekade ett ögonblick. Han ville verkligen inte gå tillbaka dit in. Samtidigt visste han att han inte kunde gå hem utan jacka. Det skulle bara ta några 19 sekunder. Hur farligt kunde det vara? Det var ju bara en sjuk människa som låg där framme på scenen. Karl gick tveksamt tillbaka fram till första raden. Han fick snabbt tag i sin jacka och ansträngde sig för att inte titta på Engla. – Karl Dymling … Rösten var bara en viskning men Karl ryckte till och vände hastigt på huvudet. Engla stirrade rakt på honom. – Du … viskade hon. Det är du … Du måste hjälpa … Bara du kan … I samma ögonblick var doktor Ekwall tillbaka. Han stirrade kallt på Karl. Engla låg stilla med en tom, stirrande blick igen. Doktor Ekwall såg misstänksamt från Engla till Karl. – Men se, Karl, sa han. Tänk att du alltid ska dyka 19

upp där saker och ting går snett. Tycker du inte själv att det är lite märkligt? Karl ryckte åt sig jackan och skyndade ut. Människor trängdes fortfarande i foajén och många var upprörda och chockade. Sebastian och Oskar var försvunna. Utanför hördes ambulanssirener. Karl gick in på toaletten, men av sorlet förstod han att Engla Forin bars ut. Englas anfall hade varit väldigt otäckt – och sedan det som hänt där framme på scenen. Karl var övertygad om att hon hade sett rakt på honom. Och hon hade kallat honom Karl Dymling. Hur visste hon vem han var? Karl blaskade av sig med lite kallt vatten och försökte lugna sig. Det var klart att Engla Forin bad om hjälp. Hon var jättesjuk. Och han var ju närmast. Han log blekt mot sig själv i spegeln, och gick sedan tillbaka ut i foajén. – Är ni kvar? Sara och morfar stod tillsammans bredvid bordet med pepparkakorna. – De tror att det var en hjärnblödning, sa Sara sorgset. Ambulansen har redan åkt, men de vet inte … Karl suckade. – Kände ni henne? frågade han. Engla, alltså? 20

Morfar sa ingenting. – Alla i Krabbsjögrund kände Engla Forin, känner, menar jag, sa Sara. H-hon har ju alltid funnits här liksom. Hon bor ute i träsket. Vid Klarsjön. I ett jättegammalt hus. Just då kom doktor Ekwall tillbaka in på teatern. Han harklade sig och såg ut över den lilla grupp människor som fortfarande stod kvar. – Ja, det var ju tråkigt det här. Men nu är Engla i alla fall i goda händer. Så skakade han på huvudet. – Jag bryter väl ingen läkarsekretess om jag berättar att hon inte riktigt varit sig själv den sista tiden. Jag menar, det är ju allmänt känt att hon alltid haft lite svårt att skilja på fantasi och verklighet … Nu kan vi bara hoppas på det bästa … Morfar ställde ifrån sig glöggkoppen med en smäll. Han var grå i ansiktet och såg mycket sammanbiten ut. Han klappade hastigt Karl på axeln och vände sig mot utgången. – Nu går vi …