9789113047164

smuts och titel Ă…KERVALL.indd 2

2013-02-02 11:40

Stroferna på sidorna 119 och 327 är hämtade ur diktsamlingen Non serviam av Gunnar Ekelöf, utgiven av Albert Bonniers förlag 1945.

ISBN 978-91-1-304716-4 © Jenny Åkervall 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Eva Lindeberg Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

E

mre Oktan lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen, siktade och kastade ett hopknycklat pressmeddelande i en vid båge mot pappersåtervinningen. Det landade snyggt bland torkade snusprillor och pappersskräp.

Dunkarkungen från Rinkeby. Trepoängstakterna från baskettiden satt i, även om det kändes som ett halvt liv sedan.

Han trummade med fingrarna mot skrivbordet och lyssnade ut mot korridoren. Där rådde vadderad tystnad. Många av kollegorna hade passat på att gå tidigt när ministrarna ändå inte var inne. Statsministern och hans säpovakter hade åkt redan före lunch. Och vice statsministern hade över huvud taget inte synts till, han var förmodligen ute på något länsbesök.

Emre återvände motvilligt till arbetet. Han skulle skriva ner inkomna medieförfrågningar inför måndagens planeringsmöte med staben. Ett riktigt slavgöra.

Han plockade på måfå bland utskrifterna av mejl som låg i en hög framför honom. TV4:s nya program Fredagsmys ville ha statsministern i sitt premiärprogram. Programledaren var en ung manlig förmåga med ständiga frisyrbyten och energisk framtoning. Vi skulle verkligen uppskatta om statsministern ville gästa oss i intervjusoffan för en varm och trevlig intervju.

Emre tvekade med pennan. Statsministern behövde utan tvivel bättra på sin mysfaktor. Samtidigt hade de jobbat hårt med att få honom att framstå som en statsman. Seriös, försiktig, torr.

Landsfaderlig.

5

I stort hade strategin gått ut på att statsministern i möjligaste mån skulle hålla sig undan medier. Tacka nej till debatter med oppositionen, vara sparsam med personliga intervjuer och aldrig duellera med någon under sin egen politiska rang. Idén var att svälta ut medierna så att allt som återstod för dem var att kalasa på oppositionens inre konflikter och slitningar.

Det var tveksamt om det fungerade. De senaste opinionssiffrorna var allt annat än upplyftande och hela tanken bar egentligen Emre emot. Han var journalist i själ och hjärta och ville gå medierna till mötes. Tyckte inte alls om att ständigt skylla på ”kalender och logistik”. Men att ta strid för saken var inte att tänka på. Det var han för ny och oerfaren för.

Han sträckte på benen och grabbade en av alla odiskade muggar som trängdes på skrivbordet och tog sikte på fikarummet.

På vägen passerade han säkerhetsdörren av glas som förseglade statsministerkorridoren. Bakom rutan såg han statssekreteraren och presschefen stå inträngda vid ståbordet i rökholken som låg som en ful inbuktning mitt i gången. Emre stannade till och spanade in mot dem. Misstänkte att de diskuterade upplägget kring statsministerns intervju i ett större livsstilsmagasin för män veckan därpå. Han kände ett styng av avundsjuka. Så många avgöranden som skedde ovanför hans huvud. Han var ännu utestängd från den innersta cirkeln.

Fönstren i fikarummet vette mot en innergård och i ett av rummen tvärs över gården såg Emre en av statssekreterarnas assistenter vattna blommorna. Här samlades de varje morgon för möte.

I morse hade det varit ganska avslaget, det märktes att det snart var helg. Planeringschefen Torbjörn Hjort hade halvhjärtat redogjort för förberedelserna av en försvarsproposition och de hade utvärderat gårdagens partiledardebatt, årets sista. Medierapporteringen dominerades förstås av försämringen av sjukförsäkringen.

Det stålbadet var det bara att ta sig igenom. Medierna skulle trött6

na på snyfthistorierna, och det var bättre att ta den debatten nu än under valrörelsen i höst, som presschefen krasst konstaterade.

På vägen tillbaka till sitt rum mötte Emre en av de nya politiskt sakkunniga och hejade onödigt högt och käckt, det hörde han till och med själv.

Ganska söt tjej. Emma var det väl? Såg visserligen helylle ut med sitt rågblonda raka hår samlat i en hästsvans och den där mönsterstickade tröjan. Men i dag hade hon ett par ljusa jeans som smet åt om rumpan. Ett ögonblick lekte han med tanken att vända sig om och fråga om hon ville ta en kaffe på hans rum, men kände genast osäkerheten komma krypande. Den satte sig som en fuktig film i handflatorna. Hon hade säkert en pojkvän.

En svensk kille som hette Per, Thomas eller Erik eller något annat svennebanannamn. Då spelade det ingen roll hur många femtonhundrakronorsjeans han köpte på sig, att han vunnit åtråvärda journalistpriser eller att han mirakulöst nog hade lyckats få tag i en andrahandslägenhet mitt i Birkastan.

Han var ändå bara en turk som hette Emre Oktan.

* * * När dagens sista patient hade gått dikterade hon sina anteckningar och gick för att lägga bandet i sekreterarnas fack. Hon kastade en snabb blick på klockan ovanför dörren. Redan halv sju.

Anna skyndade sig tillbaka till sitt rum. Visste att de väntade på henne där hemma. Jakob och barnen. Hon klädde snabbt på sig ytterkläderna, släckte lampan och lämnade kaoset på skrivbordet.

Hon fick ta itu med det på måndag, det kunde inte hjälpas.

På väg ut passerade hon en rad stängda dörrar. Alla hade gått hem för längesen. Väntrummet var tomt och nedsläckt. Stolarna, 7

där patienterna suttit uppradade hela dagen, gapade tomma. Receptionsdisken var blank, med en prydlig krukväxt på.

Precis när hon passerade toaletten hörde hon ett ljud som fick henne att stanna tvärt.

Hon tittade sig omkring. En ensam fönsterlampa kastade gula reflexer i sekelskiftesfönstren.

Anna stod helt stilla och lyssnade med blicken fäst i den slitna fiskbensparketten. Kunde hon ha hört fel? Kunde det ha kommit utifrån gatan?

Hon var precis på väg att ge upp när hon hörde det igen. Ett svagt jämmer trängde sig igenom dörren.

Någon var inne på toaletten.

Annas handväska gled ner från axeln och landade på golvet med en duns. Hon knackade på dörren, sa med hög röst: ”Hallå, är det någon där?”

Inget svar.

Hon lade örat mot dörren, lyssnade inåt men hörde inget. Tog i handtaget.

Det var låst. ”Hallå, hör du mig?”

Anna hade redan börjat svettas under ytterkläderna. Hjärtat slog snabbt och hårt. Hon visste att det kunde handla om minuter. Ändå stod hon som fastfrusen och stirrade på handtaget. ”Är det någon som har låst in sig nu igen?” sa plötsligt en röst bakom henne.

Hon snurrade runt och mötte Leifs blick. Han måste ha suttit på sitt rum med stängd dörr. ”Åh, du är kvar. Jag trodde jag var ensam”, utbrast hon.

Han hade skjutit upp läsglasögonen i pannan och ärmarna på den rutiga flanellskjortan var uppkavlade. ”Vad tror du? Har du någon aning om vem det kan vara?” frågade Anna.

8

Leif skakade på huvudet. Anna försökte en gång till. ”Du måste komma ut nu. Kom ut, så ska vi se om vi inte kan hjälpa dig”, sa hon med ansiktet nära dörren. Tog i handtaget igen, knackade hårt. Så hårt att det värkte i knogarna efteråt.

Inget hände. ”Vi får öppna”, sa Leif och gick för att hämta öppningskolven bakom disken i receptionen. Strax därefter fick de upp dörren.

Hon låg på golvet i en enda trasslig hög. Håret var tovigt och lilasvart mot den ljusa jackan. Ansiktsdragen slappa och bortdomnade. Kinderna randiga av mascara. En röd stickad mössa låg på golvet bredvid.

Men hon andades. Och pulsen bultade lugnt och jämnt under Annas fingertoppar.

Ambulansen var där på mindre än en kvart. I tidböckerna såg Anna och Leif att flickan hade haft ett inbokat nybesök hos en av psykologerna sent på eftermiddagen men aldrig dykt upp. Förmodligen kom hon sent och låste in sig på toaletten och intoxikerade sig.

Det hände tack och lov inte så ofta. De hade pratat om det på en planeringsdag, att siste man alltid borde kolla igenom mottagningen innan han eller hon gick för dagen.

När ambulansen hade åkt och de ringt de anhöriga blev de stående innanför ytterdörren. Leif såg lika hålögd och utschasad ut som Anna kände sig. Adrenalinpåslaget var över och hade ersatts av en bedövande trötthet. Det kändes nästan oöverstigligt att ta sig hem. Men så tänkte hon på Jakob och barnen och middagen som väntade. Långsamt virade hon halsduken ett par varv runt halsen. Hon log trött mot Leif innan de larmade på och gick ut i den kalla novemberkvällen. * * * 9

Ute i Stocksund var det alldeles stilla. Hon gick med långsamma steg från tunnelbanan vid Danderyds sjukhus in på villaområdets slingriga vägar. Lämnade det höga motorbullret från E 18 bakom sig.

Björkarnas rimfrostade grenverk hängde som stilleben i trädgårdarna. En kvinna i päls och curlingkängor var ute och gick med en terrierliknande hund i skotskrutig hundjacka. Hon hälsade när hon passerade och Anna nickade tillbaka, mumlade fram ett otydligt svar. Tröttheten löpte som en pulserande värk upp genom nacken. Hennes patienter blev alltid mycket sämre när julen närmade sig. Många var ensamma och vågade knappt gå ut. Gömde sig med sin skam bakom neddragna rullgardiner och väntade ut högtidshelgerna.

Jakob stod i det upplysta köksfönstret vid diskbänken och sköljde av middagsporslinet. Lampans ljus föll på det mörkblonda håret och hans koncentrerade ansikte. Han såg henne inte.

Fönstren i det gröna trähuset mitt emot var mörka. Ted och Cecilia var inte hemma.

Hon stampade av sig snön innan hon klev in. Det luktade tacokrydda och majsbröd. Barnens ytterkläder hängde prydligt på sina krokar och skorna stod på rad. Jakob hade dammsugit. Hon stod emot impulsen att slänga jackan på hallstolen och hängde i stället upp den på en galge. Hon hann bara ta ett steg i halvtrappan upp mot vardagsrumsdelen innan Abbe kom farande. ”Mamma!” Han slängde sig i hennes famn. Hon begravde ansiktet i hans lilla nacke och håret som fortfarande var fuktigt av kvällsbadet. ”Pappa pruttade äggprutt”, avslöjade han och log brett. I nästa ögonblick frigjorde han sin spinkiga lilla kropp från hennes och kungjorde med hög röst att ”Cecilia hade bullar med sig” innan han återvände upp till tv-tittandet. Anna tittade frågande efter honom. Cecilia?

10

”Hej mamma.” Alice stod längst upp på trappavsatsen och tittade ner på henne. ”Du är sen.” ”Jag vet älskling. Förlåt. Det var hemskt på jobbet i dag.” ”Det säger du alltid.”

Anna slogs av hur snabbt hennes dotter höll på att bli vuxen.

Hon var lång. Hade Annas slitna joggingbyxor på sig och en enorm t-shirt med tryck. Redan fjorton år och stod där lutad mot dörrposten med sitt bleka ansikte, sin fars känsliga mun och de där stora allvarsamma ögonen som Anna kände igen som sina egna. ”Vi har redan ätit”, sa hon och återvände till tv-rummet och lillebror.

Anna stod kvar. Tänkte på den unga kvinnan på toaletten. Inte mycket äldre än Alice.

Hon knäppte upp översta knappen i byxorna. Jeansen och behån klämde och skavde. Hon vände och gick ner i tvättstugan.

Hennes rena tvätt låg huller om buller i en stor hög som Jakob demonstrativt hade skyfflat in i ena hörnet av tvättbänken. Hon grävde fram en collegetröja och ett par lila bomullstajts och bytte snabbt om. Oviljan mot åtsittande kläder satt i sedan hon var liten. Då klädde hon av sig naken så fort hon fick tillfälle.

På köksbordet stod en ensam tallrik och ett glas rödvin. Hon kände plötsligt hur hungrig hon var, fyllde ett tacoskal med kall köttfärs, grönsaker och salsasås och åt på stående fot trots att det sölade.

Jakob dök upp bakom henne. ”Britta ringde tidigare. De kommer på festen i morgon.” ”Festen? Vilken fest?” Hon torkade bort såsen från hakan och mindes i samma ögonblick. Herregud, festen, den hade hon helt glömt bort i den allmänna bedrövelsen på jobbet i veckan.

Egentligen kände hon sig allt annat än rustad – vare sig fysiskt eller mentalt – att gå på Haglunds ”magnifika” vinterfest. Större 11

delen av grannskapet tycktes vara inbjudet i år igen och hon visste att Jakob absolut inte ville missa sin chefs stora sociala happening of the year. Särskilt inte som han hade ett partnerskap inom räckhåll. Hon suckade. ”Festen ja, klart att jag kommer ihåg den.”

Jakob såg ändå missnöjd ut. Städade undan tacoresterna utan att säga något. Och senare när de halvlåg i sofforna framför tv:n och Anna hade frågat ett tiotal gånger om han var sur kröp det fram till slut. Jo, det var väl så att han inte kände sig riktigt rättvist behandlad. Och så det gamla vanliga. Hon tog för mycket plats, tog honom för given. Körde sitt race. Han fick dra ett alltför tungt lass hemma. Samma diskussion som de hade haft hundra gånger förut.

Anna kände hur det hettade i ansiktet. För sitt inre såg hon den livlösa flickan på golvet. Påminde sig om att hon måste ringa avdelningen i morgon bitti och höra efter hur det hade gått.

Körde sitt race! Orden ”dra åt helvete” dök upp i huvudet men hon undertryckte dem och övermannades i stället av en enorm trötthet. Vinet hade gjort kroppen varm och dåsig. Det var inte värt det. ”Visst, älskling”, mumlade hon, drog filten över sig och slöt ögonen, väl medveten om att han inte skulle nöja sig med det.

Men hon var för djuriskt sömnig för att orka med fler diskussioner detta dygn och somnade brutalt ifrån honom.

* * * Innan Emre gick hem kollade han sin mejl en sista gång.

Inkorgen innehöll önskemål om synpunkter på diverse underlag och en inbjudan till inflyttningsfest hos talskrivaren, Martin 12

Helmersson, allmänt kallad Merlin för sin förmåga att trolla med orden.

Ett meddelande stack ut i mejlfloran. Det var skickat för mindre än femton minuter sedan från en okänd avsändaradress: non@ serviam.com.

Non serviam? Emre tänkte efter men kunde inte placera det.

Mejlet innehöll två bilddokument men ingen text. Gemensam­ ma angelägenheter? stod det i ämnesraden.

Han dubbelklickade på ett av dokumenten. Det var tungt och tog tid att få upp. När bilden slutligen hade fyllt skärmen blev han sittande orörlig en lång stund. Han kände en vag olust plantera sig i kroppen.

Bilden var uppenbarligen tagen av någon med professionell utrustning. Ett rejält teleobjektiv gissade Emre.

Någon hade legat i buskarna och smygplåtat.

Det var tre män på bilden. De stod på vad som såg ut att vara en veranda framför en pampig vitputsad villa. En av dem rökte en cigarr, en annan höll i ett grogglas och en tredje lutade sig förtroligt framåt för att säga något till de övriga två.

Emre kände genast igen två av dem. Mannen med cigarren var den ganska nyutnämnde generaldirektören på Arbetsförmedlingen, Greger Mörk. Han hade varit i blåsväder för ett par månader sedan på grund av sina vidlyftiga förmåner och flera kontroversiella uttalanden han gjort om invandrare och lågavlönade tjänstemannajobb. Mannen med grogglaset var EU-minister Paul Zander, en av de mer anonyma statsråden i regeringen. Den tredje kände Emre inte igen. Han var yngre och hade en ganska tajt, kritstrecksrandig kostym. Det halvlånga blonda håret låg bakåtkammat i vad Jan Guillou förmodligen skulle ha kallat en fläskkotlett.

Emre öppnade den andra bilden. Den hade mycket sämre kvalitet och var tagen på längre avstånd, in genom ett fönster. Antagligen samma villa.

13

Två unga kvinnor satt i en soffa. En mörk och en ljus, båda i klänningar som visade mer än de dolde. Omkring dem kunde Emre identifiera den omskrivne riskkapitalisten och finansmannen Torsten Mörner och den politiske reportern och tidigare programledaren Erik Storch. Där fanns också den numera tungt skuldsatte byggaren och entreprenören Lars Gullbrandsen. Gullbrandsen satt i soffan mellan kvinnorna.

Emre satt stilla och stirrade på de båda bilderna ända tills skärmsläckaren gick i gång. Varför hade detta skickats till honom? Vad var budskapet?

Han letade efter någon form av meddelande men hittade inget.

Han begrep ingenting. Till slut vidarebefordrade han mejlet till sin privata adress och raderade det. Instinkten sa honom att det inte var läge att göra något överilat. Kanske var det ett misstag?

Man fick mycket märkligt med posten i det här jobbet, den saken var klar. Men något känsligt kunde det i alla fall vara, det insåg han. Han måste vara försiktig och han borde väl prata med någon om det? Lämpligen presschefen, Martina Beckman.

Klockan var strax åtta och han kunde med gott samvete gå hem, särskilt som han inte hade pressjour den här helgen. Han kastade ännu en blick mot skärmen, reste sig upp och släckte i rummet. Stod och vägde ett ögonblick utanför presschefens stängda dörr. En lapp satt tejpad på dörren: Specialist att lita på – kom till Martina. Det måste vara ett klipp ur en reklamfolder från barnsjukhuset med samma namn. Men hon hade tydligen redan gått hem, så Emre lämnade statsrådsberedningen.

Han kunde ringa senare, eller ta det på måndag. * * *

14