Caroline Eriksson
Dj채vulen hj채lpte mig
I_Eriksson_Dj채vulen hj채lpte mig.indd 3
2013-04-24 13:37
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Caroline Eriksson 2013 Omslag Nils Olsson/Katslosa Design Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-14035-3
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 4
2013-04-24 13:37
Till Niklas
I_Eriksson_Dj채vulen hj채lpte mig.indd 5
2013-04-24 13:37
I_Eriksson_Dj채vulen hj채lpte mig.indd 6
2013-04-24 13:37
PROLOG
Yngsjö, natten mellan 27 och 28 mars 1889 Natten är grym och ödslig. Han slumrar till men bara korta stunder i taget. Alltsedan skymningen föll och de gick till sängs har han haft svårt att sova. Minnet av samtalet i stallet igår kväll dröjer sig kvar och skickar en ström av vånda och oro genom kroppen. Löftet han brutit. Skulden som blivit hans eviga följeslagare. Det ödesdigra arvet han bär på. Han känner sin hustrus kropp bredvid sig i den smala sängen, i mörkret kan han ana rörelsen i hennes bröst, hur det hävs och sänks. Lugna, tillitsfulla andetag. Han hör ekot av hennes röst, de sista orden hon sa till honom innan hon somnade. Jag stannar här hos dig. Om du önskar det. Och om jag kan känna mig trygg. Med ens är han klarvaken. Han trevar sig fram till järnugnen, får fyr på en sticka och tänder fotogenlampan i taket. Försiktigt skruvar han på brännaren tills ljusstyrkan är den rätta. Bakom honom mumlar hustrun något i sömnen, vänder sig sedan om och blir stilla igen. Efter snart halvannat år har hon vant sig vid rytmen på gården, lärt sig att inte bli orolig när han tänder och stiger upp mitt i natten. Kreaturen kräver sitt, gör inte skillnad på dag eller natt, ljus eller mörker, vinter eller sommar. Hästarna tarvar utfodring var fjärde timme, även nattetid. Och denna natt är inget undantag. Han tassar ut i förstugan och fram till dörren. Sannerligen. Denna natt är precis som vilken annan natt som helst. Om bara hjärtats bultande kunde lugna sig i bröstet. Han plockar åt sig en liten handlampa i svart plåt och efter att ha tänt den ger han dörren ett bestämt tryck med handen. Gångjärnen gnisslar lätt. Fuktig, råkall marsluft strömmar emot honom när han kliver ut på gårdsplanen. Månadsskiftet 7
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 7
2013-04-24 13:37
närmar sig och under den senaste tiden har det blivit alltmer vårlikt om dagarna. Vårfrudagen inföll helt nyligen och den ljusa årstiden kommer snart att tränga bort allt vad mörker och kyla heter. Han sneddar över gårdsplanen, tacksam för det svaga ljussken som lampan sprider. Mörka molnslöjor driver över himlen och skymmer månen. En gestalt lösgör sig ur skuggorna på gården och närmar sig dröjande. Han rycker till och knyter instinktivt nävarna. Men så faller en ljusstrimma över ett långsmalt ansikte med skarpskurna drag, ett ansikte han känner väl. Mycket väl. Ögonen är lika svarta och genomträngande som vanligt och hon stirrar länge på honom, utan att blinka, utan att röra en min. Hennes kinder är bleka, nästan onaturligt vita. Han känner strupen bli trång. Den svartögda tar ytterligare några steg framåt, närmar sig dörren till boningshuset. Därinne sover hans hustru, djupt och förtröstansfullt. Den svartögda stannar till, vänder sig om och ser uppfordrande på honom. Han grips av tankarna på det som kunde ha varit, minnena av något som kunde ha blivit en ny början. Pulsen skenar vilt i bröstet nu. Nej, skriker det plötsligt inuti honom. Nej! Han vänder på klacken och lämnar den svartögda bakom sig. Raskt tar han de få stegen som återstår till stallet. Djuren väntar. Inne i stallet frustar hästarna välkomnande. Deras stora kroppar rör ivrigt på sig i mörkret. Han gör det han ska, så skyndsamt som möjligt. Orden som sades härinne igår kväll studsar fortfarande mellan väggarna. Sanningen. Den han är, det han aldrig kan fly från. Sedan är han med ens tillbaka i boningshuset. Ser den svartögda stå borta vid sängen, där hustrun ligger på rygg, med fällen neddragen över bröstet. Särken är lite skrynklig, håret utslaget över kudden. Ögonen är slutna, läpparna rör sig inte. Ändå tycker han sig höra hennes tunna röst, knappt mer än en svag viskning. Snälla, låt mig vara. Rummet gungar till. Blicken rusar runt. Han ser henne, hustrun, överallt. Spetsgardinerna i fönstret. Bonaden ovanför sängen. Klappträet som ligger på pallen intill järnugnen. I alla dessa ting finns hon. Ögonblicken flyter ihop med varandra. Han rör sig genom rummet. 8
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 8
2013-04-24 13:37
Rör sig som i en dimma. Hjärtat bultar med sådan vansinnig hastighet att han tror att bröstet ska sprängas. Allt går så fort. Innan han hunnit begripa vad som hänt är det redan över. Den svartögda vänder sig mot honom och bryter tystnaden. Orden hon säger får allt att rämna. För ett ögonblick upphör han att finnas till. Kvar är ingenting. Kvar är evigheten.
9
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 9
2013-04-24 13:37
Yngsjö, 1869 Solen stryker över ansiktet och på ömse sidor av honom vajar vetet på meterhöga strån. Åkern är ett böljande hav av grönt och silvervitt. På håll ser den ogenomtränglig ut men Per har gått här förut och känner till genvägen; den smalt upptrampade stigen som leder diagonalt över åkern bort till allmänna landsvägen. I ena handen håller han tygpåsen som Grave-Karna givit honom. Den andra handen öppnar han åt sidan och uppåt så att sädesaxen studsar mot handflatan. Det kittlar skönt och Per ryser av vällust. I minnet dröjer han sig kvar i Karnas stuga, bland böckerna som hon förvarar i skänken mellan förstugan och kammaren. Hon lät honom titta i dem under det att hon själv rörde sig mellan skåp och lådor, plockade fram och rörde ihop det han skulle få med sig hem. I sitt sjuåriga liv har Per aldrig tidigare sett så många böcker samlade på ett och samma ställe. Han skulle kunna sitta i timtal på golvet invid Karnas spis och bläddra i dem. Några av dem innehöll bilder på växter och djur eller på människor. En del bilder var otäcka, visade lemlästade, svårt sårade och vanställda kroppar. Det var särskilt en bild som fascinerade honom. Den föreställde en kalv med två huvuden och något sved till i Per när han såg den. Ändå kunde han inte slita blicken från den. Två huvuden som växte från en och samma kropp. Två som var ett, två som satt ihop, hörde ihop. Han måste ha stirrat på bilden en lång stund när han blev varse att Karna stod intill honom, iakttog honom. Först då insåg han att han hade tårar i ögonen. När deras blickar möttes tyckte Per att han hörde Karnas röst inne i huvudet. Fast han kunde se att hon inte rörde på läpparna. Jag vet att 10
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 10
2013-04-24 13:37
du saknar henne, men du kommer inte alltid att vara ensam. Orden var trösterika, ändå fanns det en olycksbådande ton i Karnas röst. Snabbt och generat slog han ihop böckerna, mumlade fram ett tack och tog den lilla tygpåsen Karna sträckte fram mot honom innan han studsade ut ur hennes ensligt belägna stuga och begav sig hemåt igen. Han har nått fram till landsvägen nu och närmar sig byn. Benen är trötta efter den långa promenaden, ändå gör han sitt bästa för att hålla takten. Besöket hos Karna drog ut på tiden och mor och far undrar säkert var han håller hus. På bägge sidor av vägen ligger gårdarna utspridda. Per passerar ängen där Jönssons svartfläckiga låglandskor går och betar. De tittar upp och iakttar honom utan större intresse, slöa blickar, malande käkar, viftande öron. Flugor surrar runt deras huvuden och över spillningen i gräset. Staketet är trasigt och behöver lagas på ett par ställen, noterar Per. Kanske kan han erbjuda sig att hjälpa till, tjäna några slantar att köpa bröstsocker för på marknaden. Gruset skrapar mot de nakna fotsulorna. Snart är han hemma igen. Den första stenen träffar strax nedanför axeln. Smärtan skjuter ut över ryggen och Per snubblar till. Snabbt återfår han balansen och snor runt, söker med blicken bakom sig. Men han ser ingen där, ingen utom korna. Per ökar på steglängden, samtidigt som han gnider den onda axeln och känner hur det bränner bakom ögonlocken. Nästa sten träffar i högra knävecket, Per skriker till och benet viker sig. Han är på väg att segna ner på marken, men återvinner än en gång balansen. Han förstår hur han måste se ut; klumpig, ynklig. Ett högt fnitter bryter plötsligt tystnaden. Ovanför kanten till diket på andra sidan vägen blir med ens Eskils och Truls flinande ansikten synliga. Bakom dem reser sig långsamt en annan gestalt. Sven. Det är som att få ett slag i magen, Per tappar plötsligt förmågan att röra sig. Han blir stående där på vägen, medan Eskil och Truls använder både händer och fötter för att ta sig upp ur diket och sedan springer fram mot honom. Bakom dem kommer Sven släntrande. Han ser ner i marken, möter inte Pers blick. Per vill fråga honom vad han gör här, varför han gömmer sig i ett dike tillsammans med 11
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 11
2013-04-24 13:37
Eskil och Truls. De är ju vänner, han och Sven. Eller är de inte det? – Varför ränner du hos Grave-Karna? Vet du inte att hon är en trollkärring? Hon kan förvandla en vuxen karl till sten. Och små pissbyttor som dig äter hon till frukost. Eskil är två år äldre än Per, lång och kraftig. Medan han pratar rör han sig i en långsam cirkelrörelse runt Per. Per vet att det inte är någon idé att förklara, ändå gör han just det. Han försöker göra rösten lugn när han säger att Karna är en klok gumma och inte alls någon trollpacka, att han vet att många bybor fruktar henne men att det inte finns något att vara rädd för. Rädd, flabbar Eskil, skulle jag vara rädd för en sådan? Truls skrattar lika högt som Eskil, Sven flinar osäkert. Och fortfarande ser han inte Per i ögonen. – Det är väl mor din som skickat dig till Karna kan jag tänka. Eskil har stannat alldeles framför Per med händerna i sidorna. Den här gången nickar Per bara tyst till svar. Eskil lutar sig nära, tätt intill Pers ansikte. Per tittar ner i marken och känner hur blodet susar i öronen. De är starkare än han och om han försöker springa hinner de ifatt honom. – Där ser man. En trollpacka som gör sig ärende till en annan. Per rycker till. Antydningen går inte att missuppfatta. Han ser upp, vill protestera, vill tvinga Eskil att ta tillbaka det han nyss sa om mor. Men något i Eskils hotfulla flinande gör att orden stockar sig och inte kommer ut som de ska. Nu sluter även Truls upp vid Eskils sida. – Elakast i hela byn, du vet väl att det är vad folk säger om mor din. En så ond kärring måste vara en häxa. Truls plockar upp en näve grus från vägen och gör en gest som om han skulle slänga det rakt i Pers ansikte. Per flämtar till och höjer armen till skydd framför ansiktet. Men Truls kastar inte, istället rycker han åt sig den lilla tygpåsen Per fått av Karna och nu skrattar både han och Eskil högt. Sven står på ett par meters avstånd, väger från den ena foten till den andra, utan att säga något. Per tar ett djupt andetag. Och så gör han det. Springer. Så fort han kan rusar han därifrån, han tar i med alla krafter som finns kvar i kroppen. Det är inte 12
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 12
2013-04-24 13:37
långt kvar hem. Om han bara når fram till gården kan de inte göra honom något ont. Det skulle de aldrig våga. Han lyssnar spänt efter snabba språng som följer efter, knappar in på honom, men de kommer inte. När han flämtande vrider en aning på huvudet ser han att de tre pojkarna fortfarande står kvar på samma plats. Tydligen har de tröttnat för den här gången. De nöjer sig med att ropa okvädningsord efter honom. Per försöker lyssna efter Svens röst, skriker han också? Men när glåporden fortsätter att hagla slår han till slut händerna för öronen. Han vill inte höra vad de säger. Det gör alltför ont. Alldeles utanför porten står far tillsammans med drängen Anders. De är i färd med att spänna en av hästarna för vagnen. Per kämpar mot tårarna och rusar, utan att kunna hejda sig, rakt in i fars famn. Far tappar andan och ser förvånat ner på honom. – Gossen min, hur är det fatt? Per pekar bortåt vägen och berättar hulkande om Eskil och Truls och det som nyss hänt. Det enda han undanhåller är de hemska orden om mor. Fars ansikte förändras långsamt, ansiktsdragen som först blivit strama av oro slappnar av. Han ruskar milt på huvudet och ler lite. – Så, så. Lugn nu. Som du kom farande och skrek kunde man tro att trollen försökt röva bort dig. Han skrattar lite och lägger händerna på Pers axlar. Säger att små gossars rackartyg inte är något att fästa vikt vid. Truls och Eskil vill säkert bara leka. Men Per skakar på huvudet, tänker på elakheterna de sa om mor och biter sig i läppen för att hålla gråten tillbaka. Det hjälper inte. Förtvivlat klänger han sig fast vid far, söker lindring för det som river och klöser inuti. – Men Sven, jag trodde han var min vän. Nu har jag ingen. Far, tänk om jag blir alldeles ensam i världen. Far sneglar generat på drängen. Milt men bestämt lösgör han sig från Pers armar och skjuter honom försiktigt ifrån sig. – Du som är på väg att bli stora karln, säger han. Inte ska du gråta och uppföra dig som en liten tös. Du har dina vänner här i byn. Och du har mor och mig. Inte saknar du något, inte. 13
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 13
2013-04-24 13:37
Därmed sitter far upp i arbetsvagnen tillsammans med Anders. De ska fara till skogsskiftet för att hämta sågstockar. Virket behövs till bygget av kvarnen, som måste bli färdig innan det är dags för skörden. Just när far snärtar till med piskan för att få fart på vallacken kommer mor ut genom porten. Far tar avsked och vänder sig sedan till Per. – Du ska se att det ordnar sig. När jag är åter i kvällningen leker ni alla tillsammans igen. Hästen gnäggar och vagnen får fart. Far vinkar och försvinner bort längs landsvägen. Per stryker handflatan över kinderna och torkar bort de sista resterna av tårar. Han är besviken på sig själv. Han har betett sig som en barnunge och gjort far till åtlöje inför drängen. Han borde ha vetat bättre. När han vänder sig om står mor där och iakttar honom. Skamset ser Per ner i marken och snubblar över orden när han berättar att han blivit av med örtblandningen som mor bett honom hämta hos Karna. Först nu slår det honom att han inte vet vad mor skulle använda den till. Hon granskar honom utan att röra en min och det känns som om hon ser rakt igenom honom. Per måste slå ner blicken. Han känner kinderna hetta. Mor kan väl inte ha hört något av det som Eskil och Truls skrek? – Det finns ting som din far inte begriper sig på. Mor har en tom korg på armen. Med en kantig gest signalerar hon att han ska slå följe med henne. Lydigt traskar han efter mor runt knuten till köksträdgården, där hon sätter sig på huk och börjar dra upp sockerbetor med häftiga rörelser. Några hönor som pickat i jorden sprätter förskrämt iväg. Medan Per böjer sig ner för att hjälpa till väntar han på att mor ska förklara vad hon menar med det hon nyss sa. – De där slynglarna är elaka, rätt och slätt, säger hon till sist. De kommer alltid att vara det och ju förr du begriper det, desto bättre. Det är något med mors ord som skrämmer och lindrar, svalkar och bränner, på samma gång. Medan fars ord lade sig runt omkring och ovanpå tränger mors ord in under skinnet. – Men Sven, protesterar Per svagt, Sven är inte elak. 14
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 14
2013-04-24 13:37
Då ser mor upp, fångar hans blick och håller den kvar. – Man gör bäst i att inte lita för mycket på någon annan människa. Man håller sig till sin familj. Folk häromkring kan säga vad de vill, vi är oss själva nog. Så sträcker hon fram sin hand och lägger den mjukt på hans arm. – Min son, mumlar hon. Sådana som du och jag måste hålla ihop. – Vad menar mor? – En del, som din far till exempel, blir lätt omtyckta av människorna i byn. Sådana som du och jag däremot … Mors röst hårdnar. – Ett råd ska jag ge dig, min son. Sök inte efter andra människors gillande. Det är dömt att misslyckas. Om någon trampar på dig, ja, då slår du helt enkelt tillbaka. Så drar hon sig undan, värmen som strålat från hennes hand och vidare till hans arm försvinner. Huden skriker efter mer beröring, men mor har återgått till sockerbetorna. Än en gång känner Per tomheten och saknaden fladdra upp i bröstet. Han kommer att tänka på kalven han såg på bild hemma hos Karna, den med en kropp och två huvuden. Det blir ett kallt hål i magen. Orden tar form och innan han hinner hejda dem tränger de sig upp ur hans strupe och ut ur hans mun. – Om jag bara hade haft min syster kvar. Då hade jag inte behövt vara så ensam. Mor reser sig upp och tittar ner på honom med outgrundlig blick. – Tre barn har din far och jag tagit emot. Två har vi fått lägga i jorden. De kommer aldrig mer att skåda solen. Och nu säger du, den ende som ännu lever, att detta inte är gott nog? Därmed tar hon korgen med sockerbetor och trampar tillbaka runt gaveln, in mot gårdsplanen. Kvar sitter Per, förkrossad. Kinderna hettar när han kämpar mot tårarna som är på väg att börja rinna igen. Och precis där, mitt i köksträdgården, böjer han nacken och viskar fram några ord om förlåtelse. För att han är en sådan elak och självisk gosse och för att han så illa lönar mor och far för all omsorg de visar honom.
15
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 15
2013-04-24 13:37
Han ligger i utdragssoffan i kammaren och stirrar ut i mörkret. Han måste ha somnat och sedan vaknat igen, antagligen på grund av kylan. Mor var in i drängkammaren innan läggning och tog fram ytterligare filtar ur kistorna åt dem och ändå huttrar Per till där han ligger nedbäddad under flera lager. Luften blir allt kallare, inte ens mitt på dagen förmår solen skänka någon riktig värme. Flera morgnar i rad har älvorna dansat över ängen nere mot ån. Mörkret, kylan och morgondimman är alla tydliga tecken på att hösten är här. Snart torde det vara dags att stänga dörren till kammaren för det här året. Under den kalla årstiden ska han som vanligt flytta in till mor och far i dagligstugan, till den värme som järnugnen ger. Blotta tanken på föräldrarna som sover där i rummet intill väcker en längtan inom honom. En längtan efter att vara nära. Att få somna trygg mellan deras varma kroppar. Per vrider på sig, blir generad över sina egna tankar. Han vet mycket väl att han är alltför stor för att vilja bli omfamnad och hållen på det sättet. Sådant är för späda barn, inte stora gossar. Då hör han ett ljud. Ett svagt knakande, följt av mumlande och halvkvävda stön. Med ens sätter sig Per upp i utdragssoffan och drar fårfällen tätt intill kroppen. Hjärtat slår hårt i bröstet och rädslan griper tag i honom med kalla klor. Han känner gårdens alla ljud, dag som nattetid, och detta är ett ljud han aldrig tidigare hört. Det gnisslar och gnyr någonstans i närheten. Per drar efter andan. Det är något ont i görningen. Kanhända är det trollen, som i skydd av mörkret letar efter något att äta. Eller tänk om, och nu känner Per nackhåren resa sig, tänk om det är Djävulen själv som står på andra sidan väggen och flåsar. Där är ljudet igen och den här gången hörs till och med ett återhållet skrik som får blodet att isa sig i Pers ådror. Han kan inte likna det vid något annat än det plågade skriet från ett döende djur. Trollen måste redan ha börjat kalasa på korna i ladugården. Nu är det brått. Han måste skynda sig att väcka mor och far. Trots att han är så rädd att benen darrar måste han vara en duktig gosse och varna dem innan det är för sent. Så tyst han kan, för att trollen inte ska höra honom, smyger Per in i 16
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 16
2013-04-24 13:37
dagligstugan och vänder sig mot sängen i hörnet på andra sidan rummet. Munnen är redan halvöppen, han är på väg att ropa rakt ut så att föräldrarna ska vakna, för här finns ingen tid att spilla. Ingenting hade kunnat förbereda honom för synen han möter. Och det han ser tränger rakt in i honom. Bränner sig fast på näthinnan. Det som utspelar sig mitt framför honom är visserligen något både skrämmande och oförståeligt, men av ett helt annat slag än troll och onda väsen. Mor och far sover inte tysta och försvarslösa i sin säng. De rör sig. Och de låter, eller rättare sagt far låter. Det är från honom mumlandet och jämrandet kommer. Mors nakna rygg och breda bak glänser vita i dunklet. Hon sitter grensle över far, höjer och sänker sig över honom med hetsiga, ålande rörelser. Det långa mörka håret, som hon varje morgon snor ihop och knyter en sjalett runtom, är utsläppt och väller nerför hennes rygg i tjocka, tilltufsade kaskader. Per hukar och drar sig tillbaka mot dörröppningen, men föräldrarna verkar alltför upptagna med sitt för att ha upptäckt honom. Mor vrider sig så att bröstens gungning blir tydlig. Far griper henne hårt om midjan och stönar högt. Per flämtar till och backar ännu ett steg. Han borde skynda tillbaka till sin egen bädd, dra fällen över huvudet och försöka glömma det han sett. Men någonting annat, en kraft som är mörkare och starkare och som han inte visste sig besitta, får honom att stanna kvar och kika fram, halvt dold bakom dörren. Det är något med den blottade kvinnokroppen där borta i sängen som förhäxar honom. Hon rör sig med nästintill ursinnig frenesi nu, samtidigt som hon pressar båda sina händer mot fars bröstkorg och naglar fast honom i bädden under sig. Kan detta verkligen vara mor? Mor, som han senast idag hörde en av grannarna beskriva som tillknäppt och kärv. Ännu ett halvkvävt skrik från far bryter slutligen förtrollningen. På en gång upprymd och förlägen vänder Per bort blicken och hastar tyst tillbaka till utdragssoffan i kammaren. Snabbt kryper han upp under sina fällar och kniper ihop ögonen hårt, hårt. Om han bara somnar nu. Då kan det han nyss såg försvinna in i dimman av en dröm. När dagen randas spricker trollen och allt blir som vanligt igen. 17
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 17
2013-04-24 13:37
Det blir barn på det sättet, det hade Sven sagt en gång. Per hade inte velat tro honom. Det var väl storken som kom med de små, var det inte? Äsch, dummer, titta på djuren, hade Sven sagt, du vet väl hur det blir nya föl och kalvar? Per kommer att tänka på det när han nästa morgon befinner sig i stallet tillsammans med far. Minnet av nattens händelser, av far och mor tillsammans på det sättet, var ännu färskt och gjorde det svårt att möta föräldrarnas blickar när de samlades i gryningen för att sörpla i sig en kopp kaffe innan de tog sig an dagens tidiga sysslor. Anders hade gett sig av för några dagar sedan, så drängstugan stod tom och det var bara de tre. Lätt andfådd skyfflar Per upp träck från stallgolvet, det är hans uppgift att hjälpa till att mocka medan far ryktar hästarna och mor mjölkar korna. Idag är Per tröttare än vanligt och plötsligt möter han fars forskande blick. – Vad står du och hänger på spaden för, gossen min? Far tar ännu ett kraftfullt tag med borsten, drar den över hästens kropp och rengör den sedan mot skrapan i andra handen. Per tvekar. Det han funderar över är inte lätt att spörja om. Samtidigt vet far det mesta om sådant som rör naturens ordning. Per tar ett djupt andetag, beslutar sig för att fråga trots allt. – Jag tänker på det … om hur barn blir till. Det var något som Sven sa och jag … Far höjer på ögonbrynen, men blir inte förargad över frågan. Istället börjar han skratta, högt och bullrigt. Kinderna hettar och Per slår ner blicken i golvet, väntar på att far ska ha skrattat färdigt. En lång stund tar det. Sedan ger far vallacken en klatsch på rumpan innan han vänder sig mot nästa hästkropp. Han slänger ett leende över axeln mot Per. – Inte är det något du behöver bekymra dig för, inte. Det reder sig i sinom tid ska du se. För dig liksom för alla andra. När de kommer tillbaka in i boningshuset är mor redan där. Hon har silat mjölken och ställt fram frukosten. Far slår sig ner vid huvudänden och ber bordsbön. – Välsigna, Gud, den mat vi få. 18
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 18
2013-04-24 13:37
Mor förblir stående, alldeles som hon brukar vid måltiderna, och snörper på munnen, alldeles som hon brukar när den himmelske Herren kommer på tal. De äter stekt sill och kokt potatis under tystnad och Per iakttar föräldrarna i smyg. Han söker efter något i deras ansikten, något som har förändrats, men de ser ut precis som vanligt. Särskilt uppehåller sig hans blickar vid mor. Hon bär fotsid klänning och förkläde, håret är som vanligt uppsatt i en knut under sjaletten. Uttrycket i hennes ansikte är möjligen mer fridfullt än det brukar vara, men i övrigt finns inga tecken på att något skulle vara annorlunda den här morgonen. Per tuggar på en bit potatis och undrar om han kommer att få en liten bror eller syster nu. Far bekräftade visserligen inte att det var på det sättet barn blir till, ändå var det något i hans skratt, på en gång roat och generat, som får Per att ana att det trots allt är så. Han rynkar pannan, försöker begripa när och hur den lilla i så fall kommer in i mors mage. Hur han än försöker kan han inte förstå. Men några fler frågor kommer han inte att ställa. Per kikar under lugg på far och önskar att han var lika klok som honom. Då skulle han inte behöva undra så mycket. Eller vara rädd för så många olika ting. Tårarna smyger sig oväntat på och han stryker försiktigt undan dem för att mor och far inte ska märka. Plötsligt övermannas han av frustration och ilska. Han är arg och besviken på sig själv, trött på att vara en rädd och ledsen liten barnunge. Han måste lära sig att lägga band på sina känslor. Och han måste sluta besvära de vuxna med opassande frågor. Far har naturligtvis rätt. Det som rör vuxenlivet är inget han behöver bekymra sig för. Efter frukosten ger sig far iväg på auktion, säsongens sista, tillsammans med ett par av grannarna. Mor går för att ta upp vatten ur brunnen på gårdsplanen och Per följer med henne ut. När de kliver ur boningshuset har de ladugårdslängan med fähus till höger och längan med stall och foderrum till vänster. De tre huslängorna är alla byggda i vinkel mot varandra och foderrum och ladugård förbinds dessutom med ett högt staket. När man befinner sig på den grusade gårdsplanen är man med andra ord omsluten på alla fyra sidor. Här känner sig Per 19
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 19
2013-04-24 13:37
trygg. Här får vi rå oss själva, säger mor ibland, och sällan har Per hört henne låta mer nöjd än vid dessa tillfällen. På väg mot hönshuset sneglar han mot porten, öppningen i stal�längan som vetter mot allmänna landsvägen och världen utanför gården, han tittar efter far fastän han vet att denne redan är försvunnen. Sådana är nu en gång för alla tingens ordning, hör Per ekot av fars röst, att männen ger sig iväg medan fruntimren blir kvar där hemma. En dag kommer det att bli likadant för dig som för mig, min son. Per ruskar på huvudet och lyfter av haspen till hönshuset. Han har ingen längtan iväg. För hans del får det gärna fortsätta vara som det är nu, han och mor som reder sig själva innanför dessa korsvirkesväggar, i tid och evighet. Far kommer och går, är ofta borta långa dagar. På åkern, vid kvarnen eller det avlägsna skogsskiftet. Det verkar inte bekomma mor. – Bäste man är arbetande man, säger hon. Och bästa barn är sovande barn. Hönsen flaxar ut i vild oordning, de ränner runt Pers ben och kacklar högljutt en stund innan de får syn på en hög med utspillt korn och börjar förse sig med ivrigt pickande rörelser. Medan Per följer dem med blicken flyr han än en gång bort i dagdrömmerier. Tänk om det kommer en liten till gården igen, en bror eller en syster. Tanken får det att spritta till i hjärtat av längtan. Per fick aldrig lära känna henne, ändå fattas hon honom. Hon som ligger under mullen på kyrkogården medan han vandrar omkring här uppe. Flickan som han delade moderlivet med, hon som föddes samtidigt som han själv men dog efter blott ett halvt månvarv. Hans syster, hans tvilling. Två huvuden som stammar från samma kropp. Jag vet att du saknar henne, men du kommer inte alltid att vara ensam. Han fick en bror efteråt, men den lille parveln levde bara ett år innan han lämnade dem. Kanhända är det meningen att Per ska vara den ende sonen, det enda barnet, på Möllegården. Ändå kan han inte låta bli att hoppas. Hoppas att det som längtar och värker inom honom ska få näring. Hoppas att någon äntligen ska komma och fylla tomrummet i hans hjärta. Mor ropar från andra sidan gårdsplanen. Per får inte vara i närheten 20
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 20
2013-04-24 13:37
av brunnen, ty där nere finns Brunnsgubben som kan dra med sig små barn ner i djupet om det vill sig illa. Men nu är mor färdig med att ta upp vattnet och vill ha hjälp att ta in det i boningshuset. Per pinnar dit så raskt han kan. Mor ställer ner oket i förstugan och han hakar loss de bägge hinkarna. Tillsammans hjälps de åt att hälla över vattnet i drickstunnan som står alldeles vid ingången. Iskallt vatten skvalpar över kanten och sköljer över Pers ena hand. Fingrarna blir stela och huden blossande röd. Mor sjunker ner på huk och tar hans hand, gnuggar den mellan sina egna. De blir sittande på det viset, mittemot varandra, en stund. Mor böjer huvudet bakåt och tittar länge på honom. Hennes blick är öm och ett sällsynt litet leende spelar i hennes mungipor. Per håller plötsligt andan, känner värmen från mors beröring redan innan hon lyfter handen för att stryka honom över håret. Alltför lätt, alltför hastigt. Han sluter ögonen och försöker hålla kvar ögonblicket. Men det är redan över. Mor samlar ihop klänningen, reser sig och tar fram baktråget. Han famlar efter hennes hand, trycker sig intill hennes ben, men hon skjuter undan honom. – Bakugnen väntar på att fyllas med kornbröd. Kel och smek duger inte till föda när vintern kommer. Seså, schas iväg nu. Och Per gör som han blir tillsagd, kliver åter ut på gårdsplanen och sätter sig på en trebent pall utanför boningshuset. Han plockar fram ett vedträ och sin fickkniv och börjar tälja. Han täljer utan att tänka på vad han egentligen gör, fingrarna arbetar medan tankarna rör sig som de vill. När far kommer hem i kvällningen och ropar att han har funnit en sådan egendomlig träfigur liggande på marken utanför förstugedörren blir Per först förvånad. Vad kan det vara? Så får han syn på den lilla figuren som far håller fram och minns. – Är det du som har snidat den här, Per? Man måste tillstå att du har gott handlag med trä. Men du får arbeta vidare lite med hornen. På hela denna jord vandrar inget kreatur med såhär stora och oformliga horn. Per nickar och säger att ja, far, det ska jag, far. För inte nänns han säga som det är. Att det som far misstar för horn egentligen är två huvuden.
21
I_Eriksson_Djävulen hjälpte mig.indd 21
2013-04-24 13:37