Anna Holmstrรถm Degerman
t e v o r p s t e Modigh
OPAL
www.opal.se
Text: © Anna Holmström Degerman, 2008 Illustrationer: © Boel Werner, 2008 Bokförlaget Opal AB, Bromma ISBN 978-91-7299-272-6 Printed in Estonia, 2008
Anna Holmstrรถm Degerman
Modighetsprovet Illustrationer av Boel Werner
Opal
Tjuv-Lisen – Jag har hört att de har hur mycket pengar som helst. Nästan alla invandrare har mycket pengar. Mia stirrar mot dörren till den lilla kiosken. Hon försöker se bestämd och tuff ut men Lisen ser att det rycker lite i hennes underläpp. Det brukar göra det när hon är nervös eller ledsen. Lisen har en otäck klump i magen och hur mycket hon än försöker slappna av så går det inte. Hon tittar på Mia och vill säga att hon inte vill vara med men hon kan inte få fram orden. – En liten chokladkaka kommer de inte ens att märka, säger Mia. Det är meningen att det ska låta kaxigt men rösten darrar lite. Lisen tittar på hunden som någon lämnat utanför kios ken. Det blir lite varmare i magen när hon ser de bruna hundögonen och den blanka svarta nosen. Åh om hon kunde få ha en egen hund. Precis en sån där brun Lassiehund, en collie. Eller en Golden Retriever som Whiskas. 5
Hon rycker till när dörren öppnas och en gubbe kommer ut. Det verkar vara hans hund för den reser sig och viftar på svansen men gubben bryr sig inte alls om det. Han bara knyter upp kopplet och drar med sig hunden längs gatan ner mot järnvägsstationen. Han går fort och hunden småspringer för att hinna med. Han ser inte ett dugg snäll ut. Det är väldigt orättvist att en sån som han, som inte verkar bry sig alls får ha hund när Lisen, som skulle ge allt för de där silkeslena öronen och snälla ögonen, inte får det. – Ett, två, tre på det fjärde ska det ske. Mia tar Lisen hårt i handen och så går de in i den lilla kiosken. Tanten bakom disken pratar i telefon när de kommer in. Hon nickar och ler mot dem. Hon ser snäll och ganska vanlig ut. Hon pratar på något språk som Lisen inte förstår, det låter liksom smattrande och Lisen tror att hon kanske grälar med den hon pratar med. Hon ser i alla fall inte ut som om hon har hur mycket pengar som helst. Det borde väl synas på något vis i så fall tycker Lisen. Klumpen i magen växer när de går mot godishyllan. Det känns inte bra alls och Lisen vill säga det till Mia men hon vågar inte. Hon vill inte att Mia ska tycka att hon är en fegis. De har bestämt att de ska göra det här som ett modighetsprov. Eller egentligen är det Mia som har bestämt det. Lisen tyckte att de kunde hoppa från högsta trampolinen på badhuset istället men det tyckte Mia var jättebarnsligt. 6
Nu står de där och stirrar på raderna av godispåsar och chokladkakor. Hjärtat bankar alldeles vilt i bröstet på Lisen och hon har svårt att andas. Tanten har slutat prata i telefon och vänder sig mot en kund som ska betala eller fråga om något. Lisen vill bara springa därifrån och hem till mamma men hon kan inte röra sig alls. Mia knuffar henne i sidan och 7
låter en Japp glida ner i skolväskan. Nu är det din tur säger hennes blick. Lisen lyfter armen mot hyllan. Det känns som om hon rör sig i en dröm där allt går otroligt långsamt och tungan är alldeles torr i munnen. – Kom igen då, väser Mia med hopknipna tänder. Lisen blundar en sekund och tar sedan snabbt något från hyllan. Hon tittar inte ens efter vad det är som hon stoppar i jackfickan, hon ångrar sig genast men det är redan för sent. Det här är hennes livs värsta ögonblick. – Hur går det flickor? Hjärtat står still i Lisens bröst när hon hör tantens röst alldeles bakom sig. Det känns som om hon ska svimma, som om golvet rör sig under henne. I ögonvrån ser hon Mias förskräckta ansikte. – Men lilla flickan! Du mår inte bra, no? Lisen kan inte svara tanten som ser så bekymrad ut. Allt hon kan tänka på är tyngden i jackfickan och Jappen i Mias skolväska. Tanten ser orolig ut och mumlar något på sitt språk när hon stryker Lisen över det blonda håret. Då släpper förlamningen och hon kan äntligen röra på sig. Hon mumlar ”Förlåt” och springer mot dörren med Mia tätt bakom sig. De springer och springer tills det svider i bröstet och benen är som gelé. Hela tiden känner Lisen tyngden i jackfickan och tårarna vill börja rinna men hon håller mot. Mia skulle bara tycka att hon var larvig om hon började gråta också. 8
– Lisen vänta! Mia är inte lika snabb och har svårt att hänga med i språngmarschen. Lisen stannar och väntar in Mia. Hon är röd om kinderna och har slitit av sig sin vita mössa medan hon sprungit. Det bruna håret är klibbigt av svett och ligger som klistrat mot huvudet. Ingen av dem säger något och Lisen undrar hur det känns inuti Mia. Hon ser att underläppen darrar lite. Mia sticker ner handen i skolväskan och halar fram sin Japp. Lisen stirrar som förhäxad på den. Hon känner efter i sin egen jackficka. Det är en påse känner hon, en papperspåse av något slag. Hon håller andan och drar fram den. Båda stirrar på påsen i hennes hand. Det är såna där jättestarka halstabletter. – Gillar du dom där, säger Mia förvånat. Hon har redan börjat ta av papperet på sin Japp. Lisen stirrar på påsen med halstabletter och skakar på huvudet. – Det gör inget. Du kan få halva min, säger Mia och räcker fram chokladen. De äter varsin bit utan att prata. Det smakar ingenting och klumpen i magen växer för varje tugga hon tar. Nu är hon en tjuv. – Hon kommer aldrig att märka det, säger Mia, aldrig nånsin. Lisen säger ingenting. Hon tuggar och tuggar på chokladen som aldrig vill ta slut. Hon kommer aldrig mer att 9
äta en Japp om hon så lever i fyra hundra år. ”Tjuv-Lisen”, tänker hon, ”det är jag som är Tjuv-Lisen.”
10
Lisen och Mia skall snart ha sportlov och det skall blir så bra, tycker de. De skall ses hos Lisens mormor! Och även fira Lisens födelsedag där! Lisen önskar sig en hund i födelsedagspresent, en Collie som den utanför affären, fast mamma säger nej … Och sedan händer det där dumma. Kan Mia och Lisen vara vänner efter det? Det verkar inte riktigt så. Men med mycket mod och lite tur blir det ett bra sportlov till sist.
OPAL