Allt Alicja ville var att ha ett lugnt och skönt sommarlov. Så hur kommer det sig att hon nästan blir styckmördad, får döda grävlingar kastade på sig, tvingas äta möglig mat, skickas till en psykolog, förråder sin bästa vän och arresteras av polisen? Inte konstigt att killen som hon är hopplöst förälskad i tror att hon är helgalen. Och visst finns det en person som är helgalen, men inte är det Alicja ...
Emmy Abrahamson
Min pappa är snäll och min mamma är utlänning är en rolig, varm berättelse om vänskap, kärlek – och kulturella frontalkrockar. VA d krItIkErnA hIttIllS SAgt: »Måtte det bli en bästsäljare så att vi äntligen får tillbaka våra pengar.« Centrala Studiestödsnämnden »Jag är också snäll.« Emmys mamma OM Sl Ag: SA r A r. AcE dO
Emmy Abrahamson
Abrahamson - kopia.indd 3
2011-02-01 11.18
Läs mer om Emmy Abrahamson på www.rabensjogren.se
Till parenteserna – för er snällhet, galenskap och ert ändlösa stöd
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Emmy Abrahamson Omslag: Sara R Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-29-67660-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Abrahamson - kopia.indd 4
2011-02-01 11.18
1 Jag hittar den ringande telefonen under en påse gamla strumpor. ”Hallå, det är Alicja.” Tystnad, som om personen i andra änden inte tror att någon svarat. ”Alicja?” säger en röst. Jag hör omedelbart på uttalet och rösten att det är en av min mamma Beatas sju systrar. Trots att det onormalt stora antalet mostrar borde få dem att inse att det skulle vara till stor hjälp om de presenterade sig, gör de aldrig det. Istället leker vi gissa-mostern-leken. ”Jadwiga?” frågar jag tveksamt och chansar på systern som står Beata närmast, efter Halina. Jadwiga bor i Tyskland och är gift med Klaus-Günter som har bacillskräck och som inte kan ta i dörrhandtag utan näsduk. Senast jag träffade honom vägrade han vara i samma rum som jag eftersom jag var förkyld. ”Alicja, kochana.” Kochana betyder ”min kära” på polska, och jag stålsätter mig omedelbart. Jag hör medlidandet i hennes röst och vet 5
Abrahamson - kopia.indd 5
2011-02-01 11.18
redan att det här samtalet inte kommer föra något gott med sig. ”Co u was słychać? ” Vad är nytt hos er, frågar jag i ett hopplöst försök att fördröja det hemska som säkerligen snart kommer. Tystnad. ”Urin”, säger Jadwiga. Jag säger ingenting. ”Jag hörde om ditt problem”, fortsätter Jadwiga på polska. ”Vilket problem?” frågar jag med lägre röst. I min hjärna dundrar tusen möjligheter förbi om vad Beata kan ha berättat för Jadwiga. ”Att din hy är så dålig”, säger Jadwiga. Jag känner hur mina kinder blossar. Fast det är sant att jag har lite tonårsfinnar, får Jadwiga mig att låta som Elefantmannen i hans pubertala fas. ”Nej, allt är okej”, säger jag, skrattar lite för högt och försöker låta så normal och klarhyad som möjligt, så att hon ska förstå att jag inte vill ha det här samtalet med henne. Eller med någon annan. Jag hör Jadwiga sucka bekymrat i luren. ”Marek har också finnar. Hans ansikte ser ut som om han fallit i jordgubbssylten.” Marek är min jämngamle kusin som bor i Polen. ”Det enda, det enda, som hjälper är att skölja ditt ansikte med urin.” ”Hm, hm”, svarar jag. 6
Abrahamson - kopia.indd 6
2011-02-01 11.18
”En gång på morgonen och en gång innan du lägger dej.” ”Hm, hm.” ”Och i minst en månad.” Jag låtsas höra någonting i det andra rummet. ”Men om du glömmer att göra det en enda gång, fungerar det inte.” Jag låtsas svara någon i rummet bredvid. ”Jadwiga, någon ropar”, säger jag. ”Jag måste tyvärr gå. Men tack för rådet. Och hälsa Klaus-Günter. Pa!” Jag lägger snabbt på luren och känner hur allt kokar i mig. Mentalt lägger jag till ännu en regel för att överleva en polsk mamma: # 234: Acceptera att äldre och för omvärlden helt obekanta eller förkastade huskurer från Polen är bättre än alla vetenskapligt utprovade läkemedel som går att köpa på Apoteket.
Mina hittills nästan sexton år har varit fyllda av en massa polska huskurer: glaskoppar som sögs fast på ryggen, bitar av gul lök som stoppades upp i stjärten mot mask när jag var tre år gammal, koppararmband som skulle skydda mot elektromagnetisk strålning, men som bara färgade min arm grön, en stinkande löksaft med socker som garanterade att sätta igång kräkreflexerna varje gång jag hade hosta, och sist men inte minst – ett helt år då jag fick gå omkring med halva små bollar i skorna för att bota mina platta fötter. 7
Abrahamson - kopia.indd 7
2011-02-01 11.18
”Jak mogłaś?” Hur kunde du? säger jag när jag stormar in i köket med gråt i rösten. Ända sedan vi var små har jag och Rafał pratat polska med Beata och svenska med vår pappa Frank. Beatas pedagogiska språkinlärningsmetod var att låtsas vara döv när vi sa någonting på svenska, för att tvinga oss att bara prata polska med henne. Beata avbryter sitt malande av något odefinierbart kött i en gammaldags kvarn av metall. Hon är precis i en hennafas, så hennes hår är rostrött och axellångt. Hennes naglar är målade metallicblå och en massa silverarmband klirrar runt hennes handleder. Hon ser ut som en vacker, exotisk, köttmalande spåkvinna. ”Vad?” ”Hur kunde du säga till Jadwiga att jag har finnar?” Beata fortsätter mala. ”Men du har finnar”, säger Beata. ”Jag behövde inte säga nåt. Hon såg det på fotona jag skickade.” Jag står kvar med bultande hjärta, oviss om vad jag borde säga härnäst. Varför kan hon inte förstå att det finns saker som är för känsliga att tala om? Att saker som a) min hy, b) mina rätt så små bröst, c) mina stora fötter och d) tusen miljoner andra privata saker inte borde diskuteras med alla! ”Hon sa att jag skulle tvätta ansiktet med urin!” Flera dussin rosavita ormar slingrar sig ur köttkvarnen. ”Mamma, du måste inte diskutera allt med dina systrar”, fortsätter jag. 8
Abrahamson - kopia.indd 8
2011-02-01 11.18
Då säger Beata meningen som jag hatar mest av allt. Meningen som det inte finns någon comeback från. Slutmeningen, då jag vet att slaget är förlorat. ”Nie krępuj się.” Nie KRĘPUJ się. Tyvärr finns det ingen bra översättning av detta, men det betyder något i stil med ”skäms inte” eller ”var inte så generad”. Efter yttrandet av denna mening kan jag omöjligen fortsätta. Om jag fortsätter hävda att det är pinsamt att mina finnar har samtalats om, är jag en generad, tillknäppt svensk. Men om jag istället slutar protestera och ”krępowac się ” erkänner jag att jag har finnar, att de borde diskuteras med hela polska befolkningen och att jag borde tvätta ansiktet med min egen urin. Nie krępuj się. Mina axlar sjunker med insikten om att inget jag säger kommer få Beata att ändra sig. Att bli mindre ... främmande. Jag stirrar på det maskliknande köttet. Då kommer jag ihåg att Jadwiga sagt att hon ”hört” om mitt problem. Vilket skulle betyda att hon inte sett ... Nej, det är lönlöst att fortsätta. ”Vad är det där?” frågar jag uppgivet. ”Det ska bli hamburgare. Din favorit”, säger Beata och ler mot mig. Hennes genuina leende och goda vilja gör att jag inte har hjärta att säga ”Ja, jag gillar hamburgare, men inte nåra som gjorts av dej”. Jag vet redan nu att köttet är från längst bak i frysen och med största sannolikhet hade en lapp med ”???” på sig. Hamburgarna kommer bli alldeles för tjocka och 9
Abrahamson - kopia.indd 9
2011-02-01 11.18
runda, med en rosa ogenomstekt bit i mitten. De kommer drypa av olja och serveras med grova smaklösa tomatskivor och slokande isbergssalladsblad, mellan två vita brödskivor. Istället för Thousand Islandsås, som man får med en Big Mac-hamburgare på McDonald’s, kommer Beata att blanda ketchup med filmjölk. Oljan från köttet och den rosa hemmagjorda Thousand Islandsåsen kommer omedelbart att sippra genom det tunna brödet så att det faller ner, och det slutar med att man håller en stor bit flottigt kött i händerna och har kladd rinnande ner till armbågarna. ”Mmm”, säger jag och hoppas att det låter snällt och uppmuntrande. ”Kom till polisen efter skolan så kan vi åka hem tillsammans”, hojtar Beata innan jag kryssar mellan kartongerna i hallen för att hämta min skolväska. # 235: Acceptera att allt man kan äta gott och billigt på restauranger kan tillagas hemma bara man har något som liknar ingredienser, två ton matolja och en köttkvarn.
10
Abrahamson - kopia.indd 10
2011-02-01 11.18
2 Junisolen värmer behagligt och träden och gräsmattan har den där daggfriska grönskan som de bara har i början av sommaren. Brännbollsspelet ger en helt naturlig anledning att glo på killarna utan att de kan säga någonting. ”Titta, titta, titta”, säger Natalie. Det finns bara en kille Natalie har ögon för. Ola Olsson från naturbrukslinjen. Jag tittar upp och ser hur Ola Olsson springer runt banan som om gödningsspridaren var efter honom. Fast Ola Olsson sannerligen är Österports snyggaste kille, är han för perfekt och bildskön för mig. Med sitt blonda hår, sina blåa ögon och sin vältränade kropp skulle han varit en prima kandidat till Hitler-Jugend. ”Idag är sista chansen före sommaren”, säger jag innan jag återgår till ett halvhjärtat försök att avsluta uppgiften som vi fått på morgonen. Några killar från idrottslinjen går förbi. ”Al-iiii-cjaa, vaar skaa du gåå?” säger en av dem, på härmad stockholmska. De två andra viker sig av skratt. Det är nu över ett år sedan vi flyttade från Stockholm till Skåne, men mupparna från idrottslinjen tycker fortfarande 11
Abrahamson - kopia.indd 11
2011-02-01 11.18
att min dialekt är det roligaste som finns. Nanna, som är vår konstnärsgranne i Vallerup, kallas fortfarande ”stockholmare” fast hon flyttade till Österlen för tjugofem år sedan. Och inte ens kommer från Stockholm. ”Idioter”, säger Natalie. ”Dom har i alla fall slutat fråga om jag nånsin ’sitt en ku-oo’”, säger jag. Tysta Marie säger som vanligt inte mycket. Hon är från Vietnam och adoptionsbyrån visste inte ens när hon var född. Så dagen då Tysta Maries föräldrar fick henne, blev hennes födelsedag. En gång berättade Tysta Marie att hon ska ändra sin födelsedag så fort hon blir myndig, eftersom hon alltid har känt sig mer som jungfru än som våg. Fast vi aldrig pratar om det, vet alla att Tysta Maries adoptivpappa har alkoholproblem och att hennes mamma mest sitter och röker Gula Blend-cigaretter i deras kök i huset i Glemmingebro. Tysta Marie följer alltid efter Natalie och mig som ett vänligt om än skyggt spöke. Natalie däremot skulle ha sålts under namnet Sagolik om Ikea sålde människor. Ibland ser jag på Natalie och undrar om jag också skulle ha varit lika himmelsk, skimrande och vacker om båda mina föräldrar varit svenskar. Natalies mamma äger en modebutik på gågatan i Ystad och hennes pappa kör till Lund varje dag där han gör någonting hemskt viktigt på universitetet. Natalies föräldrar äger inte bara en eller två bilar, utan tre. 12
Abrahamson - kopia.indd 12
2011-02-01 11.18
”Nej”, säger Natalie och suckar. Ola Olsson blev bränd och måste gå tillbaka till den tredje konen. En mild vindpust blåser ett dussin dansande maskrosfrön framför oss. ”Sommarlov!” utbrister Natalie lyckligt. Jag ler mot henne, fast jag innerst inne är lite besviken över att skolan snart är slut för i år. ”Så vad ska du egentligen göra dom närmaste månaderna?” frågar Natalie. Själv ska hon sommarjobba i sin mammas butik och Tysta Marie ska jobba i kiosken vid Sandhammaren. ”Jag ... det finns fortfarande så mycket att göra i huset”, säger jag. ”Ouppackade kartonger och sånt ...” Jag skäms över att jag inte har ett sommarjobb, men Beata har förbjudit mig. Hon säger att jag ändå kommer behöva jobba tillräckligt resten av livet och därför ska jag inte behöva börja medan jag fortfarande pluggar. Men jag önskar att jag också hade ett sommarjobb som jag kunde klaga på. Och som även skulle ge mig lite struktur på dagarna. ”Ska vi köpa glass efter skolan?” frågar Natalie. Tysta Marie ser hoppfull ut. ”Nä, jag måste till polisen”, säger jag. ”Din mamma?” Jag nickar. ”Mord eller rån?” 13
Abrahamson - kopia.indd 13
2011-02-01 11.18
”Grov misshandel”, svarar jag. ”Mot vanliga hamburgare.” Jag säger inget om urinbråket från morgonen. Det finns saker man inte ens kan berätta för sina bästa kompisar. Någon hojtar och brännbollsspelet är över. På slutet av dagen säger Natalie, Tysta Marie och jag hej då som vanligt eftersom vi ändå ska ses nästa dag. Jag går uppför Surbrunnsvägen mot polisstationen. Beata jobbar just nu som tolk åt polisen i Ystad. Sedan vi flyttade hit har hon hunnit jobba som hemsamarit, hemspråkslärare, butiksbiträde och nu polistolk. Av alla jobb har polistolksjobbet varit det bäst betalda, fast Beata klagar på att polisen mest bara sitter och fikar. Dagligen går två färjor från och till Świnoujście i Polen, vilket är tillräckligt för att hålla Ystadspolisen sysselsatt. Beata har berättat hur ett förhör vanligtvis går till: Polisen: ”Hans namn?” Beata (på polska): ”Vad heter ni?” Polack (på polska): ”Säg åt kurwa polisen att jag kurwa bara letade efter mina kurwa papper!” Beata: ”Han kunde inte hitta sina papper.” Polisen: ”Var är hans pass?” Beata (på polska): ”Var är ert pass?” Polack (på polska): ”Kurwa passet ... var kurwa i min jacka ... nu kurwa ... svenska kurwa polisen tog mitt kurwa pass!” 14
Abrahamson - kopia.indd 14
2011-02-01 11.18
Beata: ”Han säger att ni har hans pass.” Polisen: ”Han är här eftersom han inte kunde visa sitt pass vid ankomsten till Ystad. Kan du fråga hur mycket han har druckit?” Beata (på polska): ”Hur mycket drack ni på färjan?” Polack (på polska): ”Jag kurwa drack ingenting på kurwa färjan!” Beata: ”En halv flaska vodka. Och några öl.” Nu märkte ni säker att ett visst k-ord dök upp då och då när polacken pratade. Eftersom jag är uppvuxen i Sverige och Beata aldrig använder k-ordet, hörde jag det först när jag var åtta år gammal och Halina och hennes man Jerzy var på besök. När de åkt frågade jag Beata vad kurwa betydde, och att hon förklarade att det var ett väldigt fult ord för en prostituerad och att jag måste glömma det. Nu sitter jag i receptionen hos polisen och hör hur ordet jag måste glömma dundrar genom den stängda dörren till rum tre. (på polska): ”Kurwa! Säg åt dom att cigaretterna är kurwa mina!” Jag hör hur Beata säger någonting till polisen. (på polska): ”Vad är det här för kurwa fascistland där en man kurwa inte får ta med sig ett par kurwa cigaretter?!” Dörren öppnas och jag ser ett hundratal cigarettlimpor 15
Abrahamson - kopia.indd 15
2011-02-01 11.18
staplade på bordet. Beata kommer ut, ler och himlar med ögonen. ”Beata, kan du skriva på det här innan du går?” säger poliskvinnan i receptionen. ”Är det din dotter?” fortsätter hon och ler mot mig medan Beata undertecknar ett papper. Jag står och ser på anslagstavlan bredvid (”Upplys oss om trasig gatubelysning!”). Det är alltid med pirr i magen som jag är i polishuset, eftersom jag har en hemlig dröm om att en dag kanske själv jobba som polis. Jag blir löjligt glad av tanken att ha polisuniform på mig, svänga med en batong, se myndig ut och att se till att allt står rätt till i världen. ”Ja, det är det”, säger Beata. ”Men säg inget om hennes finnar. Hon är väldigt känslig för det.” # 236: Acceptera att inte bara alla släktingar i Polen utan även polisen i Ystad behöver känna till dina hudproblem.
16
Abrahamson - kopia.indd 16
2011-02-01 11.18