TVÅ
”Det heter för tusan espresso”, skrek Tom Thorne. ”Espresso …” Mannen – som givetvis inte kunde höra vad han sa – talade entusiastiskt om att han aldrig skulle drömma om att börja dagen utan den där oumbärliga koffeinkicken. Han sa det anstötliga ordet en gång till och Thorne drämde handen i ratten. ”Inte expresso, din idiot. Det finns inget jäkla x i ordet …” Thorne satt i en lång bilkö i rusningstrafiken som kröp norrut mot trafikljusen vid Haverstock Hill. När han kastade en blick åt höger fick han se att en kvinna som satt bakom ratten i en sportig Mercedes stirrade på honom. Han log och höjde på ögonbrynen. ”Skit i det då”, muttrade han när hon vände sig bort. Han hade hoppats att hon kanske skulle tro att han ringde med handsfree när hon fick se att han pratade för sig själv, men det var tydligt att hon hade bestämt sig för att han var en gormande knäppgök. ”Slår vad om att du extimerar en härlig, stark expresso på morgonkvisten.” Han tryckte hårt på bilradions knappar i jakt på något annat, vad som helst, och fastnade till sist för något ljuvt och folkmusikartat, en mjuk, klar röst som sjöng en melodi som var vagt bekant. Att man skrek åt radion var förmodligen bara ännu ett tecken på att man började bli gammal, tänkte Thorne. Ett av många. Som att man började höra lite dåligt på höger öra och tyckte att det inte fanns något bra på teve längre. Och undrade varför tonåringar tyckte det var coolt att ha byxorna nerhasade till knäna. Låten tog slut och programledaren upplyste honom glatt om vilken kanal det var han lyssnade på. 15