L O T T I E
M O G G A C H
Kyss mi g f ör s t Översättning: Charlotte Hjukström
Modernista stockholm
D e t var en fredagskväll när projektet hade pågått i ungefär nio veckor. Tess lät normal på rösten, men det syntes att hon hade gråtit och hennes långsmala ansikte var blekt. I början av vårt samtal lutade hon huvudet bakåt mot väggen bakom sängen och tittade upp i taket. Sedan rätade hon på nacken och såg rakt in i kameran. Jag hade aldrig sett ett sådant uttryck i hennes ögon förut: de var tomma och vettskrämda på samma gång. Mamma hade också den blicken ibland, mot slutet. »Jag är rädd«, sa hon. »För vad då?« frågade jag enfaldigt. »Jag är så jävla rädd«, sa hon och började gråta. Hon hade aldrig gråtit så jag såg det förut; tvärtom hade hon sagt att hon sällan grät. Det var en av de saker vi hade gemensamt. Sedan snörvlade hon, torkade ögonen med baksidan av handen och sa med tydligare röst: »Fattar du?« »Det är klart«, sa jag, fast det gjorde jag inte riktigt. Hon tittade rakt in i kameran ett ögonblick och sa sedan: »Kan jag få se dig?« Först trodde jag att hon menade: kan vi träffas? Jag försökte påminna henne om att vi hade kommit överens om att inte göra det, men hon avbröt mig. »Sätt på kameran.« Jag tänkte efter och sa: »Det är nog bäst att vi låter bli.« »Jag vill se dig«, sa Tess. »Du får ju se mig.« Hon såg in i kameran och tårarna hade nästan torkat. Sedan log hon en aning och jag kände hur jag veknade inombords. Det var svårt att stå 7
emot och jag var nära att säga »Okej då«, men i stället sa jag: »Det är nog ingen bra idé.« Hon såg på mig en stund till. Sedan ryckte hon på axlarna och tittade upp i taket igen. Nu ska jag vara helt uppriktig: jag ville inte visa mig för Tess av rädsla för att inte motsvara hennes förväntningar. Jag inser att det inte är särskilt rationellt: vem vet hur hon trodde att jag såg ut, och vad spelade det för roll? Men jag hade iakttagit henne så noga, jag var bekant med alla nyanser av hennes minspel, och jag stod inte ut med tanken på att sätta på kameran och få se ett besviket uttryck dra förbi över hennes ansikte, även om det var kortvarigt. Hon tittade fortfarande upp i taket när hon sa: »Jag klarar inte det här.« »Klart du gör«, sa jag. Hon var tyst i över en minut och sa sedan, med ovanligt foglig röst: »Är det okej om vi slutar för i dag?« Sedan avslutade hon samtalet utan att vänta på svar. Jag ska erkänna att just den där konversationen har spelats upp i mitt huvud ett antal gånger sedan dess. Det enda jag kan säga är att jag sa det som kändes rätt just då. Hon var ängslig och jag tröstade henne. Det kändes helt naturligt att Tess var rädd. Och när vi pratades vid nästa dag var hon tillbaka i det tillstånd som vid det laget var det »normala« – lugn, belevad och behärskad. Vi pratade aldrig mer om saken. Några dagar senare tittade hon in i kameran och knackade på linsen, en vana hon hade. »Har du allt du behöver?« Jag hade utgått ifrån att vi skulle fortsätta kommunicera ända fram till det sista ögonblicket. Men jag visste ju också att det någon gång måste ta slut. Så jag sa: »Ja. Jag tror det.« Hon nickade, som för sig själv, och tittade bort. I det ögon8
blicket, när jag visste att det var sista gången jag såg henne, kände jag plötsligt hur jag fylldes av adrenalin och någonting som liknade vemod. Efter en ganska lång paus sa hon: »Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.« Och sedan: »Farväl.« Hon tittade in i kameran och gjorde en gest som påminde om en honnör. »Farväl«, sa jag, och »Tack.« »Varför tackar du mig?« »Jag vet inte.« Hon tittade ner på någonting, på sängen eller på sitt ben. Jag betraktade hennes långa, platta näsa, kurvan som bildades av hennes kindben, de korta små strecken runt hennes mun. Sedan tittade hon upp, böjde sig fram och stängde av kameran. Nu var det över. Vårt sista samtal.
Onsdag, 17 augusti 2011
D e t finns inget internet här, inte ens via telefon. Jag hade inte räknat med att inte kunna komma ut på nätet. Visst hade jag kollat upp stället, men kollektivet har ingen webbsajt och på andra håll hittade jag just ingen praktisk information förutom hur man tar sig hit. Bara en massa värdelösa kommentarer på olika forum i stil med Å, det är underbart, så vackert och fridfullt. Jag vet att det är en kollektivby för folk som vill »tillbaka till naturen«, men jag hade fått intrycket att folk faktiskt bor och jobbar här mer eller mindre permanent, så därför utgick jag ifrån att det skulle finnas någon form av internetuppkoppling. Spanien är ju trots allt ett industriland. Jag förstår att Tess behövde bege sig till en avlägsen plats, men mer än halvvägs uppför ett berg utan en mobilmast så långt ögat når – det var bra onödigt. Av alla ställen i hela världen, varför valde hon att tillbringa sina sista dagar i livet just här? Dock måste jag medge att miljön inte är så illa. Jag har slagit upp tältet i en glänta med utsikt över stora delar av dalen. De omgivande bergen är enorma och skiftar i olika nyanser av grönt, blått och grått beroende på avståndet. Vid deras fötter rinner en smal, silverfärgad flod. Bergstopparna längst bort är snötäckta: en bisarr syn i den här värmen. Nu i kvällningen börjar himlen mörkna till en mystisk, dimblå färg. Här finns en kvinna som klär sig som en alv, med ett linne som visar magen och sandaler med snörning upp till knäna. En annan har eldrött hår upptvinnat på båda sidorna av huvudet, som horn. Bland männen är det många som har långt hår och skägg, och några bär prästaktiga kjolar. 10
Men de flesta ser ut som tiggarna vid bankomaterna på Kentish Town Road, bortsett från att de är extremt solbrända. Jag trodde att jag inte skulle sticka ut särskilt mycket – mamma brukade kalla mitt mittbenade hår som räcker nästan ända ner till midjan för en hippiefrisyr – men det känns som om jag kommer från en annan planet. Det verkar inte som om någon här gör särskilt många knop. Såvitt jag kan se sitter de bara och petar i sina lägereldar och kokar te i odiskade kastruller, eller trummar, eller tillverkar oidentifierbara föremål av snören och fjädrar. Det hela känns inte speciellt »kollektivt« – det enda man verkar ha gemensamt är en längtan efter att få bo gratis i smutsen. Det finns några tält som liknar mitt, men de flesta verkar bo i risiga, färggrant målade skåpbilar eller under regnskydd som är tillverkade av plastskynken och sängöverkast inne bland träden. Alla röker och det verkar vara obligatoriskt att ha hund, och ingen plockar upp efter dem. Halva mitt förråd av våtservetter har gått åt till att rengöra hjulen under min resväska. När det gäller människotoaletterna var jag beredd på att de skulle vara primitiva, men jag fick en chock när jag visades till en plats bakom några träd och fick se skylten »Skitgrop«. Bara ett hål i marken, inget att sitta på och inget papper, och när man tittar ner i gropen ser man rakt ner i andra människors bajs. Jag hade lovat mig själv att, efter mamma, aldrig mer befatta mig med andras avföring, så jag har bestämt mig för att gräva mig ett eget hål i ett närbeläget buskage. Alla har naturligtvis rätt att leva sitt liv hur de behagar, så länge de inte skadar någon annan. Men – så här? Hemma i London var jag i det närmaste övertygad om att hon hade åkt hit. Allting verkade peka på det. Men nu börjar jag tvivla. I vilket fall som helst hade jag bestämt mig för att stanna här i en vecka och höra mig för, och det tänker jag göra. I morgon ska jag börja gå runt och visa upp ett foto av henne. Jag tänker dra en historia om att hon är en god vän som bodde här förra 11
sommaren och att jag har tappat kontakten med henne, men att jag tror att hon fortfarande befinner sig någonstans här i trakten. Det är ingen direkt lögn. Jag behöver ju inte nämna att jag letar efter bevis för att hon är död. Nu är klockan nästan halv tio, men det är fortfarande kvävande varmt. Självklart hade jag kollat upp temperaturen, men jag var inte riktigt beredd på hur trettiotvå grader känns. Jag måste hela tiden torka av händerna på en handduk för att inte få svettdroppar i tangentbordet. Det var ännu varmare i augusti förra året, när Tess ska ha varit här. Trettiofem grader, jag har kollat. Fast hon gillade värme. Hon såg ut som de här människorna med de vassa skulderbladen. Kanske gick hon klädd i ett kort linne, precis som den där alvkvinnan – hon hade en del sådana kläder. Jag har dragit undan tältfliken och ser ut i ett myller av stjärnor, och månen lyser nästan lika klart som skärmen till min laptop. Nu är det tyst omkring mig bortsett från insekternas susande läte och ett ljud som jag tror – hoppas – kommer från en generator någonstans i närheten. Jag ska undersöka den saken i morgon. Även om jag har ett reservbatteri till datorn, kommer jag att behöva ström. För det är det här jag tänker göra medan jag är här, förstår ni: skriva ner en redogörelse för allt som har hänt. Jag fick idén av Tess. Bland det första hon skickade till mig var en »självbiografi« som hon hade skrivit för att ge till en psykiater en gång. Den innehöll en hel del användbar information, men som allting Tess gjorde var den full av utvikningar och inkonsekvenser, och sakuppgifterna fördunklades av känslomässiga tillbakablickar. Så ska inte det här bli. Jag vill bara redovisa sanningen. Jag har berättat en del för polisen, men de har inte hela bilden. Det känns viktigt att det finns ett vederhäftigt vittnesmål. Det finns saker som jag inte har berättat för någon, till exempel det som handlar om Connor. Inte för att jag hade någon att berätta för. Jag tror inte att polisen skulle vara alltför intresserad. 12
Och även om det hade funnits någon att berätta för, tror jag inte att jag skulle ha kunnat göra det. Varje gång jag kom att tänka på honom, Connor, vilket var ganska ofta – till och med mitt under polisförhören, till och med när jag trodde att jag skulle åka i fängelse – så var det som om jag var allergisk. Först blev jag väldigt illamående och sedan spottade hjärnan ut tanken, som om den försökte skydda mig mot de starka känslorna som följde med. Vad jag ska göra med det här vet jag inte riktigt än. Antagligen ingenting. Jag ska definitivt inte lägga ut det på nätet. Det är säkert vad man förväntar sig av oss »ungdomar«, men det har aldrig tilltalat mig. Att bjuda på information som ingen har bett om och utgå ifrån att andra är intresserade av ens liv, det verkar både meningslöst och taktlöst. Jovisst, på Red Pill lade vi ju fram våra åsikter, men det var en annan sak. Där pågick en rationell, filosofisk diskussion, inte något ostrukturerat babbel om vad vi för tillfället kom att tänka på. Det fanns för all del några som använde sajten som en sorts bikt. De skrev långa berättelser om sin »resa« och sin förfärliga barndom och gav utlopp för sin ångest på det sättet. Men jag deltog aldrig i det där. Jag berättade aldrig någonting personligt. Förutom Adrian tror jag inte att det var någon där som visste hur gammal jag var, eller ens att jag var tjej. Så det första jag vill ha sagt är att det inte stämmer att Adrian »utnyttjade« dem som var »sårbara« och »socialt isolerade«. Polisens psykolog Diana tjatade också om det där, om att mamma var död och jag bodde ensam. Men för det första hade mamma varit död i nästan tre månader när jag hittade sajten, och för det andra var jag ju inte direkt någon nybörjare vid datorn medan hon levde. Det stämmer att min närvaro på internet ökade efter att hon hade dött, men det är ju bara en naturlig konsekvens av att jag fick mer fritid. Om mamma hade levt kanske det inte skulle ha blivit riktigt som det blev, för hon skulle inte ha låtit mig åka och träffa Adrian vid Hampstead Heath den där dagen. Men hur vet man att jag inte skulle ha ljugit för henne? Jag kunde ju ha sagt att jag skulle 13
gå och kolla ögonen eller någonting annat som motiverade att jag var hemifrån i några timmar. Inte för att jag brukade lura henne, men någonting som jag har lärt mig av den här upplevelsen är att det ibland kan vara nödvändigt för det allmänna bästa att dölja sanningen. Alltså går det inte att avgöra om jag skulle ha lärt känna Adrian och Tess eller inte om mamma fortfarande hade varit i livet. Därmed är det meningslöst att spekulera. Och när det gäller »socialt isolerad«: det är sant att jag inte träffade så mycket folk när hon hade dött och jag hade flyttat till Rotherhithe. Mamma och jag hade alltid bott i samma hus i Kentish Town, och den nya lägenheten låg långt bort från alla jag kände. Jag visste inte ens att Rotherhithe fanns innan jag flyttade dit. När Diana fick höra det verkade hon tycka att det hade stor betydelse och frågade varför jag med avsikt hade flyttat så långt bort. Men så var det inte; jag hamnade där av en slump. När mamma fick veta att hon hade ett år kvar att leva bestämde vi oss för att sälja huset och köpa en lägenhet där jag kunde bo när hon hade dött. Det var av ekonomiska skäl. Huset var kraftigt belånat och vi hade kontokortsskulder. Och även om jag hade vårdat henne hela tiden, med hjälp av den offentliganställda sjuksköterskan som kom och gav henne medicin varje dag, kom vi fram till att vi behövde ytterligare en person, en privatanställd, under de sista månaderna. Mammas MS utvecklades på ett sådant sätt att hon snart skulle få lyftas i och ur sängen och in på toaletten, och det klarade jag inte själv. Dessutom skulle jag behöva ett jobb i framtiden, och eftersom jag inte hade någon examen bestämde vi att jag skulle gå en distanskurs i mjukvarutestning. Mamma hade en bekant vars son, Damian, just hade startat ett eget programvarutestningsföretag, och hon ordnade så att jag skulle få jobba för honom – hemifrån och på frilansbasis – under förutsättning att jag hade klarat kursen. Jag behövde plugga tre timmar om dagen, vilket var ytterligare en anledning att skaffa hjälp. 14
Mamma och jag räknade ut hur mycket pengar vi skulle kunna lägga på min lägenhet. Svaret blev: inte särskilt mycket. Kentish Town var för dyrt, så vi tittade på mindre centrala områden, men de enda lägenheter som passade vår plånbok var före detta kommunala bostäder högst upp i dystra höghus eller – i ett fall – vid North Circular Road, den smutsiga sexfiliga trafikleden där mamma och jag brukade åka buss till köpcentret. Många gånger hann jag inte ens in genom dörren innan jag förklarade för mäklaren att jag hade sett tillräckligt. När jag kom hem berättade jag om visningarna för mamma, som förfärat drog efter andan när hon fick höra mina beskrivningar av snuskiga hallmattor eller bilar utan däck utanför huset. Penny, som vi hade anställt som mammas personliga assistent, tjuvlyssnade på våra samtal och en dag tittade hon upp från fastighetssidorna i Daily Express. »Här står det att Rotherhithe med omnejd är ett bra köp«, sa hon och betonade de två sista orden som om hon aldrig hade hört dem förr. »På grund av OS.« Jag brydde mig inte om henne. Hon var en enfaldig kvinna som alltid kom med banala synpunkter och gjorde en stor affär av sin lunch, och jag hade snabbt lärt mig att inte låtsas om att hon var där. Men hon envisades med att lägga sig i och fortsatte tjata om Rotherhithe. Till slut lovade jag och mamma att jag skulle gå och titta på en lägenhet i vår prisklass i området, bara för att få tyst på henne. Lägenheten låg på andra våningen ovanpå en indisk restaurang på Albion Street, alldeles bakom Rotherhithe-tunneln. Restaurangen hade en jättelik skylt med omdömet »bästa currystället i Rotherhithe« (utan angiven källa). Albion Street var en liten men livligt trafikerad gata; cyklande tonåringar trängdes med shoppare på trottoaren och musiken dånade från en frisersalong. Puben på hörnet hade hängt brittiska flaggan i fönstren så att man inte kunde titta in, och utanför stod männen och rökte och drack öl fastän klockan bara var tre på eftermiddagen. När jag 15
hittade dörren till lägenheten var de målade ytorna flottiga och i trappan låg rester av en portion grillad kyckling, en hög med till hälften avgnagda ben. Det verkade allt annat än lovande, men när jag nu hade åkt så här långt – det tog en timme med tunnelbana från Kentish Town – bestämde jag mig för att åtminstone kasta en snabb blick på lägenheten. Den hade tydligen stått obebodd ett bra tag; dörren gick knappt att öppna för all post på golvet. När jag kom in kände jag en stark löklukt. »Det är bara några timmar på eftermiddagen«, sa mäklaren, »när de sätter på currygrytorna.« Först visade han mig ett intetsägande sovrum och sedan köket. I annonsen stod det om en »inofficiell« takterrass, vilket visade sig vara en asfalterad plätt utanför fönstret med utsikt över restaurangens bakgård. Gården verkade användas som soptipp och var full av tunnor med matolja och snabbkaffeburkar i storköksformat. En ensam buske växte upp ur en spricka i betongen. När vi skulle gå tillbaka in i den trånga hallen råkade mäklaren komma åt väggen med bilnycklarna, så att det blev två fåror i den mjuka rappningen. Till sist gick vi in i vardagsrummet. Det var ganska mörkt, trots att solen lyste utanför. Anledningen var, upptäckte jag, att restaurangskylten stack upp och täckte nedre halvan av fönstret. Vi stod där i dunklet en stund, och sedan sa jag att jag ville gå. Mäklaren verkade inte bli överraskad. Medan han låste dörren efter oss sa han: »Ja, det är i alla fall inte långt att gå om man vill ha curry.« Jag svarade inte. Men när jag satt på tunnelbanan hem började jag tycka att det faktiskt var en ganska lustig kommentar, så när jag kom hem upprepade jag den för mamma. Meningen var förstås att få henne att skratta. Eller åtminstone le; vid det laget hade hon respirator hela tiden och var andfådd. Men i stället sa hon, med sin Darth Vader-röst: »Inte så dumt.« 16
»Vadå?« sa jag. »Praktiskt«, sa hon. »När man inte vill laga mat. Du har aldrig varit vidare bra på att laga mat.« Det var inte den reaktionen jag hade väntat mig. Jag hade menat det som ett skämt, eftersom jag inte tål kryddstark mat. Det var det som var poängen. När jag var elva år fick jag kycklingcurry hemma hos min kompis Rashida och blev knallröd och mådde illa. Mamma fick komma och hämta mig. Det är ingenting jag är stolt över, men jag blev arg. Jag minns att jag betraktade hennes ansikte, till hälften dolt av respiratorn och med slangar i näsan, och fick den absurda tanken att de inte försåg henne med syre utan höll på att suga ut hennes hjärnceller, en i taget, tills hon bara var ett tomt skal. »Jag hatar curry!« sa jag, och sedan, ännu högre: »Det vet du väl! Jag blev ju sjuk som fan hemma hos Rashida, minns du inte det?« Jag brukade inte svära, särskilt inte inför mamma, så det säger en del om hur upprörd jag var. Jag minns att Penny, som i vanlig ordning satt parkerad i soffan, tittade upp från sitt sudoku och att mammas ansikte liksom skrynklades ihop. Sedan rusade jag ut i köket. Nu vet jag – jag visste redan då – att det var en irrationell reaktion, men jag kunde inte tänka klart. Så här i efterhand tror jag att hennes glömska gav mig en försmak av hur det skulle bli när hon var borta, när det inte längre fanns någon som kände till sådana där småsaker om mig. Jag stannade kvar ute i köket en stund för att lugna ner mig. Det var inte mycket till kök längre, det var mera som ett förråd för mammas utrustning och mediciner. Jag kommer ihåg att jag stirrade på kartongerna med blöjor på köksbordet – samma köksbord som mamma brukade duka till frukost varje kväll innan hon gick och lade sig, bordet där jag hade lärt henne spela schack, där hon hade flätat mitt hår före intervjun på Caffè Nero – och slogs av någonting som man väl skulle kunna kalla en insikt. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom det här är tänkt att vara en 17
redovisning av fakta och inte en personlig betraktelse. Kort sagt insåg jag att varje timme jag använde till att titta på lägenheter betydde en timme mindre tillsammans med mamma, och för övrigt hade det ingen större betydelse hur min nya lägenhet såg ut. Jag hade ännu inte hört talas om den kopernikanska principen, som säger att den ena platsen inte är märkvärdigare än den andra, men det var nog någonting sådant som föresvävade mig. Jag gick tillbaka in i vardagsrummet. Mamma satt med huvudet nedsjunket åt sidan och slutna ögon. Hon var klädd i en röd satinpyjamas som det skulle vara lätt att röra sig i och den var mörk av saliv på bröstet. Penny gjorde valhänta försök att torka av henne om hakan, så jag tog över och strök henne över håret och bad om förlåtelse, och sedan tog jag hennes händer, som kändes som döda fåglar, och sa att lägenheten faktiskt var jättefin, rent av perfekt, och att vi absolut borde köpa den. Och det var så det kom sig att jag flyttade till Rotherhithe. På begravningen sa mammas vänner – och några avlägsna släktingar från York som jag aldrig hade träffat förut – att de skulle komma och hälsa på mig när jag hade flyttat, och att jag skulle höra av mig om jag behövde hjälp med någonting. Men jag uppmuntrade dem inte, och de envisades inte. De ville väl inte tränga sig på och utgick nog ifrån att jag hade egna vänner som tog hand om mig. Rashida var den enda som jag ville underrätta eftersom hon faktiskt hade träffat mamma. Vi blev kompisar i åttan och hennes pappa tillät inte att hon satt vid datorn hur länge som helst, så hon brukade komma hem till oss efter skolan och spela på min dator. Mamma bjöd på småkakor med vispgrädde på och berättade för Rashida att hon en gång i tiden hade velat resa till Indien men blev gravid med mig och därför aldrig gjorde det, och att hon hoppades att jag i stället skulle resa dit någon gång i framtiden. På den tiden, innan hon blev sjuk, kunde jag tillåta mig att bli irriterad när hon upprepade sig och sa fjantiga saker. »Men jag vill inte åka till Indien!« brukade jag säga, och 18
Rashida fnittrade och viskade: »Inte jag heller.« Jag hade inte pratat med Rashida på flera år men jag hade följt henne på Facebook, så jag visste att hon hade flyttat till Rottingdean med sin fästman som var managementkonsult. Jag skickade ett meddelande där jag berättade att mamma hade dött, och hon beklagade sorgen och skrev att om jag var i Rottingdean någon gång måste jag komma och hälsa på henne och Stuart. Jag såg att hon hade lagt ut en ny bild som visade hennes förlovningsring, och hon hade fixat naglarna på samma sätt som tjejerna i skolan, med en löjlig vit rand längst ut, vilket var en besvikelse. Jag meddelade ingen annan, men jag lade ut min nya adress på Facebook. Då fick jag svar från en tjej som hette Lucy och som jag hade jobbat ihop med på Caffè Nero. Hon skrev att hon hade ett smörgåskafé i Canary Wharf och tyckte att vi skulle träffas. Men Lucy hade alltid varit lite konstig. På rasterna brukade hon gå till sminkaffären på samma gata och stjäla smink. Hon frågade alltid om hon skulle ta någonting till mig och blev sur när jag sa nej, fastän hon själv kunde se att jag inte sminkade mig. Jag hade ytterligare sjuttiotre Facebookvänner, mest gamla skolkamrater, men de var egentligen inga vänner. Hela vår årskurs var »vänner« med varandra på Facebook. Det var som på julen, när alla skickar julkort till folk oavsett om de gillar dem eller inte, bara för att få ett kort tillbaka och kunna visa upp den största julkortshögen. Några av dem hade varit direkt elaka mot mig och Rashida, men det gick över i tionde klass när de blev intresserade av killar och flyttade över uppmärksamheten till de tjejer de såg som konkurrenter. Ibland brukade någon lägga ut en festinbjudan. En gång, när det var Tash Emmerson som ordnade festen, gick jag på en sådan tillställning. Det här var 2009 och det var mamma som hade kommit med förslaget när vi insåg att jag inte hade varit ute på sju månader. Festen var i en källarlokal i Holborn med fruktansvärd ljudvolym. Jag minns den här låten som spelades om och om igen »Tonight’s going to be a good night«, vilket var ironiskt. Ett glas 19
apelsinjuice kostade tre pund och femtio pence. Alla pratade om hur de hade det på universitetet, där hade jag inget att bidra med, och när de inte gjorde det fotograferade de varandra. Jag blev så trött bara av att vara i närheten av dem att jag fick ställa mig i ett hörn och luta mig mot väggen. Det konstiga var att flera av dem ville bli fotograferade tillsammans med mig trots att vi, som sagt, egentligen inte kunde betraktas som vänner. Jag kommer ihåg att Louise Wintergaarden och Beth Scoone rusade fram till mig från varsitt håll och slog armarna om mig, som om vi var världens bästa vänner. När bilden var tagen släppte de taget om mig och gick därifrån utan ett ord. Sedan var det Lucy Neill och Tash och Ellie Kudrow. När de lade ut bilderna på Facebook brydde de sig inte ens om att tagga mig. Jag visade en av bilderna för mamma och hon sa att tjejerna såg för vulgära ut med sitt blonderade hår och sina orangea ansikten, och att jag såg ut som Askungen inklämd mellan de två elaka styvsystrarna. Jag nämnde inte för henne att någon hade kommenterat en av bilderna med orden Det gamla tricket att ställa sig bredvid en ful person. Jag brydde mig inte, men jag visste att hon skulle ha blivit ledsen. Sedan gick jag inte på några flera fester, men jag läste deras uppdateringar. För det mesta fattade jag inte vad de pratade om. Det kunde vara skvaller om folk jag inte kände eller anspelningar på TV-program och kändisar och Youtube-klipp som jag inte kände till. Ibland klickade jag på länkarna som de gjorde ett sådant väsen av men det visade sig alltid vara någonting meningslöst, som ett foto av en kattunge nedklämd i ett vinglas eller ett filmklipp med någon tonåring i Moskva som sjöng urdåligt i badrummet. Och så förstås dessa eviga bilder på dem själva i festkläder, där de sög in kinderna och satte ena benet framför det andra som hästar. Det var som om alla andra hade varit på en lektion som jag inte hade blivit inbjuden till – och inte heller ville bli inbjuden till – där de hade fått lära sig att håret måste plattas, naglarna måste ha en vit rand längst ut, armbandsuret ska sitta 20
på insidan av handleden och handväskan måste bäras i armvecket, så att underarmen sticker upp som om den var avbruten. Likadant var det med deras statusuppdateringar. Ibland kom de med ofullständiga meddelanden som i sig själva inte sa någonting, såsom ibland är det bäst att inte veta nåt eller jaha, då var det kört, utan att förklara vad de syftade på. Deras liv var fyllda av banal dramatik. Jag minns att Raquel Jacobs en gång skrev att – OMG ! ! ! – hon hade tappat sitt busskort i toaletten. Jag menar, vem vill eller behöver få reda på det? Alltihop verkade så meningslöst och löjligt, men ändå kommenterade de allihop varandras inlägg som om de var intressanta och viktiga och roliga. De använde påhittade ord som whhhoooop eller felstavade ord som pöss eller förkortade ord utan anledning, och de avslutade allt de skrev med X X X. Det var inte det att jag själv skulle ha velat vara sådan. Jag kunde bara inte förstå hur alla andra hade lärt sig allt det där, vilket språk man skulle använda och hur man omedelbart kom med de »rätta« kommentarerna. Till och med de som hade varit riktigt usla i skolan, som Eva Greenland, verkade klara av det. Någon enstaka gång lade någon ut en allvarligt menad fråga, till exempel om det var bäst att skaffa en extern eller en intern hårddisk till sin PC. Då brukade jag svara, och ibland fick jag en reaktion. Esther Moody skrev Tack du e bäst xxx när jag hade visat henne hur hon skulle få bort autoförslag från sina Googlesökningar. Men det mesta de skrev var meningslöst och hade ingenting med mitt liv att göra. Det jag vill komma fram till är väl att om jag var »isolerad«, så var det mitt eget val. Om jag verkligen ville kunde jag ha åkt och träffat Lucy från Caffè Nero eller gått på någon mer fest som jag sett på Facebook. Men jag hade ingen lust. Jag trivdes med att vara för mig själv. Innan mamma blev sjuk var allting perfekt. Jag tillbringade kvällarna och helgerna i mitt rum, med en bok eller vid datorn, och hon var en trappa ner och städade eller såg på TV eller gjorde miniatyrfigurer, och så 21
ropade hon efter mig då och då, när det var dags att äta och få en kram. Det var det bästa av två världar. Jag hade ärvt möblerna från det gamla huset och nu stod de i ett magasin. Innan mamma dog hade hon kommit överens med Penny om att hennes son skulle hämta dem med sin skåpbil och köra dem till min lägenhet. Men Penny och jag kom inte så bra överens mot slutet. Vi hade ett löjligt gräl om hennes sudokubok när hon upptäckte att jag hade fyllt i några sudokun. Jag förklarade att jag bara hade gjort de svåraste, de som jag visste att hon ändå inte skulle klara, men hon blev sur ändå. När sedan mamma dog pratade Penny hela tiden om hur konstigt det var, därför att mamma inte hade visat några tecken på att ligga för döden dagen innan: »Hon var inte kall om fötterna, och hon åt en hel mugg pulversoppa.« Slutresultatet blev i alla fall att hennes son aldrig hörde av sig om möblerna. Men det gjorde mig ingenting eftersom jag kom fram till att jag ändå inte ville ha dem. En gång tog jag tunnelbanan till magasinet och tittade på dem: soffbordet i rökfärgat glas, den vita byrån som fortfarande hade kvar gummisnoddarna vi hade satt runt handtagen för att mamma skulle få lättare att dra ut lådorna, soffgruppen i svart skinn, middagsgonggongen, det stora, inramade familjeträdet som hon hade betalat niohundra pund för och som visade att en avlägsen släkting hade varit gift med Anne Boleyns moster. Jag kommer särskilt ihåg vitrinskåpet där mamma ställde upp sina miniatyrfigurer. Det hade funnits i huset så länge jag kunde minnas, och jag hade alltid älskat att titta på sakerna innanför glasdörren. Men nu när det stod i magasinet var det bara ett billigt hyllskåp, och miniatyrfigurerna låg nedpackade i en av de hoptejpade kartongerna. Jag kom fram till att även om jag tog hem skåpet och kartongen och ställde upp miniatyrfigurerna på exakt samma sätt som mamma hade haft dem skulle det ändå aldrig bli samma sak. Jag beslöt att låta allting vara kvar och fortsätta betala magasinshyran på 119,99 pund i månaden. 22
I stället köpte jag ett helt nytt bohag på den jättelika stormarknaden Tesco Extra i Rotherhithe. Det var inte mycket jag behövde: en uppblåsbar madrass med sängkläder till, ett litet skrivbord, en saccosäck, en smörgåsgrill. Jag lade mina böcker i högar längs väggen, sorterade efter färg, och förvarade kläderna i sopsäckar: när de blev smutsiga lade jag dem i en annan sopsäck, och när den var full tog jag med den till tvättomaten. Jag skulle ju ändå jobba hemifrån och behövde inte klä upp mig. Jag klarade av datakursen med lätthet och började jobba för Damian, sonen till mammas väninna, så fort jag hade kommit i ordning i den nya lägenheten. Det var inte så svårt. Ett par gånger i veckan skickade han mig en länk till en betasajt som behövde testas, jag körde ett kvalitetssäkringsprogram som letade efter fel och buggar och svaga punkter, och sedan skickade jag in en rapport. Jag fick betalt per uppdrag; oftast tog de mindre än en dag, men om de var mer komplicerade kunde det ta två dagar. När jag var klar med jobbet brukade jag sitta kvar vid datorn och spela spel eller, senare, skriva inlägg på Red Pill. Jag hade ställt skrivbordet bredvid fönstret och upptäckte snabbt att det fanns en stor fördel med att restaurangskylten blockerade halva fönsterrutan: det blev aldrig några reflexer på skärmen. Efteråt frågade polisen flera gånger hur jag hade hittat Red Pill. Jag sa att jag inte kom ihåg det, att jag bara hade klickat på någon länk någonstans, men det är klart att jag visste hur jag hade hittat dit. Jag ville bara inte tala om det för dem. Efter att jag hade flyttat till lägenheten började jag som sagt spela mer och mer, tills jag var uppe i cirka åtta timmar om dagen. Framför allt spelade jag World of Warcraft. Det var nästan som om det var mitt heltidsarbete och jag testade mjukvara på lediga stunder. Jag gillade att tiden rusade i väg när jag spelade: en hel eftermiddag försvann i ett nafs, som när man tar en donut i två tuggor. Jag var snart uppe på nivå sextio och blev inbjuden till ett bra gille som gjorde raider tillsammans två eller tre gånger i veckan. Flera gånger blev jag utsedd till ledare, och det var under 23
ett möte där vi lade upp taktiken inför en raid som en annan spelare började prata om att de beslut man fattade i spelet avspeglade ens egen filosofi. Till exempel om man efter en raid delade ut det guld man själv hade fått ihop bland gillets medlemmar eller om man behöll alltihop själv. Jag hade inte tänkt på spelet i de termerna tidigare och tyckte att det lät intressant, och då föreslog han att jag skulle kolla in en sajt som hette redpill-uk.info. Bra filosofisajt, skrev han. Ascool. Han mejlade också en länk till en podcast om sajten av mannen som drev den, Adrian Dervish. Trots att jag skulle komma att lyssna på bortåt hundra poddsändningar med Adrian kommer jag tydligt ihåg den första jag hörde. Jag antecknade medan jag lyssnade – jag antecknar allt viktigt som händer – men jag behöver inte kolla de anteckningarna nu. Rubriken var Är det en laptop som jag ser framför mig? och Adrian inledde med orden »Och dagens fråga är, gott folk: hur mycket kan vi egentligen veta?« Sedan gjorde han en snabb exposé över den klassiska kunskapsteorins historia, från Sokrates till Matrix, som råkade vara en av mina favoritfilmer. Han kunde komma med ett påstående – »Jag är hundraprocentigt säker på att jag talar i en mikrofon just nu« – och sedan säga: »Men! Vad betyder egentligen hundraprocentigt?« Det var som att öppna ett paket och hela tiden hitta nya paket inuti, fast det var idéer som öppnade sig och avslöjade nya idéer. Jag minns hur han under sändningens lopp började skratta åt sina egna »Men!« som om det var det roligaste han hade hört. Det var någonting med Adrians röst som gjorde att allt han sa lät övertygande. Han var amerikan och hade en varm, förtrolig accent. Han kunde säga saker som fick tanken att svindla, omväxlande med småtrevliga, gammalmodiga uttryck som »gott folk« och »kors i jösse namn«. »Här ska ni få något att sätta era filosofiska tänder i«, kunde han säga. Eller: »Om ni tyckte det var intressant, så kan ni slå er i backen på att det kommer mer.« Efter några minuter pausade jag sändningen och lade mig på golvet med datorn nära huvudet för att slippa höra bullret från gatan 24
nedanför, och sedan lyssnade jag från början igen. Efter den där första podcasten gjorde jag mig en varm macka med ost, när jag hade ätit gick jag tillbaka till datorn och lyssnade på ytterligare fyra program i ett sträck. Samtidigt som jag lyssnade utforskade jag webbplatsen. Den hade mottot »Välj sanningen«. Att den hette Red Pill var en annan anspelning på Matrix, där personerna i filmen, som inte vet att de lever i en virtuellt simulerad värld, får erbjudandet att antingen ta ett blått piller för att leva kvar i okunnighet eller ta ett rött piller och möta sanningen, även om den är obehaglig. Jag kollade också deras diskussionsforum. I en tråd diskuterade medlemmarna »laptop«-sändningen. Jag minns hur imponerad jag blev av deras förmåga att uttrycka sig och argumentera på ett övertygande sätt. Först läste jag en synpunkt och tyckte att den verkade fullt rimlig, och sedan kom någon annan med ett motargument som lät precis lika vettigt. Det var till exempel en medlem – Randfan, tror jag det var – som uttryckte åsikten att bara en idiot kunde vara säker på att någonting i den materiella världen verkligen existerade. Vi vet vad vi uppfattar och det är det enda vi kan veta. Juliusthecat svarade: Men hur vet du att det är så? Eller rättare sagt, hur vet du att du vet att det är så? Sådana ofantliga, abstrakta idéer kunde de diskutera som om det var helt vardagliga ämnen, lika avspänt som när mamma och Penny pratade om vilka affärer som hade de bästa extrapriserna den veckan. Förutom de »rent filosofiska« diskussionsämnena förekom det diskussioner om mer dagsaktuella och konkreta frågor, till exempel om det var samma sak att bjuda ut någon på middag som att utnyttja en prostituerad och om det var moraliskt riktigt att ladda ner musik. Det fanns också en kategori där man kunde skriva om sina egna personliga bekymmer och få rationella råd. En medlem skrev till exempel att hon hade blivit vän med en ny arbetskamrat som först verkade vara likasinnad men sedan hade visat sig tro på änglar, och nu visste hon inte längre hur hon skulle förhålla sig till kollegan. 25
På webbsajten fanns en hälsning från Adrian, där han presenterade sig som webbplatsens grundare och berättade att han var intresserad av all filosofi men att han i själ och hjärta var libertarian. Jag måste pinsamt nog erkänna att jag inte visste vad det betydde. Hade aldrig hört ordet förr. Han förklarade att libertarianerna ansåg att människorna äger sina egna kroppar och frukterna av sitt arbete. De var också emot allt tvång: i princip borde alla få göra precis vad de vill så länge det inte skadar någon annan. Och det kunde man ju inte invända emot. En del medlemmar var besatta av libertarianismens politiska och ekonomiska aspekter och planerade ständigt hur staten och skatterna skulle avskaffas, men de höll sig mest i sina egna forumtrådar så de var lätta att undvika. De flesta höll sig till ett eller två diskussionsämnen som intresserade dem. Jag höll mig mest till etik och moral, men det fanns också kategorier som religion, kultur, logik och matematik och så vidare. Sajten var som ett motgift mot resten av nätet – för att inte säga resten av världen. Rationellt tänkande var det enda tillåtna, och den som avvek från den kursen fick genast en tillsägelse. Slarvigt språkbruk fick inte förekomma – »bokstavligen« betydde »bokstavligen« – och till skillnad från andra forum var korrekt stavning och interpunktion ett krav. Men det betyder inte att det inte var en stöttande gemenskap. Uteslutning blev bara aktuellt om en medlem var fundamentalt emot någon av sajtens grundsatser – om man inte var ateist, till exempel – eller som sista utväg om någon upprepade gånger ställde till bråk, som JoeyK. Det märktes på förhand när någon var på väg att bli utesluten. Medlemmen i fråga blev plötsligt väldigt kaxig på forumet, sa emot Adrian bara för skojs skull och försökte verka smart. Han resonerade med dem, rationellt och med stort tålamod, men om de fortsatte konstra och ockupera trådarna och förstöra för alla andra hade han inget annat val än att be dem lämna forumet. Han brukade säga att om de var så främmande för hans budskap 26
skulle de säkert trivas bättre någon annanstans. Det fanns gott om filosofisajter där ute. Efter att ha lyssnat på poddsändningarna och läst diskussionerna tog jag mod till mig och blev medlem. Jag valde användarnamnet Shadowfax och funderade länge på vilket av mina favoritcitat jag skulle ha som signatur. Till slut valde jag Douglas Adams »Tro inte på någonting som du läser på nätet. Utom det här. Förresten, inte det här heller«, som alltid fick mig att skratta. Mitt första inlägg gjorde jag i en diskussion om altruism: om en handling någonsin kan vara helt osjälvisk eller om vi bara gör saker som i slutändan gynnar oss själva. De andra debattörerna verkade vara överens om att ingenting vi gör är osjälviskt, men jag tyckte annorlunda. Jag förde fram synpunkten att när man står en annan människa riktigt nära, suddas gränserna ut mellan vad som är »bäst för mig« och »bäst för någon annan«. Det som är »bäst för mig« är många gånger att offra något av mitt egenintresse för att hjälpa andra. Efter bara några sekunder fick jag svar av någon som i stort sett höll med mig men påpekade någonting som jag hade missat, och sedan var det fler som blandade sig i och snart var debatten i full gång. Hobbesian2009 skrev: Snygg entré, Shadowfax! De flesta nykomlingar på forumet brukade nämligen bara posta en blyg presentation av sig själva och inte kasta sig rakt in i en debatt. Jag hade gjort intryck. Två veckor senare bestämde jag mig för att starta en egen tråd. Det tog mig ett tag att välja ämne; det skulle vara intresseväckande men inte så utflippat eller provokativt att jag framstod som ett nättroll. Jag bestämde mig för en fråga som jag hade grubblat över ett tag: om det var okej att inte göra någonting med sitt liv förutom det man ville göra – till exempel spela World of Warcraft – så länge man försörjde sig själv och inte skadade någon annan. När jag hade postat inlägget följde några nervösa minuter då jag trodde att ingen skulle svara, men sedan ramlade den första kommentaren in. Sammanlagt fick jag sju svar, vilket jag senare fick veta var rätt bra. De flesta stammisarna var misstänksamma 27