Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
1
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
Löftet av Tinka Ullbro
1:a upplagan Förlaget Orda AB 2012 © Tinka Ullbro 2012 Omslag: Okapi-Grafik Typografi: Palatino Utgiven av Förlaget Orda AB Tryckt i Polen 2012 ISBN 978-91-7497-005-0
www.forlagetorda.se
2
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
Till mamma och pappa, för att ni gett mig både rötter och vingar. Till Björn, för att du är mitt livs stora kärlek, min bästa vän och min klippa. Till Filippa och Jonathan, för att ni är meningen med mitt liv.
3
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
4
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
1
Annika Han har hittat oss. Vetskapen skär som en kniv igenom mitt medvetande och orsakar mig större smärta än de ben han brutit i min kropp. Som en blodhund har han spårat upp oss och jag känner mig som en idiot som för några flyende sekunder det senaste året har trott att han kanske har gett upp. Kanske tröttnat på att hata mig. Män som han ger inte upp. De drar sig tillbaka i skuggorna. Väntar. Gör sig själva osynliga. Sedan slår de till. När jag för ett ögonblick sänkte min garde och öppnade dörren när det ringde på oanmält, i tron att det var grannpojken som ville leka med Adrian, stod han där. Mathildas mjuka barnröst tränger igenom det svarta som lagt sig runt mitt medvetande. En strimma av ljus i beckmörkret. ”Upp mamma, du måste upp!” Vädjan i rösten är sprungen ur en bottenlös rädsla. Den går som en elektrisk stöt igenom mitt hjärta och får det att slå igen. Jag kan inte dö. Jag har avsagt mig rätten att dö då jag födde mina barn till detta helvete. Han har hittat oss och den här gången har han kommit en hårsmån från att förverkliga det hot han en gång dömdes 5
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning för. Varför är jag inte död, undrar jag? Vad är det som fått honom att sluta slå? Trodde han att han hade fullbordat sitt verk? Eller är han fortfarande kvar? Tanken fyller mig med panik. Försiktigt öppnar jag ögonen. Det ena går inte att få upp alls men det högra får jag upp någon millimeter. Ljuset som strilar in i springan mellan gardinen och väggen träffar glasbitarna på golvet och får det att glittra som ett kalejdoskop. En skimär av skönhet i en värld full av skit. Glasbitarna kommer från hallbordet som jag föll över när det första slaget kom. Jag hann inte få upp händerna eller vända mig om innan hans knogar krossade mitt vänstra kindben. Han slog med knuten näve rakt i ansiktet. Han har för länge sedan slutat dölja sina spår. Då i början, när varje slag fortfarande åtföljdes av en bedyran att det aldrig skulle hända igen, slog han mig aldrig i ansiktet. Han slog där spåren var lätta att dölja och blåmärkena aldrig sågs av någon annan. Nu slog han för att krossa mig. Det visste jag. För att inför ögonen på mina barn döda deras hora till mamma. Dagsljuset förbryllar mig. Det hade börjat skymma när dörrklockan ringde. En novemberkväll kommer mörkret tidigt. Hur kan solen lysa nu? Jag har svårt att greppa en tanke. Känner hur jag flyter farligt nära medvetslösheten igen. Jag rör mig sakta mot Mathildas röst. Använder hennes vädjan som ett ankare för mitt medvetande. Simmar uppåt genom gyttjan av smärta och får till sist upp också det andra ögat. Ofelbart är det ljusan dag. En skugga rör sig vid mitt huvud och paniken tar åter tag i mig. Min kropp spänner sig instinktivt. Gör sig klar för att ta emot ännu ett slag. ”Mamma?” Ordet är bara en viskning. En treårings brinnande önskan att rörelsen hon ser inte är hennes egen fantasi. 6
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning ”Mamma!” Rösten får mera kraft när jag sakta blinkar med ögonlocken. Skuggan är inte han. Skuggan är min treåriga dotter som suttit vid sin döende mammas sida hela natten. Lukten är omisskännlig. Mathilda har kissat på sig. Strumpbyxorna är våta ända ner till knäna och på golvet finns en liten pöl. Sorgen hotar att förgöra mig. Hur kan min egen dotter vara utsatt för detta? Raseriet börjar djupt nere i maggropen och blir större ju mer det sprider sig i min kropp. Den lilla rödgråtna flickan på golvet är hans egen dotter. Hur kan han hata mig så mycket att han kan göra detta mot henne? Raseriet ger en adrenalinkick som bedövar smärtan i min kropp och gör att jag sakta kan vrida på huvudet. ”Mammas lilla hjärta.” Rösten är svag och rosslig. Jag har blod i munnen och luftvägarna. ”Lilla hjärtat!” Jag försöker igen. Gör mitt bästa för att hålla rösten stadig. Mathildas lilla hand söker min och greppet är krampaktigt när våra händer låser sig om varandra. Det sägs att då man föder en dotter träffar man för första gången den person vars hand man kommer att hålla den dag man dör. Tanken är vacker men jag är säker på att den som myntade uttrycket inte tänkte sig att dottern i fråga fortfarande hade en babys runda kinder och mjuka, pyttesmå fingrar. Hennes hand försvinner i min. Jag kramar den ännu hårdare. Ordlös tröst för en ordlös sorg. Mathildas rödgråtna ansikte kommer inom mitt synfält. Till min oerhörda lättnad syns inga blåmärken. Mitt i allt mitt hat känner jag en enorm tacksamhet. Mathilda är oskadd. ”Han är borta mamma, han gick.” Hon läser mina tankar och långsamt får jag upp en arm 7
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning och drar ner henne till mig. Hon lägger sitt huvud tillrätta i min halsgrop och jag känner hennes tårar rinna längs mitt bröst. Då inser jag att jag inte kan se Adrian. Min puls rusar iväg och jag tvingar mig själv att sätta mig upp. Mathilda följer med i min rörelse och sätter sig tryckt mot mig. Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg och en stöt av smärta går igenom min kropp. Han måste ha brutit många revben på mig. Ofrivilligt stönar jag till men jag har inte hjärta att flytta på Mathilda. Jag har haft brutna revben förr, den smärtan kan jag klara av. ”Adrian!” ropar jag. Rösten bär lite bättre. ”Adrian!” Lite högre denna gång. Varför svarar han inte? ”Addi sover.” Mathilda talar utan att röra sig. Hennes röst försvinner in i min tröja. ”Addi sover rummet.” På en treårings vis saknar hennes språk prepositioner och hennes uttalanden förklaringar. Sover! Ordet samlar kraft och rör sig snabbare och snabbare i mitt huvud, sover, sover, sover. Volymen ökar tills jag inte kan höra något alls. Jag lyfter från golvet. Rör mig som i en dimma mot barnens rum, sover, sover, sover! Jag ser honom på golvet. Han ligger på sidan med ryggen mot mig. Hopkurad på mattan med bilden av tåget. Han ligger med huvudet på loket och hans blonda hår ser ut som en förlängning av bilden på mattan. En barnboks vita rökmoln ovanför ett lok. Min hand når hans rygg och jag drar honom runt mot mig. Jag vill skrika hans namn men kan inte. Jag vill ruska honom men tvingar mig själv att lägga handen på hans bröst istället. Långsamt, oändligt långsamt, ser jag hur 8
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning hans bröstkorg lyfter med ett andetag. Sakta känner jag hur hans hjärta slår under min hand. Hans ögonlock darrar till och slås upp. Hans stora, blå ögon har en skugga över sig och blicken är tom när han tittar på mig. Utan ett ord sluter han ögonen igen. Hans tystnad skrämmer mig. Mathilda har följt med mig in i rummet och lägger sig ned bredvid sin storebror. Med en hand på hans bröstkorg kryper hon in under hans arm. En liten fågelunge under vingen på sin bror. De två har tröstat varandra hela sina liv och instinktivt böjer Adrian sin arm runt sin lillasyster. Han lever, men ett mörker har lagt sig över honom och rörelsen är långsam och ansträngd även om inga fysiska skador syns. Han har hittat oss och för det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Men på samma gång har han gett oss en väg ut. Något brister sakta i mig. Muren av skräck som jag har burit det senaste året faller bit för bit till golvet. Nu äntligen måste de tro på mig. Jag kryper till köksbordet efter telefonen. Jag ringer efter ambulans och fast de ber mig hålla mig kvar på linjen lägger jag på. Sedan slår jag med darrande fingrar det nummer som finns inristat i mitt undermedvetna. Tre signaler går fram innan jag hör luren lyftas och den röst jag har saknat mer än något annat det senaste året säger ett svagt hallå. Rösten har åldrats. Tonläget gått ner en smula men värmen och kraften finns kvar. ”Mamma!” Jag har inte gråtit sedan den natten vi rymde med bara kläderna vi bar på kroppen. Inte en enda gång har jag låtit sorgen över vad som har hänt oss ta överhand. Inte förrän nu! Hulkande lutar jag mig över telefonluren. Håller den med båda händer. Rädd för att tappa den. Rädd för att tappa mig själv. Det gånga årets ensamhet och oupphörliga skräck väller upp och orden stockar sig i halsen. Rösten blir ännu tjockare. Jag vet inte ens om jag längre kan göra mig 9
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning förstådd men vet att personen i andra änden ändå förstår. ”Mamma….han har hittat oss!”
10
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
2
Louise Samtalet kom när jag stod och strök. Det är märkligt hur vardagen inte stannar upp och ger plats åt livets stora vändningar. Man skulle kanske kunna tro att ett samtal man har väntat på med en sådan brinnande längtan och samtidigt fasat för så länge skulle komma med en liten förvarning. Att man på morgonen när man steg upp skulle vetat att just idag kommer livet att hicka till och ändra riktning. Så att man kunde klä sig för ändamålet och slå sig ner och vänta. Men istället stod jag iklädd en kofta med hål på ena ärmen och strök när telefonen ringde. Som alltid när det hände nuförtiden stelnade jag till lite grann. Fick en sekunds andnöd och hjärtklappning innan jag förmådde mig själv att lyfta luren. Bönen jag skickade iväg gick till alla gudar jag någonsin har hört om. I avsaknad av en religiös övertygelse har jag tagit till kvantitet när det gäller gudar. ”Snälla låt det vara hon!” Mitt hallå var svagt och lite trevande. Det blir väl så när man önskar något så hett men har vant sig att bli besviken. Jag hörde någon dra efter andan och tusen tankar gick igenom mitt huvud innan ordet jag hade längtat efter att höra så länge äntligen kom. 11
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning ”Mamma!” Något annat behövde hon inte säga. Mina ben vek sig under mig och jag satte mig på golvet vid strykbrädan. Min dotter levde. Hon hade kommit tillbaka! Att mista ett barn är det värsta som någonsin kan hända en människa. Det är en förlust så smärtsam att man aldrig kan repa sig helt från det. Att mista ett barn och inte veta vad som har hänt är om möjligt ännu värre. Någon gång varje år dyker det upp historier i media om barn som har blivit kidnappade och en hel värld följer för några veckor föräldrarnas hjärtskärande kamp att hitta sitt barn igen. Vad händer sedan, har jag ofta tänkt, när omvärldens intresse svalnar och andra nyheter tar över tidningarnas förstasidor? Vad händer med föräldrarna som fortfarande letar efter sitt barn? Nu visste jag. De tappar bort vem de var innan helvetet flyttade in i deras liv. Konturerna av deras verklighet suddas ut och hopp och förtvivlan blir deras vardag. Det förlorar vänner och jobb för ingen annan kan någonsin förstå deras oupphörliga letande. De har inte tid eller kraft att upprätthålla gamla vänskapsband. Hur går man på middagsbjudning om ens hjärta ligger krossat hemma på köksgolvet? Ju längre barnet är borta, desto mer isolerade blir föräldrarna. Vänner och bekanta går vidare. Glömmer att höra av sig. Intresserar sig för annat och till sist så har det gått så lång tid att ingen vågar ringa mera. Och plötsligt är föräldrarnas enda umgänge den saknad som sipprat in i deras benmärg. Min dotter försvann den 26:e juli förra året. Exakt 487 dagar sedan och varje minut sedan dess har smärtan gnagt ett stort gapande hål i mitt bröst. Min historia kom aldrig på löpsedlarna. Inga nyheterskanaler berättade om försvinnandet och ingen hittelön utfärdades av någon anonym 12
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning miljonär. Min historia har inget nyhetsvärde därför att min dotter inte är ett barn i ordets åldersmässiga betydelse. I augusti fyllde hon 35 år men ett barn är hon i alla fall. Mitt barn. Saknaden efter henne är lika rå och smärtsam som om hon hade varit fem år. Man slutar inte älska sina barn bara för att de växer upp. Kärleken mognar, djupnar, ändrar karaktär, formar sig efter det nya men aldrig någonsin avtar den i styrka. Även vuxna barn är fortfarande en del av ens själva väsen och kärleken till dem är fortfarande en kraft mycket större än en själv. Min dotter blev inte heller kidnappad av en okänd man från ett hotellrum. Hon blev inte indragen i en bil på gatan. Hon tog sina egna barn i handen, låste dörren bakom sig och försvann en ljummen sommarnatt. Min dotter gick själv ut genom sin ytterdörr men att det inte skulle röra sig om en kidnappning är ren och skär lögn! Kidnappning är att beröva någon deras frihet och det är precis det han har gjort. Han har kidnappat hennes liv. Berövat henne möjligheten att leva. ”Mamma…han har hittat oss!” Glädjen över att höra hennes röst krockade med rädslan som kom med innebörden av hennes ord. Plötsligt hörde jag hur illa hon lät. Hennes tal var grötigt och andningen rosslande och jag visste att han hade krossat henne. Hatet mot honom rann som glödande lava i min kropp. Han var ondskan själv och han var ute efter min dotter. ”Barnen?” viskade jag, livrädd för svaret. ”Oskadda mamma, båda är oskadda. Han har inte gett sig på dem men jag vet inte vad Adrian har sett, han mår inte bra mamma. Ni måste komma, de kommer att ta dem ifrån mig, ni måste hjälpa oss, ni måste komma.” Annika pratade fort och paniken i rösten var påtaglig. Jag hatade att medge att den var berättigad. De kommer 13
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning att ta barnen ifrån henne. Han var tilldömd umgängesrätt och hon var anhållen i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. I vår jämställda värld har ett barns rätt till sina båda föräldrar drivits till sin spets och övergått till föräldrarnas rätt till sina barn. Jag som jobbat hela mitt yrkesverksamma liv med kommunen och socialtjänsten hade tappat tron på vårt rättssystem. Lagar som påstods vara till för att trygga barnens rättigheter gjorde honom till ett offer och min dotter till en brottsling. Orättvisan i det hade närapå tagit livet av mig det senaste året. Vi hade kämpat i alla instanser för att få hans umgängesrätt upphävd. Jag hade tillbringat veckor i telefon med alla jag kunde komma på att ringa till. Det enda jag hade lärt mig var att barn som är vittne till våld visserligen kan vara berättigade till ersättning för psykiskt lidande men ändå inte räknas som brottsoffer. Därmed har de inte det lagliga skydd som skulle krävas för att häva en umgängesrätt. Den lättnad jag hade känt första gången han blev anhållen över att höra att han aldrig hade slagit barnen hade jag förbannat flera gånger det senaste året. Jag visste inte om det hade varit ett medvetet val hos honom. Förstod han någonstans att han kunde hålla kvar en sista hållhake på Annika om han bara hade rätt till sina barn. Eller slog han dem aldrig för att han någonstans djupt inom sig hade en gnutta medmänsklighet och omtanke kvar? Olle som hört telefonen ringa kom in i tvättstugan där jag satt. Med en enda blick förstod han, och när Annika sade det sista hade även Olle örat tryckt mot luren. ”Vi kommer hjärtat”, sa vi samtidigt, ”vi kommer.” En känsla av overklighet, av misstro till mitt eget huvud spred sig i mig när Olle backade ned bilen för uppfarten. I bakluckan stod en övernattningsväska, radion spelade en sång som jag vagt kände igen men aldrig skulle kunnat namnge. En svag höstsol försvann bakom ett grått regn14
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning moln och mörkret som lade sig över bilen speglade min sinnesstämning. ”Ringde hon verkligen?” Jag vände mig mot Olle. Tittade undrande på honom. Jag var tvungen att få det bekräftat. Litade inte längre på mig själv. ”Ja, hon ringde, hon lever och hon ringde till oss.” Olles djupa röst var tjock när han svarade mig. Hans gråa hår var prydligt kortklippt som alltid och glasögonen vilade på den raka näsan. I sin blåa skjorta skulle han kunna vara på väg till jobbet som vilken dag som helst. Men ändå inte. Jag tittade närmare på honom. Såg raseriet i hans ögon. Såg smärtan som hade lagt sig som en blyväst över hans hjärta. Hans lilla flicka var skadad och han hade inte varit där för att skydda henne. Hans stora händer greppade ratten så hårt att knogarna vitnade och en blodåder vid tinningen pulserade oroväckande fort. Han vände blicken mot vägen och vi pratade inte mera. Det fanns inget mer att säga. Jag kände hans oro. Hans raseri. Så som jag alltid har gjort. Efter 40 år tillsammans går andetagen ihop och känslor flödar fritt från person till person. Ord blir överflödiga, tillgjorda. Tar för mycket plats. Det här var vår smärta, hans och min. Vårt hopp. Hon hade ringt. Hon fanns här i Göteborg. Hade funnits här sedan länge. Alldeles nära. Att jag inte hade känt hennes närvaro? Inte förstått att hon hade sökt sig hemåt igen? Jag hade trott att hon skulle gömma sig på annan ort. Jag hade varit rädd att hon hade sökt sig alltför långt bort. Därför hade vi packat en väska redan för länge sedan. Vi hade velat försäkra oss om att vi skulle vara klara att åka direkt när samtalet kom. Det var Olle som hade insisterat. Hans rationella tänkande som ibland hade stått i så skarp kontrast till mig. Hans klarhet som hade hållit oss flytande. Han 15
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning hade kvar sin professur i matematik. Tre gånger i veckan hade han gått till kontoret på Polytekniska fakulteten vid Chalmers. Hade upprätthållit ett stråk av normalitet, av kontakt med verkligheten hela tiden. Jag var tacksam för hans styrka. För hans lugn. Hade alltid varit det. Jag vände blicken mot fönstret utan att se något alls. Jag tänkte på väskan i bakluckan. På hur den hade stått i hallen som en ständig påminnelse om att vi skulle höra av henne en vacker dag. Ett löfte om att hon skulle komma tillbaka. Jag undrade om det var därför Olle hade velat ha den stående där, färdigpackad. Det slog mig att likheten med BB-väskan vi en gång hade packat, för en livstid sedan när jag väntade Annika, var stor. Då, liksom nu, hade vi väntat på ett barn som vi inte visste när hon skulle komma och hur det skulle gå. Då, liksom nu, hade väntan varit outhärdligt lång och slutet väldigt plötsligt. Jag tänkte på det nu, på sommaren när jag hade väntat mitt yngsta barn, minstingen i en trio av döttrar. Det hade varit den varmaste på flera årtionden. Jag mindes hur jag suttit i vattenbrynet, stor som en strandad valross och tittat på Annikas storasystrar som lekte på stranden. Jag hade mått fruktansvärt illa under hela graviditeten. Det enda jag hade fått ner var av någon outgrundlig anledning pepparkakor. Jag hade ätit pepparkakor till frukost, lunch och middag. Jag hade knaprat pepparkakor på natten när jag inte kunnat sova, jag hade ätit pepparkakor i duschen, i bilen, i tvättstugan. Jag hade köpt upp lager av pepparkakor så fort jag sett dem i en butik och till denna dag kunde jag känna Annikas små fostersparkar inom mig så fort jag kände doften av pepparkakor. Jag hade gått två veckor över tiden och hållit på att driva min familj till vansinne. Jag hade vankat av och an som en övergödd anka och trott att hon aldrig skulle komma ut. Men ut hade hon kommit och när hon en gång bestämt sig så hade hon 16
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning kommit med fart. Vi hade precis hunnit innanför dörren på BB när den första krystvärken golvat mig och jag hade fött henne där på golvet inför ögonen på skärrade pappor som suttit i väntrummet och väntat på att deras nyfödda skulle bäras ut till dem, tvättade och lindade. På den tiden hade pappor inte varit välkomna i förlossningsalen och jag tror att alla de som suttit i väntrummet den där augustikvällen tackat sin lyckliga stjärna att så var fallet. Annika hade skrikit så det ekade i hela byggnaden från sekunden hon varit ute och hon hade inte slutat skrika förrän hon blivit vuxen. Jag kunde se henne framför mig nu, där i bilen i duggregnet som hade börjat falla. Hon hade varit min vilda bebis. Min vackra, arga flicka som tagit världen med storm. Hennes glädje hade varit lika intensiv som hennes ilska. Inget hinder hade varit för stort för henne, ingen utmaning för svår. Hela sin barndom hade hon slitit som ett vilddjur för att hålla jämna steg med sina systrar, som varit fyra och sex år då hon föddes, och därmed hade haft den stora fördelen att redan kunna allt det som Annika ville. De hade kallat henne för arga Annika och sedan för arga Ankungen när de förstått hur rasande det gjort henne. Milda och lugna båda två hade de retat henne till vansinne bara för att se hur arg hon kunde bli. Med sitt mörka hår och eldiga temperament hade hon inte liknat någon i vår familj och jag hade aldrig slutat undra varifrån hennes humör egentligen kom. Vi körde förbi Långedrag och genom Gnistängstunneln. Regnet tilltog och novembergråheten var kompakt. När hade hon börjat förvinna, tänkte jag. Hade vi inte sett några tecken på att allt inte stod rätt till? Varför hade vi inte ingripit då? Jag visste att tankarna var lönlösa. Jag hade rannsakat mig själv varje natt de senaste två åren och faktum kvarstod, jag hade inte kunnat skydda henne. När jag äntligen hade erkänt för mig själv att någonting var 17
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning allvarligt fel hade han brutit ned henne så mycket redan att då vi försökt få henne att lämna honom hade hon valt att istället bryta med oss. Han hade isolerat henne. Hyvlat bort lager efter lager av självkänsla. När hon till slut, för två år sedan, hade samlat de sista spillrorna av mod och flytt till en kvinnojour och polisanmält honom hade det inte funnits någonting kvar av den hon en gång varit. Som en skugga av sitt forna jag hade hon suttit i rättssalen och beskrivit övergrepp efter övergrepp. Vi hade suttit på första bänk med Olle, och hennes varje ord hade slagit oss som ett piskrapp rakt över ansiktet. Med entonig, knappt hörbar röst hade hon beskrivit fem år av misshandel och våldtäkter, visat ärr och benbrott som inte läkt korrekt. Av den dotter jag en gång hade haft hade ingenting funnits kvar. Hennes tjocka, mörka hår hade varit kortklippt och huden askgrå. Hon hade krympt, gått in i sig själv och elden i hennes själ hade slocknat. Jag tänkte på hans dom, tre års ovillkorligt fängelse för misshandel och mordhot. Tänkte på hur vi hade andats ut. Samlat ihop skuggan av det som en gång varit vår dotter. Tagit hennes barn i vår famn och åkt hem till Göteborg. Hur vi hade lappat ihop, tröstat, pratat, hållit dem. Men tryggheten hade varit en lögn. Ett hån mot allt vad Annika hade gått igenom. Han hade varit en förstagångsförbrytare och en exemplarisk fängelseintern. Han hade ansökt om och beviljats umgängesrätt med sina barn och en gång i månaden hade Olle kört de tre timmarna så att Adrian kunnat spendera två timmar i ett familjerum på fängelset tillsammans med en övervakare från socialen och den man han fruktade mer än något annat. Mathilda hade ansetts för liten för att göra den långa bilresan men beslutet skulle omprövas så snart hon blivit lite äldre. Jag hade aldrig frågat Olle hur besöken gått till. Hade aldrig velat föreställa mig hur Adrian sett ut 18
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning när hans pappa kommit in i rummet. Jag hade fokuserat på vetskapen att han faktiskt suttit fängslad. Fokuserat på att se Annika sakta men säkert krypa fram ur sitt skal. Hållit mina barnbarn i famnen, lyssnat till deras skratt. Intalat mig själv att allt skulle bli bra. Ända tills bomben hade briserat. Tretton månader efter den fällande domen hade åklagaren ringt klockan halv tio på kvällen till Annika och bett så väldigt mycket om ursäkt att hon inte hade fått veta det tidigare men han hade släppts fri samma dag. Det hade varit ett misstag, en miss i ett protokoll om vem som skulle meddela Annika. Åklagaren hade ursäktat sig och hoppats att det inte skulle ställa till några olägenheter för Annika, ett misstag händer ju så lätt även om det inte får ske. Jag har aldrig fått veta vad Annika svarade. Det var den 26 juli 2008 och Annika hade lagt på luren, tagit sina sovande barn i famnen och försvunnit i sommarnatten. I samma sekund hade min skärseldsväntan tagit sin början.
19
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning
3
Paola De satt i väntrummet på sjukhuset tillsammans med en kvinnlig polis och jag undrade när de senast hade fått något att äta eller dricka. Flickan var klädd i en sjukhuspyjamas som var alldeles för stor och gjorde att hon såg mindre ut än vad hon var. Jag hade fått de första detaljerna per telefon när jag blev inkallad och visste att hon var tre år gammal, hette Mathilda och antagligen just hade sett sin pappa försöka slå ihjäl hennes mamma. Jag visste också att hon tillsammans med sin bror skulle omhändertas eftersom deras mamma hade mist vårdnaden om dem när hon gömde dem från samma pappa som nu hade misshandlat henne till en hårsmån från döden. Flickans mörka lockar stod i skarp kontrast till hennes brors vitblonda hår. När jag såg henne snett från sidan tyckte jag att hon såg ut som en liten Ronja Rövardotter. Jag iakttog dem en stund från dörren, något jag hade lärt mig under åren. Det är nu, innan jag kommer dem in på livet, som jag kan göra min första bedömning av dem. De satt i samma stol tätt tryckta mot varandra och pojken höll en beskyddande arm om sin lillasyster. En gullig gest som vittnar om ett stort trauma. Att känna sig ansvarig för en 20
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning annan människa är en tung börda att bära för ett barn och jag förstod direkt att pojken kommer att behöva mycket hjälp att kunna släppa det ansvaret. Han hette Adrian och var fem och ett halvt år gammal och liksom sin syster hade han troligtvis varit vittne till något inget barn någonsin borde få se. Polisen som mött mig nere på parkeringen hade berättat att läkarna höll på att operera deras mamma. Han hade inte vetat detaljerna ännu men skadorna hade varit mycket omfattande. Hennes ansikte hade sett ut som resterna från ett slakthus, som han uttryckt det. Ambulanspersonalen hade gett henne femtio procents chans att överleva. Själv hade inte förstått hur någon kunde se ut så och överleva, men det var väl därför han blivit polis och inte läkare. Hur som helst så var hans skift slut nu och barnen väntade uppe på fjärde våningen tillsammans med hans kollega. Han hade pekat mot hissen och innan han gått hade han sagt sakta: ”Hoppas du kan trolla för de barnen mår inte bra.” Nu när jag stod i dörren och studerade barnen såg jag att man inte behöver vara barnpsykolog för att se att han hade rätt. Det fanns ett sken av skräck runt dem. Ett mörker som omslöt dem båda. Jag tog fram äppeljuicen jag hade köpt på vägen och tog två plastmuggar från en dricksvattenbehållare vid väggen. Jag nickade till den kvinnliga polisen och satte mig på knä framför barnen. ”Hej, jag heter Paola och jag är här för att hjälpa er. Ni måste vara väldigt törstiga, vill ni ha lite äppeljuice?” Efter snart tre decennier som barnpsykolog kunde jag ibland fortfarande höra min gamla professor i huvudet. ”Det första steget när man tar hand om ett traumatiserat barn är alltid att fylla deras basala behov. Alla föräldrar vet hur ett hungrigt eller trött barn kan bete sig och ett glas juice 21
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning kan ofta vara skillnaden mellan att bygga förtroende eller att bygga murar”, hade han alltid sagt. Jag visste att han hade rätt. Hade sett det gång på gång under min karriär. Flickan tittade på mig med sina bruna ögon och tog villigt emot plastmuggen. Hon drack girigt av juicen och jag förstod att mina misstankar stämde. Ingen hade kommit på att ge barnen något att äta eller dricka. Pojken däremot gjorde ingen som helst antydan att han hört eller sett mig. Hans blick var riktad rakt fram och det var först när han lillasyster satte plastmuggen i hans hand och bad honom dricka som han reagerade. Utan att ta blicken från den osynliga punkt han stirrade på, drack han långsamt några klunkar och mitt hjärta sjönk. Han var illa däran. Det är ovanligt att träffa barn som har blivit så skadade att de slutar tala helt. Få talar specifikt om det som har hänt men fortsätter ändå att prata om annat. Reaktionen på själva traumat är oftast hyperaktivitet, mörkerrädsla, sömnsvårigheter eller våld. Påtagliga och uppmärksamhetskrävande symptom på något de har varit med om. Men det är de tysta barnen som är de som drabbats hårdast. De har sett eller upplevt något så skräckinjagande att deras medvetande stängs av. På samma sätt som kroppen själv bedövar en alltför stor fysisk smärta genom att utsöndra adrenalin, bedövar hjärnan en stor psykisk skada genom att stänga av delar av medvetandet. Hjärnaktiviteten går på sparlåga och barnet vänder sig in i sig själv, onåbar av världen runt om. Hur svårt skadade de är är omöjligt att bedöma. Det finns barn som aldrig talar eller reagerar på tilltal igen. Jag hörde min professors mullrande röst och visste att jag hade en svår uppgift framför mig. Pojken i stolen framför mig verkade dock ha en livlina till omvärlden och det var hans lillasyster som han fortfarande tycktes höra, men resten hade han stängt av. 22
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning I bilen på väg till sjukhuset hade jag ringt Anita och Bengt Hjulfeldt. De hade egentligen slutat ta emot fosterbarn för några år sedan, men vi hade jobbat ihop under så många år att jag visste att de inte skulle säga nej om jag bad. Dessutom misstänkte jag att de höll på att bli tokiga av stillheten och tystnaden som lagt sig över deras hus. I 35 år hade de haft både fosterbarn och egna barn springande i huset. Genom åren hade över 30 barn haft deras kök som sin trygga punkt i livet. Nu när de båda nått pensionsåldern kände de att de inte kunde ge tillräckligt åt ett barn längre och tackat nej till fler fosterhemsplaceringar. Men som jag gissat så hade Anita lyssnat uppmärksamt på den korta beskrivning jag haft och hennes hjärta hade varit allt för stort för att säga nej. ”Jag bäddar direkt, när kommer ni?”, hade hon sagt. Hennes röst var mild och bar en evig klang av miljoner barnvisor hon sjungit genom åren. ”Jag är på väg till sjukhuset nu och vill ta dem därifrån så snabbt som möjligt. Det är Larsson som har hand om fallet och jag har fått fullt ansvar för barnen så vi borde kunna komma iväg direkt.” Jag visste att två sängar skulle stå bäddade, leksaker skulle vara framtagna och en kycklinggryta skulle puttra på spisen när vi kom. Det var Bengt som lagade kycklinggrytan och den hade välkomnat många barn genom åren. En mustig, underbar doft av trygghet för barn som saknade det ordet i sin vokabulär. Jag ledde barnen till min bil på parkeringsplatsen. Det hade redan börjat skymma och det låg ett grått dis över bilarna. Jag satte barnen i baksätet och skulle just sätta mig tillrätta bakom ratten när jag såg en bil svänga in framför sjukhuset. Den stannade framför den stora tegelbyggnaden och en kvinna steg ur passagerarsätet. Jag förstod direkt vem hon måste vara. Förutom hårfärgen var likheten med 23
Löftet - Tinka Ullbro - Provläsning den lilla flickan som satt i min bil slående. De höga kindbenen och munnen med den markerade amorbågen hade gått i arv det såg man. Men smärtan i kvinnans ansikte var så påtaglig att den lyste som en gatlykta i dunklet. Tätt följd av en man skyndade hon in genom sjukhusets automatiska dörrar och jag såg genom glaset hur hon sprang mot receptionsdisken. Jag satt med hennes barnbarn i bilen och visste att jag inte fick säga något till henne. Allt som kunde försvåra en framtida vårdnadstvist om barnen måste undvikas men jag var inte domare, jag var barnpsykolog och det tog all min viljestyrka att starta bilen och backa ut från parkeringsplatsen. Jag såg min egen spegelbild i backspegeln. Mitt mörka, kortklippta hår hade strimmor av grått i sig och rynkorna i ansiktet hade djupnat. Men mina bruna ögon var klara och bar inga spår av smärta. Munnen drogs fortfarande lättare uppåt i ett småleende än neråt. Jag kastade en sista blick mot dörren var kvinnan hade skyndat in. Jag kunde inte förställa mig hur det skulle kännas att se sin dotter så illa tilltygad som hennes måste vara. Jag hade ingen aning om den smärta hon genomlevde just nu. Men jag visste hur mycket det måste betyda för Annika att ha sin mamma där. Hur mycket ens mamma betyder, fast man blir vuxen. Jag tänkte på Annika, Mathildas och Adrians mamma, vad hon måste ha gått igenom. ”Jag tar hand om dina små”, viskade jag tyst. Jag körde längs sjukhusets långsida och svängde upp på Guldhedsgatan i riktning mot Slottsskogen, förbi Änggårdens vackra trähus mot Ekebäck. ”Överlev, så tar jag hand om dem tills du får dem tillbaka.”
24