9789198058178 by Smakprov Media AB

KVINNAN & EKEN och 20 andra noveller om relationer

Innehållsförteckning Förord av Petra Ariton

Kvinnan och eken av Cornelia Södergren

Mellan mörker och ljus av Iréne Svensson Räisänen

Tre sockerbitar och en liten familj av Minna Paananen

Liljor och isbitar av Petra Dessmark

(O)fullständig av Veronica Jugen

Skulden av Dennis Ariton

Mjölk, crème fraiche och chokladbruna ögon av Emelie Ström

Så länge jag kan minnas av Senada Ahmic

Avsked av Ellinor Knoxborn

Vill du inte ha en häst? av Stefan Wallner

Mitt sommarhem av Gunilla Eddeborn

Krama mig, Mamma av Fanny Lundgren

Sviken av Yamilé Andreasson

En alldeles ovanlig dag av Monica Ivesköld

Julia av Elisa Moberg

Hatkärlek som drivkraft av Anno Paananen

Hon kom genom fönstret av Sara Risberg

103

Vänner för livet av Gunnel Saric

113

Filter av Maja Sönnerbo

117

Tidlösan - eller konsten att vinna tid av Cecilie Östby

126

Fröken Julie och Don Quijote av Dag Öhrlund

141

Förord Så länge jag kan minnas har jag haft en kärlek till det skrivna språket. På önskelistan till födelsedagar och jul fanns alltid böcker. Jag var en flitig besökare på biblioteket. Jag fyllde anteckningsböcker med berättelser. Utan tvekan var svenska det roligaste ämnet skolan. Som mest hade jag över 30 brevvänner från hela Sverige som jag skrev långa brev till om mina vardagsfunderingar. Att jag idag arbetar som frilansskribent, förläggare och författare är därför egentligen ingen överraskning. Vägen dit har dock varit krokig, från en magisterexamen i pedagogik med inriktning på personalutveckling och utvärdering till utbildad kroppspsykoterapeut och Zen Coach. Jag har jobbat med allt från lägerledare, bildlärare och ungdomscaféföreståndare till glassförsäljare, arbetsmiljökonsult och torgintervjuare. Våren 2012 spökskrev jag ICA-handlaren som drog i nödbromsen, en bok om medveten närvaro, som är min coachkollega Roger Marklunds berättelse om hur han trodde att livet var slut när han hamnade på hjärtintensiven och hur han då bestämde sig för att aldrig mer missa en endaste sekund av sitt liv igen. Det var när boken nästan var klar som det landade en vision i mig att fortsätta hjälpa personer som bär på en verklighetsbaserad berättelse som de vill få publicerad. Jag startade Ariton Förlag, som är ett förlag med utgivning inom personlig utveckling och sund livsstil. Det jag brinner för är att sprida berättelser som berör. Helt vanliga människors berättelser om livserfaren-

heter och insikter. Vilket jag gör, inte bara genom böcker utan också genom förlagets webbtidningar, webbradio och webb-tv. Dagligen relaterar vi med olika människor – med familj, släktingar, arbetskollegor, kassörskan på mataffären och vänner. Alla människor är unika. Alla relationer är lika unika. Alla människor reagerar olika, kommunicerar olika och tar in information på olika sätt. En unik individ reagerar på ett unikt sätt på en unik situation utifrån unika förutsättningar. Ingen människa är exakt som en annan, alla gör vi på olika sätt. Det gör alla typer av relationer till något nytt och oprövat. Min önskan har varit att belysa temat relationer ur många olika vinklar och har därför samlat 21 olika noveller av 21 olika författare. Dessa författare har sina egna filter att tolka information och sina egna sätt att tolka sina relationer, vilket ger 21 väldigt olika berättelser. Antologin innehåller berättelser om vänskap, död, svek, schizofreni, kärlek, avslut, föräldraskap, politikers dilemma och personförändringar. En del berättelser är självupplevda, andra fiktiva. En del författare är debutanter och blir genom denna antologi nu publicerade för första gången. Andra är redan etablerade författare med flera publicerade böcker. Några av författarna har inte svenska som modersmål. Gemensamt har alla en önskan om att dela med sig av berättelser som berör. Med förhoppning om inspirerande läsning! Petra Ariton Stockholm januari 2014

Kvinnan och eken av Cornelia Södergren Mjuka, lätta, gyllene tårar på kvinnans kind. Tårar av befrielse, lättnad och sorg. Det är inte sorgen av att mannen inte varit ärlig utan sorg av att oärligheten tagit kvinnans kraft från henne. Sakta, sakta rinner tårarna ner och kittlar henne lätt på hals och axlar. Tårarna som för henne tillbaka till en öppen, sårbar plats där hon kan ta tillbaka sin kraft och kärlek. Hon drar upp rullgardinen och ser den stora eken utanför. Den vänstra sidan är frodig och blommande livfull i all sin grönska. En del av den högra sidan är död, men eken fortsätter ändå att leva. En del av kvinnan har dött, något som kanske behövde dö, men hon fortsätter ändå att leva i all sin kraft, precis som eken. Kärleken kommer från rötterna, från moder jord, från kärnan i henne själv och det intrång som någon gjorde genom att hugga av några grenar så att den delen av eken dog har inte gjort att resten av livet i eken inte kan flöda. Den lever vidare med sin skada, med all sin kärlek och allt sitt liv i behåll. Lite mer sårbar, lite mer skör, men ändå i all sin kraft och skönhet. Kvinnan för sina händer samman i en gest av tacksamhet till livet och till eken utanför och tårarna vräker nu ner i all sin kraft. Himlen utanför öppnas och regnet kysser ekens blad. Kvinnan och eken smälter samman i samma kärlek, samma liv, samma tårar. En ny dag börjar. En dag när inget längre är sig likt.

Kvinnan går in köket och där står ännu glasen kvar från kvällen innan hon åkte på sin retreat. Glasen hon och mannen druckit ur tillsammans. Vinglasen har fortfarande rester i botten av blåbärsdrycken de drack till den italienska osten och champagneglasen doftar sött från fläderblomscider. En myra har fattat tycke för den sötaktiga doften och krupit in i glaset. Hon vänder blicken bort och orkar inte diska glasen just nu. Armarna känns tunga som vore de av bly och det finns ingen som helst rörelse i benen att gå de få stegen fram till diskbänken för att röja undan spåren efter deras sista kväll. Hennes minne gör ett skutt några år tillbaka och hon ser framför sig kaffekoppen som då stod på hennes diskbänk. Kaffekoppen med en slurk kaffe kvar på botten och märken efter hennes mammas läppstift. Kaffet med just lagom mycket mjölk i och det lite aprikosfärgade läppstiftsmärket fanns kvar, men mamma hade dött under natten. Livet hade lämnat kroppen kvar som ett tomt skal och kaffekoppen stod där som en påminnelse om att det funnits liv bara några timmar tidigare. Nu stod det några glas på hennes diskbänk, som ett gravmonument över något som hade dött. Gå ut, tänkte hon, jag borde gå ut. Luft, behöver luft. Hon tittade ut genom fönstret. Det regnade kraftigt, men kanske var det skönt att bara låta det skölja över henne. Låta det dränka hennes tårar, blandas med dem och bara forsa bort tillsammans, låta sig bli ett med de tårar som föll från skyn. Utan paraply kunde hon gå ut. Bli helt genomblöt. Så som de hade blivit genomblöta den där dagen när de satt

i regnet. Nu vällde minnet upp och hon lät det svepa in henne i en rosaskimrande dimma av en svunnen tid av nyfunnen kärlek. Då, när allt var spännande, då när de upptäckte, utforskade gränserna för vilka de var i sin kärlek. De var på kurs. Solen sken och alla deltagarna på kursen satt ute. Ett tjugotal sommarklädda, solbrända, avspända av alla meditationer och avslappningsövningar, halvliggande i de blåmålade utomhusmöblerna. Plötsligt mörknade himlen. Molnen gjorde sitt inträde på den annars så blå himlen, och solen tog en paus, försvann någon annanstans där ingen längre kunde se den. Då kom myggen. Det var inte bara ett enstaka väsen, det var så pass många att det var besvärande. Hon lät honom röka. Hjälpte det mot myggen så fick han röka där i hennes närhet. Hon avskydde när människor rökte. Javisst, de fick göra som de ville, men nej, hon tyckte inte om det. Hennes pappa hade rökt ihjäl sig, fyra paket om dagen och sedan en död i lungcancer. Han visste det, han visste vad hon tyckte, så han frågade henne först. Och nu när myggen var där lät hon honom röka. Hålla dem borta. Hon ursäktade honom, rökandet och sitt eget tillåtande. Inte bara för myggen utan att det faktiskt var organisk tobak, handrullade cigaretter. De stank inte som de hennes pappa hade rökt. Ännu satt alla kvar, men den första regndroppen fick någon att sakta lätta från stolen och ta sig in i huset. Kvinnan såg på honom. Skulle han sitta kvar? Skulle de sitta kvar trots att regndropparna nu ökat i antal, trots att det kändes i luften att ett riktigt skyfall var på väg och alla andra deltagare skyndade för att söka skydd i det torra, varma huset.

Myggen hade lämnat dem, vem vet var de skulle söka skydd från regnet, men luften var nu tom från de surrande, blodtörstiga flygfän som bara för en stund sen försökte finna sin väg genom cigarettröken, till deras varma hud. Varmt var också regnet som nu sköljde ner över deras kroppar. Han hade släckt cigaretten och tittade in i hennes ögon. Hon log och lät regnet kyssa hennes panna, kinder och läppar, sipprande små droppar som letade sig in hennes öron. Håret smetade sig mot huvudet och kändes som en våt och tung massa i hennes nacke. Hon blundade och tillät sig njuta av vätan. Det var varmt och visserligen blött, mycket blött, men även sensuellt. Han såg också ut att njuta. Bara de två därute nu. Tappra, kanske galna, men de gjorde det kursen gick ut på. De levde, de njöt, de var närvarande i det som var i nuet, förenade med naturen. Kvinnan började fnittra och fnittret blev ett skratt. Han skrattade också. Genomblöta satt de där och skrattade i regnet och hon visste att de var förenade i något ingen annan såg, något som var en närhet till närvaron själv, till naturen och till kärleken. Det var då. Då för nio år sedan. Hon log åt minnet. Det var vackert. Det var kärlek. Det var då. Och det var även bara för några dagar sedan. Då var kärleken där, i hennes hus. Han och hon, deras sista kväll. De hade tänt en eld i kakelugnen, ätit gott, druckit gott och älskat. Älskat hela natten, som de brukade. Några tårar trängde åter fram i ögonvrån och hon torkade hastigt bort dem med handflatan. Nej, hon borde gå ut. Det skulle vara uppfriskande. Ut i regnet. Sakta och med hasande steg tog hon sig fram till garderoben. Hon måste ju klä på sig. Eller… Leendet smög sig tillbaka till hennes mungipa och hon kunde riktigt känna hur smilgropen i hennes ena kind gjorde sig påmind.

Springa naken i regnet, det var underbart, det var något hon och vännerna brukade göra på sommaren när de var små. Varv på varv sprang de runt huset där de bodde på ridlägret på Gotland. Fnissande, skrattande lät de regnet skölja över dem där de sprang nakna. Sedan frotterade de sig torra, satte på sig träningsoveraller och låg i sina sovsäckar på höskullen och berättade spökhistorier medan åskan dundrade utanför. Skulle hon kunna springa naken nu, här? Fanns det någon där som skulle se henne? Vad skulle de säga då? Vad skulle grannarna säga? Om det var någon som predikade att man inte skulle bry sig om vad grannarna skulle säga så var det hon. Hon stannade upp och kunde nästan förnimma känslan av ljummet regn mot sin nakna kropp, stod så en stund, blundade och njöt. -Nej, jag klär på mig, sa hon till sig själv. Ofta när hon var ensam kom hon på sig själv med att prata högt. Man får de bästa svaren då, brukade hennes mamma säga. Hon rafsade runt i en låda, letade inte efter något speciellt, men just i dag kändes det ändå viktigt att ha något skönt, något mjukt mot kroppen, Något plagg som kunde trösta. Hon fick tag i något som kändes lent mot handen, drog fram den och var beredd att ta på sig den. Den tröjan. Han hade gillat den. Han hade sagt att hennes ögon lyste så vackert just när hon bar den speciella blå färgen. Hon hade köpt fler plagg bara för att han sagt så. Hon ville alltid vara fin för honom. Han sa att hon alltid var fin, men hon ansträngde sig ändå.

Minnena, där nu igen, som kletiga, slemmiga iglar som inte kunde släppa, men samtidigt, hur kunde hon begära att vara fri efter bara något dygn? Fri från nio års intensiv, passionerad kärlek, närande och tärande på samma gång. Hon lät tröjan glida tillbaka ner i lådan igen. Inte den, ville inte ha den, inte just i dag. Hon stirrade ner i lådan och plötsligt kändes det som om varje plagg stirrade tillbaka. De betraktade henne eftertänksamt och de var alla fulla av historia, en historia där han och hon var delaktiga. Den röda tröjan med urringning och små strasstenar på vänstra sidan. Hur de suttit på den där lilla tavernan vid hamnen med den virrige servitören som blandade ihop hela beställningen. Hur hon hade fnissat och tyckt att det var komiskt medan han hade blivit sur. Hon hade ansträngt sig för att göra honom glad igen, lirkat, smickrat, så som han gillade. Till slut log han så där charmigt som bara han kunde göra och när servitören gick iväg så kastade han sig nästan över bordet, drog fingret längs glipan mellan hennes bröst och sa: -Du, vi går upp på rummet och kryper ner en stund igen. Fanns det inte något endaste plagg utan ett minne fastnaglat? Fanns det inte något hon kunde ha på sig idag som inte bar en doft av deras kärlek? Underst, allra underst måste det finnas något. Hon rotade runt, runt och fann sig själv uppbringa en energi hon inte kände igen. Energisk, frenetisk ilska, ja just ilska. Hon som aldrig var arg annars. Hon skrek rakt ut och svor som hon aldrig gjort. Sen kom tårarna igen. Hon lät dem komma, tog emot dem som en välkommen gäst som hon väntat på länge. Så, kom då tårar, låt mig helas, låt mig läka, låt detta sår som öppnats i mig få sin näring i denna sorg som känns så överväldigande stor.

Hon öppnade hela sitt inre som en blommande famn där sorgen kunde låta sina rötter sakta smörjas av tårarna. Som ett regn fuktade tårarna både hennes yttre och inre och smärtan började tala till henne och hon tillät sig lyssna på sin egen inre röst. Var kom sorgen från? Häromdagen hade den andra kvinnan ringt och berättat att hon också hade en relation med honom. Han som bedyrat henne att hon var den enda. Hon kunde inte låta bli att småle åt den tanken. Det lät nästan patetiskt, så klassiskt på något vis. Hon huttrade till och plötsligt blev hon medveten om att hon stod naken på det kalla stengolvet. Kylan fick henne att rysa, kombinationen av den yttre kylan och den här isande kalla, lite stumma, hårda kylan som hon kände ända inifrån märgen gjorde riktigt ont. Hon ryckte till sig några plagg och försökte att inte tänka på om de vibrerade av sockersöta minnen från alla sköna stunder när hon varit i hans famn, när hon sakta klätt av sig inför honom eller när han het av lust slitit av henne dem. Den andra kvinnan hade inte heller vetat. Hur lite vet man, tänkte hon, om den person som är den närmaste. Så nära, men så långt borta ändå. Alla lögner, alla undanflykter, hur känns det i en person som lever så, som rör sig i en väv av osanning? Alla beskyllningar som var riktade mot henne, de stunder när hon anat oråd och blivit misstänksam, men nej, då var det hon som var ogrundat svartsjuk. Återigen kände hon det som måste vara ilska, den känsla hon så sällan kom i kontakt med, välla fram. Lögner och svek, det kändes som ett skruvstäd vred om hennes mage. Smärtan brände i solar plexus och livmodern krampade som om hon hade eftervärkar. Hon kunde inte längre stå rak. Sakta böjde hon

sina knän och satte sig på huk på det kalla golvet. Det kalla var nästan som en tröst och samtidigt som ett straff. Hade hon gjort något fel? Nej inte, men vad var det då som fick henne att välkomna det obehagliga kalla? Det väckte henne, det fick henne att känna. Känna alla de obehagliga känslorna hon försökt förtränga. Hon kröp ihop som i fosterställning och det gav tröst. Det kändes tryggt att få ligga så. Kroppen kändes genast varmare, som om minnet av en mycket gammal trygghet av att vara omfamnad i mammas livmoder, trädde in och bytte kylan från det kalla golvet mot en mjuk, lugn, vaggande kokong att vila i. Mamma, sa hon för sig själv. Hon saknade mamma. Hon saknade henne så oerhört mycket. Tre år sedan hon dog men hon hade ännu inte riktigt förstått att det var sant. Och han, hennes älskade, hade nu också lämnat henne. Tårarna vällde fram och hon kunde känna hur området runt ögonen svullnade. Nästan förblindad av alla tårar och de tunga ögonlocken reste hon sig slutligen och kravlade sig fram till soffan. Minnen, allt var så ingrott av minnen. Här i soffan, här hade de älskat bara för några dagar sedan. Hon hade varit på väg till retreaten när han ringt och sagt att han var tillbaka i stan. Med honom där i telefonluren hade hon gjort en hastig U-sväng med bilen, alldeles innan Kista. Det var nog lika olagligt som det var farligt, men hans röst hade väckt det där välbekanta pirret i magen, bröstvårtorna som styvnade och värmen som spred sig i hennes underliv. Om hon åkte riktigt tidigt nästa morgon så skulle hon ändå hinna till retreaten som började klockan tio på morgonen. Hon körde precis över hastighetsbegränsningen och med andan i halsen stannade hon till vid tunnelbanestationen vid Brommaplan, där hon skulle hämta upp

honom. Hon var tidig. Han hade inte kommit ännu. Med en belåten blick i backspegeln drog hon fingrarna genom håret och fuktade läpparna med tungan. Utanför rusade folk förbi, alla med något jagat i blicken, som om de sökte något de inte riktigt trodde på att de skulle finna. Det var som ett skådespel, där alla spelade huvudrollen i sin egen såpa. Hon sögs in i världen som snurrade utanför. Det gamla paret som gick där hand i hand, de var de enda som inte rusade på i en takt som inte verkade stämma överens med kroppens egna naturliga. Så märkligt hur alla nästan sprang som om de skulle snubbla på sina egna ben. De två äldre verkade inte ha bråttom, de hade inte något de behövde jaga. De hade varandra, de hade sitt liv, de verkade lugna. Lugna, inte trötta, det var som om hon kunde se skillnaden genom fönsterrutan på bilen. De andra, de som sprang som om de jagade sin egen svans, utan att komma någon vart, utan att få fatt i den, de verkade däremot trötta. Hon hade inte sett honom komma och ryckte till, hjärtat tog ett skutt, när han knackade på rutan. Han öppnade dörren och gled in i sätet bredvid henne. Han la handen på hennes lår och hon kände hur pulsen steg. Jackan kändes plötsligt överflödig, några svettpärlor gav sig till känna på hennes hals och letade sig sakta ner förbi nyckelbenet för att försvinna ner i det lilla glappet mellan tröjans urringning och hennes bröst. Hon tryckte ner gaspedalen och ökade farten, hon ville hem och hon ville vara nära honom nu. Vant saktade hon in vid fartkamerorna. Ögontjänare, ja så kallades de som bara gjorde rätt när någon såg på. När det gällde fartbegränsningar och övervakningskameror så skulle nog hela landet

kunna kategoriseras som ögontjänare. Landet lagom, landet ögontjänare, landet Jante. Hon var så försjunken i sina tankar att hon inte hört vad han sagt. Jag sa att du är vacker, sa han. Du ser lika ung ut som när vi träffades. Jag har bara jobbat hela tiden när vi inte har setts. Längtar så efter att få vara nära dig igen, känna din kropp, smeka din lena hud. Bara jobbat hela tiden, det var vad han hade sagt. Hon rös till när hon mindes hans lögner. Nu när hon visste att det han sagt inte var sant. Vad var ett svek? Att han hade haft möten med en annan kvinna kändes inte lika svårt att känna och smälta som att han inte sagt som det var. Som om han inte kunde lita på henne, som om han inte trodde att hon kunde hantera sanningen. Han gjorde henne mindre än hon var, någon som inte tålde sanningen, någon som inte hade ett val att få bestämma själv vad hon ville ha i sitt liv. Ilskan blandades återigen med sorgen och hon kände sig trött. Regnet piskade fortfarande rutan utifrån och eken därute grät med henne. Eller var det hon som grät trädets tårar? Hon kanske grät hela jordens tårar, den som skövlats under så många generationer, så många tidevarv av människans svek, den generösa Jorden, som gav föda, skönhet och som alltid fanns där och lät alla vandra på hennes rygg, hennes mark, hennes buk, hennes stränder. Hon var bedragen, Moder Jord var bedragen, utnyttjad. Hon hade gett all sin kärlek, men själv blivit sviken. Hon var den som älskade villkorslöst, älskade alla sina innevånare villkorslöst. Hon krävde inget tillbaka, men nu var hon trött, utmattad, utarmad, såsom den blir som bara ger och ger tills inget är kvar.

Hon kunde själv känna hur det var när någon tar och låtsas ge tillbaka, men undanhåller något, undanhåller kärlek, undanhåller en del av sig själv, inte vågar blotta sitt innersta, sin sanna person. Det var vad som gjort henne så trött. Att kanske veta undermedvetet, men att inte få bekräftelse i att det hon trott var sant. Nu när hon visste så kändes det som en tröst, som om hon skulle kunna få tillbaka sitt liv, sin kraft och sin kärlek. Kärleken hade hållits som gisslan, nu kunde den släppas fri. Lösensumman var betald, sanningen kunde sätta henne fri. Sakta gick hon ut i hallen och lät fötterna träda in i de röda gummistövlarna. Paraplyet med reklamtexten fick stå kvar lutad mot den gamla byrån. Långsamt vred kvinnan ned dörrhandtaget och tog ett kliv ut i regnet. Låt det smeka mina kinder, låt det skölja bort alla minnen, låt det dränka alla lögner, sa hon till sig själv och hoppades att regnet skulle höra henne. Höra hennes kärlek som ännu fanns kvar. Kärleken till regnet, till naturen, till livet, till allt som ledde henne vidare på kärlekens slingrande stig.