9789187031113

Page 1

Ett mål är nått. År 1959 lyckades Margaret Thatcher äntligen ta plats i underhuset som parlamentsledamot för det konservativa torypartiet. (Foto: Getty Images/All Over Press)


Innehåll Bilden av järnladyn 7 Margaret Hilda Roberts

11

Familj, arbete och politik

21

1970-talet – en nation i kris

39

Partiledare och premiärminister

55

1980-talet – Thatchers decennium

75

Säkert i sadeln

95

Konfrontation 111 Nedräkningen 125 Arvet efter Thatcher

147

Baroness Thatcher of Kesteven

157

Kronologi

173

Persongalleri

181

Källor och litteratur

186

Personregister

191


Familj, arbete och politik Det blev Margaret Roberts som i februari 1949 valdes till tory­ partiets kandidat i Dartford, en stad som ligger några mil sydöst om centrala London. En imponerande bedrift av en ung och ännu ganska okänd kvinna. Torypartiet hade knappast utmärkt sig som ett särskilt kvinnovänligt parti. Trots att omkring hälften av medlemmarna var kvinnor och trots att framför allt medelålders hemmafruar bar upp mycket av arbetet på gräsrotsnivå, var det omvittnat svårt för kvinnor att göra politisk karriär där. Kvinnor kokade tévatten, drog in pengar, skrev adresser, slickade kuvert och delade ut flygblad. Punkt. Det handlade snarare om att delta i ett socialt sammanhang än att arbeta politiskt, och även om det på sina håll fanns ett missnöje med den låga kvinnorepresentationen tycktes de flesta medlemmar vara nöjda med sakernas tillstånd. Det brittiska politiska systemet skiljer sig på många sätt från det svenska. Landet är uppdelat i valkretsar där varje valkrets får välja en och endast en ledamot till parlamentet. Den som vill bli en MP, Member of Parliament, för torypartiet har en lång väg att gå. Först gäller det att bli ”listad”, det vill säga godkänd av partiet centralt som en tänkbar kandidat, därefter nominerad i en valkrets. Det är förstås betydligt mindre konkurrens om kandidaturen i kretsar där partiet är i underläge. Sedan följer en räcka av utfrågningar, tester och möten innan uttagningskommittén föreslår någon av de nominerade till 21


margaret thatcher

valkretsens kandidat. Sista ordet har alltid medlemmarna i den lokala partiföreningen. Margaret Roberts klarade sig alltså igenom nålsögat, men än återstod den viktigaste uppgiften: själva valrörelsen. Möjligheten att vinna mot Labours kandidat var i princip obefintlig, men det skulle vara en fjäder i hatten om hon lyckades värva fler röster än vad föregående kandidat hade gjort. För att komma närmare sina väljare flyttade Margaret till Dartford. Egen lägenhet var inte att tänka på, precis som i Colchester bodde hon inackorderad. Hon bytte jobb och skulle de kommande två åren pendla till sitt arbete som kemist på en livsmedelsfabrik i Hammersmith i västra London. Vote Right to Keep What’s Left! Den fyndiga parollen och den blonda, talföra och energiska miss Roberts väckte en hel del uppmärksamhet när valrörelsen drog igång. Fortfarande var det sällsynt med kvinnor i politiken. Av de konservativas över 600 kandidater var endast 29 kvinnor. Med sina 24 år var hon dessutom den yngsta kvinna som någonsin kandiderat till parlamentet. Det var också ovanligt att högerkandidater valtalade på industrier och andra arbetsplatser, men det gjorde Margaret. Bilder av en elegant ung dam i välskräddad dräkt och stor hatt i samspråk med manliga arbetare publicerades inte bara i lokalpressen utan i tidningar runt om i hela landet. Dessutom pratade hon politik i en tid då samförståndet partierna emellan annars gjorde att ideologiska motsättningar gärna tonades ner. Miss Roberts framträdanden är enastående, vartenda möte är fullsatt och folk får vända i dörren, rapporterades det från lokal­organisationen i Dartford till Konservativa partiets centrala kansli. Sex kvinnor valdes slutligen in i underhuset för torypartiet, men till dessa hörde inte Margaret Roberts. Att hon skulle förlora valet hade ju varit på förhand givet – Dartford var som sagt ett starkt Labourfäste. Men så såg det första steget mot 22


familj, arbete och politik

parlamentet ut även för de flesta män: en tidigare oprövad kandidat fick visa vad hon eller han dög till för att så småningom kanske komma ifråga i en valkrets där partiet hade majoritet. Och Margaret hade givit allt. Hon var nu mäkta populär bland de konservativa i valkretsen efter att ha värvat många nya medlemmar och röster till partiet. I följande val, 1951, ställde hon på nytt upp i Dartford, gjorde ännu en gång en hängiven insats, vann ytterligare röster från Labour men var i slutändan chanslös. Strax därefter blev miss Roberts mrs Thatcher.

Äktenskap … Det var alltså i Dartford som Margaret Roberts på allvar fick pröva sin politiska talang, och det var här hon mötte den man som skulle komma att betyda så mycket för henne. I slutet av den långa nomineringsprocessen hade Margaret hållit ett politiskt tal inför medlemmarna i den lokala konservativa föreningen i Dartford. Hennes far Alfred Roberts hade kommit upp från Grantham för att säga några väl valda ord i sammanhanget, kanske för att markera att den unga och ogifta kvinnan inte saknade manligt beskydd? Hur det än var med den saken hade alltså föreningen därefter enhälligt utsett henne till sin kandidat i valet. När den efterföljande middagen var över fick hon skjuts till tåget av sin bordskavaljer, en man som enligt memoarerna ”var flott och hade stil”. Det var inte mycket som talade för att de två skulle bli ett par. Denis Thatcher var tio år äldre. Han kom från en högre samhällsklass. I likhet med de flesta söner i välbärgade familjer hade han gått i en public school, det vill säga i en privat avgiftsfinansierad internatskola, själva symbolen för det engelska 23


margaret thatcher

klassamhället. Han hade varit med i kriget för att sedan arbeta sig upp i familjeföretaget i färg- och kemikaliebranschen. Denis Thatcher var trygg, självsäker och visste hur han ville leva sitt liv. Det var inte fråga om kärlek vid första ögonkastet, men de hade många gemensamma intressen som naturvetenskap, politik, litteratur och musik, har Margaret Thatcher senare berättat. Det där med intresset för litteratur och musik var kanske mer i teorin än i praktiken. För Margaret bestod hela tillvaron av politik och arbete i nu nämnd ordning. För Denis arbete, sport i allmänhet och rugby i synnerhet. Därtill uppskattade han gin och exklusiva bilar; vid den här tiden en Jaguar, senare en Rolls-Royce. Och utan tvivel hade han, som Margaret Thatcher skriver, åsikter som var ”sunt och handfast konservativa” och han delade hennes avsky för allt som luktade kollektivism och socialism. I sin syn på kvinnor var Denis Thatcher dock allt annat än konservativ. Han hade inga invändningar vare sig mot hennes politiska engagemang eller mot hennes yrkesambitioner. Tvärtom. Att hon var en självständig kvinna med en egen agenda, beredd att låta honom fortsätta det liv han lärt sig uppskatta, passade honom utmärkt. Det var också hans praktiska och moraliska stöd och uppmuntran och, inte minst, hans pengar som så småningom skulle göra det möjligt för Margaret att sluta sin anställning som kemist, satsa på en juristutbildning och därefter söka sig tillbaka till politiken. Äktenskap ingick inte i mina planer, skriver Margaret Thatcher i sina memoarer. Kanske inte, men hon var fullt medveten om de politiska fördelar som följde med det äkta ståndet. Valkretsarna föredrog gifta kandidater eftersom man så att säga fick två för priset av en. När kandidater skulle granskas var det därför vanligt att makan eller, mer sällsynt förstås, maken var med under intervjuerna. Det var knappast en slump 24


familj, arbete och politik

att förlovningen blev känd i exakt rätt tid för att ge miss Roberts valkampanj en extra skjuts. De gifte sig i december 1951, men inte i den församling som bruden växt upp i, vilket annars var brukligt, utan i Wesley’s Chapel i London. En partivän ordnade en storstilad mottagning för brudparet som sedan åkte på en kombinerad bröllops- och affärsresa till Madeira. För övrigt Margarets första resa utomlands. Vid hemkomsten flyttade de ihop i Denis Thatchers stora, ljusa och vackra våning i London, högst upp i ett hyreshus på Flood Street i fashionabla Chelsea. Efter att ha varit inneboende i åratal fick hon äntligen ett eget hem. Äktenskapet med Denis Thatcher var på många sätt den definitiva brytningen med en auktoritär fader och en puritansk uppfostran. Margaret övergav till och med den metodistkyrka som dominerat hela hennes uppväxt och vände sig i stället till Church of England, anglikanska kyrkan som är Storbritanniens motsvarighet till Svenska kyrkan. I hennes memoarer är det slående hur fadern försvinner ur bilden när hon gifter sig med Denis. Vad hon än sa och skrev om faderns betydelse – som hon ofta framhöll – och om de grundläggande värderingar som barndomen i Grantham givit henne – så valde hon en make helt olik Alfred Roberts och ett liv så långt som tänkas kan från barndomsmiljön. Det fanns inget puritanskt över makarnas livsstil. I efterkrigstidens England upphörde ransoneringarna undan för undan, vilket innebar att restauranger, barer och nöjeslokaler åter öppnades. Denis hade pengar och drog sig inte ett dugg för att spendera dem på god mat och dryck, nöjen och utlandsresor. Och på sin hustru som med hjälp av hans pengar nu skaffade sig en ståndsmässig garderob och all den hjälp som kunde behövas i ett hushåll. Att vara en ung gift kvinna med god ekonomi är förstås alltid underbart om äktenskapet är lyckligt, skriver Margaret Thatcher i sina 25


margaret thatcher

memoarer, men att vara en ung, gift kvinna med god ekonomi på 50-talet var ”rena himmelriket”. För första gången i sitt vuxna liv behövde Margaret Thatcher alltså inte tänka på sin försörjning. Men ett liv som lyxhustru var inte riktigt hennes melodi. I stället började hon studera juridik, enligt egen utsago inspirerad av fadern Alfred men också väl medveten om att det kunde underlätta en kommande politisk karriär. I december 1953, efter två års studier, tog Margaret Thatcher sin examen som barrister, domstolsadvokat. Några månader tidigare hade hon blivit tvåbarnsmor.

… och barn ”Hemmet måste alltid vara medelpunkten i livet, men det bör inte vara gränslinjen för ens ambitioner”, hävdade Margaret Thatcher gärna vid den här tiden. Och hon lät sig heller inte begränsas. Att det blev tvillingar var en överraskning. En flicka och en pojke, Carol och Mark, föddes med kejsarsnitt sex veckor för tidigt. Vännerna skrattade och tyckte att det var typiskt för Margarets effektivitet att få två barn på en gång. Makarna Thatcher utvidgade bostadsytan på Flood Street genom att hyra våningen intill, ta upp en dörr mellan lägenheterna och placera tvillingarna och barnsköterskan där. Det innebar ostörda nätter och viss arbetsro på dagarna för den nyblivna modern. Tvillingarna föddes i augusti, i december tog deras mor sin examen och i januari började hon praktisera på en advokatbyrå. Så småningom med inriktning mot skatterätt. ”Jag insåg tidigt”, sa dottern Carol en gång i en intervju, ”att det bästa jag kunde göra för min moder var att inte göra anspråk på hennes tid.” Att göra anspråk på faderns tid var förstås ännu mindre 26


familj, arbete och politik

aktuellt. Denis Thatcher må ha varit en modern make men definitivt ingen modern pappa. Han arbetade mycket, var ofta ute på långa affärsresor och gjorde aldrig avkall på sitt intresse för rugby och cricket. När tvillingarna blev för livliga sa han till barnsköterskan: ”För guds skull, lär ungarna lite hyfs.” Huvudansvaret för hem och barn låg hela tiden på Margaret Thatcher, som även om hon ofta framhöll sin egen barndom i positiva ordalag skulle se till att Mark och Carol fick en betydligt friare uppfostran utan tillstymmelse till de plikter och restriktioner som präglat uppväxten i Grantham. Familjen blev inte bara en viktig del av Margaret Thatchers liv, utan också en viktig del av hennes politiska image. I offentliga sammanhang framhöll hon ständigt familjens betydelse. För britter i gemen och i synnerhet för konservativa politiker hade familjen en stark ideologisk laddning. Det rådde ett odiskutabelt husmodersideal i samhället: kvinnans plats var i hemmet och därmed basta! Även i Margaret Thatchers ögon var familjen samhällets grundläggande enhet, garanten för trygghet, säkerhet och moral. Men familjen var samtidigt ett påtagligt problem för henne som kvinnlig politiker. För att accepteras på den politiska arenan måste hon dels övertyga alla om att hon var en god hustru och mor – en riktig kvinna om man så vill – som satte familjen främst, dels att hon var en riktig politiker beredd att ge allt. En ekvation som inte var helt lätt att få att gå ihop. När barnen blev lite äldre skulle Carol men framför allt Mark komma att ställa till problem för sina föräldrar och ge upphov till många och ibland skadeglada kommentarer om Margaret Thatchers oförmåga att kombinera modersrollen med uppdragen som partiledare och premiärminister.

27


margaret thatcher

I politikens våld I efterkrigstidens Storbritannien var alltså hemmafrunormen central, men verkligheten såg många gånger annorlunda ut. I den rådande högkonjunkturen fanns ett stort behov av arbetskraft och allt fler gifta kvinnor började förvärvsarbeta, även om kvinnolönerna var skamligt låga. En av få som offentligt ifrågasatte likhetstecknet mellan moder och hemmafru var Margaret Thatcher. ”Wake Up Women” löd rubriken på en artikel i Sunday Graphic där hon 1952 argumenterade för att kvinnor visst kunde kombinera en politisk karriär med familj och barn. Ge dugliga kvinnor samma chans som dugliga män att få ledande poster. Varför inte en kvinnlig finansminister eller utrikesminister? undrade hon. I en annan artikel, ”Finding Time”, i Onwards ett par år senare beskrev hon hur föga stimulerande det kunde vara för en mor att enbart ägna sig åt hem och barn. Det var onekligen radikala tongångar från en kvinna som aldrig skulle drömma om att kalla sig feminist och dessutom sagt i en tid då högst en handfull kvinnor hade tagit plats i en brittisk regering och ingen på någon ledande post. Men först gällde det att komma in i parlamentet. När tvillingarna fyllt ett år ville hon hitta en valkrets som var beredd att ge henne en ny chans. Den här gången ansåg hon sig kvalificerad för en safe seat, en valkrets med konservativ majoritet. Hennes politiska meriter var goda, men det fanns alltså ett aber: hon var småbarnsmor. Det var definitivt ingen merit. Margaret Thatcher hörde sig för hos flera valkretsar men bemöttes med skepsis. Skulle mrs Thatcher verkligen kunna lägga tillräckligt med tid på det politiska arbetet? Förstod mrs Thatcher hur mycket en MP behövde vara hemifrån? Och vad säger maken? Mrs Thatcher svarade att hon hade både hembiträde och en förstklassig barnsköterska, att hon sedan länge förenade familj 28


familj, arbete och politik

och yrkesarbete och förklarade att det handlade om att organisera tillvaron. Men vad hjälpte det. Margaret Thatcher blev både sårad och besviken. Budskapet var, skriver hon i sina memoarer, att ”underhuset egentligen inte var rätt plats för en kvinna under några förhållanden”. Efter flera misslyckade försök, där hon gång på gång stupade på målsnöret, accepterades Margaret Thatcher år 1958 äntligen som kandidat, i Finchley, en konservativt dominerad valkrets i nordvästra delen av vad som brukar kallas Storlondon. Men först fick hon gå igenom samma eklut som tidigare i Dartford. I slutändan stod valet mellan henne och tre män. Hon hade förberett sig minutiöst, läst in allt som fanns att läsa om valkretsen och arbetat hårt med sitt anförande inför det avgörande mötet med den lokala konservativa föreningens verkställande utskott. De tre manliga kandidaterna hade sina fruar med, men Denis befann sig på affärsresa och kunde följaktligen inte ställa upp den här kvällen. Efter en lång väntan kungjordes resultatet av omröstningen. Margaret Thatcher hade vunnit, om än knappt. In i det sista hade några ledamöter motsatt sig hennes kandidatur. Återstod nu bara mötet med hela den konservativa föreningen i Finchley. Egentligen en ren formalitet, eftersom uttagningskommittén bara hade föreslagit en kandidat: Margaret Thatcher. Men förslaget skulle ändå konfirmeras av föreningens medlemmar. Inte heller den här gången blev det ett enhälligt beslut eftersom några vägrade att ge henne sin röst. I sina memoarer hävdar Thatcher att mest kritiska till hennes kandidatur var partiets kvinnliga medlemmar. Och det var vid den här tiden ett känt faktum att de lokala organisationerna ofta var ovilliga att acceptera kvinnor som kandidater. Det stred helt enkelt mot den konservativa synen på familjens betydelse och kvinnans plats i samhället. I Labour hade kvinnor något 29


margaret thatcher

lättare att komma sig upp i partihierarkin, vilket vid den här tiden oroade Konservativa partiets centrala kvinnokommitté. Tories hade av hävd haft en större andel kvinnliga väljare än Labour, en position som man ville värna om. Då gick det inte an att framstå som alltför bakåtsträvande eller omodernt. Det här var en konflikt som partiet skulle få ännu svårare att hantera under de kommande åren i takt med att den utomparlamentariska kvinnorörelsens krav på jämlikhet fick allt starkare gehör i samhället. I september 1959 utlystes parlamentsval. Efter en framgångsrik kampanj i Finchley kunde så Margaret Thatcher äntligen kliva in genom entrén reserverad för underhusets ledamöter i Westminster Palace ”klädd i min nya hatt”, skriver hon, och hälsas vid namn och med honnör av vakten för att sedan inta sin plats på de grönklädda bänkarna i kammaren, som en av det konservativa partiets tolv kvinnliga representanter. Labour hade tretton, vilket sammantaget innebar att det fanns tjugofem kvinnliga ledamöter i parlamentet vilket motsvarade fyra procent av ledamöterna. Som en jämförelse kan nämnas att vid samma tid var andelen kvinnor i den svenska riksdagen över tio procent. Nu började ett nytt liv. Familjen hade för en tid sedan flyttat till ett stort hus, Dormers, med egen trädgård i Farnborough i Kent. Tvillingarna hade vid det här laget fyllt sex år, och en ny barnsköterska var stabiliteten i deras tillvaro. Margaret Thatcher satte själv aldrig familjen i första rummet, vilket hon i sin politiska retorik nu hade börjat hävda att alla kvinnor borde göra. Men i den mån hon var hemma lagade hon frukost och åt tillsammans med make och barn. Sedan körde hon sin lilla blå Ford Anglia in till centrala London. Klockan sex varje kväll ringde hon hem för att försäkra sig om att allt var bra. Var det inte kvällsplenum i Westminster Palace så var 30


familj, arbete och politik

det middag eller någon annan tillställning. Margaret Thatcher var sällan hemma före midnatt.

Den här är inte som andra 1960-talet var det årtionde då Margaret Thatcher på allvar gav sig hän åt politiken. Nu var hon i stort sett fri att göra just det hon helst av allt ville: arbeta dygnet runt. Mark sattes i internatskola när han var åtta år, Carol när hon var nio. Därefter kom barnen bara hem på helger och lov. Familjen hyrde så småningom en lägenhet på gångavstånd från parlamentet, varför huset i Kent oftast stod tomt. I den mån Denis Thatcher hade tid och möjlighet följde han gärna med sin hustru i olika sammanhang som hörde till hennes ställning, men i mångt och mycket levde makarna parallella liv. Finchleys nyvalda MP hade vid det här laget gjort sig hemmastadd i Westminster Palace, den enorma parlamentsbyggnaden i nygotik vid Themsens strand, där det stora tornuret Big Ben varje heltimme påminner engelsmännen om var den politiska maktens centrum ligger. Det brittiska parlamentet består traditionsenligt av kungahuset (the Crown), överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Kungahuset har, som i Sverige, i huvudsak symbolisk betydelse. Överhuset med sina lorder är en kvarleva från medeltiden som successivt avlövats på politisk makt även om det genom sin vetorätt har möjlighet att skjuta upp en del beslut. Från och med 1958 släpps även kvinnor med adliga titlar in i denna församling. I praktiken ligger den politiska makten hos underhuset, som med sina omkring 650 folkvalda (635 under Thatchers tid) är den brittiska motsvarigheten till Sveriges riksdag. När Margaret Thatcher tog plats i parlamentet dominerades Storbritannien 31


margaret thatcher

av två politiska partier: arbetarpartiet Labour Party och det konservativa partiet Conservative Party. Partierna hade sedan krigsslutet varit i stort sett ense om huvudlinjerna i brittisk inrikespolitik, vilka precis som i Sverige vid den här tiden stavades välfärdsstat och blandekonomi. Det reformarbete som Labour dragit igång efter kriget hade fortsatt under de konservativa regeringarna 1951–64. Oenigheten hade framför allt gällt vilka verksamheter som skulle förstatligas, men vid den här tiden ägde staten stora delar av den brittiska basindustrin som kolgruvor och stålverk och infrastruktur som järnväg, vatten-, gas- och elnät. Underhusets kammare, som skadats i bombanfallen mot London under andra världskriget, var när Margaret Thatcher tillträdde återuppbyggd med sina gradänger och balkonger. Det regerande partiet sitter till höger och oppositionen till vänster om talmannen. De främre bänkraderna – front benches – är reserverade för regeringspartiets ministrar respektive oppositionens främsta talespersoner. Övriga ledamöter utan särskilda uppdrag kallas backbenchers. Det är främst dessa som står för vad britterna kallar heckle, häcklandet, då talarna ideligen avbryts av rop, skratt, buanden och pappersviftande. Ett märkligt skådespel för den som är van vid svenska riksdagsdebatter. Här hade Margaret Thatcher blivit anvisad en plats på fjärde bänkraden – till höger om talmannen eftersom de konservativa med Harold Macmillan i spetsen fått behålla regeringsmakten i valet 1959. Till samma plats och fortfarande som representant för Finchley skulle hon för övrigt återvända 31 år senare efter att ha tvingats avgå som partiledare och premiärminister. En parlamentsledamot kunde lägga ner väldigt mycket jobb, men det var lika förenligt med brittisk politisk kultur att ta ganska lätt på sitt uppdrag. Margaret Thatcher hörde definitivt till den ambitiösa sorten. En MP betraktas som talesperson för 32


familj, arbete och politik

alla invånare i valkretsen, förväntas hålla regelbundna möten i sitt område och följa och påverka ärenden som rör valkretsen. Det gäller ju att bli omvald. Samtidigt måste den som vill bli något mer än en backbencher sätta sig in i politiska frågor med nationell räckvidd. Det fanns med andra ord hur mycket som helst att göra. Arvodet, som före 1946 hade varit omöjligt att leva på, var fortfarande måttligt, och det var bara tack vare makens pengar som Margaret Thatcher hade råd att anställa en heltidssekreterare till sin hjälp. Hon lärde sig snart att hitta till terummet, utskottsrummen, biblioteket och de anspråkslösa utrymmen som var reserverade för underhusets 25 kvinnliga ledamöter. Och Margaret Thatcher njöt. ”I industrin, som advokat och i valkretsarna hade jag på olika sätt klassats ned därför att jag var kvinna”, skriver hon i memoarerna, ”men i underhuset var vi alla jämlika.” Det får nog betraktas som en sanning med modifikation, för andra passager i memoarerna vittnar om motsatsen. ”The Honourable Lady”, som tilltalet i parlamentet vanligtvis löd, blev ofta utsatt för vad vi i dag brukar kalla manliga härskartekniker. Dessutom var de kvinnliga ledamöterna utestängda från många utrymmen, nätverk och klubbar där viktiga kontakter knöts och informella beslut fattades. Men att vara en av få kvinnor hade inte enbart nackdelar. Margaret Thatcher syntes. Med sin ungdom, sina ljusa lockar, pärlhalsband, dräkter i välskräddat klarblått och stora hattar, bröt hon av mot alla mörka kostymer i underhuset. Redan dagen efter valet blev hon intervjuad av BBC. Till skillnad från många äldre politiker var hon inte rädd för att framträda i det ännu ganska nya tv-mediet. Jungfrutalet några månader senare – nästan en halvtimme långt utan ett enda ögonkast på manuskriptet – fick både uppmärksamhet och beröm i pressen. De flesta artiklar om henne började med kommentarer om 33


margaret thatcher

hennes utseende och sätt – ”blond”, ”blåögd”, ”charmig” – men med tiden lyftes också hennes förståndsgåvor och skoningslösa debattstil fram, oftast i positiva ordalag. När blev Thatcher thatcherist? Det är en omdiskuterad fråga. Den som läser hennes memoarer får intryck av att hon var det redan från barndomen, men så var det förstås inte. I slutet av 1960-talet började hon driva en egen politisk linje, anser en del historiker, andra hävdar att det var först när hon blev partiledare. Några tydliga förebud om vad som senare skulle benämnas thatcherism fanns inte under hennes första tio år i parlamentet. Hon höll sig till mittfåran. Vid ett enda tillfälle gick hon mot partimajoriteten och både talade och röstade för att lagen skulle stadga om spöstraff och prygel för unga våldsbrottslingar. Trots att hon visste att detta, som hon skriver i sina memoarer, skulle rendera henne löje och hån från ”blöthjärtade och i egna ögon rättänkande viktigpettrar”. Förslaget föll. Det var för övrigt inte sista gången hon agerade för strängare straff. Hon ville återinföra dödsstraffet, en inställning som hon vidhöll under hela sin karriär liksom senare i sina memoarer. Att oskyldiga kunde dömas och avrättas måste ställas, menade hon, mot dem som föll offer för frigivna mördare. Detta lär för övrigt ha varit en av få politiska frågor där Denis Thatcher hade en avvikande mening. Han var och förblev uttalad motståndare till dödsstraff. Den unga, alltid pålästa och vältaliga – om än ganska mästrande – kvinnliga ledamoten uppmärksammades inte bara i pressen utan också i partiet. ”Den här är inte som andra”, lär en ledamot ha sagt, omgiven av manliga kolleger i underhusets rökrum. Nej, det var uppenbart även för premiärminister Harold Macmillan. Efter endast två år som backbencher fick Margaret Thatcher flytta till regeringsledamöterna på de främre bänk34


familj, arbete och politik

raderna när hon ersatte en avgående så kallad juniorminister (närmast motsvarande en biträdande minister) i departementet för pensioner och socialförsäkringar. Premiärministern meddelade att hon förväntades titta in på departementet på förmiddagarna för att skriva under några brev. Det var allt. Knappast Thatchers stil. Hon arbetade hårt för att sätta sig in i alla frågor men yttrade sig sällan – framför allt sa hon ingenting som var kontroversiellt. Erfarenheterna från departementet stärkte hennes redan negativa inställning till statstjänstemännen och statsförvaltningen och till det bidragssystem som hon senare skulle tala om som en ”beroendekultur”. 1964, efter tretton år i regeringsställning, förlorade torypartiet, nu med Alec Douglas-Home i spetsen, valet och hamnade därmed i opposition. Valförlusten ledde, som ofta sker i Storbritannien, till ett partiledarbyte. ”Partiet har aldrig tvekat att skjuta pianisten i stället för att byta melodi”, skriver Thatcher i sina memoarer. Hon var kritisk mot att Douglas-Home, som hon tyckte mycket om, mer eller mindre tvingades att avgå för att ersättas av Edward Heath. Under dennes ledarskap fick Thatcher under de kommande åren arbeta med en rad olika frågor: mark och bostad, energi, transporter, finanser, för att så småningom bli partiets talesperson i utbildningsfrågor. Labourledaren Harold Wilson blev landets nye premiärminister. Han gav en rad betydelsefulla poster till kvinnor, vilket satte press på oppositionsledaren att göra detsamma. År 1967 var det Margaret Thatchers tur att bli vad hon själv kallade the token woman, den obligatoriska kvinnan, i Edward Heaths skuggkabinett. Ett skuggkabinett är precis som det låter oppositionspartiets inre cirkel där viktiga frågor förebereds och en alternativ politik formuleras. Uttrycket token woman som Thatcher använde var hämtat från den allt mer aktiva kvinnorörelsens retorik och innebar, som hon syrligt skriver 35


margaret thatcher

i sina memoarer, ”en ledamot vars främsta uppgift det var att förklara vad ’kvinnorna’ – Kiri Te Kanawa, Barbara Cartland, tv-stjärnor, idrottsflickor och alla andra i vårt enhetliga och odifferentierade kön – kunde väntas tycka och tänka i besvärliga frågor”. Det konservativa partiet tog uppenbarligen intryck av kvinnorörelsens krav och utarbetade ett program som skulle underlätta för kvinnor att arbeta, utbilda sig och göra politisk karriär. I samförstånd mellan partierna moderniserades så småningom familjelagstiftningen och de särskilda kvinno­ lönerna avskaffades. Kvinnorörelsen var bara ett av flera uttryck för den pågående samhällsradikaliseringen. Under 1960-talet steg den politiska temperaturen och motsättningarna skärptes. Den unga generationen gjorde uppror mot orättvisor och auktoritära strukturer. Genom det fortfarande ganska nya tv-mediet kom världen in i människors vardagsrum. Sharpevillemassakern 1960, där hundratals svarta fredliga demonstranter skadades och dödades, bidrog till att många fick upp ögonen för apart­ heidsystemet i Sydafrika och USA:s krig i Vietnam kom under 1960-talet att radikalisera en hel generation. Marxismen fick en renässans vid universiteten. I Labour stärkte vänsterflygeln sin ställning, fackföreningsrörelsen blev mer militant samtidigt som de sociala rörelserna utanför parlamentet, här som på alla håll i västvärlden, vann gehör bland unga människor. Men det pågick också en högerradikalisering. När arbetslösheten ökade hårdnade attityderna till invandringen från Storbritanniens forna kolonier som nyligen blivit självständiga. Labourregeringen införde vissa begränsningar, men alla tyckte inte att det räckte. I parlamentet var det framför allt Enoch Powell som företrädde en uttalat högerpopulistisk politik. Han lät brutal men var ingen rasist, menar Thatcher i sina memoarer: 36


familj, arbete och politik

”Även jag ansåg att den [invandringen] hotade inte bara den allmänna ordningen utan också livsstilen på vissa orter […].” Men när Heath sparkade Powell ur skuggkabinettet tycks hon inte ha protesterat. Powell blev isolerad i torypartiet, men hans idéer fångades upp av unga vita, ofta arbetslösa, män varav en del organiserade sig i den nynazistiska rörelsen National Front. I reaktion mot National Front bildades Anti-Nazi League, som fick stöd av Labour. Storbritannien var ett samhälle på väg från välstånd och samförstånd till kris och konfrontation.

37


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.