NĂĽgonstans brister himlen Erika Olofsson Liljedahl
historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Erika Olofsson Liljedahl 2017 Omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild Shutterstock Sättning Åsa Björck Illustrationer Shutterstock Tryck Scandbook AB, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn
978-91-7545-469-6
Till mamma, som gav mig orden.
ett hem Lika envist som jorden rör sig kring solen gräver regnet gropar i havet. Vätan tränger in i varje vrå och syssla. Den kyler märgen och tynger orken. Kvällen kommer till världen med en utandning men i huset gäckar en tom säng vilan. Någonstans brister himlen och mörkret strömmar i breda rännilar utmed fönstren.
kapitel 1
Allt som fanns var båten och havet, världen hade fått vita väggar. Huset och de slippriga stenhällarna hade tagits av dimman. Det enda som hördes förutom årornas möte med vattnet var en ensam mås. Elis satt på aktertoften och försökte hitta linjen där himmel mötte hav, medan far rodde med långa kraftiga tag. Årbladen fördes bakåt i droppande bågar och far spjärnade med fötterna mot spanten när han tog i. Ryggen böjdes och sträcktes. Ovanför skränade måsen, dold i dimman, men ljudet lät nära. – Jag trodde inte de var ute i sådant här väder, sa Elis. – Den vill väl åt fisken. – Precis som vi, sa Elis och far skakade på huvudet. Ute vid grundet låg det lilla nätet och väntade och far började hala in det blöta garnet. I det större nätet en bit utanför grynnan hade det varit tunt med fisk och här såg det inte mycket bättre ut. En del sill och småfisk, men bara enstaka torskar och makrillar. Elis lossade fisken och var noga med att få det vittjade garnet i trälåren innan det lade sig i oreda. De minsta fiskarna lät han vattnet få tillbaka, de andra släppte han ner i en av lådorna vid aktern. Där låg de och vred sig mot varandra. Gälarna öppnades och stängdes och munnarna kippade. Stjärtarna slog mot träet med låga dunkar, på en och samma gång både ryt9
miskt och taktlöst. Deras försök att återvända ner i djupet lät som knackningar på en dörr. En fisk hade slingrat in sig ovanligt svårt i nätet och Elis fick lirka med maskorna. Hans händer var bra till det. Liksom mor hade han fingrar som var långa och smala. De visste hur de skonsamt skulle få loss de hala små kropparna och kunde lösa upp knutar och näthärvor som var omöjliga för fars trubbiga fingrar. Far hävde upp den sista famnen nät i båten och sänk stenen följde med över relingen. Så makade han sig tillrätta på mittoften och fattade årorna. – Förbannade vatten, muttrade han. Om det så var Djävulens egna saliv vi fiskade i hade vi kunnat få mer torsk. Ovanifrån hördes måsen igen och Elis lutade sig bakåt och spanade. Han tyckte sig urskilja något som svepte förbi, en mörkare skugga som följde dem från himlen, men kanske var det bara dimman. – Hur kan den veta var vi är när det inte går att se? – Sådant känner de på sig. – Hör den oss? Far gav honom en blick och slutade ro. Tysta satt de och väntade medan måsen fortsatte att skräna ovanför. Högre nu. Närmare. Ljudet skar och retade i öronen och far muttrade när han började ro igen. Elis frös om fingrarna och drog ner den stickade tjocktröjans muddar över händerna. En maska höll på att gå upp i vänster ärm där han brukade gräva in tummen. – Det är som att den ser oss, sa Elis och far blängde vresigt. När de nådde bryggan lade de lock över fisken och hjälptes åt att bära upp lådorna med nät till huset. Vid träpålarna på gräsplätten utanför stugan krokade de upp garnet och började rensa bort tång som fastnat. Tjocka oljiga rankor blåstång 10
blandades med korta rostbruna knippen av alger, fjäderlätt mjuka och följsamma. Elis drog bort ett meterlångt sjögrässtrå. – Far, var är Signe? – Hon sköter väl sitt. – Men jag såg henne inte igår kväll, och inte i morse heller. Far gav ifrån sig en grymtning och blicken gick i moln. Elis stod med det slemmiga sjögrässtrået i handen och kom all deles av sig. Han hade väntat sig en förklaring, en påminnelse om att Signe hade en tidig morgon eller sen kväll hos Jakobssons, men far bara mulnade och teg. Måsen kved och skrattade och Elis kände vinddraget från de flaxande vingarna. Instinktivt kröp han ihop, drog upp axlarna och skyddade nacken. Far svor, ilsket och långt, så slet han åt sig en spetsig sten som han slungade med all kraft mot himlen. – Det var väl själve fan! Stenen försvann i den ljusa tomheten och far andades tungt. Andedräkten strömmade ur näsa och mun, frustande tjock gled den in mellan nätmaskorna och Elis fick en pust i ansiktet. – Jag rensar färdigt här, sa far. Och du slutar prata strunt om din syster och tar fisken till hamnen. Försök att få några ören mer för torsken än igår. Tanterna kanske klagar, men de har minsann råd. Elis tog vägen om stugan. Till far sa han att han behövde byta till torra strumpor innan han gav sig av, men egentligen hade han inte blivit blöt. Han ställde träskorna i farstun och skyndade de få stegen genom storstugan, från köksbordet i ena änden av rummet, till golvuret och länstolen i den andra. Längst in låg kammaren som han delade med Signe. Han ställde sig i dörröppningen och tittade. 11
Igår hade han lagt sig tidigt efter en lång dag ute i regnet, Signe hade inte varit hemma innan han somnat. Det hände att både hon och mor kom sent från arbetet i byn, men om morgnarna sågs de alltid. Signes säng hade dock stått bäddad bredvid hans i morse. Kanske, slog det honom nu, hade hon inte ens sovit där. Elis sökte med blicken över rummet. Allt var på sin plats, skåpet, stolen och de två sängarna. På stolsitsen stod ljusstaken och ett glas med vatten där små luftbubblor klängde på insidan. En hårnål låg bredvid och ett av Signes blonda hårstrån löpte som en reva över stolens sits. I lådan under sängen låg sänglinnet i prydliga högar och i skåpet hängde Signes klänningar och koftor. Han försökte komma ihåg färger och mönster, vilka plagg han brukade se henne i, men kände sig osäker. Där var en del tomma galgar, men kläderna kanske bara behövde tvättas. Elis gick ut i farstun och rörde om bland strumpor och skjortor i smutskorgen. Det var nog så att ett par av Signes klänningar saknades, den blå och den gröna såg han inte till, eller blandade han ihop dem med mors? Han fick upp ett par vita tunna plagg från korgen och först när han höll upp dem framför sig såg han att det var Signes nattlinne och ett par använda underkläder. Han blev så generad att han släppte ner dem i korgen igen, drog upp några andra plagg och vände runt så att de vita begravdes djupt ner vid den flätade bottnen. Just när Elis gett upp och tänkte gå ut till båten igen såg han Signes korg. Hon brukade alltid ta den med sig till Jakobssons om morgnarna men nu stod den innanför dörren och såg övergiven ut. Elis var tvungen att titta. I den låg schaletten som Signe knöt om huvudet till skydd mot vinden, samt den lilla svarta boken där hon skrev upp inköp och annat som be12
hövde ordnas. Men portmonnän var borta, den lilla röda med mässingsspänne som var det finaste hon ägde. Det knep till i magen på Elis. Nog måste väl allt vara som det skulle, även om korgen stod kvar innanför dörren och portmonnän saknades? Far hade ju sagt att Signe skötte sitt, precis som hon brukade. Då spelade det ingen roll om några klänningar fattades i skåpet eller om far kastade sten rakt ut i tomheten. Hade något hänt skulle Elis ha fått veta. Utanför stugan hade måsen försvunnit och när Elis sköt ut båten från bryggan gled han rakt ut i tystnaden. Dimman slöt om som en omfamning och bara några årtag ut försvann bryggan och stenarna. Vanligtvis tog det en dryg halvtimme att ro in till hamnen. När vinden låg på åt fel håll, eller om vintern när man var tvungen att bräcka upp ett tunt lager is med årorna, kunde det ta det dubbla, men idag gjorde hav och vind varken till eller från. Ändå rodde Elis försiktigt. Sikten var dålig och när man vek av in mot land blev vattnet fullt av uppstickande stenar och kobbar. De rundade klipporna var släta och jämna som hjässor, skalliga jättar som vilade i havet med ögonbrynen just under vattenytan. En havsfågel simmade upp i fåran bakom båten där den stack huvudet i vattnet och stjärten i vädret. När den kom upp igen slog den snabba slag med vingarna så att det stänkte från de toviga fjädrarna. Fåglarna verkade vara i farten trots dimman och Elis kom att tänka på måsen som en gång skrämt honom, en tidig vårdag då han varit fem eller sex år. Han hade suttit i solen vid stugväggen och ätit en smörgås med makrillrester när en mås kommit dalande genom luften. Den hade seglat på vingarna och norpat tag om hans tjocktröja för att få honom att släppa smörgåsen. Elis hade fäktat med armar13
na och fågeln hade skränat men inte velat ge sig. Den grova näbben hade slagit igen framför hans ansikte och de runda fågelögonen hade kommit nära. Elis hade försökt skydda sitt huvud och måsvingarna hade piskat över armarna och ryggen. Då hade Signe kommit springande från bakom huset. Skrikande hade hon schasat iväg måsen som flaxat ut till havs och Elis hade krupit upp i hennes famn och gråtit. Lite av rädsla och lite av förödmjukelse. Signe hade strukit honom över ryggen och sagt att måsar som var gamla och grå inte var mycket att oroa sig för. De var så blöthjärtade att allt de ville var att ge mat till sina ungar. Sedanhade hon fått honom att skratta genom att härma fågeln. Hon hade spänt ut kjolen som ett par vingar och jagat honom, fångat in honom i tyget och kittlat tills han kiknade. – Här kommer Gammel-Måsen, hade hon skrikit med hes röst och Elis hade tjutit och skrattat, så högt att far kommit ut från stugan i bara strumplästen och sagt till på skarpen att de skulle skärpa sig. Elis lade an vid bryggan och lyfte ur de två lådorna, kände ansträngningen i ryggen och såg sillarna glida och halka mot varandra. Kanske skulle Signe komma förbi hamnen under förmiddagen för att handla fisk till Jakobssons. Han hoppa des det. På grusplanen ovanför bryggan pågick redan försäljningen. Fiskare i stövlar och tjocktröjor stod lutade över fångstlådorna, fåglar kretsade ovanför i snäva cirklar och köparna kom och gick. Elis lånade en kärra och körde upp sina lådor till de andras, valde en plats och lastade av. – Du är sen pojk, sa mannen bredvid honom. – Inte så värst. 14