Page 1

EN FOLKVALD DESPOT

journalist, född i Ryssland men uppväxt och utbildad i USA. Hon har rapporterat från den ryska politiska scenen i tio år, och hennes artiklar har publicerats i tidningar som USA Today, The Nation, Foreign Policy in Focus och Moscow News, där hon är politisk reporter. Som expert på rysk politik och ryska medier, har hon föreläst vid Tammerfors universitet i Finland och Michigan State University i USA. Anna Arutunyan bor i Moskva med sin make och dotter. Tsar Putin är hennes första bok på svenska.

“Gripande ... en omskakande ögonöppnare om den ryska folksjälen.” POLITIKEN “Tsar Putin ger oss kunskap om ett centralt fenomen i Rysslands historia och nutid.” BERLINGSKE

TSAR PUTIN

ANNA ARUTUNYAN (född 1980) är

Vladimir Putin har varit den starka kraften i rysk politik i över tio år. Nu är han återigen president. Men vad är det som gör att Ryssland, oavsett statsskick, alltid leds av en person med enorm makt – en tsar? Den rysk-amerikanska författaren Anna Arutunyan har i flera år rest runt i landet för att få svar på den frågan. Att förklara Putins makt med hans personlighet, det kommunistiska arvet eller hans förflutna i KGB, räcker inte menar hon. Snarare är det den outvecklade demokratin och feodalismen som gör att despot efter despot tillåts styra landet. Tsar Putin är en spännande berättelse om Ryssland, om varför landet ser ut som det gör och om den tusenåriga, fortfarande aktuella, Kremlkulten. Landets politiska elit kommer knappast att jubla över Arutunyans kritiska granskning, men för den som vill veta mer om vår jättelika granne i öst ger den en välbehövlig tankeställare.

“Jag började skriva den här boken för fyra år sedan, när jag frågade mig varför det hela tiden återuppstår en personkult kring ryska härskare. Men när jag grävde i materialet insåg jag att kulten bara var en yttre manifestation av djupt rotade sociala, ekonomiska och psykologiska faktorer som påverkar det ryska samhällets struktur och hur det ser på statsmakten. Det här är inte en bok om Vladimir Putin, för det har skrivits nog om honom för att läsarna ska kunna dra sina slutsatser, vilka de än är. Detta är en bok om hur ryssarna formar sitt förhållande till statsmakten, och ekonomin, om de myter och outtalade regler som styr detta förhållande. Putins regim har bidragit till att avslöja relationerna till statsmakten och visa hur mycket av en tsar Rysslands härskare fortfarande är.”

ANNA ARUTUNYAN

Foto: Yelena Kirillova

ORDFRONT

ISBN 978-91-7037-660-3

ANNA ARUTUNYAN

Ordfront www.ordfrontforlag.se

9 789170 376603

O

TSAR PUTIN – Myter, makt och despotism

tsar_putin.indd 1

2012-06-20 12:18


Anna Arutunyan

Tsar Putin Myter, makt och despotism Översättning: Stefan Lindgren

Ordfront förlag

Stockholm 2012

Tsar Putin Inlaga.indd 3

2012-06-29 11.20


Anna Arutunyan: Tsar Putin Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se  forlaget@ordfront.se © Anna Arutunyan 2012 Or iginalets titel: The Putin Mystique. Feudalism, Corruption, and God in Russian Society Utgiven enligt avtal med: Goumen&Smirnova Literary Agency (www.gs-agency.com) och OKNO Literary Agency (www.okno-agency.com). Översättning: Stefan Lindgren For mgiv ning, Omslag: Amanda Frykberg Foto: Laski Diffusion/East News/Scanpix För fattar portr ätt: Yelena Kirillova For mgiv ning, inlaga: Kristoffer Nylén Tryck: Scandbook AB , 2012 ISBN 978-91-7037-660-3

Tsar Putin Inlaga.indd 4

2012-06-29 11.20


Innehåll

Prolog  …  7

DEL I: U NDERSÅTAR NA

Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel

DEL II: OPR ITJNIKI

Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel

1: Att se Putin och sedan dö  …  17 2: Petitionen  …  33 3: Att spela Gud  …  47 4: Pikaljovoeffekten  …  64

5: Suveränens män  …  87 6: Audiensen  …  107 7: Agent Lojal och hans lilla födkrok  …  123 8: Polismajoren  …  142

DEL III: BOJAR ER NA

Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel Kapitel

Epilog  … 273

Författarens tack  … 288

Noter  … 289

Tsar Putin Inlaga.indd 5

9: Att göra affärer med Putin  …  159 10: Den inre cirkeln  …  176 11: I gunst  …  189 12: Kulten  …  212 13: Sekten  …  228 14: Kejsarens nya kläder  … 249

2012-06-29 11.20


Tsar Putin Inlaga.indd 6

2012-06-29 11.20


Prolog Jag vill att Ryska federationens president ska bestämma vad jag ska tänka, vilken religion jag ska bekänna mig till, var jag ska arbeta, hur många barn1 jag ska föda, hur jag ska leva och när jag ska dö. Om hans höga instruktioner kommer att bringa mig lycka ska jag svära honom trohet som en garant för stabiliteten. Om de störtar mig i fördärvet ska jag fördöma honom som en hänsynslös despot, en gangster och en korrupt opritjnik2. Men vare sig jag är hans vasall, slav, offer eller fiende kommer hans plan att bringa ordning i vardagsjäktet i detta omöjliga land, och jag kommer att finna mig i hans styre. I tio år har jag dokumenterat den första preliminära versionen av hans regim för läsare som bara brytt sig om hans kärnvapen och spioner, och som ständigt frågade: »Vem är mr Putin?« och därmed fullständigt missade poängen, att det inte finns något mysterium i hans »oefterhärmligt« stirrande »blekblå ögon«3, inte heller i den avsikt eller vilja som de kan ha dolt. Jag har varit i premiärministerns närvaro vid minst sju tillfällen. Jag har utsatts för hans dystra aluminiumblick i totalt omkring 30 sekunder. Mitt sinne dolde inga förrädiska tankar, inga obetalda skatter, inga ouppfyllda skyldigheter, och framför allt inget outtalat hån, och skrumpnade därmed inte heller av skräck. Jag hittade ingen själ i den blicken, inga bokstäver som stod för någonting, ingenting »intressant« alls4. I själva verket var det jag såg, när han stirrade på mig en stund, som om han betraktade ett tapetmönster sedan hans uttråkade, otåliga blick fladdrat runt i rummet, i stort sett bara en spegling av vad jag själv ville se där. »Vem som än vill förstå honom har redan förstått honom«, förklarade hans pressekreterare, Dmitrij Peskov, kryptiskt för mig, log under mustaschen och gav mig en likadan aluminiumblick. »Den som inte vill, ja, den kommer aldrig att förstå.« Prolog  

Tsar Putin Inlaga.indd 7

|  7

2012-06-29 11.20


Nej, mysteriet ligger hos den som den där blicken riktas mot, vare sig det är en skälvande tjänsteman, en trotsig journalist, en lojal eller förrådd soldat, en vänskaplig eller korrupt affärsman, eller en plågad petitionär som tummar på sin mössa i händerna medan han väntar på att härskaren ska reda ut hans problem. *** I det frusna purpurdiset en kylig sen eftermiddag i januari stod Lenin­ prospektets körfält in mot centrum stilla medan de utåt­gåen­de var tomma. En påbyltad trafikpolis steg självsäkert ut ur sin bil, gick över till refugen med viktig min, och ställde sig i givakt, vänd mot de tomma körfälten. När sirener närmade sig, slog han ut sin högra hand och kastade upp en handflata mot tinningen i en högtidlig honnör. I ett hav av blinkande lampor rusade ett par polisbilar fram i de tomma körfälten ut mot förorterna, följda av svarta stadsjeepar med ännu större sirener, en buss och sedan en limousin. Förskansad i sitt blinkande, armerade skal av chock och bävan, var den ryska statsmakten på väg hem till middagen. Och i likhet med de senaste tusen åren gjorde den det i kraft av sin förkörsrätt. Men för ständigt missnöjda pendlare, som försenats en halvtimme i väntan på att landets högst uppsatta kortege skulle passera, var den inte längre bara en del av det ogästvänliga vinterlandskapet som de inte hade något annat val än att tolerera. Nu gjorde de plötsligt något som var otänkbart för bara tio år sedan: som svar på de överväldigande sirenerna började de tuta. Försvinn, signalerade de, och sluta bete dig som en levande gud! Vi är inte rädda för dig eller dina blinkande lampor längre. Din suveräna aura har ingen mening, din kult är en vanära. Jag skriver i slutet av januari 2012, i kölvattnet på en ström av massprotester som inte skådats här sedan 1989. De demonstranter, till övervägande delen medelklass, som kom till mötena med plakat på Putin dekorerad med kondomer, krävde officiellt att resultaten av det senaste parlamentsvalet skulle annulleras efter anklagelser om massivt valfusk. Men vad de verkligen ville, och detta bekräf8  |  tsar putin

Tsar Putin Inlaga.indd 8

2012-06-29 11.20


tade deras förhållande till statsmakten, var att Putin skulle avgå. De ville inte ha en alternativ kandidat, de pekade inte på några andra ledare, de ville bara få bort honom, som om de inte brydde sig om ifall deras kung själv utsåg sin efterträdare. Följaktligen är det inte säkert att Vladimir Putin, när han åter intar tronen i Kreml, kommer att kunna sitta kvar som president i hela sex år. I ett samhälle som saknar fungerande demokratiska institutioner och rättssäkerhet, har människorna inga instrument för att påverka sin regering; de kan bara avsätta sin suverän, personligen och rent fysiskt. Men det finns en viktig aspekt av Putins återkomst till presidentposten i vår: en man som med ogillande betraktades som en tsar redan på posten som premiärminister under president Dmitrij Medvedev kommer alltmer sannolikt att återvända som blott en politiker. Den logiska slutsatsen av Putinkulten är att den måste upphöra, men den större fråga som den här boken väcker är huruvida det ryska samhället kan göra sig kvitt den tusenåriga Kremlkulten och om det kan överleva med en ren politiker vid rodret utan en revolution. Jag började skriva den här boken för fyra år sedan, när jag frågade mig varför det hela tiden återuppstår en personkult kring ryska härskare. Men när jag grävde i materialet insåg jag att kulten bara var en yttre manifestation av djupt rotade sociala, ekonomiska och psykologiska faktorer som påverkar det ryska samhällets struktur och hur det ser på statsmakten. Det här är inte en bok om Vladimir Putin, för det har skrivits nog om honom för att läsarna ska kunna dra sina slutsatser, vilka de än är. Detta är en bok om hur ryssarna formar sitt förhållande till statsmakten, och ekonomin, om de myter och outtalade regler som styr detta förhållande. Putins regim har bidragit till att avslöja relationerna till statsmakten och visa hur mycket av en tsar Rysslands härskare fortfarande är. Boken syftar inte till att hävda det urgamla masochistiska antagandet att ryssarna helt enkelt behöver en tsar och en stark härskare och att vi inte ska vänta något annat av deras styrelseskick. När jag genomkorsade Moskva och hela landet under tre år för Prolog  

Tsar Putin Inlaga.indd 9

|  9

2012-06-29 11.20


att samla material till den här boken och sökte efter ständigt nya pusselbitar och ledtrådar för att förstå hur ryssarna verkligen ser på sina härskare, gjorde jag till sist en häpnadsväckande upptäckt: Putin var aldrig så populär i sin lojala bas som man skulle kunna vänta sig. Det närmaste jag kom den typen av enkel tillgivenhet som känne­tecknar populära ledare var i staden Pikaljovo, där hustrun till en fabriksarbetare inte kunde berätta något annat om Putin än att hon fann honom attraktiv. Även några medlemmar av den Kremllojala ungdomsgruppen Nasji, där jag förväntade mig att hitta mest smicker, beskrev Putin neutralt, bokstavligen som en »oundviklig kraft«. Detta är inte popularitet, det är inte en relation som bygger på ömsesidig sympati, utan på ekonomiskt beroende av häpnadsväckande proportioner. Det är också en relation som grundas på rädsla, rädsla för att förlora förmåner, rädsla för att förlora resurser. Alla jag intervjuade, från fabriksarbetare som var tacksamma mot Putin till missnöjda poliser som föraktade honom och statsstödda Nasjiaktivister som älskade honom, erkände när allt kom omkring hur skadligt det är att vänta sig för mycket av regeringen. De föregrep mig om den tsarälskande stereotypen genom att förkasta den själva, de kände sig förolämpade av att se Putin spela rollen som den gode tsaren bara för att hålla dem glada och fogliga. Ingenstans var detta tydligare än bland författare och journalister och spirande oppositionella, exempelvis den reporter som föraktade sig själv för att ha applåderat Putin när han såg honom för första gången. Men det finns ett moment 22 i detta latenta Stockholmssyndrom: folket skyller också sitt eget beroende på härskaren. Vare sig han har skapat ett sådant system eller underlåtit att göra något för att ändra på det. Ytterst är det en frestelse att se revolutionen som den enda utvägen, att avsätta suveränen som har fallit i onåd och söka en ny suverän att härska över sig. Men Rysslands tragedi är att dess revolutioner bara permanentar nästa härskares inneboende despotism, för de upphäver de framsteg som uppnåtts på det sociala planet i förhållande till föregående period. Detta problem var särskilt tydligt vid Boris Jeltsins makttillträde 10  |  tsar putin

Tsar Putin Inlaga.indd 10

2012-06-29 11.20


efter den senaste revolutionen. Till skillnad från Putin var han en ärlig demokrat, fast han inte drog sig för att låta stridsvagnar skjuta mot det egna parlamentet när demokratin hotade hans styre. Men den oundvikliga didaktiska kärnan i Jeltsins regim, som den ärvde från sina föregångare, var att negationen av det sovjetiska arvet, hur bristfällig eller ofullständig denna än var, skedde uppifrån och ner. I själva verket var orsaken till att den var bristfällig och ofullständig att den kom från toppen. Detta upphörde inte med Vladimir Putin, med undantag för en intressant nyans: De som har träffat Putin beskriver ofta en slående kvalitet, hans förmåga att anta attribut från den som han talar med. Som en kameleont beter han sig som sin samtalspartner: han håller huvudet likadant, hans blick blir densamma och han väljer rätt ord på rätt plats. Detta är naturligtvis en manipulationstaktik som får tillskrivas hans förflutna i KGB och som inledningsvis hjälpte honom att konsolidera sin makt. Men det som hände sedan, under de tolv åren av hans styre, är en fascinerande historisk paradox: Vladimir Putin tjänade, troligen utan sin egen vetskap och avsikt, som en spegel och ett förstoringsglas för de komplex som ryssarna hade glömt att de hade. Han såg behovet av en god tsar och en arvfurste och började sakkunnigt spela den rollen (här är nyckelordet spela), såg behovet av en despot att frukta och spelade en sådan också. Vid behov var han naturligtvis också affärsman, en som lätt kunde nå en uppgörelse eller erbjuda skydd i ett laglöst land. Genom att fungera som en spegel, blottade Putin och befäste gamla vanor som aldrig hade försvunnit och erbjöd en möjlighet att se hur de fungerade. Han tjänade i grund och botten som en lätt igenkännlig karikatyr av själva den ryska statsmakten, nästan gudomlig, korrupt, ibland brutal, och ansvarig för landets enorma ekonomiska resurser. Putinkulten är därför bara en lätt överdrift av attribut som oundvikligen antas av vem som än styr Ryssland. Det beror inte på att ryssarna på något sätt är genetiskt lagda för despotism, i själva verket har jag otaliga gånger observerat hur utlänningar snabbt antar Prolog  

Tsar Putin Inlaga.indd 11

|  11

2012-06-29 11.20


vördnadsfulla attityder och inhämtar instruktioner från sina chefer innan de kan göra något. I stället är det en anpassningsmekanism hos ett folk utspritt över en stor landmassa. Den ryska själens poesi, gåtan inlindad i ett mysterium och and­ ra plattityder om den ryska makten bidrar till att rättfärdiga och dölja ett relativt enkelt problem: svårigheten att införa rättsstatsprincipen över ett så vidsträckt land med så många olika etniciteter och traditioner. Och i avsaknad av rättssäkerhet är de band som ryssarna knyter vertikala, inte horisontella. Statsmakten, betraktad som allsmäktig, är ständigt skyldig till att inte ha förvandlat Ryssland till ett himmelrike på jorden. »Jag har varit i Sibirien. Floderna bokstavligen flödar av guld«, beklagade sig en arbetslös mekaniker för mig just i dag. »Om alla rikedomar i detta land fördelades rättvist, skulle varje invånare ha 100 000 euro. Men i stället tillhör alla rikedomar en människa.« En annan händelse i mitt eget bostadshus berättar en liknande historia: Sedan polis och brandmän anlänt för att släcka en liten brand som tänts av någons cigarett, såg jag hur en äldre kvinna antastade ett beväpnat polisbefäl i trapphuset. »Vi vet vem som kastar fimpar i trapphuset. Det är dom som bor en trappa upp. Gör något åt det!« Polisbefälet frågade om hon någonsin pratat med sina grannar, och det visade sig att varken hon eller någon annan hade tagit upp problemet, fast de länge hade varit varse det. Inte heller hade hon någonsin tillkallat polisen men hoppade på en polisman så snart hon fick chansen. När horisontella band knyts är de ofta isolerade och strider så starkt emot de omöjliga kraven uppifrån och ned att de döljs och betraktas som korrupta, och det är skälet till att det civila samhället i Ryssland är så svagt. Inte nog med att det är svårt att knyta kontakter över ett enormt land som var ett imperium redan innan det blev en nation, koopteras dessutom dessa kontakter av statsmakten i samma stund som de uppkommer. Det är en myt att ryssarna har hållits tillbaka av sin kollektivism: deras livsmiljö tvingar dem att vara så individualistiska att deras regering har tagit på sig den exklusiva funktionen att organisera dem i grupper. 12  |  tsar putin

Tsar Putin Inlaga.indd 12

2012-06-29 11.20


Ekonomiska problem ger näring åt den feodalism, korruption och vördnad som vi ser i samspelet mellan ryssarna och deras regering. När det gäller den ryska statsmakten är vördnad inte nödvändigtvis en positiv känsla: den föds av förtvivlan. Och så, när Vladimir Putin sakkunnigt avspeglade alla dessa kvaliteter, all sitt folks längtan, äcklades folket av vad de såg. Han har tagit alla stereotyperna från 1 200 års historia, sade en politisk spinndoktor till mig, och drivit dem till deras logiska slutpunkt. När Moskvapendlare tutade mot Putins kortege en söndag i janu­ari i år, försökte de övertyga varandra att allt det som symboliseras av kortegens blinkande lampor, egennyttig korruption och personligt berikande, måste upphöra. Allt detta kommer naturligtvis inte att upphöra när Putin går, de ekonomiska och sociala problem som ligger till grund för Kremlkulten föregick såväl Putin, Jeltsin som kommunisterna. Men vi får se hur det går under de kommande åren. Beroende på hur regeringen reagerar på tilltagande missnöje och i vilken utsträckning den kommer att undertrycka detta, kan den månghundraåriga Kremlkulten börja lämna plats åt verklig politik och undersåtarna, genom att bilda bestående institutionella nätverk, bli medborgare. Hur länge Vladimir Putin än kommer att sitta kvar vid makten har han redan gjort historien en tjänst genom att oavsiktligt tjäna som en spegel åt den ryska själens mest oroande djup, och göra dem synliga så att de kan börja avhjälpas. Anna Arutunyan, 26 januari 2012

Tsar Putin Inlaga.indd 13

2012-06-29 11.20


Tsar Putin Inlaga.indd 14

2012-06-29 11.20


Del I

Unders책tarna Att detaljstyra en sj채ttedel av v채rldens landmassa

Tsar Putin Inlaga.indd 15

2012-06-29 11.20


Tsar Putin Inlaga.indd 16

2012-06-29 11.20


Kapitel 1

Att se Putin och sedan dö Jag stängde fönstret, allting omkring mig försvann Endast solen simmade och glimmade, skimrade och försvann Ingen framför mig, ingen omkring mig, ingen framför mig Endast solen är emot mig och omkring mig och framför mig Jag stirrar på elden, som brinner och skiner och glöder Jag faller till golvet av rädsla att de ska märka att jag hukar mig Dmitr ij Ozerskij, »Att falla«

Jag ville kalla min nästa bok »Att se Putin och sedan dö«, men alla sade att det skulle vara lite för mycket. Andr ej Kolesnikov, politisk reporter och författare till ­böckerna Jag såg Putin och Putin såg mig, i en intervju

1. Det fanns ingen dörr till vår nyhetsredaktion den dagen. Den hade hakats av från gångjärnen enkom för tillfället och avslöjade de utslitna billiga träpanelerna där innanför (»Reglementet«, svarade vår direktör vördnadsfullt på frågan varför detta var nödvändigt). ­Efter cirka fyra timmars obehaglig väntan lutade sig en kvinna, klädd i rätt elegant, urringad svart dräkt och vit veckad blus (det verkade vara samma som hon haft på sig vid otaliga protokollhändelser i regeringens högkvarter, Vita huset), in genom dörröppningen och berättade för ett myllrande följe av magra säkerhetsvakter, journalister och personal att »de är på väg.« Detta jippo hade faktiskt börjat fyra dagar tidigare, en fredag när ett illavarslande PM rekommenderade mellancheferna i det vildvuxna, statsägda företaget att »på grund av en särskild ordning tisdagen den 24 februari« skulle inga gäster tillåtas i lokalerna. De anställdas »rörelser« utanför sina kontor skulle »minimeras« eller Att se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 17

|  17

2012-06-29 11.20


»begränsas«. De anställdas »rörelser« på andra våningen (där vårt kontor fanns) skulle »begränsas maximalt«. Det föreslogs rentav att vissa människor inte alls skulle komma till jobbet. Ändå angavs aldrig orsaken till de särskilda åtgärderna. Anställda vidarebefordrade nyheten om ett »besök« till varandra med viskande röster och skojade om vad de skulle säga till »gästen« om de fick chansen. Alla blev tillsagda att städa sina skrivbord. Alla fotografier och affischer avlägsnades demonstrativt, inklusive ett litet vykort en översättare hade i sin kontorsmodul med en teckning av Putin i 1950-talsstil och med texten: »Jag ser dig, du arbetar inte!« En kvinnlig fastighetsskötare svarade misstroget på frågan varför dörren hakats av från sina gångjärn: »Vet du inte vem som kommer hit i morgon?« Folk i huset hade talat så sedan fredagen. Ett besök av premiärminister Vladimir ­Putin beskrevs med eufemismer som »en VIP-gäst« eller »en särskild ordning« eller, i fastighetsskötarens fall, helt enkelt »dom«. »Dom väntas hit klockan elva, om dom alls behagar titta in. Dom kommer att gå genom den här korridoren, in i arkivet och genom det till presshallen.« Fastighetsskötaren som bara uppgav förnamnet, Tatiana, kände till planerna eftersom hon hade dammsugit dessa områden exakt tre gånger under den långa helgen, när ingen var där. Och nu gjorde hon det igen, våttorkade alla ytor i alla rum som premiärministern eventuellt skulle kunna kasta sin blick på. »Det har alltid varit så«, sade hon. »Vi fick göra samma sak även på Jeltsins tid. Sen kommer dom att sparka ut oss, så att dom inte, Gud förbjude, får syn på oss.« Värst av allt var att alltsammans kunde vara förgäves. »Tänk om han inte ens dyker upp?«1 Men på eftermiddagen den 23 februari, efter omkring tre timmars väntan stod det äntligen klart att ja, de skulle titta in och komma den här vägen och Tatianas tre städdagar skulle inte vara bortkastade. Sedan pressrepresentanten lutat sig in genom dörröppningen och meddelat att de var på väg lufsade en långsam procession in 18  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 18

2012-06-29 11.20


genom dörren, och samtidigt verkade det slå lock för mina öron. Instinktivt reste jag mig. En kameraman bakom mig väste att jag skulle sitta ner. Mitt i klungan kom så premiärministern gående och synade de omedelbara omgivningarna, tydligt självsäker likt en vd som inspekterar sitt företag. Grå och intetsägande, välvillig och olycksbådande, var han på en och samma gång tråkig, tjusig och skrämmande. Han nickade och besvarade leendet från den första söta flickan på kontoret, och lät sig sedan, något reserverad, ledas mot oss. »De har överträffat [sin konkurrent] i antalet besök på hem­sidan«, berättade nyhetsbyråns kvinnliga vd allvarligt. Hon visade honom redaktionen på Rysslands äldsta engelskspråkiga tidning, ett varumärke som den statligt finansierade nyhetsbyrån nyligen återtagit kontrollen över för att på premiärministerns order börja ge ut tidningen igen. Han nickade och log. Han gillade vad han såg. »Hur många människor arbetar här?« frågade han henne med en knappt hörbar röst som ändå uppfattades i hela rummet. »Trettio«, sade hon. I verkligheten var de betydligt färre, men för att fylla tomma platser hade anställda från en annan avdelning, till stor förtret, tvingats tillbringa halva sin arbetsdag i vår närhet. När han kom till mitten av rummet och stod ett par meter ifrån mig fann jag det lämpligt att se honom i ögonen, le och säga hej. Han svarade ljudlöst med en nick och såg på mig en fjärdedels sekund, blinkade en gång, som en kamera, och sedan han därmed bekräftat min existens, klick, såg han på någon annan. Efter ögonkontakt med alla medarbetare, vände han sig till direktören och frågade »Är det allt?« och vände sig om och gick. Två utländska anställda som hade suttit mindre än en meter från Putin menade att hela besöket var ett anti-klimax och jämförde det högljutt med ett avsnitt av M.A.S.H.. Deras besvikelse var begriplig eftersom de, medan de väntat på att premiärministern skulle dyka upp, hade hållits två timmar på generaldirektörens kontor för att öva sig att uttala »Vladimir Vladimirovitj«, hur man ber om tillstånd att få bli fotograferad tillsammans, och hur man mest utAtt se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 19

|  19

2012-06-29 11.20


trycksfullt skakar hans hand. Men, förlamade av hans närhet mind­ re än en meter bort, hade de inte gjort något av detta. Ändå skulle dessa utlänningar och den ryske generaldirektören aldrig riktigt förstå varandra. För utlänningarna var Putins besök en obekväm störning i vardagen. För generaldirektören var det uppen­ barligen något mer. När jag frågade honom flera timmar i förväg om Putin faktiskt skulle passera genom vårt kontor, nickade han ordlöst med en barnsligt hänryckt blick som det överraskade mig att se på en i övrigt intelligent och fullvuxen man. *** Om någon hade instruerat mig att bete mig på ett visst sätt i närvaro av Ryska federationens premiärminister och före detta president, så var det ett PM jag aldrig fick. Då skulle jag varken ha rest mig när han kom in på vår redaktion eller brytt mig om att jag just arbetade på en artikel om hans fängslade motståndare Michail Chodorkovskij. Det var förvisso inte heller någon som hade bett generaldirektören att få sina anställda att försöka skaka hand med Putin. Fick vi några instruktioner så var det i så fall bara att chefen för organisationen på sin sista inspektion före besöket sade åt oss att »spänna av«. Och när vi blev tillsagda att städa våra skrivbord inför besöket var det ingen som ens antydde att jag skulle ta bort en hög med böcker med titlar som »Putins Ryssland: Oppositionen i ruiner«. Som uppväxt i USA hade jag en gång vägrat att avlägga lojalitetslöfte i gymnasiet, en sedvänja jag fann servil och totalitär. Men här i Moskva, en halvtimme före ett möte med Ryska federationens premiärminister och tidigare president, tog jag själv bort böckerna från mitt skrivbord. Varför? 2. Dmitrij Rjabov, en nykläckt reporter på en oberoende veckotidning, ställde in sig i en rad av tv-fotografer vid dumans stora trappa på Ochotnyj Rjad, på andra sidan gatan från Kreml, och stod på tå och 20  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 20

2012-06-29 11.20


väntade i omkring en timme i en miljö som uppenbarligen förebådade ankomsten av en berömdhet. »Det var som i Cannes«, berättade han senare och slog ned blicken med återhållen avsmak. Samtidigt var det något helt annat: att applådera en filmstjärna är inget man behöver ångra, men att applådera Vladimir Putins ankomst, mot sin vilja, är det. Det var första gången Rjabov, som identifierade sig med en demokratisk intelligentia i hård opposition mot en regering den saknade makt att förändra, någonsin hade sett Putin. Och när han, antingen av det förväntansfulla trycket eller av förvåningen att plötsligt få se honom så nära, applåderade irriterade det honom så starkt att han kände att han måste nämna det på Facebook nästa dag. »Jag hatar mig själv«, skrev han, som om han genom det tillkännagivandet hade renat sig. Rjabovs oavsiktliga applåder återspeglar alla de motsägelser som kännetecknar en bysantinsk regim som på något sätt vill men inte kan vara demokratisk i brist på verkligt demokratiska institutioner, och det skar rakt igenom den utstuderade fasad av demokrati som man lagstiftade om den där dagen, den 20 april 2011. Enligt författningen var Putin underordnad president Dmitrij Medvedev, en nära medarbetare som han 2008 personligen hade handplockat som sin efterträdare, och ändå kände flertalet statliga tjänstemän, oavsett politiska preferenser, vem som besatt den verkliga makten. Enligt författningen var det Putin som rapporterade till sitt parlament, men bortsett från den slentrianmässiga kritiken från tre ka­ stre­rade oppositionspartier, gav en hel armé av dumaledamöter från Enat Ryssland honom stående ovationer och kallade honom, utan minsta antydan till ironi, för »vår ledare«. Enligt författningen skulle Putin i sitt anförande redogöra för resultaten av regeringens arbete, men alla visste att det var en chans för den högste ledaren att lägga fram en plan, en serie instruktioner för livet i detta enorma, omöjliga land. Det var fem månader innan Putin entydigt skulle meddela sin avsikt att återvända till presidentämbetet 2012 och beskriva det beslutet som fattat »för flera år sedan«, men redan i april 2011 kände de flesta redan att Medvedev bara var en vikarie och att Rysslands Att se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 21

|  21

2012-06-29 11.20


suveräna härskare var premiärministern, som hårdnackat insisterade på en läpparnas bekännelse till alla demokratins formaliteter. Sanningen om vad som hände vid den stora trappan och de provisoriska skärmar som skilde oss från den återspeglade alla dessa kalejdoskopiska motsättningar. Själva handlingen att du väntar, normalt i timmar, stående på värkande fötter, med din kamerautrustning eller bärbara dator, och ibland låter en kollega du aldrig sett hänga sin dator på din axel, eggar den stjärnstatus, den maktens metafysik som inte ens den amerikanske presidenten kan mäta sig med. Sorlet runt omkring intensifierades för att sedan lägga sig igen. Ministrarna började dyka upp en efter en: Igor Setjin, den fruktade energichefen i Putins kabinett som personligen tros ha iscensatt fängslandet av oljemagnaten Michail Chodorkovskij och ha framkallat dennes konkurs, passerade hotfullt följd av Aleksej Kudrin, den liberale finansministern som skulle avgå från sin post i september och börja närma sig oppositionen. Flankerad av Enat Rysslands ledare Boris Gryzlov (den humorlöse byråkrat som hänvisade till premiärministern som »vår ledare«) dök till sist Vladimir Putin upp, synbart mer självsäker än vanligt, rusade nerför trappan och kastade en blick och ett varmt leende mot pressen innan han försvann in i dörröppningen. Han kan inte ha varit synlig mer än några sekunder, men det framkallade en märkligt neurotisk reaktion från mängden av mind­ re tjänstemän och vanliga åskådare som hade samlats längs det stora trapphuset. Medan en rockstjärna eller en populär president skulle hälsas med jubel, möjligen avsett som smicker, påminde ljudet som kom från trapphuset bakom oss mer om ett jämmer, en suck av lättnad och förtvivlan, blandat med svaga, oavsiktliga applåder som ingen ens hade räknat med. Ljudet verkade inte så mycket uttrycka stjärnans popularitet som det uttryckte den fruktan och vördnad som omgav honom. Det undertryckta skriket tycktes uttrycka en inre förvirring om hur vi förmodades förhålla oss till den nationelle ledaren. Skulle vi applådera när han dök upp bakom trappräcket eller skulle vi falla på knä? Hur skulle de som i likhet med Rjabov inte tycker om ho22  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 22

2012-06-29 11.20


nom göra? Hade det rått någon klarhet om att detta bara var Rysslands högste förtroendevalde skulle varje känslouttryck ha varit berättigat. Som det nu var ansträngde sig alla att låtsas att denne lille intetsägande, snabbrörlige man som närmar sig de sextio bara var en populär premiärminister som hade kommit för att tala till sitt parlament. Men om detta verkligen var fallet skulle det inte finnas något behov av att applådera hans några sekunder långa passage längs en balkong. Vad många kände och de flesta inte kunde artikulera var i själva verket närvaron av en makt långt mer primitiv än det högsta folkvalda ämbetet: för i avsaknad av rättssäkerhet, var detta ingen president eller premiärminister, utan en suverän med makt över liv och död. Något märkligt hände med Rjabov, som inte ens märkte applåderna eller skriken bakom sig. Han vände sig inte ens om för att registrera sin omgivning, utan stod i stället avvaktande, fastnaglad och koncentrerade sig på vem som skulle dyka upp i trapphuset. Och när Putin till slut dök upp och behagade att titta åt hans håll, började Rjabov, en journalist som alltid hade motsatt sig denna regim och som ogillade det mesta av Putins politik, till sin egen förskräckelse att applådera. Han blev så irriterad på sitt eget omedvetna beteende att han ivrigt analyserade det, som om han med sin medvetenhet på något sätt kunde rentvå sig. »Det som gör mig mest sorgsen är vårt folks (inklusive mitt eget) trälaktiga medvetande«, skrev han till mig några dagar senare. »Trots all demokratisk retorik vet vi exakt vem som styr landet och är ständigt redo att visa vår lojalitet mot den härskaren. Och mina handlingar (mina applåder) kom i direkt konflikt med min politiska övertygelse.«2 *** Att sådant beteende lever kvar i det 21:a århundradet är bara en del av problemet. Att Rysslands intelligentia känner igen det men ändå återfaller i det gör det betydligt mer akut, och på något sätt ständigt återkommande. 1800-talsgreven Vladimir Sologub berättade om ett betecknanAtt se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 23

|  23

2012-06-29 11.20


de möte med tsar Nikolaj I på 1830-talet. Greve Sologub promenerade längs Nevskij Prospekt i S:t Petersburg tillsammans med poeten Aleksandr Pusjkin och Sergej Sobolevskij, som nyligen återvänt från en längre vistelse i Europa och ståtade med ett pipskägg, i en tid då aristokratin fortfarande var förbjuden att bära skägg i Nikolajs Ryssland, på grundval av ett dekret utfärdat av Peter den store. »Plötsligt dök det upp en plym av fjädrar över en kalesch på Politseijskij­bron. Det var tsaren. Pusjkin och jag ställde oss vid trottoarkanten och höll våra hattar i händerna medan vi väntade på att han skulle passera. Men Sobolevskij var försvunnen. När han sett tsaren närma sig hade han slunkit in i någon butik. När Sobolevskij till sist kom ikapp dem, i senaste Parismodet och med en fåraktig min, bannade Pusjkin honom: ’Så, hur är det, broder? Du har ett litet franskt skägg och en liten rysk själ?’«3 Pusjkin retade honom för hans underdånighet. Sobolevskij, en modern, beläst och berest medlem av eliten, som närde lagom liberala åsikter, var rädd för att tsaren skulle se hans pipskägg. Liksom många ryska poeter än i denna dag, hade Pusjkin ett djupt ambivalent personligt förhållande till tsaren, och han var redan medveten om de inneboende neurotiska spänningarna i ett samhälle som låtsades vara mer modernt och demokratiskt än det egentligen var. »Makt och frihet måste kombineras till ömsesidig nytta«, skrev han 1832. »Att förutsätta förödmjukelse i de ritualer som dikteras av etikett är ren dårskap. En engelsk lord som presenterar sig för sin konung, knäböjer och kysser hans hand. Detta hindrar honom inte från att tillhöra oppositionen, om han så önskar.«4 Genom att ritualisera ursprungliga maktattribut till etikett, menade han, kan ett samhälle överge dem i sak. En engelsk lord har inget emot att knäböja framför kungen eftersom lagens suveränitet står mellan dem och endast en oberoende domstol kan beröva lorden liv och frihet. Men för en bildad ryss som har anammat alla modernitetens och den västliga etikettens symboler, är redan en lätt bugning för tsaren förnedrande eftersom livets realiteter tvingar honom att falla huvudstupa för makten.5 24  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 24

2012-06-29 11.20


3. Olika människor presenterar sig på olika sätt för Vladimir Putin beroende på sin kast, uppfostran, inkomst, utbildning och hur beroende av staten de är. Långtifrån alla visar vördnad, smicker eller underdånighet, många påstår sig i själva verket vara totalt likgiltiga. Men ingen grupp är mer än intelligentian förstörd av obeslutsamhet, tvivel och ångest över hur man beter sig i hans närvaro, och om man alls ska visa sig inför honom, om det kan undvikas. När Alisa Ganijeva, författare och journalist som närmar sig de trettio, accepterade att delta i en träff med Putin kände hon en djup ambivalens, som om själva tanken på att delta offentligt i makt­havar­ ens närvaro på något sätt var stötande. Som ung författare från den muslimska republiken Dagestan i norra Kaukasus hade Ganijeva till att börja med avböjt en inbjudan till ett möte med författare när hon fick veta att det skulle förvandlas till en officiell audiens med premiärministern över en kopp te. Hennes etnicitet var i detta fall inte särskilt relevant för hennes oro. Fastän hon insåg att hon skulle kunna användas som en multietnisk »dekoration« på mötet, var den verkliga anledningen till att hon först vägrade en mer allmänt förekommande attityd bland ett antal författare att konsekvent undvika alla möten med den ryska statsmakten, som om dess blotta närvaro skulle kunna förorena dem. »Till att börja med bestämde jag mig för att inte gå eftersom jag anser att sådana möten är rätt poänglösa«, förklarade Ganijeva några dagar efter mötet. »Och de kastar en skugga över ditt rykte. För mig är det en omedveten känsla. Varje gång det är ett möte mellan författare och regeringen, väcker det en oförklarlig känsla av motstånd och en viss motvilja.« Hennes redaktör på tidningen Nezavisimaja gazeta övertalade henne att gå och förklarade att det skulle vara »fegt« att inte göra det och föreslog att hon skulle ställa frågor om Michail Chodorkovskij, en oppositionell standardfråga som används för att demonstrera trots. Ganijeva insåg dock hur banalt det skulle vara att fråga om Chodorkovskij för hundrade gången och lyssna på Putins oföränAtt se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 25

|  25

2012-06-29 11.20


derligt fulländade »doublethink« när han gick på om rättsstatsprincipen. I stället bestämde hon sig för att ta upp den kontroversiella lagen om extremism, vars breda formulering användes flitigt till att fängsla oppositionella och öka FSB:s befogenheter. »Jag bestämde mig för att gå och träffa denna person som var höljd i myter«, sade hon. Dagen innan blev hon uppringd och fick veta att hon skulle få sitta bredvid Putin under det samkväm över en kopp te som skulle följa på mötet. Ganijeva berättar irriterat att hon till och med blev tillsagd att ta på sig något snyggt, »som om jag haft för avsikt att dyka upp i en sliten träningsoverall«. Om nu Putin var höljd i någon primitiv myt, kunde Ganijeva inte låta bli att känna sig besviken när hon fick se en liten, blek, vanlig man, en tjänsteman som försökte smälta in i en grupp författare, den avundsvärda klass som på sovjettiden kallades »själens ingenjörer«. Putin verkade vara lika nyfiken på författarna som de var på honom och betraktade dem intensivt som om de varit en flock märkliga djur. Han log och skrattade med gruppen i vad som tydligt framstod som en »mask« han bar i sällskap av intelligentian och tycktes vittna om en överdriven önskan att göra sig omtyckt. Ganijeva, som fick platsen närmast till höger om Putin under teet, kunde inte undgå att märka att han fyllde en hel sida i sin anteckningsbok med plattityder om författarna och makten och krafsade ner minsta självklarhet med sin stora handstil. Men gruppens beteende avslöjade mycket mer än Putins klumpiga kamaraderi. Medan de väntade på att mötet skulle sätta igång, började en del dricka den starksprit som fanns till hands och skämta och ironisera. Andra, som författaren Zachar Prilepin, intog en defensiv pose medan många ändå verkade uppenbart förtjusta. »Stämningen ändrades när han steg in i rummet. Alla reste sig. Jag förblev sittande [tillsammans med en annan författare] och vi fick misslynta blickar på oss«, berättade Ganijeva. Hon fortsatte med att beskriva en scen där en populär författarinna »nästan smälte« när Putin satte sig närmast henne och sken upp och invecklade premiärministern i en viskande konversation. Naturligtvis brydde sig ingen om det föreningsmöte som faktiskt pågick utan allas blickar 26  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 26

2012-06-29 11.20


var riktade mot det viskande paret. Av alla författare verkade den här populära författarinnan vara särskilt tagen av premiärministern. Ganijeva beskrev hur kvinnan efter teet omedelbart närmade sig Putin för att be honom komma på besök, och när hon högg tag i hans hand blev Putin så bragt ur fattningen att han tappade en hög med böcker som han hade tvingats att ta emot. Förvirrad böjde han sig ned för att plocka upp dem medan hon fortsatte att prata. För Ganijeva var dock den främsta besvikelsen inte Putins fumliga vanlighet, eller smickret från vissa författare (det hade hon räknat med). I stället var det att hon aldrig fick chansen att ställa en fråga. Hon försökte utförligt rättfärdiga sig och liksom intala sig att det var lika bra som det blev, men återkom till sitt beklagande som om det var allt hon hade kvar från mötet. Att Prilepin, medlem av det förbjudna national-bolsjevikiska partiet, utan att blinka lyckades fråga Putin om hans miljardärvänner och förskingringen i statsägda bolag, förvärrade förmodligen Ganijevas ånger. »Jag tyckte inte om de frågor som ställdes«, sade hon och förklarade att Prilepins var en av de få ärliga frågorna. »Och jag ville inte vara för påträngande. Alla viftade med handen, så Putin måste av­ visa dem. Och jag ville inte bli tillsagd att vänta på min tur. Jag tröstade mig med att det kanske var lika bra att jag inte ställde någon fråga. Jag kanske bara hade gjort någon liberal poäng. Trots allt ville jag bara sitta där inkognito och titta på.« Men genom att inte ställa någon fråga verkade hon på något sätt tycka att hon misslyckats med att rättfärdiga sin komprometterande närvaro. »Det kändes obehagligt att jag var där och inte ställde någon fråga«, medgav hon.6 Och utan att ställa en fråga, utan att säga sanningen till makten, lämnade mötet henne mer sårbar för den upplevda »närhet« till makten som hon instinktivt revolterade emot. Vad exakt var det, förutom den populära författarinnans osmakliga inställsamhet som framkallade hennes avsmak? Att hon vistades i samma rum, bevittnade fjäskandet och indirekt deltog i det? Det var inte klart i vilket skede den populära författarinnan framförde sin inbjudan till Putin, men det faktum att hon gjorde det tyder på att besökets symboliska kapital lätt kan omvandlas till Att se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 27

|  27

2012-06-29 11.20


materiellt. Ganijeva däremot representerade inte ett etablissemang vars självupplevda närhet till makten kunde översättas till intäkter. Men hon levde i en värld där denna typ av direkt utbytbarhet var vida mer allmänt förekommande än i någon fungerande demokrati. Om än förmögna, utbildade och självständiga nog för att upprätthålla en bekväm levnadsstandard eller rentav lämna landet, var människor som Ganijeva och Rjabov varken tillräckligt rika eller inflytelserika för att deras kapital skulle vara beroende av regeringen, inte heller fattiga nog för att i normalfall vara beroende av regeringen. Och att de inte var direkt beroende av regeringen i en värld där det materiella beroendet ständigt framträdde gjorde dem oroliga, för deras lycka kunde lätt tippa åt båda hållen. 4. Under en av sina rutinresor över landet hamnade Vladimir Putin den 29 april 2011 i Penza, provinshuvudstad ca 60 mil sydost om Moskva. Innan han ledde ett möte om kulturell utveckling i en nyligen renoverad lokal teater, där han lovade att hjälpa till med statligt stöd åt ett teaterdistrikt med en omsättning på 6 miljarder rubel, samlade Putin sin vana trogen folk direkt ute på gatan.7 En inofficiell video som cirkulerar på internet visar hur premiärministern närmade sig trottoaren. När han gjorde det hördes jubel från en folkmassa. Ljudet som återigen var övervägande kvinnligt är en mer intensiv och högljudd variant av det märkliga jämmer jag hade hört tio dagar tidigare i Moskva. Och precis som i Moskva lät dessa ljud mindre som jublande leverop och mer som desperata skrik, antingen på hjälp eller av lättnaden att till sist få syn på honom (invånarna hade naturligtvis väntat i timtal i regnet). Och faktiskt var det någon som ropade: »Vladimir Vladimirovitj, var snäll och hjälp oss!« I en klar bild av Putin med utsträckt hand mitt i folkmassan, kan vi sluta oss till att en medelålders kvinna med kortklippt mörkt rödfärgat hår kysser hans hand medan hon upprepade gånger ropar »tack så mycket«. När hon sliter i honom, erbjuder han motvilligt 28  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 28

2012-06-29 11.20


kinden. Hon kysser honom på kinden, tar sedan tag om hans hals och kysser honom upprepade gånger på örat. Med ett roat uttryck som gränsar till avsmak, frigör han sig försiktigt och sakkunnigt från omfamningen. Flera kvinnor skriker: »Vi älskar dig!« Han svarar: »Jag älskar er också.« Denna groteska uppvisning av smicker spreds över internet och möttes av löje och avsky, men man undvek att visa den i centrala tv-sändningar, där man uppenbarligen insåg att detta omedvetna beteende framkallar obehag inte bara hos dem som på något sätt ger efter för det, utan också hos Putin själv. För tvåhundra, hundra eller till och med sjuttio år sedan, skulle det ha varit en accepterad norm, när Josef Stalin stoiskt plågade sig igenom bättre koreograferat umgänge med sitt folk. Trots avskyn för eliten och tyst ogillande från staten, hade på något sätt detta beteende överlevt fem århundraden av våldsam modernisering och kunde på nytt ge sig till känna på 2000-talet och förorena betydligt mer ordnade uppvisningar av vördnad för makten. Ingen godkänner det, inte ens de som omedvetet deltar, men ändå lyckas det komma upp till ytan, som ett ogräs på de mest oväntade ställen. »Fenomenet Putin«, stabiliteten i hans styre och befästandet av viktiga funktioner som byråkratisk lojalitet och korruption, har tillskrivits hans popularitet och, av skeptiker, de höga oljepriserna som har lyckats hålla befolkningen belåten. Men popularitet och oljepriser är alltför flyktiga faktorer för att förklara de bestående strukturella relationer ryssarna bygger med staten, och de antyder felaktigt att majoriteten av de människor som röstade på Putin faktiskt »gillar« eller »föredrar« honom på samma sätt som en amerikansk väljare skulle »gilla« eller »föredra« Barack Obama. Attityderna till Putin har som regel undersökts i två avseenden: dels har man sökt förklaringar till hans popularitet, dels har man ställt honom i kontrast till föregångaren Boris Jeltsin.8 Men Putins höga stöd i opinionsmätningar, i genomsnitt har över 70 procent uttalat sitt stöd för honom före 2011, förklarar inte nödvändigtvis de mångskiftande attityderna till honom på samhällets alla nivåer. På Att se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 29

|  29

2012-06-29 11.20


grundval av enkäter 2010–2011 vet vi att en och samma person i ena stunden kan uppvisa känslor av ytterlig tacksamhet (»vi skulle falla vid hans fötter«9) och i nästa uttrycka attityder som skepsis, besvikelse och förlöjligande (»Hans beteende är bara ett spel för galleriet. Det ändrar ingenting.«10) Beteenden som det kvinnan i Penza uppvisade har tillskrivits en latent personkult, men det kan inte förklara hur dessa beteenden uppstår på en spontan nivå. Putinkulten behöver inte ens främjas av regeringen, den gror eklektiskt underifrån, tillgjord och infekterad av ironi, med en social nätverkspotential till sitt förfogande.11 Och jämfört med Stalin är Putin »ingen Führer och ingen demagog«, enligt Lev Gudkov, chef för Levada Center, som hävdar att det inte finns några belägg för masskryperi i centrumets opinionsundersökningar. »Grunden för det förtroende han åtnjuter är ganska konservativ, och till skillnad från totalitära ledare har han ingen koppling till idéer om en ny världsordning.«12 Den 23 februari 2009 hade vykortet med bilden av Putin försvunnit från skrivbordet framför översättaren i vår organisation, i väntan på ett besök av Putin själv. Men tio år före det besöket, när samma byggnad inhyste en tanke­ smedja för Kreml, stoltserade personalen, idel internetsmarta liberaler, med t-shirts som bar den unge presidentkandidatens, Jeltsins utvalda tronföljares, anemiska, uttryckslösa profil med texten: »Putin är vårt allt.«13 De orden var naturligtvis en ordlek på frasen »Pusjkin är vårt allt«, som definierade en hundraårig personkult kring poeten Aleksandr Pusjkin. Vad kan förklara den typen av beteende, om varken popularitet eller en kraftfull kult till fullo kan det? När jag satt vid mitt skrivbord på kontoret i februari 2009 kände jag den smittsamma spänningen hos några av våra mellanchefer medan de väntade på att Putin skulle dyka upp. Men det var inte spänningen inför ett möte med en berömdhet. Som så många andra organisationer var vår statsfinansierad. Samtidigt inföll hans besök i årets början, när budgetarna redan var godkända. I den oupphörliga, ofta omedvetna tävlan om att säkra finansiering kan man inte 30  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 30

2012-06-29 11.20


undgå att se fördelarna med att uppmärksammas i ett positivt ljus och riskerna med att bli utskämd. Alltså är det lätt att förstå upphetsningen inför ett möte med Putin såväl hos någon som den där populära författarinnan som hos en invånare i Penza vilken i många år framöver kommer att skörda materiella fördelar av ett Putin­besök (reparerade vägar, en ny teater, renare gator). *** När Putin kom till makten år 2000 beskrevs det som en spontan kapitulation. Inte ett enda vapen svingades, inte ett skott avlossades. Inte minsta skärmytsling, ingen kamp. När folk såg tillbaka på den fasansfulla röra som uppstod när samhället lämnades åt sitt öde i kölvattnet av en revolution och greps av ren förtvivlan, när de insåg hur hopplöst det är att skapa en organiserad infrastruktur mellan samhällen som ligger tusentals kilometer isär, kapitulerade en del, andra bara gav upp och åter andra kritiserade maktskiftet, men uppgivet, bara för protokollet. Oligarker och regionala ledare »snubblade över varandra i försöken att visa sitt stöd för Putin«14, enligt forskaren Nikolaj Petrov. Aleksandr Oslon, en opinionsundersökare som arbetar för Kreml, beskrev hur ivriga människor var att sluta simma mot strömmen, att låta floden flyta fritt och återgå till den invanda underkastelse15, den överlevnadsmekanism som utvecklats under århundraden av undersåtarna på det vidsträckta, blomstrande kaos som var en sjättedel av världens landmassa. »Folkets iver att stödja en himmelsk monark på medeltiden (i synnerhet under övergångsperioden från en härskare till nästa) härrörde från dess eviga längtan efter ordning«, skriver sociologen Vladimir Sjlapentoch.16 Men denna längtan har knappast studerats i modern tid, fortsätter han, och absolut inte för Ryssland, där den aldrig har försvunnit. När en himmelsk monark inte finns till hands kommer ett folk att kapitulera för varje härskare som de kan tillskriva sina rädslor, och som kommer att betala deras hyra. Alltså var det som framträdde med det nya årtusendets början Att se Putin och sedan dö  

Tsar Putin Inlaga.indd 31

|  31

2012-06-29 11.20


i Ryssland till en del tsar, en del partisekreterare, en del verkställande direktör och en del feodalherre med nedärvd rätt. En garant för stabiliteten när han kunde tillfredsställa längtan efter ordning och vinst, och en impotent, korrupt opritjnik när han inte kunde det. För att förstå varför så är fallet, måste man röra sig bort från Putin och se på de människor han styr över och deras vardagsbestyr i en ogästvänlig miljö.

Tsar Putin Inlaga.indd 32

2012-06-29 11.20


Kapitel 2

Petitionen Det är viktigt att använda alla medel för att hjälpa en enskild per­ son att lösa sina frågor, sina problem, kanske också sina tragedier. Vladimir Putin

Jah kommer att ge oss allt. Vi har inga mer problem. Bor is Gr ebensjikov, ledare för rockbandet Aquarium

1. Tre kvinnor, en medelålders och två betydligt äldre, satt på en vräkig blå konstlädersoffa efter att ha träffats på den centrala mottagningen för Vladimir Putin, premiärministern och tidigare presidenten och nu ordförande för partiet Enat Ryssland. De delade sina bekymmer med varandra, som folk ibland gör vid tillfälliga bekantskaper. Den äldre var som besatt. Det var inte en fråga om liv och död, men hon var synbart upprörd: efter att ha överlevt tysk fångenskap under kriget, en seger som fortfarande firades med den fromma intensitet som tillkom landets enda sant religiösa högtid, kunde hon inte övertyga de lokala myndigheterna om att förse henne med något bättre än 14 meter bostadsyta. Men Sergej Kvitko satt för sig, satt och väntade tålmodigt medan han kramade en liten resväska. Han verkade inte utblottad och han var inte pensionär. Han var ingen medelålders kvinna. Kanske några och fyrtio år gammal hade han den inåtvända attityden av en familjeförsörjare som ska klara fyra personer på mindre än 500 dollar i månaden. Som gruvarbetare brukade han vakna varje morgon och huttrande i kylan ladda in ved i spisen för att börja värma upp bostaden. Petitionen  

Tsar Putin Inlaga.indd 33

|  33

2012-06-29 11.20


»Du vet hur svårt det är med två barn?« klagar han. »Och vi har inte alltid elektricitet.«1 Som så många landsbygdsbor, och Kvitko bodde i ett gruvsamhälle precis utanför Novomoskovsk, en småstad i Tularegionen, hade han visserligen en tv-apparat men saknade centralvärme i sin bostad. Och kvällsnyheterna upprepar en bild som fyller honom med hopp: hans härskare med de kalla ögonen pratar oavbrutet om en sak han äger mycket av, och som Kvitko helt saknar: gas. Vid närmare betraktande ser Kvitkos något solbrända ansikte (en kylig februari dag) lantligt och trött ut. Han har ett ärr på hög­ra kinden. Bara peta lite på ytan och klagomålen börjar välla ut! »Jag var tvungen att betala för min egen resa för att hjälpa till i räddningsarbetet vid Lubjanka.« Hur sa? Gruvarbetaren Sergej Kvitko kontrakterades i mars 2010 för att hjälpa räddningsarbetare i Moskvas tunnelbana, där två självmordsbombare sprängt sig med bara en halvtimmes mellanrum vid Lubjanka- och Park ­kultury-stationerna och dödat fyrtio personer. Han var tvungen att betala resan själv, och nu känner han sig övergiven: han hjälpte sin regering att leta efter döda kroppar i tunnlarna och nu vill hans regering inte ens ge honom den gas som den lovade hans sam­hälle 2007. »Vladimir Vladimirovitj säger alltid att man satsar pengar på att bygga ut gasnätet. Jag tror att han kommer att hjälpa oss. Och om han inte gör det, så kommer ingen annan att ge oss gas.« 2. Aleksej Anisimov, chef för den centrala receptionen för Enat Rysslands partiordförande Vladimir Putin, har satt sig bekvämt till rätta bakom sitt enorma, emaljerade skrivbord, med ett enda porträtt bakom sig (under tandemstyret var två porträtt, inte ett, normen). »Jag hoppas att du är noga med vad du trycker«, sade han med ett avväpnande leende, »för när det handlar om en person av en sådan …« Han avslutade inte meningen och vinkade vagt med handen mot porträttet. »Ja, antingen säger du bra saker eller …« Han 34  |  Del I: Undersåtarna

Tsar Putin Inlaga.indd 34

2012-06-29 11.20


tänkte säga »eller ingenting alls«, i enlighet med devisen om hur man talar om avlidna, men viftade glatt bort det.2 Innebörden av denna varning började bli begriplig längre fram i vårt samtal, eftersom Anisimov var chef för en mycket speciell samhällspolitisk institution. Å ena sidan var detta en helt normal, rentav demokratisk, plats där medborgarna kunde resonera om sina vardagliga problem med de folkvalda personer, Enat Rysslands valda ledamöter i kommunala, regionala eller federala församlingar, som ledde dessa receptioner. Men till skillnad från fungerande västerländska demokratier verkar dessa folkvalda inte direkt skämma bort sina petitionärer, och Anisimovs post var inte beroende av att han blev återvald av de väljare som kom med sina vardagliga önskemål. I stället hade han en annan uppdragsgivare, Vladimir Putin. Och hans motiv för att göra ett bra jobb med att lösa dessa halvt utfattiga medborgares problem var inte att värva en röst utan att vinna chefens gillande. Liksom många partiinitiativ kom tanken att koppla dessa receptioner till ordföranden direkt från Putin, som talade vitt och brett om dem som en effektiv åtgärd för att kommunicera med medborgarna. Men Anisimov verkade ha svårigheter när han skulle beskriva dessa receptioners exakta roll. »Vi vet hur storslagen … ä, inte bra, hur stor …« Här stakade han sig igen, när han medvetet försökte undvika att låta alltför sovjetisk i beskrivningen av Rysslands nationella ledare. »… hur stor potential, rejting, partiordföranden har hos befolkningen. Och hur enorm hans auktoritet är på alla officiella nivåer.« Att potentiella väljare klagade på att deras samhälleliga rättigheter kränktes var med andra ord inte tillräcklig stimulans för de lokala folkvalda att se till att reglerna följs och att folk får de bostäder, den gas och elektricitet och de sociala förmåner som de är berättigade till. I stället behövde de den nationella ledarens direkta överinsyn som motivation. »Alla partiresurser används och inte bara partiresurser, eftersom partiordförandens ställning även medger att statsmedel används.« Petitionen  

Tsar Putin Inlaga.indd 35

|  35

2012-06-29 11.20

9789170376603  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you