9789176455487

Page 1

SOFIE BERTHET

DIMENSIONER



SOFIE BERTHET

DIME NSIONE R

F Ö R S T A B O K E N I N O V A -T R I L O G I N

Modernista stockholm



FÖRE

J a g stod ute på heden när jag såg henne första gången. Tidigare hade jag haft märkliga föraningar, jag hade känt att jag inte var ensam. Nu skymtade hon till, kanske femtio meter bort, nästan som när man försöker ställa in skärpan i en kikare. Så försvann hon igen i den allt mörkare vårskymningen. Jag visslade på Smille och väntade in honom. Han gav med en fnysning upp letandet efter kaniner, och jag kände snarare än såg att han intog sin vanliga plats vid mitt vänstra ben. Jag böjde mig ner och hakade fast kopplet, osäker på vad jag hade sett, men illa till mods och ivrig att gå hem. När jag reste mig upp stod hon några meter framför mig. Hennes konturer var skarpa nu, och hennes ögon vänliga. Vinden som drog in från havet gav liv till hennes långa ljusa hår. Hon betraktade mig forskande och nyfiket, som om hon hade väntat på mig. Hon höll en flätad korg över vänster arm och gjorde en svepande rörelse med höger hand. Gesten verkade vara avsedd att lugna, men den kunde också uppfattas som en hälsning. Hon tog några försiktiga steg i min riktning. Så stannade hon. Jag vågade knappt andas. Att se den okända kvinnan i ögonen fyllde mig med en känsla av samhörighet. Samtidigt greps jag av en förlamande rädsla – jag visste plötsligt, utan minsta tvivel, att mörker och fara skulle komma in i min värld. För första gången under min sextonåriga existens fruktade jag för mitt liv. Sedan, utan förvarning, försvann kvinnan. Hon löstes upp i tomma intet, utan att släppa mig med blicken. Det var så allt började.

7


8


KAPITEL 1

» D e t hände något konstigt i går.« Jag sänkte rösten och tittade mig omkring för att se om vi var ensamma. En grupp treor satt och jobbade en bit bort, men eftersom Hanna och jag var till hälften dolda bakom en otymplig bokhylla trodde jag inte att de skulle höra vad vi sa. Vi satt längst in i mediateket, i min favorithörna. Jag tillbringade en hel del tid här, som nu under håltimmar eller i väntan på att bussen skulle gå hem. Jag pluggade bra bakom banden med dammig och oanvänd referenslitteratur, i synnerhet när jag kröp upp i en av de gamla stoppade stolarna och slängde upp benen på armstödet. Jag hade funderat över hur jag skulle beskriva det som hänt på heden för Hanna. Helst utan att låta galen. Den unga kvinnan som hade uppenbarat sig för mig i går hade synts tydligt i kanske en halv minut. En väldigt lång halv minut. Smille hade varit lika oroad som jag. Han hade tryckt sig hårt intill mitt ben och jag hade känt hur han darrade. Han, som annars var en tuff golden. Ingenting blev lättare av att jag väntade, så jag drog efter ­andan och tog sats. Jag berättade om mitt underliga möte för Hanna och försökte att inte dramatisera alltför mycket. Hon lyssnade intensivt och lät mig prata till punkt utan sina vanliga snabba kommentarer. Hennes ögon blev större och större. »Men vad gjorde du sen? Gick du bara hem? Vad gjorde Smille? Sa du något till dina föräldrar?« När jag avslutat min berättelse och lutade mig tillbaka kom frågorna. Som alltid med Hanna var de många. »Vad skulle jag ha sagt till dem då, tycker du? Jag såg precis en människa på heden och sedan gick hon upp i rök. Det skulle de ha tagit på allvar, tror du inte?« sa jag. »Kan det ha varit ett spöke?« frågade Hanna och lutade sig 9


fram mot mig. »Det finns energier som stannar kvar över tiden och personer som är känsliga kan se sådant som inte vanliga människor ser. Det säger mamma i alla fall.« »Nej, det tror…« Jag försökte invända, men blev avbruten av Hanna. »Wow, du är synsk, så måste det vara!« Hanna höjde ­upp­hetsat rösten. Hennes glädje över att vara bästa kompis med skolans spök­viskare gick inte att ta miste på. »Sluta, det är klart att jag inte är! Det skulle jag väl ha märkt tidigare i sådana fall.« Jag såg mig om för att försäkra mig om att ingen hade hört Hannas utrop. Treorna pratade högljutt och två av dem gestikulerade livligt mot varandra. Vid andra änden av det stora bord de satt vid var koncentrationen på en annan nivå. En kille läste i en tjock bok, utan att delta i de övrigas diskussion. Hans mörkbruna hår föll fram över pannan, där han satt nedböjd över boken med hakan stödd i ena handen. Jag fick intrycket att han inte hörde ett ord av vad som sades vid bordet. Han verkade helt uppslukad av texten, men han trummade ändå med andra handens fingrar mot bordskanten. Jag lät blicken dröja vid honom, fascinerades av kontrasten mellan vila och tillbakahållen energi. Det var något speciellt med honom. Jag glömde bort mitt samtal med Hanna. Jag studerade honom noga, hela tiden redo att titta bort om han skulle vända sin blick mot mig. Samtidigt ville jag att han skulle titta på mig, så att jag kunde få se hans ögon. De mörkblåa jeansen och den svarta ribbstickade tröjan avslöjade en smidig kropp. Hans ansikte var inte vinterblekt som mitt eget, utan lätt solbränt, som om han nyligen kommit hem från en utlands­ semester. Hans läppar var smala och han hade en svag skugga av skäggstubb på kinderna. Hade jag sett honom på skolan förut? Jag trodde inte det. Jag svepte med blicken över honom igen och konstaterade att jag gillade hans utseende. Men det var mer än det. Han hade en närvaro som fyllde rum­ met. En sorts självklarhet i sitt sätt att vara som jag blev trollbun­ den av. Hans sätt att sitta där med boken var märkligt tilltalande. 10


Hanna knuffade till mig på armen. Trots att killen inte ändrat ställning eller tittat upp fick jag en känsla av att han var lika medveten om mig som jag var om honom. »Nova, snackar du med mig, eller?« Hanna lät smått irriterad. »Vet du vem den där killen är? Han som sitter ensam vid bordet med treorna?« viskade jag till henne. »Lägg av! Du måste berätta mer om i går!« Hanna proteste­ rade tyst, men tittade ändå mot honom. Hon ryckte på axlarna. »Tror inte att jag sett honom innan. Men han sitter med treorna, så han går väl i trean. Jag vet inte. Berätta om spöket i stället!« »Spöket? Det var väl inget spöke. Du är knäpp! Och varför skulle ett spöke vara glad att se mig?« Jag slet blicken från killen och stirrade uppgivet på Hanna. »För att det inte hade träffat någon på väldigt länge.« Hanna log retsamt. »Men varför har det känts som om någon har iakttagit mig innan då? Ibland nu i vinter har det känts konstigt… som om jag inte varit ensam. Fast jag var det.« Jag ville få tyst på ­Hannas tal om spöken. Hon visste mycket väl att jag inte trodde på s­ ådant. Jag rös när jag tänkte på att jag flera gånger hade känt det som om någon observerade mig. Tidigare hade jag inte vetat riktigt vad jag skulle tro om tillfällena när jag hade upplevt att jag inte var ensam. Jag hade helt enkelt intalat mig att det bara var in­ billning. Och så hade jag tänkt på något annat. Det kunde jag inte längre. »Spöket kanske övade på att ta kontakt med dig innan. Och nu lyckades hon för första gången på riktigt.« »Eller så var jag trött, och då kan man tro att man ser saker som inte finns.« Jag funderade över den möjligheten. Ett stråk dimma skulle absolut kunna se ut som en person. Kanske hade det varit dimmigt i går? Eller hade jag börjat se dåligt? Jag tittade prövande uppåt. Jag såg det grådaskiga taket klart och tydligt. Men det hade varit dunkelt där ute på heden. Och då ser man sämre än i dagsljus. Jag försökte simulera halvmörker genom att knipa ihop ögonen en aning och titta genom ögonfransarna. Det 11


lyckades inget vidare. Hanna avbröt mina experiment med en hård knuff och ett nytt utrop. »Men du, hur var hon klädd? För om det var ett spöke borde du kunnat se på kläderna när hon levde. Du vet, om någon har en sådan där stor fluffig klänning, då är det säkert ett spöke från sjuttonhundratalet.« Hanna såg förhoppningsfull ut. Hon älskade kostymfilmer. »Jag tänkte inte så mycket på kläderna.« Jag tvekade och för­ sökte dra mig till minnes. »Det jag bäst kommer ihåg med henne är hennes ögon, de var gröna. Och att hon såg snäll ut. Hon hade en lång klänning, alldeles slät upptill och lite vidare nertill. I en dov blå nyans. Den påminde om din mammas gråa väska i tyget, fast tunnare.« »Den i tovad ull? Det låter mer som något en viking skulle kunna gå klädd i.« »Kanske det, men den liknade inte alls klänningarna som vi såg på vikingamarknaden förra sommaren. Den var liksom finare.« »Det var väl en extra viktig viking, då.« Hanna associerade snabbt vidare. »Vad ska du göra nästa gång du ska rasta Smille? Vågar du gå till heden igen? Ska jag följa med dig?« Hennes ögon glittrade vid tanken på att själv få uppleva det som jag hade sett. »Det har jag inte tänkt på. Men du kan inte åka hem till mig bara för att gå ut med Smille, det tar ju dig en halvtimme dit och en halvtimme tillbaka med bussen. Dessutom är det inte säkert att du, eller jag, kommer att få se något igen.« Jag slog bort Hannas kommentar och försökte verka lugn. Jag hade inte ens tänkt på att jag nästan varje kväll tog en promenad med Smille längs havet, över heden eller längs strandvägen. Ensam. Även om det fanns många hus i området var det bara en bråkdel av dem som var bebodda året runt. När det inte var sommar var det dött i den lilla by som jag bodde i. Skateholm var en typisk sommarort, solig och full av semester­ firare på sommaren, övergiven och härjad av havs­vindarna på vintern. Det var till och med så illa att den ena av de två lokala 12


mataffärerna hade stängt från oktober till påsk. Nästan alla restau­ ranger och glasskiosker som låg i närheten bommade också igen under vinterhalvåret. Tänk om kvinnan dök upp igen? Det skulle med all sannolikhet inte finnas någon annan i närheten. Jag vred olustigt på mig. Hanna tittade forskande på mig, men insisterade inte. I stället plockade hon fram en kexchoklad och erbjöd mig att bryta av en bit. »Nej tack, jag äter min banan i stället. Jag fattar inte hur du kan äta så mycket godis och ändå inte väga mer än en älva. Och utan att vara full med finnar.« Jag plockade fram en halvt mosad banan ur väskan. »Livet är orättvist.« Hanna mumsade obekymrat på kexchok­ laden och gungade fram och tillbaka på stolen. »Älva med pors­ linshy, det är jag det. Så fantastisk jag är«, sa hon och fladdrade överdrivet med ögonfransarna. Jag gjorde en grimas. Ända sedan vi började första klass hade jag vetat att Hanna var världens minst självupptagna människa. Hon hade visserligen rena drag och liknade faktiskt ett sagoväsen, men hon brydde sig inte ett dugg om det. För att retas med henne kontrade jag: »Fast med världens falskaste sångröst.« »Visst, visst«, sa hon och tuggade vidare. Våra försök att bilda ett band med mig på gitarr och Hanna som sångerska hade lagts ner för länge sedan. Det hade inte fun­ nits en chans i världen att få en publik utanför den allra närmaste familjekretsen. Det var till Hannas stora sorg, för hon önskade sig hett en framtid som musikalartist. Hon såg ofta längtande på mig när jag spelade gitarr och sjöng. Jag hade å andra sidan gärna varit mer lik Hanna, men tyvärr var jag huvudet längre och kände mig som en klumpig jätte bredvid henne. Jag avundades hennes graciösa uppenbarelse på samma sätt som hon avundades mig min musikalitet. »Nu ska jag göra matten. Jag måste hinna med den innan teatern.« Min mattebok landade med en tung duns på bordet framför mig. 13


»Okej, okej. Om du envisas med att sitta här och vara tråkig blir jag också tvungen att plugga. Jag sticker och hämtar en bok i mitt skåp. Blä!« Hanna snurrade upp från stolen och fiskade fram väskan från golvet i en smidig rörelse. Jag följde henne med blicken när hon svängde runt några hyllor för att komma ut ur mediateket. Jag lutade mig tillbaka mot ryggstödet och drog ner ärmarna på min stickade tröja över händerna, frusen och olustig. Jag såg mig omkring och noterade att killen med boken satt kvar. Han var nästan övermänskligt koncentrerad. Han tittade stint ner i boken och verkade knappt ha rört sig alls. Trots att matteboken väntade på mig drogs min blick till honom. Om och om igen.

14


KAPITEL 2

H a n n a studsade bredvid mig. Hon gick sällan lugnt och san­ sat, utan rörde sig som en korsning mellan en kattunge och en dansande virvelvind. Vi var på väg uppför skolans stora sten­ trappa. Huvudbyggnaden hade byggts säkert hundra år tidigare, och trappan var imponerande med sin mörkgråa marmor och sina utsirade räcken i järn och trä, som slitits mjuka och hala av gymnasieelevers händer under flera generationer. Så här sent på eftermiddagen var det inte mycket folk i rörelse, men mitt på dagen brukade trappan vara belamrad av både elever och väskor. Trots det fanns det aldrig en känsla av instängdhet i den gamla byggnaden, för takhöjden var enorm och de stora fönstren släpp­ te in skimrande dagsljus även under de regnigaste dagar. Vi släpade båda på våra väskor och jag hade dessutom mitt gitarrfodral över axeln. Jag hade som vanligt gitarrlektion på musikskolan på onsdagskvällen och stannade därför kvar i stan efter teatern.

o

En stund senare låg jag utsträckt i hela min längd på golvet. »Gå nu till din vänstra vad. Fokusera på den och känn hur värmen sprider sig. Inåt, allt djupare. Känn hur den blir tyngre och tyngre. Och tyngre.« Filips röst var dov och lugnande. Bit för bit gick han igenom våra kroppar i en avslappningsövning. Jag brukade gilla den här delen av dramalektionen och jag kun­ de slappna av snabbare än de flesta, nästan som på beställning. Normalt sett blev jag ett med golvet som jag låg på. Några gånger hade jag till och med somnat. Men i dag snurrade i stället tankar­ na runt i mitt huvud. Det kröp i kroppen. Filip hann inte mer än nämna en kroppsdel förrän jag associerade till något helt annat. 15


De långa pauserna mellan stortån och foten, mellan vaden och knäet, blev till evigheter, fyllda av mina högljudda tankar. Vad var det egentligen som hade hänt i går? Vem var kvinnan som jag hade sett? Hanna hade gissat på ett spöke. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. Kunde det vara så att jag hade inbillat mig alltihop? Hade kvinnan bara varit ett spratt som min hjärna spelat mig? Ja, så kunde det mycket väl vara. »Fortsätt till ditt vänstra lår. Känn hur varje kvadratcentimeter av det blir tungt och hur värmen sprider sig inifrån och ut.« Filips sövande röst avbröt mina tankegångar om den mystiska kvinnan. I stället tänkte jag på killen jag hade sett i media­teket för en stund sedan. Jag hade velat sitta där längre och titta på honom. Jag hade velat veta vad han läste. Jag hade velat se hans ögon. Under den knappa timme som jag hade suttit där hade han inte tittat upp från boken en enda gång. Inte vad jag hade sett i alla fall. Och jag hade haft bra koll på honom. »Tänk nu på din högra fot. Spänn musklerna och slappna sedan av helt, muskel för muskel.« Jag vred mig på golvet. Varför måste avslappningsövningen ta sådan tid? Det var fortfarande stora delar av kroppen kvar. Jag var klädd i mina mjukaste, mest ingångna svarta jeans och en bekväm stickad långkofta. Ändå skavde kläderna mot kroppen. Golvet tryckte mot hälarna och jag ville röra på benen. Den bak­ re delen av huvudet hade domnat, så jag vände det till vänster sida. På så sätt kunde jag titta ut genom fönstren. Jag studerade molnen som for fram på himlen. Det blåste rejält och gråa moln gav plats för ett litet stycke blå himmel och sedan ännu fler moln. »Känn hur båda fötterna är helt avslappnade. Koncentrera dig på den känslan.« Mina tankar återvände till kvinnan på heden. Säkert hade jag inbillat mig henne. Kanske hade jag halvsovit där jag gick med Smille? Sedan jag började gymnasiet förra hösten hade jag sovit för lite och pluggat för mycket. Jag borde se till att sova mer. Men tänk om det inte var trötthet, tänk om jag var… sjuk? Fanns det någon sjukdom som kunde framkalla den här typen av hallucina­ 16


tioner? Jag blundade igen, knep ihop ögonen det hårdaste jag kunde. Jag ville definitivt inte ha en sjukdom som gav sådana här symptom. Det verkade allvarligt, som något man behövde söka vård för. Och jag avskydde allt som hade med sjukhus och läkare att göra. »Koncentrera dig på din högra vad. Vandra i tankarna över knäet, upp mot låret. Om tankar från dagen dyker upp, acceptera att de finns där, men skjut dem åt sidan. Deras tid kommer sedan. Nu är det du som står i centrum, bara du.« Nix, det var återigen killen med boken som stod i centrum. I alla fall i mina tankar. Jag hade inte stött på honom tidigare, det var jag säker på nu. Gymnasiet som jag gick på hade flera tusen elever. Klart att jag inte kände alla, eller ens kände igen dem. Jag undrade vad han hette. »Gå vidare till din högra hand. Känn hur varje finger slappnar av. Alla spänningar från dagen försvinner.« Jag skakade på huvudet, tyckte att håret kittlades. Mitt hår var mellanbrunt, och nådde mig till axlarna. Med slingor blev jag nästan blond och med toning blev jag nästan mörk. Just nu var mitt hår tonat i en rödskimrande brun färg. Den fick mina ögon att framträda mer än vanligt. I hemlighet var det dem som jag var mest nöjd med när det gällde mitt utseende. De drog åt det skogsgröna hållet och hade ett tydligt fält av guld längst in runt pupillen. »Känn hur din högra arm blir tyngre och tyngre…« Jag suckade. Jag hade blivit medlockad till teatergruppen av Hanna och jag ångrade mig varje onsdag. Hon var en riktig teaterapa och gjorde allt för att stå i centrum. Jag var tvärtom. Men jag spelade gitarr, och eftersom det i vårens pjäs behövdes en person som kunde spela gitarr, hade jag nådigt fått tillträ­ de till teatergruppen. En bisarr samling, helt olik de som gick i min klass på samhäll. Visst fanns det olika typer i min klass också, men teatergruppen var extrem. Här fanns inga vanliga människor alls. Utom jag. Tankarna på ovanliga människor ledde mig tillbaka till den 17


märkliga kvinnan jag hade sett på heden. Kanske borde jag säga tjej, för hon hade inte sett ut att vara så mycket äldre än jag. Men hon hade verkat… annorlunda. Sättet hon dykt upp på, naturligtvis. Och kläderna, det hade definitivt inte varit H&M. Klänningen hade sett udda ut, rentav gammaldags. När jag tänk­ te efter borde hon ha frusit i den. Det är fortfarande kallt i slutet av mars och jag själv hade haft både vinterjacka, halsduk och en gammal mössa på mig. Det konstigaste var nog ändå att hon hade tittat på mig som om hon visste vem jag var. Med en vänlig blick. Som om hon väntat på mig och blev glad att se mig. Helt obegripligt. Och så var det ju det där med att hon plötsligt bara hade… försvunnit. Ena sekunden hade hon varit där, nästa hade hon varit genom­ skinlig på något sätt. Och sedan borta. Min andning hade blivit grund och ansträngd. Jag tvingade mig själv att andas ut långsamt, koncentrerade mig på nästa in­ andning och försökte skjuta bort tankarna på hur kvinnan hade tonat bort. Det gick inte alls. Jag lovade mig själv att jag skulle gå och prata med mormor. Inte för att berätta för henne om tjejen, det skulle bli för knäppt. Men att tala med mormor gjorde mig alltid lugn. När jag satt i hennes kök var allt bra och inget farligt kunde hända. Det var precis den känslan som jag behövde få uppleva nu. Vi bodde grannar med mormor, för när jag var liten hade mormor styckat av en bit av sin tomt, och min familj hade byggt en villa bredvid hennes fiskarlänga. Mormor hade bott hela sitt liv i det gamla huset och hon visste allt som fanns att känna till om trakten. Om en mystisk kvinna brukade synas på heden, om någon annan än jag hade sett henne, borde min mormor ha koll även på den saken. Och om det här var någon form av sjukdom kände hon kanske till den. För tänk om det här var något ärftligt, något som fler i släkten råkat ut för? Filips röst fortsatte sitt mässande, men nu kunde jag inte ligga stilla längre. Jag vände mig klumpigt runt på golvet och råkade i hastigheten sparka till en av tjejerna vid mina fötter. En irriterad 18


harkling sa mig att jag hade träffat Cattis, den självutnämnda primadonnan i teatergruppen. Typiskt. »Nu är hela kroppen avslappnad. Inga spänningar finns kvar längre. Alla dina bekymmer är långt, långt borta. Ligg kvar i det tillståndet en stund och njut.« Filip talade fortfarande mjukt och sövande, och hade äntligen kommit till slutet av avslappnings­ övningen. Det kröp under mitt skinn och mina tankar studsade runt i huvudet. Mina bekymmer var inte alls långt borta, tvärtom. Något var fel när man började se människor tona fram och bort ur tomma intet. Och jag som tyckte att jag var både förnuftig och stabil. I vanliga fall. Jag stönade. Högt. Jag stelnade till när jag hörde ett lågt mutt­ rande nedifrån mina fötter. Cattis igen, förmodade jag. »Nu är det dags att väcka era kroppar. Börja med att röra mjukt och försiktigt på händer och fötter och sprid sedan rörel­ sen till resten av kroppen…« Längre hann inte Filip förrän jag stod upp och borstade bort golvets damm från mina kläder. Några meter från mig satt Hanna och tänjde ut sina arm­ muskler. Hennes korta blonda hår låg rufsigt över pannan. Hon tittade på mig med road blick. Bara en timmes teaterrepetition till, sedan skulle hon ansätta mig med nya teorier om kvinnan på heden.

19


KAPITEL 3

» F å r jag äta frukost hos dig?« Jag började ta av mig skorna redan innan hon hunnit svara. Mormor var alltid uppe tidigt och på vägen från vår ytterdörr hade jag kunnat se henne röra sig innanför fönstren i det låga huset. Till sommaren skulle det nästan försvinna bakom en mur av stockrosor, men än så länge begränsades blomsterprakten till små scillor som lyste som blåa stjärnor vid dörren. »Nova, älskling, vad trevligt att du kommer förbi så här på morgonen. Visst får du frukost, kom in bara.« Mormors röst kom inifrån köket och hon öppnade dörren på glänt ut mot farstun. Jag stack fötterna i ett par inneskor som mormor hade till låns för besökare. Det gamla huset hade drag vid både fönster och dörrar. Jag gick in i köket och lutade mig fram för att ge mormor en kram. Hon såg ut som en mormor ur en saga. Liten och rund, med det allra mjukaste ansikte och kritvitt hår som stod som en gloria runt huvudet. Vid högtidliga tillfällen friserade hon sig och såg till att håret tämjdes till konstfärdiga små lockar, men en vanlig torsdagsmorgon som den här var frisyren kort och gott vild. Jag drog in doften av mormor – tvål med svag antydan av parfym, gammalt hus och rostat bröd. Mormor dukade fram tallrik och glas till mig på det slitna träbordet och plockade fram mer bröd. Hon hade redan ställt fram pålägg och bröd till sig själv, men hade inte börjat äta. När allt fanns på bordet satte hon sig tungt ner på sin stol. »Är det något speciellt som gör att du kommer så här tidigt?« Mormor sköt fram brödkorgen mot mig. »Varsågod, ta för dig nu så du hinner äta innan bussen går.« Jag bredde smör på en skiva mörkt bröd och försökte komma 20


på ett bra sätt att börja på. »Jo, jag ville höra med dig. Du kan mycket om Skateholm. Jag vill veta mer om… lite av varje.« »Lite av varje?« Mormor såg frågande på mig. »Jaa… jag undrar om du känner till om det har hänt något speciellt här någon gång. Något… spännande?« »Oj då, det var inget dåligt sätt att börja dagen på.« Mormor satte ner kaffekoppen och funderade. »Är det något särskilt som du tänker på? För du vet, jag kan mest om det jag har varit med om själv, eller som jag har hört andra berätta om.« »Jag vet inte riktigt… jag tror att jag vill veta om kvinnor som bor här. Eller har bott i byn förr.« Jag försökte se övertygande ut, fast jag egentligen inte visste vad jag skulle fråga om. Eller jo, jag visste såklart att jag ville veta mer om tjejen jag sett, men jag ville inte berätta för mormor om henne. »Kommer du ihåg studiecirkeln som jag har pratat om, där vi tar reda på sådant som har hänt här i Skateholms socken? Där har jag lärt mig mycket om hur det var förr. Fast det är klart, oftast handlar det faktiskt om män. Nästan alla hus ägdes ju av män, så det är deras namn som finns med i gamla dokument.« »Men spännande saker då, något måste väl ha hänt?« »Jo, det är klart, det finns berättelser om de personer som avrättades uppe på Galgebacken några kilometer längre norrut. Det var på artonhundratalet. De avrättningarna talades det länge om på bygden. Inte för att så många människor miste livet precis, men backen där de hängdes var noga utvald, för att de döda skulle synas så långt bort som möjligt och avskräcka andra som hade funderingar på att slå in på fel väg. Minns du att jag och morfar tog med dig dit en gång när du var liten?« »Nej, det kommer jag inte ihåg.« Jag hade bara varit fem år när morfar dog. Det jag kom ihåg av honom var att han alltid hade varit glad och att han hade haft stora varma händer. »Jo, vi var där uppe en försommardag när det var riktigt klart väder och då kunde vi räkna till säkert tio kyrktorn i lika många byar runt omkring. Vi kunde se flera mil bort.« Mormor lutade sig fram över bordet och drog i snöret till rullgardinen så att den 21


gled ner och skärmade av solstrålarna som hade börjat leta sig in i köket. »Men var det några kvinnor som avrättades där?« Mormor strök bort några smulor från den tjocka stickade koftan som hon bar över sin blommiga klänning och tänkte efter. »Vad jag vet var det bara män, det var nog sällan kvinnor gjorde sig skyldiga till grova rån eller mord på den tiden.« »Och här nere vid havet då, finns det inga historier om kvin­ nor som har bott här och varit med om något speciellt?« Jag hade svårt att tro att kvinnan jag sett faktiskt var ett spöke, det där var Hannas grej. Men det kunde inte skada att fråga. Mormor reste sig för att fylla på mer kaffe från kannan som stod på kaffebryggaren. »Jag hörde om en ung fiskarfru som hade ett tragiskt liv. Först tror jag att hon förlorade sin man när barnen var små och sedan tog havet två av hennes söner när de precis blivit tillräckligt stora för att ta över efter pappan och bidra med inkomst till familjen.« »Usch… när hände det?« Jag sträckte mig efter en brödskiva till och la ost på den. »Jag tror att det kan ha varit i slutet av artonhundratalet.« Kvinnan jag hade sett hade absolut inte varit någon fiskar­ hustru, det kände jag på mig. »Men ännu tidigare då, på vikinga­ tiden till exempel, bodde det folk här då också?« »Det vet jag faktiskt inte. Fast på stenåldern, då bodde det människor här i Skateholm.« Mormor såg ivrig ut och pekade österut. »Det var ett ganska stort samhälle, de levde här i många generationer. Man hittade och grävde ut en massa gravar på åttiotalet någon gång. Stenåldersbyn är det som gjort Skateholm mest känt. Ja, förutom badstranden, förstås.« »Jag vet. Mamma har berättat om utgrävningarna. Hon var där när hon var tonåring och hon ville bli arkeolog i flera år efteråt.« Jag skrattade. Det kändes fånigt att mamma, som nu jobbade som gymnasielärare i svenska och engelska, hade drömt om att gräva fram gamla skatter och skelett när hon var ung. Tankarna på mamma ledde mig in på ett annat spår. 22


»Det var något annat också… Har du hört talas om någon i vår familj som haft någon konstig… sjukdom?« Jag var tvungen att harkla mig för att få fram ordet. »Vilken sorts sjukdom menar du då?« sa mormor oförstående. »Ja… någon«, sa jag svävande. »Som inte andra har, som är ovanlig?« Mormor funderade, men skakade sedan på huvudet. »Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Min mors kusin hade någon säll­ synt muskelsjukdom, men hon dog som barn.« »Men någon riktigt märklig sjukdom då?« sa jag snabbt, in­ nan jag hann ångra mig. »Som någon som såg konstiga saker eller så.« Jag kände hur ansiktet hettade. Jag hade sagt för mycket, det visste jag. Mormors ögon blänkte bakom de tjocka glasögonen. »Det har jag inte hört talas om«, sa hon stilla. »Äsch, glöm det.« Jag tittade ner i bordet, följde ett blom­ mönster på duken med blicken. Jag ångrade att jag hade sagt något och hoppades nu intensivt att mormor inte skulle vilja prata mer om det. »Jag tror att…« Mormor vände sig mödosamt om på stolen. »Nova, nu kommer du att få bråttom till bussen.« Jag tittade också på köksuret i porslin på väggen och hällde snabbt i mig den sista mjölken. »Det är lugnt. Jag får springa, men det är jag van vid.« Jag rusade ut i farstun och tog på mig skorna, kastade väskan över ena axeln, grep tag i jackan och tackade samtidigt mormor. Hon såg roat efter mig, när jag vinkade och skyndade i väg mot stora vägen där bussen skulle stanna.

o Det var mer regel än undantag att jag sprang till busshållplatsen. Oftast hann jag med bussen. Nu joggade jag en del av vägen, men när jag hade hundra meter kvar och bussen ännu inte syntes till saktade jag in. Jag gick med långa steg och försökte lugna min andning. 23


Sista biten fram till busshållplatsen drog jag på mig jackan. Jag kollade in personerna som stod och väntade. Där var affärstjejen som alltid, alltid var klädd i kjol och som fortsatte vidare till Malmö, två tjejer som gick i tvåan på min skola och en gammal farbror som brukade åka med bussen en gång i veckan ungefär. Och ytterligare en person, som jag inte alls hade förväntat mig att se: den koncentrerade killen från mediateket dagen innan. Jag hajade till när jag fick syn på honom. Jag hade aldrig sett honom på bussen. Om han bodde här i närheten borde jag känna till det. Kanske var han i sällskap med någon annan? Nej, han stod för sig själv och tittade ner i asfalten. Jag slog av ytterligare på takten och började leta i min jackficka efter buss­ kortet. Samtidigt sneglade jag på killen. Svarta jeans, grå stickad tröja, en svart oknäppt skinnjacka och en ryggsäck som såg platt och lätt ut. Han hade kanske gjort sina läxor i mediateket dagen innan? När jag kom fram till busshållplatsen mumlade jag en häls­ ning till alla och ingen, som jag gjorde varje morgon. Som vanligt fick jag bara morgontrötta mummel tillbaka. Utom från killen. Till skillnad från de andra vände han sig mot mig och såg mig rakt in i ögonen. »Hej«, sa han. Jag blev lika överraskad av hälsningen som av intensiteten i hans blick. Hans ögon var blåa. Mättat havsblåa. Han höll kvar min blick längre än nödvändigt och jag märkte att han betrakta­ de mig med en nästan road min. »Läget?« sa han och smålog. Hans ögon var vänliga, nästan vänskapliga. Läpparna var tun­ na och fint tecknade. När han log kunde jag inte göra något an­ nat än att titta på dem. Så det var precis vad jag gjorde. Plötsligt märkte jag att en vindpust fick det att blåsa kraftigt i hans mörk­ bruna hår. Jag insåg att bussen just stannat till och att vind­draget från inbromsningen svepte över oss. Jag lyckades få fram: »Jo, bra… och du?« men det kom många sekunder för sent. Jag kände mig dum, men han nickade mot mig 24


och vände sig oberört om mot bussen för att gå på. Jag steg på efter den gamle farbrorn och sjönk ner på ett säte i främre delen av bussen. De engelska glosorna som jag hade tänkt lära mig på halv­ timmesresan till Trelleborg och skolan hoppade runt i boken. Jag hade inte haft någon pojkvän sedan nian, bara några snabbt av­ klarade flirtar under hösten. Uppenbarligen var jag utsvulten på manligt sällskap, eftersom jag betedde mig så fånigt bara för att en kille hälsade på mig. Men han hade definitivt något speciellt. Jag vred mig på sätet och försökte koncentrera mig på glosorna igen. Det gick inte bra alls. Havet drog till sig min uppmärksam­ het och jag lät min blick stanna kvar vid de gråa och blåa vågorna. Jag följde skiftningarna i det kalla vattnet, spanade efter fartyg vid horisonten. Boken låg uppslagen och oläst i mitt knä.

25


KAPITEL 4

J a g sträckte på ryggen och svängde med armarna när jag gick. Smilles läderkoppel låg hoprullat i den ena handen och jag klev med bestämda steg längs med stranden. Fredag eftermiddag och en pigg hund som sprang fram och tillbaka i sanden med busig uppsyn. Upp mot det bleka och styva strandgräset och så ner mot vattnet med en inbromsning i vattenbrynet så att små glittrande vattendroppar stänkte över hans ljusgula päls. Och sedan en ny, vid runda upp mot övre delen av stranden igen. Kom igen, lek med mig! skrek hela hans uppenbarelse. Förmodligen var man tvungen att vara på lika dåligt humör som jag för att inte bli smittad av hans entusiasm. Alla tankar på den mystiska kvinnan var för ögonblicket som bortblåsta. Jag marscherade så snabbt jag kunde för att om möjligt gå av lite av min ilska och frustration. Dagen hade varit riktigt rutten och jag kände mig fullständigt hopplös. Tråkiga, vanliga, ointressanta Nova. Jag bet ihop käkarna och tog längre steg. Jag hittade en lagom stor sten som jag började sparka framför mig på den släta sandstranden. Hårt. Det kändes bra. Egentligen borde jag inte klaga, det visste jag. Jag och Hanna gick inte i samma klass längre, hon gick estet och jag samhäll. Min nya klass var inte alltid strålande, fast tre av tjejerna var okej att genomlida dagarna tillsammans med. Problemet var att den jämvikt som tidigare rått mellan mig, Elena, Siri och Josephine hade rubbats under våren. Josephine hade börjat umgås med en tjej från natur. Inget fel med det egentligen, men Lina var nästan för bra för att vara sann. Toppbetyg, en pappa som var en höjdare i Bryssel och en redan utstakad karriär som läkare. Så lät det i alla fall när hon snackade. Jag hade försökt tycka om henne, men det gick inte. 26


I dag hade hon öppet visat att hon inte ville umgås med mig. Hon hade bjudit in Elena, Siri och Josephine på middag, men skitit i att fråga mig. Jag ville visserligen inte gå, men jag ville inte heller att hon skulle låta bli att bjuda mig. Jag knöt händerna i fickorna. Smille hade slutat att springa rundor och lufsade nu bredvid mig med en pinne i munnen. Jag stannade till och böjde mig fram för att klappa honom. Han tittade lyckligt upp på mig och slickade min hand. Vi var framme vid Tullstorpsåns mynning. Kanske var det dags att vandra tillbaka? Jag betraktade de täta snåren vid ån med ett uns av lättnad. När löven slog ut skulle de bli i princip ogenomträngliga, men än så länge kunde man se tvärs igenom dem. Jag kunde enkelt konstatera att det inte fanns någon annan än jag och Smille i närheten. Ingen okänd person i blå klänning. Jag insåg att jag utan att vara riktigt medveten om det hade tittat efter kvinnan under hela promenaden. Inte för att jag ville träffa henne igen, utan för att jag inte visste vad jag skulle göra om jag fick syn på henne. Jag drog upp mobilen ur fickan på min jacka för att se hur mycket klockan var. Hanna skulle komma hem till mig på k­ vällen och sova över, och jag behövde städa mitt rum innan. När jag tittade upp såg jag en person en bit längre bort. Jag stelnade till och skärpte blicken. Så andades jag ut. Trots att personen var långt ifrån mig förstod jag att det inte kunde vara kvinnan från heden. Det såg snarare ut som en man. Jag kisade för att se om det var någon jag kände och för att upptäcka en eventuell hund i närheten. Smille var väluppfostrad och skulle aldrig anfalla en annan hund, men jag ville inte att han skulle skrämma någon liten vovve med sitt entusiastiska studsande. Ingen annan hund fanns i sikte, men silhuetten verkade be­ kant. Jag gav Smille en klapp och började gå hemåt med honom, i riktning mot personen längre bort på stranden. Efter bara några steg insåg jag att jag visste vem det var och jag ångrade genast att jag vänt om. Det var killen från mediateket och bussen. Jag 27


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.