9789113066967

CARINA BERGFELDT

Sju dagar

kvar att leva EN BERÄTTELSE OM BROTT OCH DÖDSSTRAFF

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2015 Carina Bergfeldt enligt avtal med Nordin Agency Norstedts förlag, Stockholm Omslag: Martin Hedström Foto: s.16, Texas Department of Criminal Justice, övriga bilder Carina Bergfeldt Tryck: Livonia Print Ltd, Lettland 2015 ISBN: 978-91-1-306696-7

PROLOG

Wesley Shields parkerar bilen och går mot de döda kropparna vid Canyon Lakes Drive. I det här ögonblicket, en kylig januarimorgon 2001, ter det sig omöjligt för honom att förstå att det funnits en tid då han inte velat vara kriminaltekniker.

I tjugotvå år har han varit polis. Hälften av den tiden, elva år, har han gjort det han gör nu, undersökt brottsplatser i Lubbock, Texas. Han hade varit hjärtligt trött på sitt gamla jobb, velat prova något nytt. Gått in på polisens interna hemsida men sett att den enda lediga tjänsten var som kriminaltekniker. Inte helt säker på exakt vad jobbet innebar sökte Wesley Shields ändå tjänsten, fick den, och klev därmed in i en värld mer intressant än han någonsin kunnat föreställa sig. ”Anledningen till att jag tycker så mycket om jobbet är hur avgörande och slutgiltigt det är”, säger han många år senare när han sitter på sitt kontor och med en imponerande detaljrikedom minns den där dagen i januari 2001. ”Det finns bara så många sätt att lösa ett brott. För det första kan du lösa det med hjälp av ett ögonvittne eller ett offer. Någon såg det och kan berätta. Men efter det så är allt du har att gå på bevisen. Utan bevis är det indicier. Det är en sådan utmaning att hitta den där lilla pusselbiten som bevisar vem som gjorde det.

Oavsett vad det är du hittar, fingeravtryck, blod, dna, kulor. Vad som än löser fallet.”

9

Meddelandet kommer på polisradion vid halvtolvtiden på förmiddagen den 31 januari 2001. Anroparen säger att två kroppar behöver identifieras och begär förstärkning. Fyra minuter senare svänger Wesley Shields ut från polisstationen i Lubbock och kör mot Canyon Lakes Drive. När han kommer fram ser han först kollegornas bilar. Och sedan, inne bland träden, den svensktillverkade svarta bilen som är fokus för allas uppmärksamhet.

Saaben, av årsmodell 1993, är parkerad femtiofyra meter in.

Wesley Shields ser att träden kilar fast bilen, att de omöjliggjort för föraren att hålla fast vid det som sannolikt var ursprungsplanen: att köra in Saaben så långt in i bergsklyftan att den inte hittas på länge.

Istället har bilen fastnat mellan två träd, fullt synlig från vägen.

Från trottoaren ser Wesley Shields inte kropparna, men han vet att de är där. Han har fått det berättat för sig av uniformerade poliser som redan är på plats. De i sin tur har fått det berättat för sig av mannen som ringde larmnumret, en anställd på Lubbocks vattenverk. Och han har fått det berättat för sig av en cyklist som tidigare på morgonen reagerat på att en bil var fastklämd i skrevan, men inte vågat gå och se efter.

Wesley Shields både vågar och måste. Han går mot bilen tillsammans med två kollegor. De befinner sig hela tiden på bergsklyftans östra sida, håller uppsikt efter fotspår och annat på marken där de kliver. Till sist står de på en liten kulle ovanför Saaben och tittar in i den. Förarsätet är tomt. Vem som än körde bilen är borta. Borta är även bilfönstret på passagerarsidan, men Wesley Shields ser inget glassplitter på marken utanför bilen.

I passagerarsätet ligger en svart kvinna framåtlutad med ansiktet mellan sina ben. Det enda som syns tydligt är blodfläcken på hennes rygg. I baksätet ligger en man på mage, nästan dubbelvikt, med benen upp i vädret mot bildörren. Han är vit, har grått hår.

Det är stora mängder blod på, och runt, hans kropp.

Wesley Shields observerar kropparna under tystnad, tar in det 10

han ser. Han klättrar sedan ner samma väg han kom, går i sina egna fotspår tillbaka till vägen, plockar fram en videokamera och filmar exakt hur fyndplatsen ser ut. Efter ett par minuter beordrar han fram en såg. ”Det var omöjligt att jobba, träden gjorde att vi inte kunde komma nära platsen, vi såg knappt någonting.”

Han låter en kollega såga ner de två träden närmast bilen. De placeras omsorgsfullt i en presenning och skickas till polisens garage där Wesley Shields senare ska undersöka dem. När träden är borta ringer han en bärgare som kommer för att dra bilen närmare mot gatan, så att kriminalteknikern kan undersöka den bättre. Han låter bärgaren dra Saaben till en plan yta några meter från vägen.

Bilen är registrerad på Douglas Birdsall, en femtiotreårig bibliotekschef vid stadens universitet, Texas Tech. Wesley Shields öppnar bildörrarna och hittar en plånbok i den döde mannens bakficka som bekräftar att han är Saabens ägare. När han lyfter på kvinnan hittar han ingen plånbok, däremot har hon en fickkniv i handen. I kvinnans ficka ligger ett hopvikt papper där det står att artonåriga Viola Ross McVade ansökt om nytt körkort. Papperet saknar foto så det går inte att säga om den döda kvinnan är Viola McVade.

Klockan har hunnit bli fem över sju på kvällen innan Wesley Shields tar kvinnans fingeravtryck och skickar dem för identifiering. När kropparna är på väg till bårhuset tar han sin egen bil och åker tillbaka till Lubbocks polisstation. Där har en kollega plockat fram fingeravtryck ur registren på Viola Leanna Ross McVade, född den 13 juli 1982. En jämförelse bekräftar vad Wesley Shields redan anat. Han vet nu namnen på båda offren.

Douglas Birdsall, vit man, femtiotre år.

Viola McVade, svart kvinna, arton år.

11

Dagen är långt ifrån över för Wesley Shields. Medan kollegor kör till Viola McVades familj för att lämna dödsbud åker han till Douglas Birdsalls hus, nummer 5230 på 96th Street i Lubbock.

Det första han tänker när han kliver in genom dörren är hur rent och välstädat hemmet är, så annorlunda från många brottsplatser han jobbat på genom åren. I köket hittar han ett glas med ett läppstiftsavtryck och en cigarettfimp av märket Newport i en askkopp. Samma cigarettmärke som han sett på golvet i framsätet på Douglas Birdsalls bil när han lyfte ur Viola McVades döda kropp.

Det finns inga tecken på slagsmål i hemmet.

Klockan är tolv minuter över midnatt när Wesley Shields låser och förseglar dörren med brottsplatstejp. Sedan åker han hem och sover sex timmar innan han står redo på bårhuset nästa morgon för att närvara vid mordoffrens obduktioner.

Rättsläkaren börjar med Douglas Birdsall. Han klär av kroppen, placerar kläderna noggrant i påsar. Sedan klipper han mannens fingernaglar för att se om det finns spår efter en förövare. Efter det går rättsläkaren igenom kroppens alla skador. Douglas Birdsall är skjuten fem gånger och obduktionen pågår i lika många timmar. ”Han måste ha haft händerna på ratten i ett ordentligt grepp när han sköts, för jag minns en specifik skada väldigt tydligt, en kula gick först raka vägen genom hans högra arm och sedan vidare genom hans vänstra”, säger Wesley Shields.

När obduktionen är över konstaterar rättsläkaren att det skott som gått in i Douglas Birdsalls huvud från höger sida är det dödande. Sedan går rättsläkaren, de båda assistenterna, och Wesley Shields, på lunch.

På eftermiddagen är det dags att undersöka Viola McVades kropp. Samma procedur med kläder och tillhörigheter. Den artonåriga kvinnan är skjuten sex gånger. Tre av dem i huvudet. ”Hon var skjuten på nära håll. Man kunde se att de första skot12

ten hade avlossats av en person som stod utanför bilen, offret hade mycket glassplitter i ansiktet som bildat små sår.”

Wesley Shields håller upp sin hand för att förklara hur en kula går in i kroppen. ”När ett skott avlossas och träffar en kropp ska det skapa ett perfekt cylinderformat hål, förutsatt att det inte träffar något annat först. En kula snurrar”, säger han och gestikulerar med sitt pekfinger i luften, ”men om det träffar något annat innan det träffar kroppen så ändrar det rotation. Ett av skotthålen i hennes ansikte visade att mördaren hade skjutit henne genom rutan. Hon var närmast, han sköt från hennes sida av bilen. Obduktionen visade att Viola McVade var måltavlan. Douglas Birdsall blev skjuten på köpet.”

När båda obduktionerna är klara är arbetsdagen egentligen slut.

Men Wesley Shields åker till Douglas Birdsalls hem för att fortsätta leta bevis. Kriminalteknikern vet nu vilka som är mördade och att de dödades i bilen. Han vet vilka kulor som användes och hur många skott som avlossades. Men han vet också att morden inte ägde rum där kropparna hittades. Douglas Birdsall sköts i framsätet, men låg i baksätet. Det fanns inget glassplitter utanför bilen, och det var för lite blod på platsen. Han saknar en mordplats.

Wesley Shields pratar med Doc Proctor, polisen som leder mordutredningen, och de kommer fram till att någon, med tanke på antalet skott, borde ha hört något. En genomgång av samtliga inkomna samtal till polisen inleds. Det ger resultat. En man har anmält att flera skott avlossats i en gränd på 10th Street vid kvart i elva på kvällen den 30 januari. När poliserna åker till gränden hittar de vad de letat efter: en stor mängd glassplitter och två blodpölar. ”En av de första sakerna jag säger när människor frågar om mitt jobb är att det inte är som teveserien CSI. Men just då var det nästan på det viset. En kvinna som jobbade på labbet den dagen 13

engagerade sig verkligen i fallet. Hon släppte allt för att hjälpa oss.

Det tog inte lång tid innan vi fick provsvaren som visade att det var Douglas Birdsalls blod. Nu hade vi en mordplats.”

Gränden ligger i en ruffig del av staden. Mannen som ringt polisen berättar att han hörde minst fem skott och att han först trodde att det var ett fyrverkeri. Han säger att han inte hörde något bråk men när han får frågan om något annat underligt hade hänt den kvällen berättar han att en ung svart kvinna, i sällskap med ett litet barn, knackade på hans dörr och bad att få låna telefonen bara minuter innan skottlossningen. Han släppte inte in henne, men sträckte ut telefonen genom dörren.

Doc Proctor och Wesley Shields noterar att gränden ligger bredvid Vaughn Ross lägenhet. Vaughn Ross är en tjugosjuårig arkitektstudent som de båda poliserna stiftade bekantskap med vid mordplatsen, då han kom dit tillsammans med den mördade kvinnans syster, Liza McVade.

Det var Liza McVade, mamma till en liten pojke, som anmält sin syster försvunnen och som bad polisen att bekräfta om det var hennes syster i bilen genom att beskriva Viola McVades tatueringar – namnet Terremy på ryggen och Violas smeknamn på benen. Hootie på det ena benet, Bird på det andra. Under hela samtalet hade Liza McVade haft tårar rinnande längs kinderna och sin pojkvän bredvid sig som stöd.

Vaughn Ross benämns nu som en person av intresse i mordutredningen och medan Doc Proctor gör sig redo att förhöra honom åker Wesley Shields till polisens garage i hörnet av femte gatan och Aveny J för att undersöka Douglas Birdsalls Saab. Han letar igenom framsätet och passagerarsätet under flera fruktlösa timmar utan att hitta något. Sedan kommer han till baksätet. Där, på golvet vid vänster sida, dold under förarsätet, ligger den.

14

”Det var bara en fingertopp”, säger Wesley Shields och avbryter sig själv.

Han drar ut en skrivbordslåda och sekunden senare har han tagit fram en plasthandske. Han klipper av den yttersta toppen på pekfingret för att visa hur liten biten han hittade var, bara en knapp centimeter. ”Den var vrängd ut och in, som om den slitits av. Jag tror att han lyfte den mördade Douglas Birdsall i bälteshällan för att stuva in kroppen i baksätet och att fingertoppen på handsken fastnade, revs av och hamnade på golvet”, säger Wesley Shields.

Fingertoppen skickas för analys och ärendet hamnar hos samma engagerade kvinna på labbet. I rekordfart får polisen veta att blodet på ena sidan av handsken tillhör Douglas Birdsall och att hudcellerna på den andra sidan tillhör Vaughn Ross, som lämnat dna-prov. ”I det ögonblicket faller allt på plats. Doc Proctor pratar med Vaughn Ross flickvän och får veta att Vaughn och Lizas syster, den mördade Viola, hade bråkat samma dag. Vi söker igenom hans hus och hittar en tröja med ett litet blodstänk. Labbtester visar att det är Douglas Birdsalls blod. Vi inser att vi har honom, att Vaughn Ross är fast.”

Wesley Shields ler åt minnet. ”När en pusselbit – som den där lilla delen av en plasthandske – slutligen hittas, det är en sådan jackpot. Känslan i de ögonblicken, när du fångar boven, det är anledningen till att jag har det här jobbet.”

Wesley Shields säger att det inte finns några tvivel om vad som hände den 30 januari 2001. ”Vaughn Ross mördade Douglas Birdsall och Viola McVade.

Bevisen visar det tydligt.”

15

16 Dรถdskammaren i Huntsville, Texas

TRE VECKOR INNAN VAUGHN ROSS DÖDSDAG

Jag vill bara säga tack till alla som stöttat mig genom åren: Fader Campbell, för andlig vägledning; Aaron, pappa till Darrian, min son; och Maurie, min advokat. Tack allesammans. Det här är inte en förlust. Ni vet vart jag är på väg. Jag ska hem för att återförenas med Jesus. Håll fast vid er tro. Jag älskar er alla.

Kimberly McCarthy, avrättad 26 juni 2013

Orden är tänkta att bli de sista Kimberly LaGayle McCarthy någonsin kommer att yttra. De ska också för alltid sparas till eftervärlden på Texas Department of Criminal Justice hemsida. Men de blir inte riktigt hennes sista ord. De kommer snart.

För att förstå innebörden av brott och dödsstraff finns det egentligen inget bättre ställe att börja på än här, i dödskammaren på fängelset Walls Unit i Huntsville, Texas. Det tio kvadratmeter stora, grönmålade rummet med stark belysning domineras av en enda möbel: En bår där en femtiotvåårig kvinna ligger utsträckt, i en position som liknar en korsfästelse, och väntar på att dö.

Hon är på relativt gott humör, har varit det hela dagen. Kimberly McCarthy har småpratat med fängelseprästen och direktören, och låtit sig väl smaka av middagen hon serverades för knappt två timmar sedan, pepparstek, potatismos, sås och grönsaker. Sedan fick hon sockerkaka med chokladsås till efterrätt.

17

Även om det numera finns många småstäder i USA som har kriminalvård som sin huvudsakliga inkomstkälla ligger Huntsville långt över alla andra. En sömnig stad, en timmes bilfärd norr om Houston, omringad av gårdar, snabbmatskedjor och barrskog, som 1848 utsågs att bli platsen där delstatens första fängelse skulle byggas. Walls Unit, platsen där vi är nu. Den ikoniska signaturbyggnaden där de nio meter höga röda tegelmurarna reser sig upp på samma sätt som de gjort i närmare två sekel.

Enkla, robusta, starka. Runt murarna har gatorna förvandlats från grus till asfalt på de hundrasextiofem år som passerat. Fångtransporterna har bytts från häst och vagn till vita fängelsebussar.

Samhället, som omringar muren, har utvecklats till en stad. De röda väggarna har sett blod och tårar, frihet och död. Innanför dem har det under åren vuxit fram en stad i staden, där fängelsekomplexet idag rymmer en egen kyrka, frisersalong, bilverkstad, kontor, sjukhus, skola, bespisning, och – inte att förglömma – det mest frekvent använda dödshuset i hela USA. Igen, platsen där vi är nu.

De som säger att brott inte lönar sig har inte varit i Huntsville.

Nästan hälften av de 35 000 invånarna, över 16 000 personer, är fångar och ytterligare 7 500 Huntsvillebor har kriminalvården som sin arbetsgivare. Män och kvinnor som åker till nio olika anstalter varje dag, klädda i antingen illasittande grå uniformer om de är vakter, eller strukna skjortor och byxor med pressveck om de jobbar administrativt.

USA är den demokratiska nation i världen som avrättar flest människor, femma på en världsomspännande topplista efter Kina, Iran, Irak och Saudiarabien. Texas är den delstat som sköter en överväldigande majoritet av de cirka fyrtio årliga avrättningarna i landet, Huntsville är den plats i Texas där death rowfångarna tillbringar sina sista timmar och dödskammaren inne 18

på Walls Unit i Huntsville, där Kimberly McCarthy ligger med nålar instuckna i båda sina armar, är den plats där de alla dör.

Så även Kimberly McCarthy om några minuter, men det är att gå händelserna i förväg. Först måste bödeln, som står dold bakom ett spegelfönster, få signalen av fängelsedirektören att det är dags att trycka på sprutan. Det får han, och det gör han, nu.

Det dröjer bara några ögonblick innan den dödliga dosen pentobarbital strömmar in i Kimberly McCarthys kropp. När drogen börjar verka öppnar hon munnen och säger det som blir hennes absolut sista ord, även om de inte kommer att sparas för eftervärlden. Hon flämtar fram ”Gud är god” innan hon sluter ögonen. Åskådarna som bevittnar avrättningen hör ett par hårda, raspiga andetag. Det tar flera sekunder innan Kimberly McCarthy blir helt tyst, även om bröstkorgen fortsätter att häva sig upp och ned i ytterligare en minut innan hennes hjärta slutar att slå. Det vita skynket dras över Kimberly McCarthys ansikte klockan 18.37 på kvällen.

Dödens skådespel lockar.

Utanför fängelset i Huntsville är parkeringsplatsen fylld av folk. Flera tevestationer sänder live från avrättningen, som är nummer femhundra i Texas i modern tid. Reportrar och förespråkare av dödsstraffet trängs med nyfiken allmänhet och motdemonstranter. De sistnämnda är vanligtvis färre än tio till antalet vid en avrättning, idag är de fyrtio stycken. De håller upp plakat med ord som ”Sluta mörda för att stoppa mord” och ”Inga fler avrättningar”, samtidigt som de sjunger den religiösa visan Wade in the water.

När Kimberly McCarthy är dödförklarad öppnas dörrarna och vittnena till avrättningen kliver ut i den starka kvällssolen och in i tevekamerornas strålkastarljus. En av dem är Randall Browning, gudson till sjuttioettåriga Dorothy Booth, som Kimberly McCarthy 19

rånmördade 1997. McCarthy och Booth var grannar, och den förstnämnda lurade sig in hos den äldre kvinnan med förevändningen att få låna en kopp socker. Sedan slog Kimberly McCarthy ihjäl Dorothy Booth med bland annat en kandelaber och högg av henne fingret för att stjäla kvinnans vigselring. När Dorothy Booth var död tog Kimberly McCarthy hennes Mercedes och körde till Dallas där hon pantsatte vigselringen för fjortonhundra kronor. Efter gripandet kunde Kimberly McCarthys dna kopplas till ytterligare två rånmord på äldre, men hon åtalades aldrig i de fallen. De offren hade också misshandlats till döds med tillhyggen. ”Femhundra är bara ett nummer”, säger Randall Browning till reportrarna som trängs utanför fängelset. ”För oss spelar det ingen roll om det här var avrättning femhundra eller femtusen. Allt vi fokuserar på är den rättvisa som familjen lovats av delstaten Texas.”

Dorothy Booths dotter, Donna Aldred, går långsamt fram mot kamerorna. Hon är rödgråten. Helt klädd i svart och med armen hårt om sin egen dotter, gör hon ett kort uttalande där hon säger att hennes mamma var ”en underbar person som tagits från jorden långt innan det var dags”.

Donna Aldred berättar att hon väntat på den här dagen sedan den 21 juli 1997, då hon fick samtalet om att hennes mamma mördats. Donna Aldred minns hur hon satte sig i bilen och körde till moderns hem, bara för att se mammans blod blandat med socker på trappan upp till huset. När Kimberly McCarthy dömdes till döden stod Donna Aldred utanför rättssalen, även då svartklädd och med tårar rinnande nedför kinderna. Hon sa att hennes mamma ”stöttade dödsstraffet när det gällde vidriga brott” och att det som drabbat Dorothy Booth själv passade in på den beskrivningen. ”Det här är vad min mamma hade velat”, säger Donna Aldred om dödsstraffet.

20

För Jason Clark, talesman för Texas Department of Criminal Justice, är avrättningen ännu en dag på jobbet. ”Människor kallar det en milstolpe, som om det är något speciellt med just den här avrättningen bara för att det är nummer femhundra, men vi ser det inte på det sättet. Vi fick en order av domstolen och utförde den, precis som vi gjort fyrahundranittionio gånger tidigare”, säger han och tillägger att ”ingen som jobbar med det här tycker att det är en lätt uppgift, men en avrättning är varken lättare eller svårare för att det är nummer femhundra, det är helt enkelt vårt jobb”.

En dryg timme senare är de sjuttio åskådarna, fyrtio demonstranterna, tolv tevereportrarna och de båda familjerna – den mördades och den avrättades – borta. Bödeln, en man från trakten som inte skyltar med sitt extrajobb och som genom dagens avrättning blivit tre tusenlappar rikare, har också packat ihop sina saker och kört den korta biten hem. Kimberly McCarthys kropp har förts till ett kapell i utkanten av Huntsville där hennes anhöriga får samlas runt hennes kista, ta ett sista farväl och göra något de inte tillåtits att göra under alla år hon suttit på fängelset Mountain View Units death row-avdelning för kvinnor: De får röra henne.

Ridån går ned för Kimberly McCarthy. För den här dagen. För döden. För diskussionen om brott och straff. Men inte för dem som är personligt involverade.

Näst på tur efter kvinnan som just dött för sina synder, tre veckor senare och med bara två dagars mellanrum, är fånge nummer 999491, John Quintanilla Jr, och fånge nummer 999429, Vaughn Ross, schemalagda att dö. De båda männen nämns inte med ett ord under någon av alla tevesändningarna, inte heller står deras namn i en enda tidningsartikel som publiceras dagen efter McCarthys avrättning. När fånge nummer femhundra är död 21

återgår livet i Huntsville, och i övriga USA, till det vanliga. Man tänker inte längre på vad som sker i Texas dödskammare.

Om man inte är en av människorna som arbetar med döden.

Eller en av människorna som av personliga skäl längtar efter att döden åter ska komma till Huntsville. Eller en av människorna som älskar någon som är på tur.

Eller om man är en av dem som ska dö.

Då är varje dag en nedräkning.

Fången som enligt dödsschemat ska bli nummer femhundratvå att avrättas i delstaten Texas, Vaughn Ross, går med på att dela med sig av sin sista vecka på jorden.

Han vill berätta hur det är att ha sju dagar kvar att leva.

22

Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.

När den prisbelönta reportern Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har han väntat på att dö.

Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor som hört fasansfulla hemligheter, en fängelsedirektör som lett åttionio personer till döden, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras. Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.

www.norstedts.se