9789155260361 by Smakprov Media AB

Tredje delen i serien Bronsdolken, ett hisnande äventyr som omfattar fem böcker.

MICHELLE PAVER

BRONSDOLKEN

Författaren till Vargbröder är tillbaka! Ett sanslöst spännande äventyr från första till sista sidan! Följ med till bronsåldern, invid det turkosblå Medelhavet, och upplev Hylas hårda kamp för överlevnad.

MICHELLE PAVER

Äventyret börjar för 3 500 år sedan …

Av författaren till succéserien Vargbröder

del 3 ISBN 978-91-552-6036-1

ORMGUDINNANS BESVÄRJELSE

MICHELLE PAVER

ORMGUDINNANS BESVÄRJELSE

översättning birgitta gahrton

Originalets titel: The eye of the falcon © Michelle Paver 2014 © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2014 www.semic.se Omslagsillustration: Mats Minnhagen Översättning: Birgitta Gahrton Kapitelillustrationer: Fred van Deelen First published by Puffin Books, Penguin Group Ltd, London, England The right of Michelle Paver to be identifed as the author of this work has been asserted. All rights reserved. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-552-6036-1

”V

ad är det som har hänt här?” sa Hylas. ”Var är alla människor?” ”Jag ser en där borta”, sa Periphas. ”Men han tänker inte berätta något för oss.” Han pekade på en båt som havet hade kastat halvvägs upp på en kulle. Insnärjd i riggen syntes ett skelett. Några klädtrasor fladdrade i vinden och den ena beniga armen vajade i en kuslig vinkning. ”Det verkar som om gudarna har straffat Keftiu värst av alla ställen”, sa Glaukos. ”Det luktar så också”, sa Medon. De andra muttrade och kramade sina amuletter. Hylas var chockad. Under vintern hade han sett många hemska saker, men ingenting som liknade det här. Havet hade slagit sönder hyddor, båtar, träd, djur, människor. Det var spöklikt tyst på stranden, och vart han än vände sig såg han berg av vrakspillror. Smutsig grå sörja fastnade på hans stövlar och han andades in den kväljande lukten av död. Hur kunde Pira och Amok ha överlevt det här? Periphas vände på ett oxhuvud med hjälp av sin kniv. ”Det här har hänt för flera månader sedan. Allting är täckt med ett lager aska.” 5

”Men någon måste väl ha överlevt”, sa Hylas. ”Varför har ingen kommit tillbaka och byggt upp alltihop?” Ingen svarade. ”Det här kan absolut inte vara Keftiu”, sa Hylas. ”Det är en stor rik ö med tusentals människor, det har Pira berättat för mig!” ”Jag är ledsen, grabben”, sa Periphas. ”Du kommer inte att hitta dina vänner nu. Vi ska se om det finns något här som är värt att ta med, sedan ger vi oss iväg.” De andra försvann åt olika håll för att leta efter något användbart, men Hylas fick syn på en hydda längre bort på stranden och banade sig väg dit, han ville så förtvivlat gärna hitta en levande människa. Den isiga vinden slet i hans fårskinn, och han skrämde upp en gam som flög iväg i ett moln av aska. Han märkte det knappt. Under hela vintern hade det Stora Molnet dolt solen, svept in världen i ständig skymning och täckt den med aska. Han hade blivit van vid mörkret och det svarta dammet som fastnade i håret, kläderna och på maten. Men det här … Han tänkte på sina vänner som han senast hade sett för sju månvarv sedan på Thalakrea. Berget hade spytt ut eld och det hade varit kaos på stranden, människor hade flytt i de båtar som fanns. På något sätt hade han lyckats få Amok och Pira ombord på ett skepp. Amok rev och slet i sin bur och ylade åt honom: Varför överger du mig? Och Pira var vit av raseri – för skeppet var från Keftiu. ”Jag har ju sagt att jag inte kan resa tillbaka!” hade hon skrikit. ”Jag förlåter dig aldrig, Hylas! Jag kommer att hata dig i all evighet!” Han hade gjort det för att rädda henne. Men han hade skickat henne till det här. Hyddan var av soltorkat tegel och hade halmtak, och någon 6

hade reparerat den hjälpligt efter havets attack. Det fanns också ett lysande vitt avtryck av en hand på väggen. Hylas visste inte vad det betydde, men det kändes som en varning. Han stannade ett stycke därifrån. Vinden blåste mer aska i ansiktet på honom. När han borstade bort den kände han att det gjorde ont i tinningen, och i ögonvrån skymtade han två barn, klädda i trasor. De försvann in, men han såg att det var flickor, den ena i tioårsåldern, den andra yngre. Båda hade egendomligt rakade huvuden med en enda lång hårslinga som hängde ner från tinningen. De hade otäcka bölder på halsen, stora som duvägg. ”Jag ska inte göra er illa!” ropade han. Inget svar, men han visste att de lyssnade. Och han uppfattade en känsla av vrede och hopplöst sökande. För att lugna dem vände han ryggen åt dem. På nytt dök de upp i ögonvrån. ”Letar ni efter era föräldrar?” sa han utan att röra på huvudet. ”Jag letar också. Efter mina vänner. Är det någon annan här som har överlevt?” Fortfarande inget svar. Vreden och hopplösheten kom mot honom i vågor. Inte förrän nu kom han på att han var främling här, de förstod förstås inte vad han sa. ”Jag är från Akea”, förklarade han. ”Jag kan inte tala keftensiska!” När han tittade mot hyddan igen försvann de in. Efter ett ögonblicks tvekan följde han efter dem. Hyddan var tom. Ja, tom – och det fanns ingen annan väg ut än genom den här dörren. Håret reste sig i nacken på honom och hans hand sökte sig till lejonklo-amuletten som han bar om halsen. Ett svagt grått ljus silade in genom halmtaket och luften var 7

tung, det luktade död. På en säng vid den bortre väggen såg han två flickkroppar. Hans hjärta hamrade mot bröstkorgen. Den ena flickan såg ut att vara i tioårsåldern, den andra var yngre. Båda hade rakade huvuden med en ensam hårslinga vid tinningen och hemska bölder på halsen. Ett mörkt moln såg ut att koka och svärma runt dem, som aska – men det här var levande. Hylas vacklade skräckslagen ut ur hyddan. Längre bort på stranden vadade de andra redan iväg mot båten medan Periphas lossade linan som var knuten runt ett stenblock. ”Var har du varit?” ropade han. ”Vi ger oss av nu, vi har hittat döda kroppar.” ”Jag också!” flämtade Hylas. ”Rörde du vid dem?” röt Periphas. ”Nej, jag – nej.” Han vågade inte nämna barnen. Han blev skrämd vid tanken på dem. Vad kunde det vara som han hade sett? Ingen ser spöken, sa han till sig själv. Och ändå såg jag dem. De var där. ”Vi hittade tre döda kroppar i ett skjul”, muttrade Periphas. ”Svarta i ansiktet, och med bölder överallt.” ”Vad är det?” sa Hylas. ”Pesten”, fräste Periphas. Männen som hörde det bleknade. Det gick runt i huvudet på Hylas. ”D-det kanske bara är på den här delen av kusten”, stammade han. ”Om vi fortsätter …” ”Jag tänker inte ta risken”, sa Periphas. ”Men inåt land då! Där är det bergigt, vi kan …” ”Låt mig berätta om pesten”, avbröt Periphas. ”Den sprids med de döda som inte är begravda. Det är det som har hänt här. 8

Först får man feber. Det är då pesten bygger bo i ditt kött. Snart växer de där bona till stora plågsamma bölder. De gör så ont att man inte kan sluta skrika, men pesten bryr sig inte, den förökar sig inne i dig. Sedan brister bölderna och det gör så ont att man kan bli tokig.” Han kastade linan mot båten. ”Det slutar bara på ett enda sätt.” De andra hade upphört med sina sysslor och såg med öppen mun på sin ledare. Hylas lät blicken glida från Periphas till den skövlade stranden och de disiga bergen längre bort. ”Jag – jag måste stanna kvar här”, sa han. ”Då är du redan tokig”, svarade Periphas. ”Jag trodde att du absolut ville till Messenien och leta rätt på din syster!” ”Det vill jag, men … Gudarna skickade oss inte till Messenien. De skickade oss hit. Till Keftiu.” ”Se dig omkring, Hylas! Dina vänner kan inte ha överlevt det här!” ”Men om de har gjort det …” ”En flicka och en lejonunge? Det finns bara döda här! Om du stannar blir du en av dem!” Hylas fuktade läpparna. ”Pira och Amok är mina vänner. Det var jag som skickade hit dem. Jag kan inte överge dem.” ”Och vi då? Är inte vi dina vänner?” Hylas såg på de andra ombord på båten. De var starka män – förrymda slavar som han själv – och vana vid svåra påfrestningar. Han var nästan fjorton och utan jämförelse yngst, och de hade ändå behandlat honom med råbarkad vänlighet. I sju månvarv hade de försökt ta sig tillbaka till Akea, men havet hade varit fullt av väldiga flytande öar av pimpsten och de hade hela tiden kommit vilse. En gång hade de gått på grund; det hade tagit två månvarv att reparera båten. Och nu hade de 9

hamnat här på Keftiu. Hylas betraktade Periphas med den sneda näsan och de bruna ögonen som hade sett alldeles för många hemska saker. Periphas hade räddat livet på Hylas – han hade dragit honom ombord på skeppet just som de lämnade Thalakrea. Han hade en gång varit krigare, och under vintern hade han lärt Hylas lite om att strida. På sätt och vis hade de blivit vänner. Men Pira var annorlunda – och Amok också. ”De behöver mig, Periphas”, sa Hylas. ”Det är mitt fel att de är här. Om det finns minsta chans att de fortfarande lever …” Periphas gav honom en egendomlig, ilsken blick. Sedan rev han sig i skägget med en smutsig hand. ”Det är ditt val”, morrade han. ”Synd. Jag gillade dig.” Efter det hände allting snabbt. Hylas hade redan yxa, kniv, slangbåge och elddon, men nu gav Periphas honom en vattensäck, en påse med proviant och en rulle rep. ”Det är alltid bra att ha”, sa han med en grimas. En stund senare såg Hylas båten styra ut över det grå havet. Han stod kvar och tittade tills den försvann, sedan var han ensam med gamarna och den iskalla vinden: en främling i ett spöklikt land, härjat av pesten. Vad har jag gjort, tänkte han. Sedan tog han packningen på ryggen och begav sig iväg för att leta reda på sina vänner.

ylas kunde se snön på bergen, och här vid stranden var vinden isande kall, men kölden störde inte den lilla klumpiga figuren som satt på huk framför honom. Den nådde honom ungefär till knäet, den var gjord av smutsigt vax, håret var av möglig halm och de ilskna ögonen bestod av röda stenar. Periphas hade berättat om de där figurerna innan han for. ”Det är pestfällor, de drar bort pesten från de levande. Folk säger att de äter var. Du får absolut inte röra vid dem.” När Hylas tog sig förbi var-ätaren, kände han att det värkte i tinningen. Han gned på ärret efter brännsåret som han hade fått på Thalakrea. Värken avtog, men han skymtade i ögonvrån att mörka fläckar krälade på var-ätaren. Han hade sett en liknande svart svärm på de spöklika barnen. Var det pesten? Periphas hade inte sagt något om att det gick att se den, så hur kunde det här hänga ihop? Och hur var det möjligt att han kunde se spöken? Det fanns ingen att fråga. Han hade inte mött någon på hela dagen, varken någon levande eller död. På hans högra sida bru11

sade havet mot stranden och till vänster spärrade låga grå kullar vägen in mot land. Halvvägs upp såg han ett mörkt område med vrakdelar, en dyster påminnelse om attacken från havet. Periphas hade sagt att om han följde kusten västerut i en dag eller så och sedan tog sig inåt land, skulle han komma till Gudinnans hus, där Piras mor härskade. ”Men vem vet vad du kan hitta där. Det brukade finnas byar och båthus längs hela den här kusten. Här, där vi står nu fanns det en stad.” ”Vad är en stad?” hade Hylas frågat. ”Som en by, fast större. Tusentals människor.” ”Tusentals?” ”Keftiu är en stor ö, Hylas, det tar två dagar att segla från den ena änden till den andra. Även om dina vänner har överlevt, hur ska du kunna hitta dem?” Det där hade varit så sent som i morse, men det verkade redan som om Periphas hade varit borta länge. Hylas kände sig ensam, sårbar och han frös. Han önskade att han hade haft något varmare än en fårskinnsjacka med för korta ärmar och byxor med hål på knäna. På avstånd såg han en rökpelare bakom ett utsprång. Han drog sin kniv, smög vidare och kikade fram bakom ett stenblock. Han trodde inte sina ögon. Nedanför honom längst bort i en bukt låg en grupp provisoriska hyddor, där människor skyndade ut och in, oberörda av förödelsen. Några rörde i stora ångande grytor; andra stod böjda över stenkar som var inhuggna i sluttningen eller lyfte upp droppande korgar ur båtar i vattenbrynet. Ännu underligare verkade det att det stod kvinnor med famnarna fulla av förbluffande färgrika yllegarner som de hängde upp på torkställningar. Klarrött, gult, violett: de lysande färgerna tycktes vibrera i den omgivande gråheten. 12

Hårda vindbyar blåste in i Hylas ansikte och han kände stanken av urin och rutten fisk. Han insåg med förvåning att de här människorna måste arbeta i ett färgeri. Men varför brydde de sig om att färga ull när pesten härjade? Han funderade på om han skulle gå ner och be om tak över huvudet eller inte, när en sten träffade klippan nära hans huvud. Han vände sig snabbt om – trodde att någon spelade honom ett spratt – och kastade sig åt sidan. För sent. En snara drogs åt runt halsen på honom, kniven sparkades ur hans hand och långa spjut hindrade honom att fortsätta.

”Jag har ju sagt att jag inte är någon tjuv!” skrek Hylas. De som hade fångat honom skrek åt honom på keftensiska, svängde med fiskespjut och stora dubbelyxor av matt brons. De var tio stycken: småväxta, skägglösa män i slitna fårskinnstunikor, med muskulösa armar och ben, underligt rödfläckiga. De var blåröda i ansiktet också, och de stank av urin och rutten fisk. Hylas hade aldrig sett något liknande. En av männen slet åt sig Hylas yxa från hans bälte, sedan drog och knuffade de honom ner mot hyddorna samtidigt som de höll honom på avstånd med spjuten eftersom de var rädda för pesten. De ropade på sitt egendomliga fågellika språk och stannade utanför den största hyddan. En gammal kvinna stod i dörröppningen. Hylas gissade att hon var byns ledare. Hon var väldigt tjock och insvept i lager av smutsiga grå trasor. Hennes ansikte var uppsvällt och blårött och på huvudet hade hon några gråa, flottiga hårtestar. Ena ögonhålan var tom, andra ögat var dun13

kelt grått. Det irrade omkring på ett skrämmande sätt innan hon fäste blicken på Hylas. En av männen pekade på tatueringen på Hylas underarm: det svarta sicksackmönstret som visade att han var Kråkornas slav. Under vintern hade han tatuerat en linje undertill för att få det att se ut som en pilbåge. Det tycktes inte lura den gamla kvinnan. ”Vad gör en Kråk-spion här?” sa hon hest på akajiska. ”Jag är inte någon Kråka”, flåsade Hylas, ”jag är ingen spion, jag …” ”Vi brukar dränka Kråk-spioner. De blir mat åt fiskarna.” ”Jag hatar Kråkorna! Jag försöker bara hitta min vän! Hon heter Pira, hon är dotter till den höga prästinnan Yassassara.” Gumman fnös. ”Som om hon skulle vara vän med en sån som du.” Hon ropade en befallning på keftensiska och nickade åt männen som började släpa iväg Hylas mot havet. ”Jag kan bevisa det!” skrek han. ”Pira växte upp i Gudinnans hus, hon har berättat för mig att det är väldigt stort och – det finns män där som hoppar över anfallande tjurar …” ”Det där vet alla”, sa gumman hånfullt. Männen drog iväg honom över illaluktande högar av krossade musselskal, förbi strutformade korgar med rutten fisk som bete. Var det så han skulle sluta? Som bete? ”Pira avskydde Gudinnans hus!”, ropade han över axeln, ”hon kallade det för sitt stenfängelse! Sedan försökte hennes mor göra en överenskommelse med Kråkorna, hon tänkte gifta bort Pira med en Kråka – men Pira brände sig i ansiktet för att slippa! Hon – hon har ett ärr som ser ut som en månskära på kinden …” ”Alla vet det där också”, ropade gumman. ”Ni får inte göra så här!” vrålade han. ”Jag är en främling här, det är mot gudarnas lagar att döda en främling!” 14

”Gudarna har övergivit Keftiu”, fräste gumman. ”Här i trakten är det jag som bestämmer!” Nu släpade de ner honom i det iskalla vattnet och sparkade honom så att han föll på knä. De isiga vågorna sved i ansiktet. Piggarna på en högaffel grep om hans hals och tvingade honom mot vattnet … Han kom att tänka på något som Pira hade sagt. ”Hon hade en tunika av keftensiskt violett!” hasplade han ur sig. ”Hon sa att de gör färgen av krossade snäckskal, tusentals, och att det kostar mer än guld!” Gumman röt ut en befallning, och trycket mot hans hals lättade. Han kom flåsande på benen. ”Det är ganska många som vet det där också”, ropade hon torrt. ”Du får komma på något bättre om du vill överleva.” ”Hon – mm – en gång berättade hon att det bara fanns två likadana klänningar på hela Keftiu”, flämtade han, ”men ingen har någonsin sett den andra, eftersom den är Yassassaras, de gjorde den i hemlighet och den används bara vid hemliga ceremonier.” Tystnad. Det grå havet skvalpade hungrigt mot hans ben. ”Jag färgade själv det där ullgarnet”, sa gumman. ”I månskenet. I hemlighet. Hur kan du veta något om det?” ”Som jag sa, det var Pira som berättade det för mig.” En ny befallning – och Hylas drogs upp på stranden igen. Snaran togs bort, spjuten drogs undan. Någon slängde åt honom yxan och kniven. Gumman harklade sig och spottade en loska med blårött slem på stenarna. Så vände hon sig om och lunkade tillbaka in i hyddan. ”Yassassara är död”, sa hon över axeln. Hylas ryckte till. ”Och Pira då?” ”Det är bäst att du kommer med in.” 15

ejonungen hörde korparna ropa på åsen och ökade farten. Korpar betydde byte, och hon var hungrig. Det Ljusa Mjuka Kalla låg i ett tjockt lager på berget, och när hon hade kämpat sig upp på åsen hade korparna bara lämnat avgnagda ben efter sig. Ungen knaprade i sig dem, men hungern försvann inte. Ungen var alltid hungrig. För länge sedan hade hon kommit till det här hemska landet där det bara fanns skuggor och spöken. Hon kom ihåg att hon hade flytt i stor skräck när den Stora Grå Besten kom rytande och piskade stranden. Efteråt hade det legat högar av döda kroppar där – hundar, får, getter, fiskar, människor – och svärmar av gamar hade kommit. Lejonungen hade slagits för sin andel av köttet, tills det hade kommit män och jagat bort henne med sina stora blanka klor. Hon hade flytt upp bland bergen, eftersom hon var van vid berg, men det här liknade inte alls det varma berget där hon hade bott med sin flock. Det fanns inga lejon, bara iskalla träd och Ljust Mjukt Kallt; hungriga varelser, trasigt klädda människor och spöken. 16

Det var ett land fyllt av skuggor. När lejonungen satt på bakbenen och tittade Upp, kunde hon inte se det Stora Lejonet med en man som lyste guldgul i det Ljusa och silvervit i det Mörka. Och det fanns inget riktigt Ljus, bara det här gråa inte-Ljusa, mellan de Mörka stunderna. Ungen hade vant sig vid det inte-Ljusa, eftersom det hjälpte henne att gömma sig för människorna; men allteftersom de Mörka och de inte-Ljusa perioderna gick, bet kylan värre. Hennes andedräkt förvandlades till rök, och hon kunde inte hitta något vått att dricka, så hon åt av det Ljusa Mjuka Kalla. Hon lärde sig att krypa in i grottor när den vita vinden ylade, och hennes päls blev tjock och tovig av smuts. Den höll henne varm, men hon var hela tiden hungrig och rädd och vågade inte slicka sig ren. Sedan hände något som skrämde henne. Hennes tänder började ramla ut. Hon blev väldigt rädd, men sedan började nya sticka fram. Det gjorde ont, men de var större och starkare än de gamla: hon kunde slita upp en iskall djurkropp med ett enda bett. Och hon blev större. När hon ställde sig på bakbenen för att vässa klorna räckte hennes framtassar mycket högre upp än förut. Här uppe på berget fanns det inte lika många döda kroppar som på stranden, så nu försökte ungen att jaga också. För det mesta gjorde hon det på fel sätt, anföll för snabbt eller kunde inte bestämma sig för vilket byte hon skulle jaga; men till slut lyckades hon döda en ekorre. Det var hennes första byte. Om det ändå hade funnits någon där som hade sett det. Det värsta av allt var ensamheten. Ibland satt ungen och jamade ut sin sorg mot Upp. Hon längtade efter värme och nosgnidande – och efter att sova utan rädsla, därför att andra öron och nosar höll vakt. 17

En skata kraxade till sin maka, och högt uppifrån åsen hördes gamarna skria. Lejonungen kämpade sig bort mot dem genom det Ljusa Mjuka Kalla. Gamarna grälade om en död råbock. Lejonungen kunde ännu inte ryta, så hon rusade fram till dem och morrade så högt hon kunde och slog vilt omkring sig med tassarna. Det kändes bra att se gamarna flyga iväg med smattrande vingar; och råbocken var fortfarande varm. Ungen slet upp buken på den och hukade sig ner och började äta. Hon hade knappt hunnit få i sig mer än en tugga när två män kom rusande mellan träden, de skrek och viftade med stora blanka klor. Ungen flydde: ner i en ravin och upp på några stora stenar, vart som helst, bara hon kom undan. Hon stannade inte förrän hon inte längre kunde känna den vidriga människolukten. Lejonungen hatade och fruktade alla människor. Det var människor med sina hemska flaxande skinn och sina grymma hundar som hade dödat hennes mor och far när hon var liten. Det var människor som hade tagit henne över den Stora Gråa Besten till det här iskalla spöklandet. Det hade inte alltid varit så här. För länge sedan när hon var liten, hade det funnits en pojke. Hon hade haft en tagg i tassen, och han hade tagit bort den med sina små smidiga framtassar och sedan smort på lite läkande lera. Pojken hade skött om ungen och gett henne kött. Hon kom ihåg hans lugna starka röst och värmen från hans släta, pälslösa kropp. Hon kom ihåg hans löjligt långa sovstunder, och hur irriterad han brukade bli när hon hoppade upp på hans bröst och försökte väcka honom. Det hade funnits en flicka också. Hon hade varit snäll mot ungen (utom när ungen slängde sig mot hennes ben för att få henne att ramla). Under några Ljusa och Mörka hade de varit en 18

flock: pojke, flicka och unge. De hade varit lyckliga. Ungen kom ihåg lustiga lekar när de låtsasjagade, hon kom ihåg människornas ylande skratt när hon kastade sig över dem. Hon kom ihåg en magisk boll av kvistar som kunde flyga utan vingar, och rusa nedför backar utan ben. Hon kom ihåg mycket kött och nosgnidande och värme … Ett stort stycke Ljust Mjukt Kallt gled ner från en gren och stänkte ner ungen. Hon skakade det av sig. Det gjorde ont att komma ihåg pojken, för han var den som hade skickat henne till det här förfärliga stället. Han hade övergivit henne. Lejonungen vädrade i luften och traskade sedan vidare mellan de kalla okänsliga träden. Hon skulle aldrig mer lita på någon människa. Aldrig mer.

Äventyret börjar för 3 500 år sedan …

Av författaren till succéserien Vargbröder

MICHELLE PAVER

ör resten av världen ser Hylas bara ut att vara en före detta slav. En utstött. Få anar att han har ett storslaget öde, att det sägs att han är utvald att kämpa mot de hänsynslösa Kråkorna som vill härska över alla Medelhavets riken. Men Hylas är ensam nu, och ger sig ut på jakt efter vännen Pira och lejonungen Amok. Under sökandet efter dem möter han onda andar, pest och ett askmoln som gudarna sänt för att beröva människorna solen. Samtidigt jagas han själv av krigarna som vill återta den magiska bronsdolken, nyckeln till makten. Kan Hylas och Pira tillsammans stå emot armén av krigare? Kan de lyfta förbannelsen och få tillbaka solen? Författaren till Vargbröder är tillbaka! Ett sanslöst spännande äventyr från första till sista sidan! Följ med till bronsåldern, invid det turkosblå Medelhavet, och upplev Hylas hårda kamp för överlevnad. Tredje delen i serien Bronsdolken, ett hisnande äventyr som omfattar fem böcker.

ISBN 978-91-552-6036-1

ORMGUDINNANS BESVÄRJELSE Bronsdolken_3_tb_tryck.indd 2

2014-06-25 17.00