VAD HJÄLPER DET OM MAN VINNER HELA VÄRLDEN Kjerstin Danielsson
www.decibelforlag.se
ISBN 978-91-979308-8-8 © Kjerstin Danielsson, 2014 Omslagsfoto: Sergey Nivens, Shutterstock Omslagsdesign och redaktör: Eva Johansson Utgiven av Decibel Förlag 2014 Tryck: Totem, Inowroclaw, (via kalejdoskop.net) 2014
Till Fredrik, Karolina, Erik, Ida & Emelie.
Detta är en fiktiv berättelse. Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer är följaktligen tillfällig.
ETT
Morgontidningen, den lokala avisan, låg utbredd på köksbordet. Eva hade just skjutit gröttallriken åt sidan och slagit upp kaffet. På andra sidan bordet satt hennes dotter Ester som nu hunnit bli tre år. Eva uppmärksammade dagens datum, 8 mars, internationella kvinnodagen. Hon tittade på sin dotter som också hon hade ätit färdigt, gröttallriken var tom, och så sa hon vad hon tyckte om dagens betydelse. Ester lyssnade till sin mammas utläggningar om hur hon tyckte att det var konstigt att det skulle behövas en kvinnodag. Var det nu så att alla de övriga trehundrasextiofyra dagarna på året var männens så kunde de lika gärna få den här också. Till och med kanelbullens dag väckte större genklang hos folk i allmänhet än det här. Sorgligt och ynkligt att dagen skulle behövas, det var väl ungefär hundra år sedan den instiftades, och inte särskilt mycket hade hänt sedan dess. Fortfarande var jämlikhet mellan könen ett okänt begrepp, åtminstone vad det gällde löner. Hur kunde det vara så att män och kvinnor fortfarande inte fick lika lön för lika arbete? Ester tittade storögt på sin mamma. ”Mamma är arg”, sa hon. ”Nej, jag är inte arg, bara lite upprörd över orättvisorna i världen, det där behöver du inte bekymra dig om ännu. Men ska utvecklingen ha samma snigelfart som hittills så lär nog du också få kämpa på barrikaderna i sinom tid”. Telefonen ringde. En snabb blick på displayen visade att samtalet kom från havet. ”Det är pappa som ringer, vill du prata?” 7
”Hej, pappa, kommer du hem snart? Jag väntar på dig. Vill du prata med mamma?” Hon pussade i telefonen och lämnade över den. ”Jaså, är ni redan på hemväg, vad beror det på?” ”Det var ju skönt att ni redan fiskat färdigt. Du får riktig gammaldags köttsoppa till middag. Blir ni sena förresten?” ”Redan klockan fem. Det var ju skönt, då kan jag hålla barnen uppe tills du kommer.” ”Puss själv, vi ses.” Eva lyfte ner sin dotter från stolen. ”Vad skulle du gilla att ta en tur till mormor?” ”Till mormor, till mormor”, nynnade Ester. Den varma overallen kom på tillsammans med mössa och vantar. ”Valle också.” Hon sprang tillbaka in i köket. ”Nej, Valle har ingen overall. Han kommer att frysa. Det är bäst att han stannar hemma hos Bamse.” Valle var Esters älskade nallebjörn som hon släpade med sig överallt. Den hade hon fått på sitt livs första dag av mormor och morfar som köpt den i London. Det var en speciell nalle som gjorts enbart för deras ännu ofödda barnbarn, och som de sedan lade intill henne vid deras första besök. Sedan dess var Valle och Ester oskiljaktiga. Men nu fick det bli som mamma sa och Valle fick göra Bamse sällskap tills de kom hem igen. ”Valle du kan inte följa med för du har ingen leverol”, sa den förnumstiga lilla flickan och klappade tröstande sin vän på huvudet. Så snart Eva fått ordning på sin egen klädsel gick de ut och låste dörren efter sig. Mormor bodde ju bara ett stenkast bort så de hann knappt känna efter hur vädret var. Men faktiskt singlade några snöflingor i luften och marken hade fått ett tunt vitt täcke. Det hade tydligen snöat under natten. Den envisa kölden ville inte släppa, dag efter dag med upp till tio grader kallt på morgonen. Efter en period då det varit lite mildare hade istäcket 8
försvunnit från hamnen, till största delen med hjälp av båttrafiken. Isen låg kvar bara i den innersta delen. Men nu efter några dagars stiltje hade det frusit till igen med en tunn isskorpa. Dagens tidning hade innehållit en notis om att Strandskatan setts för första gången den här våren. Det var ovanligt tidigt och det var synd om den långväga resenären. ”Hej mormor här kommer jag.” ”Ester mitt lilla hjärta, är det du som hälsar på?” ”Jag har pratat med pappa i telefonen.” ”Vad sa han då?” ”Han skulle komma hem och äta middag.” ”Jaha, morfar ringde också alldeles nyss och sa att han skulle komma hem i dag.” Eva tittade på sin mamma. ”Du låter bekymrad.” ”Ja, Konrad har ont i ryggen och jag tror att just det är en bidragande orsak till den tidiga hemkomsten.” ”Nåja, så mycket tidigare än vanligt är det väl inte. Det är ju onsdag i dag så det blir faktiskt bara en enda dag kortare och det är väl i alla fall inte så ovanligt att du behöver se något konstigt i det.” ”Nej, kanske inte men jag är orolig för Konrads skull, framförallt för hans rygg.” ”Ta nu på dig lite varma kläder och ta fram stavarna så går vi ut på en promenad. Ester gillar att se dig gå med stavar, hon vill väldigt gärna prova själv.”
9
TVÅ
Det var nu fyra år sedan Ellen Nyqvist en vårvinterdag fått besök av ortens brevbärare som hade överlämnat ett brev med mottagarbevis. Ett brev som vände upp och ner på allt, både för henne och för hennes familj. Hon hade utsetts till arvtagare av ett stort arv av den då nyligen avlidne norske oljemiljardären Erland Mikkelsen. Sedan dess hade det naturligtvis hänt en hel del. De första åren var på ett sätt kaotiska. Det fanns mycket att förhålla sig till men hon lät inte den nyvunna statusen som förmögen kvinna stiga sig åt huvudet. Hon tog tjänstledigt från sitt jobb, som föreståndare för ortens äldreboende, och försökte komma till rätta med sakernas utveckling så gott det gick. Hennes man Konrad, som tog saken med knusende ro, hade fortsatt att fiska räkor med sin egen ägda ståltrålare Alida. Evas man, som hoppat av sitt jobb som slöjdlärare var en av den tre man starka besättningen som tack vare de ärvda pengarna fick mycket goda villkor som Konrads anställda. Efter tjänstledigheten återgick Ellen till äldreboendet men för ett halvår sedan sade hon upp sig och nu hade hon slutat sin anställning. Den lite nariga vinden och promenaden satte röda rosor på kinderna och för Esters skull var det nog läge att dra sig hemåt. Hon strävade på så gott som de små benen orkade men började tröttna så nu fick det vara nog med frisk luft och motion. Eva satte henne i vagnen och såg till att vända ryggen åt vinden.
10
”Kom nu mamma så går vi hem till mig och äter lättlunch. Jag har ett par bitar paj kvar sedan i går, vi värmer dem i mikron och äter lite sallad till.” ”Ja tack, det ska bli gott. Man får bra matlust av en så här lång promenad. Jag får väl se vad jag ska bjuda på till middag i kväll. Konrad gillar köttbullar bara det är mina hemlagade.” ”Det blir säkert bra. Sluta nu och oroa dig för pappas rygg, han har ju dragits med eländet nästan så länge jag kan minnas så det är säkert bara läge för en ny omgång hos sjukgymnasten.” ”Kanske det, men jag har en otäck känsla av att han inte kan hålla på så här länge till. Och nu då jag ska ge mig iväg till Colombia och allting, kanske borde jag stanna hemma.” ”Det är väl klart att du inte ska. Vad skulle det hjälpa? Pappa klarar sig säkert själv under de där veckorna du är borta, och förresten vad tror du Agda skulle säga om du ställer in resan?” ”Hon skulle säkert inte säga någonting men visst har du rätt. Pappa kan ta vara på sig själv och inte blir hans rygg bättre av att jag vimsar runt som en äggsjuk höna och försöker hjälpa honom.” ”Agda behöver verkligen komma ut lite. Tänk att hon har fortsatt att vara singel. Det är ju så länge sedan hennes man gick bort. Och fastän hon har tre barn så verkar det som hon ändå är ensam. Det är klart, de bor ju inte nästgårds precis men i alla fall. Sally bor i England eller hur?” ”Ja, det gör hon men jag tror ändå att det är hon som är närmast, åtminstone känslomässigt. Den ene av sönerna lever väl ungkarlsliv efter sin skilsmässa och den andre kanske skulle må bra av just en sådan. Hans fru verkar inte ha mycket till övers vare sig för honom eller för Agda.” Eva dukade av bordet efter lunchen och satte fram koppar för den obligatoriska kaffetåren. Ester hade, efter att ha skojat färdigt med sin mormor och utnyttjat all gosighet hon behövde, satt sig på golvet med sina nallar.
11
Det var kalas på gång efter vad de vuxna kunde förstå, åtminstone lät det så då hon trugade och bjöd på kakor och glass. ”Mamma, jag behöver ett gott råd.” Eva tog en kaka till. ”Låt höra, vad är det nu som är på tapeten?” ”Jo, minns du hur det var i början av den turbulenta tiden då arvet var i var mans mun, hur snacket gick på Folktandvården. Jag borde enligt somliga ha sagt upp mig eftersom jag inte behövde jobba. Det fanns andra som behövde jobbet bättre.” ”Visst minns jag det. Det var många turer och mycket att sortera bort.” ”Ja, och efter att Ester kommit så gick jag ner till halvtid, och där är jag ju nu. Men helt plötsligt vill de att jag går upp till 75 procent. Det har väl blivit lite mycket sjukskrivningar på senaste tiden, du vet ju själv hur det blir då det är ont om folk. De som är kvar får ju jobba och jobba och det blir en ond cirkel till slut. Går jag upp ett snäpp så hjälper det naturligtvis men jag är så tveksam. Det är väl bättre att de tar in mer folk men det har de förstås inte pengar till.” ”Nej, troligen inte, men hur snart behöver de få svar?” ”De får nog vänta lite, det är mycket att ta hänsyn till innan jag bestämmer mig. Allra först kommer frågan om barnens väl och ve. Olof har ju, som tur är, så pass nära till skolan att han klarar av att både ta sig dit och hem igen för egen maskin. Du vet ju att han går till fritis de dagar jag jobbar och att det ligger praktiskt taget vägg i vägg med skolan. Och Ester har sin dagisplats tre dagar i veckan och det fungerar perfekt. Frågan är om och hur det kan ordnas om jag ska jobba mer.” ”Nu ska ju jag åka bort en tid men sedan kanske jag kan ge dig ett handtag. Olof kommer ju ofta hem till mig ändå trots att du är hemma, så med honom är det nog inga problem. Det är värre med Ester. Hon behöver kontakten med andra barn så dagis är verkligen bra för henne efter vad jag kan se. Jag vill inte binda mig men självklart ställer jag upp så mycket jag kan.”
12
”Det ska säkert ordna sig på något sätt men kruxet är att jag väldigt gärna vill vidareutbilda mig till tandhygienist. Jag håller på att undersöka möjligheten av att läsa på distans. Då skulle det inte bli så mycket bortavaro, men om jag går upp i tid så går det nog inte. Hur ska jag göra?” ”Vad säger Johan?” ”Han förstår mig helt och fullt. Tycker att det är kul att jag vill prova på och utbildning är bra i alla lägen. Sedan tycker han att det är upp till mig själv om jag vill jobba mer eller inte. Vi är ju inte direkt beroende av någon lönehöjning.” ”Nu har jag ju som sagt resan till Colombia att tänka på men sedan kan vi väl försöka att pussla ihop det.”
13