Eva och Ernst
LENNART H. BOSTRÖM
Eva och Ernst
© 2016 Lennart H. Boström Omslagsbild: Lennart H. Boström Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7569-332-3
Förord
Den här boken tillskriver jag min farfar.
Han har för mig berättat mycket om livet i de byar han bodde under slutet på artonhundratalet och början på nittonhundratalet. I berättelsen om Eva och Ernst och övriga namnbenämda människor finns det i dag ingen levande med dessa namn som jag syftar på i boken. Jag har inte skrivit den bara för att dokumentera händelser och därför vävt in mycket fantasi i berättelsen. Lennart H. Boström
5
1
Vart är du på väg?”
Eva överraskas av Eriks röst när hon kommer in i personalrummet för att hämta kappan. Hon tittar åt sidan och ser honom, stalldrängen från Johannisberg. ”Erik”, säger hon och släpper greppet om kappan, ”vad gör du här?” Erik är skolkamraten som Eva brukade sjunga tillsammans med på skolavslutningar då Eva också spelade på sin luta. Häromdagen såg hon honom i bråk med Ernst, skolkamraten från Kringsjötorp. Skoltidens kamratskap börjar sättas på prov, tänkte hon då. ”Eva du flyr som änglarna när man upptäcker dem. Det här ska du få av mig, var så god!” ”Snälla Erik, jag har bråttom. Fredrik väntar med häst och vagn här utanför”, säger Eva och ser ett glittrande föremål i Eriks framsträckta hand. ”Jag kan inte ta emot det där!” ”Varför då? Duger inte jag åt dig?” ”Men Erik varför säger du så?” ”Eva”, ryter han hotfullt och närmar sig. ”Ta emot presenten!” ”Nej, jag vill inte”, vädjar hon och känner hans hand i förklädets ficka, ”jag måste gå nu!” ”Jag också. Måste skynda mig till stallet”, säger han med vänligare röst och lämnar rummet. Nyfiken sticker hon ner handen i fickan. Tar upp presenten och ser ett smycke med ängel formad av gnistrande stenar. Glittret påminner om det hon sett kvinnor bära på festerna på slottet. Hon tar på sig kappan och springer ut på slottsgården där Fredrik väntar med häst och vagn. Eva sitter trygg bredvid Fredrik på kuskbockens vitmossfyllda dyna. De känner varandra väl. Fredrik är trolovad med Evas syster Sofia. 7
Eva har tankarna på det som hände i morse då hon befann sig på stora bryggan och lyssnade på sjön Averns vågsvall. Då såg hon fram mot en trevlig dag. Men skrämd av rördrommens mystika strupljud lämnade hon bryggan tidigare än tänkt. Kanske fågeln varnade mig för Erik, tänker hon. Minns att hon sprang därifrån på stigen utefter Slottsån och stannade vid trädklostret, heliga ringen formad av tolv almar. Innan hon sprang vidare bad hon morgonbönen. När hon passerade stenen som är rest till minne av författaren Nicander, hörde hon husmor ropa från ett av slottsfönstren. Hon ville att Eva skulle komma tillbaks till kontoret. Inköpslistan som Eva hade fått var felaktig. För att komma till husmor måste hon gå igenom köket där såplukten avslöjade att pigan Stina redan hade skurat golvet. Husmor väntade utanför sin kontorsdörr när Eva kom upp till henne. Hon gav nya order inför inköpsresan. Allt nytt hade husmor skrivit på ett papper. I läderväskan med pengarna hade hon också lagt smörgåsar och en flaska mjölk visade det sig när Eva såg efter vad som fanns i väskan. ”Ta paus och vila upp er vid lämpligt tillfälle”, var det sista som husmor sa minns Eva. Det var efter det som hon sprang till personalrummet för att hämta kappan. Eva vaknar upp när hästen travar förbi vitmålade sockenkyrkan och strax därefter kyrkskolan. Hon ser barnen klassvis stå i raka led samlade utanför skolingångens pelare. ”Är du ledsen Eva?” frågar Fredrik bekymrat. ”Har det med husmor att göra?” ”Nej. Absolut inte. Det är något annat som gör mig ledsen. Jag mötte Erik i personalrummet…” ”Jag förstår”, avbryter Fredrik. ”Honom såg jag både när han gick in dit och när han sedan kom utrusande. Gjorde han dig illa?” ”Nej, men han var hotfull. Jag vet inte hur jag bäst ska bemöta honom. Jag måste lära mig att säga ifrån.” 8
”Det sista du sa Eva berör en öm punkt. Jag som står vid sidan om och har mina funderingar. Tror mig förstå att Erik är förälskad i dig. Men Eva, i förrgår lärde jag känna Eriks goda sida. På slottets övervåning i passagen till stora hallen fick vi uppdraget att från väggen ta ner den gamla brudmattan som skulle till tvätthuset. För att komma åt mattan måste barockkistan flyttas. Då visade Erik inte bara muskelstyrka, även aktsamhet. Husfrun berömde honom. Vill han, kan han verkligen uppföra sig trevligt.” ”Jag fattar väl att även han har goda sidor. Den där kistan, vad är det för märkvärdigt med den?” ”Den har sitt ursprung i Skottland. Togs hit av familjens förste bosättare och används än i dag. Eva, igår träffade jag din mamma.” ”Hur var det med henne?” ”Bra. Beata berättade att hon tänker utöka sin verksamhet med matlagning i storkök. Hon ska nu förutom matleveranserna med färdiglagad mat till Bo slott även leverera mat till Hjortkvarns järnbruk”. ”Det låter väl inte bra”, svarar Eva upprörd. ”Jag tycker att mamma, ensam som hon är på Dejegården, har alldeles för mycket att göra.” ”Jag förstår dig Eva. Det är väl 13 år sedan din pappa dog?” ”Ja, vad tiden går fort. Sofia och Maria som fortfarande bor hemma hjälper till förstås. Men Ester och Anna som är gifta har fullt upp med sina hem. Ester har inte varit här sedan hon gifte sig med Carl i Värmland. Jag tycker synd om mamma!” ”Men Eva”, protesterar Fredrik. ”Att din moster med familj i granngården arrenderar din mammas odlingsbara mark är väl en avlastning?” ”Ja Fredrik, jag håller med dig om det.” ”Eva, snart är vi framme vid vägkorsningen. Rakt fram Stenkullatorp, till höger Johanstorp och Jeriko”, säger Fredrik upptagen av tankar på vägval. ”Eva i förrgår hade jag ett ärende att utföra i Stenkullatorp. Jag tror hästen hittar till de här platserna bättre än jag.” 9
”Titta Fredrik vad magra korna är!” ”Nyligen utsläppta efter vintertillvaron i ladugården är det inte konstigt”, svarar han. ”Dom får tillbaka sina krafter ganska fort.” ”Jag kom på en sak Fredrik. Vi ska köpa slaktade grisar av en bonde i Döbacka. Fråga hästen hur man tar sig dit. Förresten, det finns många bondgårdar där. Därför ritade husmor vägbeskrivningen till bonden vi ska söka upp.” ”Eva, förra året var jag faktiskt där i ett ärende. Vi hämtar väl grisarna först?” Fredrik stannar hästen för att invänta svar. ”Ja det gör vi. Men smörgåsarna som husmor skickade med äter vi väl inte förrän alla ärenden är avklarade?” ”Instämmer! Du, vi kommer snart till två avfarter och jag ska då välja den vänstra för att komma till Döbacka. Jag passar då på att testa hästens kunskap om vägarna. Jag ska inte dra i tömmarna, bara säga bynamnet”, säger Fredrik och fattar tag i tömmarna för att sätta fart på hästen. Men han ångrar sig. ”Eva titta, vitsippor i dungen där borta! Jag vill plocka en bukett.” Eva följer efter, men stannar upp då hon hör att tunga hovtramp närmar sig. Hon blir rädd och rusar in i dungen fram till Fredrik. Eva fattar tag i honom så att båda faller omkull. Fredrik var först uppe på benen. ”Eva, såg du vilka ryttarna var?” ”Nej allt gick så fort!” Hästen visar tecken på oro och Fredrik springer dit. Eva fortsätter att plocka blommor men avbryter sig när hon ser att hästen stegrar sig och träffar Fredrik med hovarna. Han faller till marken. Eva slänger ifrån sig buketten och springer fram till Fredrik. ”Blev du skadad Fredrik?” frågar hon och ställer sig på knä bredvid honom. ”Ingen fara Eva, jag passar bara på att vila en stund.” Eva tar tag i hans händer och hjälper honom att resa sig upp. Åter 10
på kuskbocken noterar Eva att Fredrik har problem med att gripa tag i tömmarna. ”Eva, jag hoppas du såg att hästen hittade till Döbacka? Jag behövde inte dra i tömmarna, bara säga Döbacka.” ”Du skojar Fredrik. Jag såg att du med en illa grimas drog i tömmarna för att få henne att svänga.” Fredrik råkar lägga handen på hennes knä och kvickt föser hon bort den. Han pekar sedan avledande upp mot gäss som flyger norrut i plogformation. Plötsligt reser han sig upp. ”Eva titta”, ropar han och pekar ivrigt mot dungen. ”Jord är uppsparkad där borta vid en myrstack.” ”Det har väl bara något djur som har krafsat i marken”, föreslår Eva. Fredrik har stannat hästen och hoppar nu av vagnen för att gå bort till myrstacken, men Eva sitter kvar. ”Eva”, ropar han. ”Det ligger en spade längst bak i vagnen. Var snäll och ge mig den.” Hon nickar och går bort till honom med spaden. Efter en stunds grävning kommer Fredrik åt något hårt som blänker till nere i gropen. Han böjer sig ner och griper tag i det blanka föremålet. ”Titta Eva, en ljusstake!” De står tysta en lång stund. ”Eva, kom! Bäst vi åker härifrån!” Efter bara några meters åkning stannar Fredrik hästen och studerar husmors vägbeskrivning. ”Nu vet jag, det är samma döbackabonde som jag var hos förra året”, utropar han och sätter fart på hästen. ”Titta Fredrik!” Eva pekar ivrigt på kor i en hage. Men han hör henne inte. Plötsligt styr han in hästen på en gård där en man håller på med att hugga ved. Mannen avslutar huggningen med att slå yxan i vedkubben och går sedan fram till Fredrik och Eva. ”Vad vill ni?” frågar han och river sig i skägget. ”Jag heter Unosson, 11
förresten vi träffades förra året, eller hur?” säger han och pekar på Fredrik som nickar till svar. Eva berättar deras ärende. ”Välkomna”, säger han och pekar, ”fläsket finns i byggnaden där borta.” Hans sätt att peka påminner Eva om tavlan på slottet med fältherren som pekar ut över slagfältet. Ryktet säger att Unosson har suttit i fängelse. Eva iakttar honom noga och skvätter till då han plötsligt ryter och pekar. ”Kör vagnen dit!” Unosson hjälper till med lastningen och när Eva sedan betalar är han noga med att skriva ett kvitto som han överlämnar tillsammans med en burk honung. Med glimten i ögat tittar han på henne. ”Honungen”, säger han, ”är till för er båda.” De samtalar länge, han har mycket att berätta. De får veta att gården har gått i arv i åtta generationer. På Fredriks fråga varför byn heter Döbacka blir Unosson tyst en lång stund innan han ger sitt gåtfulla svar. ”Vettvilling dödade kvinnan här på gården, men som ni ser står jag på fri fot.” ”Nu måste du vakna till”, ropar Fredrik. ”Vi är snart i Hjortqvarn.” Samtidigt som Eva ser vindkrökta rökpelare över järnbruket upptäcker hon att hon lutar sig mot Fredriks axel. Hon drar sig generad åt sidan. ”Är du inte trött Fredrik?” frågar hon. Han skakar på huvudet som svar. ”Du Eva, vi gör våra inköp och letar sedan upp en park där vi kan äta.” Han stannar hästen utanför trappan till affärens röda timmerhus. Butiksinnehavaren har förmodligen sin bostad på övervåningen. Där skymtar blommor i fönstren. 12
Eva läser en sista gång igenom listan över de varor som ska inköpas och går sedan in i butiken. Fredrik följer efter. Specerihandlaren hälsar dem välkomna och Eva överlämnar listan. Att hon har uppmärksammat hans penna bakom örat ser han direkt. ”Jag förstår att det är pennan ni stirrar på”, säger han. ”Fröken ska veta att där bakom örat är pennan lätt att nå för mig.” Eva ser att det också finns böcker att köpa och hon känner igen författarnamnet Selma Lagerlöf, namn hon hörde talas om i skolan. När Fredrik går ut för att ge plats för nya lådor på vagnen ber handlaren Eva att följa med in till lagret. ”Ta av er kappan, det är varmt här inne”, säger han och pekar. ”På kroken där kan fröken hänga kappan.” Han pekar sedan på en hylla högst upp på väggen. ”Vill fröken vara snäll och ta ner den där kartongen som innehåller makaroner?” frågar han med vänlig ton. Utan att tveka sträcker Eva upp sina armar mot kartongen, men överraskas av att han bakifrån med sina händer känner på hennes bröst. Hon slår sig fri, men vågar ingenting säga och handlaren stirrar förläget på henne. ”Vi glömmer det här”, vädjar han. ”Vi fullföljer hämtning av varor enligt listan, eller hur fröken?” Förmodligen berörd av det som nyss hände hämtar han själv de önskade varorna från hyllorna. Alltefter som de hamnar i trälådan drar han ett streck på listan. Varje gång han gör så känner Eva en lättnad av att stunden närmar sig då hon får lämna det hon upplever som skammens hus. Knackningar på den stängda och tydligen låsta dörren hörs. Handlaren öppnar med sin nyckel. Fredrik ser frågande på Eva, men bär utan kommentar ut de tio med varor fyllda lådorna. Eva betalar och när handlaren sedan lämnar kvittot får hon även en påse fylld med hårda karameller. 13
”Snälla fröken”, säger han vädjande. ”Lova att glömma det som hände där inne.” Eva svarar honom inte, vänder sig hastigt om och går ut till Fredrik som är sysselsatt med att binda fast presenningen över varorna. Hon viftar med påsen. ”Titta Fredrik”, ropar hon. ”Vi har fått karameller.” ”Bra Eva, kom och sätt dig så åker vi till en park och festar.” Parken, som ligger nära järnvägsstationen i Hjortqvarn, genljuds av ånglokens pustanden. När smörgåsarna är uppätna flyttar Fredrik sig närmare Eva. Hon svarar med att flytta sig åt sidan utan tanke på att bänken har ett slut och hon faller till marken. Fredrik reagerar snabbt och hjälper henne att komma upp. ”Fredrik, vad tokiga vi är”, säger Eva skrattande och befriar sig från hans armar. Generad letar han möjlighet att leda in tankarna på något annat. När ånglokssignaler hörs försöker han förklara varför lok kan ge sådana ljud ifrån sig. ”Eva, det är tack vare ångan, lokets kraftkälla, som lokföraren kan skapa signalerna.” Eva nickar och slår bort strån och mossa som fastnat på klänningen. ”Fredrik”, säger hon. ”Vi åker hem nu.” ”Ja Eva, men jag kom att tänka på ljusstaken. Den kanske tillhör sockenkyrkan och Andreas bor ju här i Hjortqvarn. Han som pastor är väl rätt person att informera om fyndet?” ”Ja, vi kan väl söka upp honom. Men det får inte ta för lång tid, husmor väntar.” Anna öppnar dörren och tittar överraskad på sin syster och blivande svåger. ”Varför kommer ni släpandes med det där?” frågar hon när hon upptäcker ljusstaken. ”Hej, välkomna”, hälsar Andreas som kommer fram bakom Anna. 14
”Men var har ni hittat ljusstaken? Det kan faktiskt vara den ljusstake som blev stulen i kyrkan i Bo.” Fredrik räcker över staken till honom. Berättar hur de hittade den och förklarar sedan att de har bråttom att komma hem. Åter på vagnen upptäcker Eva fåglar på flykt mot norr. ”Titta Fredrik, fåglarna flyger i samma riktning som vi.” ”Dom är väl ivriga att komma fram till platsen där de ska bygga sina reden”, svarar Fredrik skrattande. ”Kanske de ställer samma fråga när dom snart ser oss som färdas i samma riktning?” Fredrik har haft hästen i hög fart ända från Hjortqvarn och passerar snart sockenkyrkan. ”Eva”, säger Fredrik. ”Tror du vi hinner fram till kvällsmaten?” ”Nej, vi ska bära ner varorna till källaren innan vi kan ta ledigt”, svarar hon lite irriterad. ”Men snälla du, kör lite lugnare.” Åter på slottsgården kör Fredrik hästen direkt till matkällaren. De hjälps åt att bära ner varorna i källaren. Men efter ett tag måste Eva lämna Fredrik för att gå in till husmor och överlämna väskan med kvitton och pengar. När hon kommer tillbaks sitter Fredrik på vagnen och vilar. Allt är nerburet till källaren. ”Fredrik, husmor hälsade till dig. Hon gav oss beröm och varm kvällsmat väntar. Kom så går vi in och äter.” Eva ligger i sängen. Minnet från handlarens beteende äcklar henne. När hon dessutom ser väggskåpet, påminns hon om smycket som Erik tvingade på henne. Hon drar täcket över sig och försöker somna. Knackningarna på fönsterrutan som hon plötsligt hör skrämmer henne. Men tankarna klarnar och hon förstår att det är Ernst som väntar på att bli insläppt. Framme vid fönstret ser hon hans yviga hår och hon öppnar. Han griper genast tag i hennes 15
utsträckta arm och häver sig in i rummet. De omsluter varandra i en kram. ”Är du ledsen?” frågar han ängsligt. ”Nej, glad att ha dig här”, svarar hon. ”Vill du ha en smörgås?” ”Ja tack snälla Eva.” ”Sätt dig där”, säger hon och pekar på en stol vid bordet. ”Berätta vad du har gjort i dag.” ”Avslutat vårplöjningen hos bonden i Trollhult. Nu har jag tid att hjälpa till på Kringsjötorp några dagar. Vad har du sysslat med?” Eva berättar om färden till Hjortqvarn och de oroliga tankarna på Erik. Händelsen med handlaren håller hon för sig själv. Efter att ha ätit smörgåsarna lägger de sig i sängen, trivs att vara tillsammans. Men båda har arbete som väntar kommande dag. Efter överenskommelse om att mötas vid slottsbron, Evas lediga timme i morgon, går Ernst till fönstret. Eva följer efter och ger honom avskedskramen. När hon stänger fönstret hör hon ett jämrande ljud. Öppnar fönster igen och ser Ernst resa upp sig upp och springa haltande ner mot ån. Fundersam står hon kvar och lyssnar till forsens brus. Plötsligt hör hon svordomar och ljudliga plask. ”Torparjävel! Ha förstånd att hålla dig borta från bondjäntorna”, hör hon att någon skriker. Hon förvånas över att folk badar den här tiden på dygnet. Tystnaden återkommer, men bryts än en gång av svordomar. När sedan enbart forsens brus hörs utan störningar av andra ljud, stänger hon fönstret. Gäspar, drar ner gardinen och klär av sig. Hon går ner på knä. Vilar händerna sammanknutna på sängen och ber kvällsbönen. Ligger länge och funderar på vilka det var som badade i ån så här sent. Eva fyller bleckplåtfatet med vatten. På hyllan över kommoden står såpburken. Med fuktade handflator smeker hon sina kinder innan hon tillåter dem smyga upp över armarna. Lutad över fatet får vattnet sedan befria huden från lödder. Hon ryser till och förlorar kontrollen 16