Page 1

Ur efterordet:

Jag trodde jag drack för att jag var ensam, men blev ensam för att jag drack. Hela mitt liv vände från mörker till ljus den dagen jag sökte hjälp för mitt drickande. Den här boken är god läkekonst, för här får vi möta människor som tvingats eller valt att leva nära alkoholen. Att de är kvar och berättar sina historier är enormt hoppfullt. För oss alla. Marcus Birro, författare och nykter alkoholist

Kysst av spriten är ett välbehövligt, fantastiskt modigt inlägg i debatten om alkoholens kanske alldeles för självklara plats i många svenskars liv. Skammen, förnekelsen och självföraktet bränner hjärtskärande, men samtidigt får vi som läser känna hoppet och se vägar till nytt liv. Den här boken fick mig att känna mig mindre ensam, och det tror jag alla som lever med eller har levt med alkoholism behöver känna.

Foto: Frida Lenholm

Anna Barve är journalist och har arbetat med dokumentärserier för Sveriges Tele­­ vision. Petra Dahlberg är journalist, har arbetat som tidningsskribent och med olika tvproduktioner.

Anna Barve Petra Dahlberg

I Sveriges Televisions dokumentär­serie Kysst av spriten träffade vi Annika, som genom sitt alkoholmissbruk förlorat kon­ takten med sin dotter Linda. Till slut sökte Annika hjälp och blev nykter. För tio år sedan återupptog hon och Linda kontakten och i dag har de en god och nära relation. Linda är gravid och Annika längtar efter att bli mormor. ”Jag kom­ mer att ge mitt barnbarn allt det jag inte var förmögen att ge Linda. Jag har fått en andra chans och nu är det upp till be­ vis”, berättar Annika. Vi fick även träffa Per Erik och hans vuxna söner Erik och Magnus. I år har Per Erik varit nykter i fem­ton år och till sommaren går han i pension, något han ser mycket fram emot då han ska skriva böcker och äntligen få tid att storstäda huset. Alla de som medverkar i boken, och de som var med i serien, är eniga om en sak: Vi måste börja prata mer om dessa problem.

”Jag tyckte att alkoholister var andra människor − och inte min son.” Kan man se vem som är alkoholist? Nej det kan man inte alltid och alkoholproblematiken ser väldigt olika ut för olika människor. Kysst av spriten bygger på tv-serien med samma namn, producerad av Patrick Bratt och Johan Ripås, där en rad svenskar öppenhjärtigt berättade om sitt alkohol­missbruk. Några av dem som inte syntes i tv får vi träffa i bokens nitton starka livshistorier. I det avslutande kapitlet intervjuas Paula Liljeberg, överläkare, psykiater och enhetschef för Maria Ungdom i Stockholm.

Sanna Lundell, journalist och anhörig Berättelser om alkohol och relationer Anna Barve Petra Dahlberg

Kysst av spriten vänder sig såväl till an­ höriga och närstående som till den som har eller har haft ett riskbruk eller ett miss­­­bruk. Den vänder sig också till lä­ rare, vårdpersonal, polis och behandlare inom missbruks- och beroendevård. Bok­ en är även lämplig som studielitteratur på socionomprogrammet och på läkar­ programmet och andra sjukvårdsutbild­ ningar.


© ANNA BARVE, PETRA DAHLBERG OCH GOTHIA FÖRLAG 2010 ISBN 978-91-7205-688-6

FÖRLAGSREDAKTÖR: BIBBI FAGERSTRÖM FORMGIVNING: VICTORIA BERGMARK FÖRFATTARPORTRÄTT: FRIDA LENHOLM TRYCK: CTM AB, KARLSHAMN 2010/INTERGRAF AB, MALMÖ TRYCKT PÅ MILJÖVÄNLIGT FRAMSTÄLLT PAPPER. FÖRSTA UPPLAGAN, FÖRSTA TRYCKNINGEN GOTHIA PERSONLIGT/GOTHIA FÖRLAG BOX 22543, 104 22 STOCKHOLM KUNDSERVICE: 08-462 26 70 WWW.GOTHIAFORLAG.SE BOKEN ÄR BASERAD PÅ SVERIGES TELEVISION AB:S PROGRAM KYSST AV SPRITEN. SAMTLIGA VARUMÄRKEN TILL KYSST AV SPRITEN TILLHÖR SVERIGES TELEVISION AB.


Anna Barve Petra Dahlberg

Ber채ttelser om alkohol och relationer


Innehåll 7

Förord

9

”Jag tyckte att alkoholister var andra människor − och inte min son.” Viveka, 57 år James, 35 år

9 19 32 32 49 55 55 68 75 75 90

90 118 132 132

”Samtalet varade en halvtimme och det var här mitt liv vände.” Birgitta, 50 år Sven, 56 år ”Socialtjänsten ringde alltid innan de kom, så mamma höll sig nykter och städade.” Emma, 21 år Sören, 54 år ”Det var skillnad på att ta ett glas chardonnay på Sturehof en torsdag …” Angelica, 33 år ”Jag ser inte mig själv som medberoende till hundra procent. Men varför stod jag ut så länge?” Maria, 45 år Mats, 49 år ”Att festa var socialt accepterat i hennes kretsar, det var nästan ett krav.” Samuel, 43 år


147 147 161 169 174

174 197 213 213 225 237

237 253

”Det jag tagit från mina barn ska jag ägna resten av mitt liv åt att gottgöra.” Ingrid, 53 år Pontus, 28 år Jonathan, 17 år ”Yrkesmässigt gick det bra för oss båda. Vi hade gott om pengar och ägde tre bilar, en båt, ett stort fint hus, barnen var hela och rena och vi reste mycket.” Sofia, 46 år Jens, 45 år ”Hur jag än vrider och vänder på det så har jag förbannat kul med spriten.” Erkki, 64 år Karin, 44 år ”Jag kunde inte se att alkoholen var ett problem, tvärtom älskade jag den och kan till och med säga att den var mitt livs största kärlek.” Morgan, 55 år Lisa, 29 år

265

Intervju med Paula Liljeberg, överläkare, psykiatriker och enhetschef för Maria Ungdom

282

Hänvisningar

287

Efterord


Förord Tio procent av Sveriges befolkning har problem med spriten och man beräknar att cirka hälften av alla människor i vårt land lever nära någon som missbrukar alkohol. Trots att det är höga siffror pratar vi fortfarande så lite om det. Skammen är stor men behovet av att prata om alkoholmissbruk är större, inte minst bland dem som lever som anhöriga och närstående. Under våren 2009 arbetade vi med dokumentärserien Kysst av spriten för Sveriges Television. Drygt sjuhundra personer hörde av sig och ville berätta om sina erfarenheter kring alkoholism. Serien blev sju avsnitt och idén föddes att låta några av de personer som vi inte fick se på tv få dela med sig av sina upplevelser i bokform. I dessa dokumentära berättelser möter vi bland andra en mammas våndor och tankar kring sin egen delaktighet i sonens missbruk, en styvpappas frustration och maktlöshet över socialtjänstens agerande, en vuxen dotters förtvivlan över att hennes pappa inte vill sluta dricka och en hustrus kamp för sin man som slutligen väljer att ta sitt liv. Varje berättelse är fristående och ofta med två perspektiv på vad som hänt. För vissa medverkande är det första gången de berättar om sina upplevelser. I bokens sista kapitel intervjuas Paula Liljeberg, överläkare, psykiatriker och enhetschef för Maria Ungdom i Stockholm. I det kapitlet finns även användbara hänvisningar. Vår förhoppning är att du som läser boken genom dessa berättelser ska känna stöd och hopp och dessutom få kunskap om 7


hur det kan vara att leva n채ra eller i ett alkoholmissbruk. Vi vill tacka alla modiga m채nniskor som delat med sig av sina livsber채ttelser! Alla namn och de flesta platser 채r fingerade. Anna Barve och Petra Dahlberg Stockholm, mars 2010

8


”Socialtjänsten ringde alltid innan de kom, så mamma höll sig nykter och städade.” Emma, 21 år Doris Sandberg Född: 1960-06-09 Typ av dödsplats: Sjukhus Dödsort: Kiruna Finns det skäl för polisanmälan: Nej Den terminala dödsorsaken var: Levercirros Som en följd av: Kronisk alkoholism Min mamma hade en egen sal på sjukhuset. Rummet var stort och luftigt men jag kunde inte låta bli att undra varför det var så sterilt. Till höger om dörren stod två vita garderober bredvid sängen, bäddad med vita lakan och gula filtar. Salen låg på fjärde våningen och man tog sig dit via korridorer och hissar som alla såg likadana ut. På bordet bredvid sängen stod en bukett blommor, mamma har alltid tyckt om blommor. När jag var liten pysslade vi ofta hemma, det var ett intresse mamma hade. Blommorna i köket var varannan vit, varannan lila, varannan rosa och utifrån dem matchade hon mattor och gardiner. Det var inte grälligt och skrikigt utan mer smakfullt och hemtrevligt. Vi bodde i en trerummare, min bror bodde 55


med sin pappa. Mammas rum var fyllt av änglar. Det var så fint i hennes rum, men ändå sov hon inte där. Hon tittade på tv i vardagsrummet tills hon somnade. I perioder åt hon tabletter som man ska bli glad av men de hjälpte sällan. Läkarna sa att hon var allvarligt sjuk. Droppslangen letade sig ner från ställningen, in under täcket och in i hennes tunna arm och försåg hennes uttorkade kropp med vätska och näring. Hon har var så smal, knappt femtio kilo tung. Hennes lever hade slutat arbeta och jag visste att det inte fanns någon återvändo, ändå hoppades jag på ett mirakel. Snön föll, det var strax efter jul. Mamma låg i sängen och kunde inte resa sig upp. Antingen sov hon, eller så skrek hon. Skriket lät som om det kom från en människa som har väldigt, väldigt ont. Hon fullständigt vrålade. Jag tror inte att hon hade ont, hon fick så mycket morfin och lugnande. Jag tror hon vrålade ut sin dödsångest. Hon hostade mycket. Först kom en kort hostning och sen kräktes hon upp slemmiga blodklumpar i en papperskorg. Ibland pratade hon osammanhängande och viftade med armarna och skrek att hon inte ville dö. Sjukhuspersonalen bytte dropp och bäddade om henne. Hennes ögonvitor var ljusgula och hyn färgad som vaniljkräm. Hon såg inte så där knallgul ut som man tänker att en person med gulsot ska göra. Jag satt vid hennes sida och klappade henne på kinden. Håret var stripigt och trassligt. Hennes annars runda ansikte var orkeslöst och blekt. Ibland grät hon. Hon hade svårt att få i sig fast föda, mestadels drack hon vatten och åt puréer. Jag hälsade på henne varje dag. Hela mitt liv har jag längtat tillbaka till den mamma som var glad och positiv och hel och ren. Hon som var bra på att 56


lyssna och som jag kunde prata med om allt. Mammas mörka hår satt uppsatt i en knut och hennes gröna ögon glänste. Hon var mullig och vacker och doftade på ett speciellt sätt. Famnen var inbjudande och varm och jag ville krypa upp där. I perioder var hon deprimerad, men annars log hon mest. Jag föddes 1987 och växte upp i Kiruna. Det är en liten stad där alla känner alla. När mamma och pappa träffades drack hon inte så mycket, men jag tror att hon alltid haft det där suget efter alkohol. De separerade när jag var två år gammal. Jag och mamma bodde på Villastigen i ett trevåningshus. Hos pappa var jag varannan helg. Mamma drack redan då, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var som var fel. Först när jag var i elvaårsåldern kopplade jag ihop alkoholen med hennes konstiga beteende. Jag skrev dagbok men jag vågade aldrig berätta för någon om hur jag hade det hemma, inte förrän senare. När jag kom hem väntade jag utanför ytterdörren och kände efter vilket skick mamma var i. Jag kunde känna det bara genom att lägga handen på dörrhandtaget. Jag ropade på henne och hoppades, hoppades att hon skulle vara nykter. När hon drack var tonfallet annorlunda, hon lät skamsen. Det susade och stack i huvudet på mig. Det var en konstig känsla som jag i dag kan förstå var ångest. Ångest för att komma hem och ångest för hur kvällen skulle bli. Ovissheten var det värsta. Jag frågade om hon druckit och hon ljög alltid. Men doften av alkohol och cigaretter avslöjade henne lika många gånger. Det slutade ofta med bråk och att jag stängde in mig på mitt rum. Mamma satt kvar i vardagsrummet och tittade på tv och drack. Jag blev glad när jag hörde en ölburk öppnas. 57


När hon rörde om isbitar i ett glas gick jag sönder totalt. Jag satt på mitt rum och lyssnade efter de där små ljuden. När mamma drack öl kunde hon fortfarande gå och se. När hon drack drinkar kisade hon med ena ögat och vi bråkade. Då blev hon ett monster. När jag växte upp var Kiruna en kommun med lite pengar. Det fanns inte mycket att göra för barn och ungdomar som inte ville sporta. Ville man sporta fanns det massor, men jag var inte en sportig tjej. Jag var mest hemma med mamma. Dels för att det inte fanns många alternativ, dels för att jag ville ha koll på vad som hände hemma. Det hände att mamma blev sjuk och föll ihop medvetslös på golvet. Pappa förklarade att när man druckit en längre period och sen gör ett uppehåll får kroppen en chock. Han kallade det för att få en ”tuppjuck”. Det hände att mamma sa till mig att i dag, Emma, kommer jag nog att falla ihop. Lite senare föll hon till golvet med en duns. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag vågade inte ta i henne. Saliven rann och hon skakade i hela kroppen, ibland kissade hon ner sig. Det hände att hon fick ”tuppjuck” så ofta som en gång i veckan. Jag var rädd att hon skulle dö och rädd för att jag inte förstod vad det var som hände. Mest rädd var jag för att hon skulle ramla i badrummet och slå i huvudet i badkaret när jag inte var hemma. När hon vaknade efter ett anfall hade hon svårt att koppla ihop saker. En gång tittade hon på mig och frågade vem jag var. Jag svarade att jag var hennes dotter. Hon sa att hon inte hade någon dotter. Jag fick den där stickande, susande känslan i huvudet och undrade vad som kunde hända om hon faktiskt glömde bort mig. Jag har inga minnen från min barndom. De första minnena 58


jag har är från elva års ålder, när jag gjorde kopplingen mellan mamma och alkoholen. När jag var tolv år fick hon sparken från Konsum, de orkade inte med hennes nonchalanta sätt att välja arbetstider själv. Drickandet eskalerade och jag flyttade hem till pappa. Han såg att jag mådde dåligt, även om jag försökte dölja det för honom. Jag gav mamma ett ultimatum; välj mig eller spriten! Jag stod i hallen med två påsar med kläder och sa åt henne att välja. Jag fick svårt att andas och det susade i huvudet. Jag gick ner för trappan med tunga steg och tänkte att det kunde gå illa om jag inte var där. Jag trodde att hon skulle välja mig framför spriten. Det var en otäck känsla att min mamma valde en dryck framför mig. Livet hos pappa var lugnt, men jag mådde dåligt när jag inte hade kontroll över mamma. I hela mitt liv har pappa försökt få vårdnaden om mig men inte lyckats. Han brukade krama mig och säga att allt skulle bli bra och att han skulle ta bort mina tårar. Hos pappa och hans fru fanns regler som jag var tvungen att följa vilket var nytt för mig. I deras hem kändes det som om tiden stod still och jag blev rastlös och grinig. Jag oroade mig mycket för mamma och oftast fick jag inte tag på henne när jag ringde. På min födelsedag skulle hon hälsa på oss men dök aldrig upp. Ur min dagbok: Mamma kom aldrig, hon ringde inte ens. Fy fan jag blev jättebesviken! Jag skällde på henne, hennes ursäkt var att hon varit magsjuk i flera dagar. Det kan väl stämma men då kunde hon ju ha ringt. Jag är rädd att jag har gjort henne så 59


ledsen att hon kanske tar livet av sig. Det vill jag inte trots att jag har önskat mig det ibland. Jag saknar min mamma, hon är så snäll och söt. Hon är alldeles full av liv och när man ser på henne blir man trygg. Men inte mer. Det är synd för jag saknar henne jättemycket. Jag vill att hon ska bli frisk. Jag vill ha min mamma tillbaka! Jag vill, jag vill, jag vill!!! Jag mår helt enkelt jättedåligt. Jag behöver tröst av min mamma. Men det går inte för det är hon som gör mig ledsen. Älskar dig mamma! Jag minns en gång när jag och pappa skulle hälsa på henne. Vi ringde på dörren men hon öppnade inte. För varje ringsignal som ekade i trapphuset blev jag mer nervös och jag såg framför mig att hon låg medvetslös i badrummet. Jag vred om min nyckel och vi klev in. Det var mörkt och tyst och sovrumsdörren stod på glänt. Mammas säng var blodig och hennes saker låg slängda på golvet. För en sekund visste jag inte om jag fantiserade eller om det hände på riktigt. Väggarna och golvet var blodiga och det fanns blodspår ända ut i trapphuset. Jag tittade på pappa och tänkte att det var tur att han var med och jag tror han tänkte detsamma. Vi ringde polisen och gav oss ut för att leta efter henne. För en stund trodde jag att jag aldrig mer skulle få se henne. Efter en stund kom hon hem självmant. Jag frågade vad som hänt men hon var bara tyst. Situationen var omvänd − jag var mamman som skällde på sin dotter. Hon grät och sa att hon inte ville ha det så här. Pappa var upprörd och ledsen. Han älskade ju henne som en mor till sin dotter. Jag vet att han önskade att jag skulle få slippa allt jobbigt. Senare 60


berättade mamma att hon blivit våldtagen den dagen. Efter ett tag flyttade jag hem till mamma igen, jag klarade inte av att inte veta hur hon hade det. Hon höll sig nykter en tid, men snart var karusellen igång. Jag vet inte varför hon började dricka igen, det måste ha varit saker i henne som jag inte kan förstå. Jag tror att hon upplevt mycket jobbigt i livet och kanske handlade hennes drickande om ångest. Vi pratade inte om det, men jag vet att hon blev sexuellt utnyttjad av sin pappa. Kanske var det sånt som gnagde i henne och som gjorde att hon drack. Jag tror att man måste bearbeta sig själv efter jobbiga händelser. Det måste jag göra för att kunna leva normalt. Men mamma hade inte ork att göra det, hon valde den lättaste vägen och drack. När jag var femton blev jag kär. När jag skulle presentera min pojkvän för mamma tittade hon inte ens upp från soffan där hon satt. Jag blev arg och skrek på henne. Det blixtrade till i hennes ögon och hon vrålade tillbaka. Saliven stänkte och hon skrek att jag var en jävla surfitta och hon kunde inte förstå att något så hemskt kommit ur henne. Hon ångrade att jag kom ur hennes jävla fitta! Vi stod tysta några sekunder och stirrade på varandra innan jag sparkade min känga rakt in i glasdörren som skiljde vardagsrummet från hallen. Glassplittret spred sig över golvet och jag önskade att hon skulle dö. Mamma skrek att jag kunde flytta om det inte passade och att jag skulle låta henne vara. Att hon önskade att jag aldrig blivit född var det sista jag hörde innan jag smällde igen ytterdörren. Min kille ville aldrig mer komma hem till mig efter det. Det var när hon drack drinkar hon blev så där rysligt elak. 61


Pappa kom ofta på oanmälda besök. Jag tror det var jobbigt för mamma så hon valde att svärta ner honom. Hon sa att pappa drack varje dag och att han varit otrogen mot henne när de var tillsammans. Jag tyckte det lät konstigt, men tänkte att min egen mamma inte skulle ljuga för mig. Ur min dagbok: Hej, hej! Någon dag om några år kanske jag hittar mamma död någonstans i lägenheten. En sak som jag inte gillar är att pappa dricker också. Han tar i alla fall en öl nästan varje dag. Jag vet att han har varit en alkoholist förut. Men jag hörde det av mamma så man vet ju inte om det är sant. Jag vill ha en mamma men livet är inte rättvist. Så man kan inte göra någonting åt det, förutom att tänka positivt. Men det är inte så lätt alla gånger. Jag vill ha en mamma som kan hjälpa mig med mina läxor, en mamma som hatar alkohol, en mamma som bryr sig fast hon druckit två öl. Jag vet själv att det aldrig kommer att hända för hon kommer aldrig att sluta. Jag ska egentligen hela mig själv och lägga undan mamma. Men jag kan inte. Vår lägenhet låg på andra våningen. I vardagsrummet hade vi en grå hörnsoffa och ett glasbord. Bokhyllan var fylld med böcker. Mamma tyckte om att läsa och lösa korsord. Det kunde vara lugnt hemma i perioder, men förr eller senare blev det alltid fest igen. Festerna pågick ända in på småtimmarna och det skrålades och skränades från köket. Jag sa åt dem att 62


inte röka, jag stod inte ut med röklukten, men mamma sa att det inte var så farligt och så rökte de i alla fall. Hemma hos oss samlades folk som tyckte om att dricka. Det hände att mamma berättade för alla hur stolt hon var över mig. Hon sa att jag var duktig i skolan och att jag var söt och att hon inte kunde förstå att hon fått en så fin unge. Jag blev stolt och glad. Jag kunde inte sova när de väsnades så jag läste böcker om spöken och mordhistorier. Det var spännande, sådant var jag inte rädd för. Det som skrämde mig var alkoholisterna i vårt kök. Ibland knackade någon på min dörr men jag öppnade aldrig. Jag visste vad sexuellt utnyttjande var och tänkte att det var bäst att låsa dörren. Ibland hörde jag mamma ha sex med någon man. Då lyssnade jag på musik och försökte somna. Morgonen efter en fest vaknade jag tidigt. Det var mörkt i lägenheten och det kändes ensamt, nästan som om någon dött. Golven var klibbiga och på borden stod grogglas och ölburkar. Fimpar låg utspridda och allt porslin var smutsigt. Jag gick in i mammas rum och tog tag över hennes axlar och höfter och skakade om henne allt vad jag orkade. Jag ville ge igen för att hon levde om på nätterna och jag hoppades att hon skulle inse att det inte var värt det. En gång hällde jag vatten på henne men hon gormade bara åt mig och fortsatte sova. När hon vaknade kräktes hon ofta. Om jag inte hade skola städade och diskade jag. Mamma blev glad och sa tack. Det fanns sällan mat hemma och jag gjorde alltid frukost själv. Oftast blev det ett korvbröd med smör på och en kopp te, ibland bara vatten till. Jag höll ordning hemma och såg till att allt fungerade någorlunda. 63


Jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet, men skolan var svår att orka med. Jag drömde mardrömmar och sov dåligt om nätterna och jag skolkade ibland. Men det vände när jag träffade Jojo som blev min bästa vän. Hon var duktig och ambitiös och hjälpte mig med läxorna. Jojo var den första jag vågade berätta för om min situation och det var när jag lärde känna hennes familj som jag förstod hur illa ställt det var hos oss. Jojo och hennes familj bodde i ett stort hus och deras liv var som en dröm för mig. Stämningen var bra och jag upplevde att de var ärliga mot varandra. De körde inga spel, det fanns bara kärlek. När vi var i sextonårsåldern var vi nyfikna på vuxenlivet och att vara vuxen innefattade att dricka alkohol. Min mamma köpte ut till oss och ofta satt vi tre i vårt kök och pratade, rökte och drack. Mamma blev aldrig elak och odräglig då utan höll sig på en lagom nivå. Hon spådde oss i kort och vi pratade om kärlek, sex och killar. Jag kände mig stolt, unik och viktig − jag hade något som andra inte hade med sina föräldrar. Mamma berättade för oss om mens och att vi skulle skydda oss med kondomer om vi hade sex. En midsommarafton hittade jag och Jojo mamma sovandes vid köksbordet. Hennes hår hängde över ansiktet och aska låg utspritt på bordet. Hon tittade upp när vi klev in i köket och mumlade något om att hon haft fest. Hon hasade sig ner från stolen och kröp fram till köksdörren där hon blev sittandes. Hon grät. Hon sa att hon var en hemsk person och bad mig förlåta henne. Tårarna rann och hon försökte resa sig upp. Jag tyckte synd om henne. Det ringde på dörren och i trappen stod min pappa. Han 64


gjorde ju så ibland − kom förbi oanmäld när han var orolig. Han tittade på mamma och sen på mig och sa bestämt: ”Emma du ska följa med mig och du packar din väska nu!” Mamma låg på golvet och sprattlade och tjöt att ingen skulle bestämma över hennes liv. Pappa sa åt henne att vara tyst och så gick vi därifrån. Jag hade ont i magen och kände bruset i huvudet. Jag ville ta hand om mamma. Pappa ville att jag skulle flytta hem till honom, men jag kunde inte lämna mamma. Socialtjänsten blev inkopplad och jag såg äntligen en möjlighet till förändring. Jag tänkte att de var proffs och att de skulle hjälpa oss. Men när de kom hem till oss pratade de inte ens med mig. Inte en enda fråga ställde de till mig. Mamma sa åt mig att gå in på mitt rum och vänta, de skulle prata ekonomi. Jag satt på mitt rum och lyssnade. Tanten i köket frågade hur det var hemma och hur det var med pappa. Mamma svarade bra. De ringde alltid innan de kom så mamma höll sig nykter och städade. Och så bjöd hon tanten på fika. Sen hände inget mer. Jag minns att jag vid något tillfälle köpte hembränt och gömde det i skåpet i skolan. Jag åkte fast och blev kallad till möte hos socialen. Men det var så konstigt, de frågade bara varför och av vem jag köpt sprit. Inte en gång frågade de hur jag hade det hemma. Jag förstår inte, de måste ju ha haft papper på min familj. Det måste de ha haft. Pappa pratade med dem flera gånger och förklarade hur jag hade det. Hur kunde de missa allt? När jag var sexton flyttade jag från mamma för gott. Jag ville ha ett eget liv och jag behövde få känna mig fri. Jag flyttade hem till pappa igen. 65


Efter det gick allt åt helvete. Jag menar riktigt åt helvete. Jag fanns inte längre där och höll samman livet och nu fanns inget som kunde stoppa henne. Det tog bara några veckor tills hon blev vräkt efter en fest som urartat. Det hade varit folk hemma hos oss som slagits. På väggen ovanför soffan var en burk rödbetor slängd. Soffan var rödspräcklig och på golvet låg mosade rödbetor som folk trampat på. I badrummet var toalettsitsen krossad − hur nu det går till. Då brast ytterligare något inom mig. Hur kunde hon skita så i allt, vad var det som drev henne till detta? Nu var mitt hem, mitt rum, vår lägenhet, allt, borta. Jag och mormor städade och jag skämdes när jag lämnade nyklarna till hyresvärden. Jag tänkte att det varit bättre om jag bott kvar hemma. Mamma flyttade hem till sin nya pojkvän. Jag hälsade på även om det tog emot. Mamma låg nerbäddad i sängen, hon klev inte ens upp längre. En lampa lyste svagt i rummet och det var svårt att se hennes ansikte. Stanken som spred sig runt henne var en stank av fördärv. Förut hade hon luktat mer ren alkohol, nu var doften frän och stickande. På nattduksbordet stod vinglas och spritflaskor. Spegeln i badrummet var prickig av tandkräm och i avloppet låg gammalt torkat hår. Badkaret och handfatet var täckta med tjocka beläggningar. Jag kunde aldrig låna toaletten när jag var där. Glasbordet i stora rummet var fullt med ringar från glas och flaskor och fönstren var så smutsiga att man knappt såg ut. Knarkarkvart, viskade jag för mig själv. Jag kände sorg över att mamma förstört sitt liv och att jag inte kunnat hjälpa henne. Gulsoten smög sig successivt på, men eftersom jag sällan såg mamma i dagsljus var det svårt att se förändringen. Mor66


mor slog larm, annars hade mamma tynat bort där i sängen, ensam. Jag tänkte många gånger att det bästa vore om mamma fick dö. Jag ville att hon skulle bli fri från det som plågade henne så fruktansvärt. Lätta snöflingor föll till marken och jag minns att jag frös ända in i märgen. Jag grät inte, om jag gav efter skulle jag gå sönder totalt. Jag vet inte varför, men plötsligt kändes det som om något roligt skulle hända. Hela mitt liv hade varit ett helvete och på något sätt hade jag väntat länge på den dagen hon skulle dö. Det hade vi alla. Jag kröp upp bakom mamma i sängen och kramade henne. Jag ville inte att hon skulle känna sig ensam. Hon kändes fridfull och lugn. Alla stod i en halvcirkel runt sängen och väntade. Jag fortsatte att krama henne. Mormor och pappas fru grät. Mammas andetag var varma. Jag tänkte inte på något alls, jag bara kramade. Min älskade mamma! Klockan 21.55 var det över. Min bror smekte henne på kinden och viskade hej då mamma. Jag försvann in i mig själv en stund och när pappa kramade mig kom tårarna. Jag hade förberett mig så länge, ändå var jag inte förberedd och det kändes som att halva jag just dött.

67


Sören, 54 år Kan man rädda någon från att dricka ihjäl sig? Jag tror inte det, men jag försökte. När Doris och jag träffades 1985 var hon en glad person som verkade ta livet med en klackspark. Hon sa att man inte kunde hänga upp sig på småsaker och skrattade bort det som var jobbigt. Jag arbetade som skötare på psykogeriatriska kliniken på sjukhuset i stan och Doris arbetade i fiket. Vi träffades sent på året och jag hade ganska mycket på jobbet. Jag jobbade mestadels med gamla människor med åldersdemens och Alzheimers och det var tufft emellanåt, men Doris fick mig att glömma det som var jobbigt. Doris var liten och nätt och det fanns något i hennes utseende som tilltalade mig. Hennes bruna hår gav kontrast till hennes ljusgröna ögon och hon var alltid tjusigt klädd. Vi var nog ett fint par och till en början upplevde jag hennes särdrag som äkta, först långt senare insåg jag att något inte stämde. När vi var på fest hände det att hon blev för full och jag upplevde att hon hade svårt att begränsa sig. Ibland blev hon störande och högljudd och vi gick ofta hem tidigare än planerat. Hon kunde dricka sig redlös medan jag smuttade på några öl. Det var inte underhållande på något sätt, men jag tror 68


att hennes glada personlighet vägde upp det. Efter en sådan incident gick det ett tag innan hon drack igen vilket gjorde att jag glömde bort att hon betett sig illa. När Doris var nykter hade vi det bra, som i vilket förhållande som helst. Efter två år kom Emma till världen och jag var så lycklig. Doris skötte sig exemplariskt under graviditeten och jag hade inga tankar på att något kunde gå snett. Men det gjorde det. Efter Emmas födelse blev allt mycket värre. När Emma var nio månader förstod jag hur fel Doris drickande var. Hon kom hem dyngrak en natt efter en firmafest och gapade och skrek och slog i dörrar. Emma vaknade och grät hysteriskt och jag kunde inte hantera situationen själv. Jag ringde polisen men de hade inte tid att komma och efter en stund lugnade Doris ner sig. Dagen efter var hon väldigt ångerfull. Det blev så där ibland, alkoholen slog helt fel och hon blev galen och aggressiv. Ögonen var svarta och det gick inte att resonera med henne. Jag försökte men det var som att prata med en vägg. När jag förstod att allt inte stod rätt till höll jag det i schack genom att se till att hon inte fick i sig så mycket alkohol och jag drog mig undan från platser där det serverades sprit. Jag gjorde det till min uppgift att ha kontroll. Under Emmas första år i livet var Doris aldrig berusad tillsammans med henne, i alla fall inte när jag var med. När jag hittade alkohol hällde jag ut det och jag försökte prata med Doris och säga att det inte fungerar att leva så med barn, men hon lyssnade inte. Men jag kunde inte hindra henne från att dricka. Doris hade Tim, som var sju år gammal, sen ett tidigare förhållande 69


och jag tog hand om både honom och Emma. All tid gick till barnen och jag började ledsna på att Doris aldrig engagerade sig. Hon levde sitt eget liv. Hon jobbade deltid och hade egentligen hur mycket tid som helst för barnen, men hon drack i stället. Mina känslor för Doris svalnade och jag glömde bort mig själv i allt detta. Att lämna henne kändes jobbigt, jag oroade mig för om hon skulle spåra ur fullkomligt och hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Jag gick till en psykolog som gav mig rådet att tänka på mig själv och inte glömma bort mitt eget liv. En dag hade Doris packat mina saker och ställt dem i porten. Jag fattade ingenting och det gick inte att prata med henne. Jag vet fortfarande inte varför hon gjorde så, antagligen för att hon ville dricka i fred och kanske för att inte riskera att bli lämnad. På ett sätt var det skönt − jag slapp fatta beslutet − men jag oroade mig för Emma. Efter vår separation kom de stora problemen. Vi hade Emma två veckor vardera och det fungerade bra. Jag var orolig när Emma var hos Doris men vi hade gemensam vårdnad. Doris hade flera olika partners och jag smög ofta runt deras hus för att kolla hur läget var. För mig var det svårt att veta hur de egentligen hade det, Emma berättade inte sanningen och det var svårt att se hur hon mådde. Hon verkade må bra. När hon var mindre sov hon dåligt och i dag kan jag tänka att det kanske berodde på hennes oro. Hela den här perioden är som en gröt och det är svårt att minnas allt som hänt men vid ett tillfälle gick jag till socialen och bad om hjälp. Emma hade börjat vara mer hemma hos Doris och mindre hos mig. Hon var tolv år gammal och kunde välja själv, och eftersom hon 70


hade mer kompisar hos mamma föll det sig så. Men jag tror även att hon ville ha koll på sin mamma. Jag upplevde att jag som man var i händerna på socialen och jag fick inte någon hjälp alls. De tog Doris på orden och valde att inte tro på mig. Socialen gjorde några hembesök men de var alltid förannonserade och gjorde varken till eller från. När jag förstod att Doris drack på heltid tog jag bara Emma därifrån. Jag sa till Doris att antingen går du med på det eller så sker det med tvång. Under en period sågs de bara på helgerna och då höll hon sig faktiskt nykter. När Emma var femton ville hon flytta hem till mamma igen. Vi pratade om det ordentligt och det var vad hon ville och hon hade en starkare vilja än hon haft tidigare. När hon flyttade tappade jag kontrollen igen. Jag oroade mig mycket och gjorde mig ofta ärenden dit. Doris blev arg när jag dök upp och tillät mig inte att kliva in i lägenheten, vi stod i porten och pratade. Jag kunde höra hur de satt i köket och skrålade och drack men jag aktade mig för att göra intrång. Jag ville inte förlora den lilla insynen jag hade i Emmas liv. Jag frågade Emma hur det var med Doris, men hon var lojal mot sin mamma och om jag pressat henne för hårt hade jag tvingat henne att ljuga och jag ville inte utsätta henne för det. När det blev för jobbigt med Doris kom Emma hem till oss, mig och min fru, men ångesten över mamma gnagde alltid i henne och förr eller senare återvände hon. Ibland for vi dit tillsammans. Emma hade ett speciellt sätt att öppna dörren. Hon satte nyckeln i låset, vred om och smög sen in. Jag vet inte vilka ljud hon lyssnade efter, men så gick hon raka vägen till kylskåpet och hällde ut den sprit som fanns. 71


Hon var alltid rädd för vad hon skulle hitta och var ofta ledsen. Jag önskade att jag alltid kunde vara med henne när hon öppnade den där dörren. En gång kom vi dit och fann lägenheten full med blod, det mesta i Doris säng och sovrum. Vad som hänt eller hur många de varit vet jag inte. Emma var alltid orolig att hitta sin mamma död. Jag var så maktlös. In i det sista försökte jag hjälpa Doris men det var lönlöst. Jag gav henne pengar tills jag förstod att hon drack upp dem, då fick Emma skriva listor på vad som behövde handlas. Socialen gjorde några besök till men det var alltid prydligt och snyggt när de kom och Doris var nykter. Så fort de stängde dörren var allt som vanligt. Jag kan inte förstå varför de inte gör oanmälda besök men det är väl inte enligt deras praxis. Jag kände mig alltid i underläge, jag hade två att kämpa mot – Doris och socialen. Varför Doris drack vet jag inte men hon led av ångest och det är ju känt att sprit är det bästa elixir man kan hitta mot ångest. Vid något tillfälle sökte hon hjälp på ett behandlingshem men stannade inte tiden ut. Doris fick många chanser som hon sumpade gång på gång. Hon ville aldrig släppa in någon i sitt liv, inte ens mig när vi var tillsammans. Jag stod hela tiden utanför hennes liv trots att vi bodde tillsammans i fyra år. Jag konfronterade henne ofta med att hon drack fel och ibland kunde hon tillstå att hon hade svårt att hålla sig från spriten. Vad som kom först vet jag inte − ångesten eller spriten. Hennes vänner droppade av en efter en, hon var ju bara intresserad av att supa hårt. Visst tillkom det nya, men de var inte bra för henne. Hon drack så stora mängder, efter en sjuttis kunde hon fortfarande stå upp och prata normalt. Vi 72


stötte på varandra nere på stan ibland och om hon var nykter hälsade hon, annars undvek hon mig. Jag såg direkt om hon druckit. Hon blev slarvigare, borstade inte håret och hade kanske glömt en knapp i skjortan. Att Doris skulle dö visste jag långt innan det hände. Hon fick levercirros eller, som man säger, skrumplever. Från det att hon hamnade på sjukhuset tog det inte lång tid, några veckor högst. När jag såg att hennes ögonvitor var gula förstod jag att det inte fanns mycket hopp. Njurarna var också nedsatta. Jag och Emma åkte ofta till sjukhuset tillsammans och ibland var för sig. Jag försökte prata med Doris, men det var svårt. Jag frågade henne om det inte fanns något hon ville säga till barnen men hon orkade inte. Jag ville att hon skulle be dem om ursäkt men hon klarade inte det mentalt. Jag vet att hon älskade sina barn, men inte när hon var full − alkoholen gjorde henne galen. Hon blev otrevlig och elak och tog inte hand om dem som en förälder ska göra. När Doris låg på sjukhuset hade hon svårt att be personalen om hjälp när hon hade ont. Hon ansåg sig väl inte ha rätt till hjälp eftersom hon druckit sig raka vägen till döden. Jag kände mig aldrig arg, jag kände bara sorg och att jag kanske hade kunnat göra mer för henne. Emma försökte sköta skolan under den här tiden och jag såg att hon led. Hon var borta från skolan en vecka och då förlorade hon sitt betyg i samhällskunskap trots att de visste varför hon var borta. Jag har alltid sagt, och sa även till socialen, att Doris var en fantastisk mamma och livskamrat när hon var nykter. Till Emma sa jag att ”det är inte din mamma som är sån, alkoholen 73


förställer henne”. Men jag kanske inte skulle ha sagt så mycket bra saker till socialen, det var ju det de tog fasta på. Det är frustrerande att Doris inte fick hjälp. En sån situation klarar man inte själv men det var ingen som trodde mig. Doris visste att det fanns folk som brydde sig men hon hade behövt mer professionell hjälp. När ögonvitorna är gula är det för sent. Jag höll på att gå sönder inombords och det var frustrerande att inte kunna göra något. Jag var maktlös och min älskade dotter led fruktansvärt. Jag har sett det alkoholistiska livet på nära håll och jag skulle inte vilja byta en minut av mitt liv mot deras. Hur man ska kunna sluta dricka vet jag inte men jag tror att det är svårare om man är ensam. Det är lättare om man har ett socialt nätverk och människor som bryr sig. Att fånga upp alkoholister tidigt gynnar alla. Missbruk kostar samhället en helvetes massa pengar och familjen en helvetes massa lidande. Jag och Emma pratar mycket om hur det var när hon var liten, hon undrar hur hennes mamma var då och hur allting började. Jag får hjälpa henne att minnas. Som barn var Emma sprallig och glad, mycket av Doris drag färgade henne. I dag är hon mer lik mig − allvarlig och eftertänksam. Hon har flyttat hemifrån och bor i södra Sverige där hon studerar. Emma är stark och jag vet att hon vill göra något viktigt med sitt liv, hon vill hjälpa andra och har nu äntligen kommit in på socionomprogrammet. Det är sorgligt att Doris är död men om hon fortsatt att leva hade det varit ett helvete för Emma. Nu får hon ro att leva sitt eget liv och det är jag glad för. 74


Ur efterordet:

Jag trodde jag drack för att jag var ensam, men blev ensam för att jag drack. Hela mitt liv vände från mörker till ljus den dagen jag sökte hjälp för mitt drickande. Den här boken är god läkekonst, för här får vi möta människor som tvingats eller valt att leva nära alkoholen. Att de är kvar och berättar sina historier är enormt hoppfullt. För oss alla. Marcus Birro, författare och nykter alkoholist

Kysst av spriten är ett välbehövligt, fantastiskt modigt inlägg i debatten om alkoholens kanske alldeles för självklara plats i många svenskars liv. Skammen, förnekelsen och självföraktet bränner hjärtskärande, men samtidigt får vi som läser känna hoppet och se vägar till nytt liv. Den här boken fick mig att känna mig mindre ensam, och det tror jag alla som lever med eller har levt med alkoholism behöver känna.

Foto: Frida Lenholm

Anna Barve är journalist och har arbetat med dokumentärserier för Sveriges Tele­­ vision. Petra Dahlberg är journalist, har arbetat som tidningsskribent och med olika tvproduktioner.

Anna Barve Petra Dahlberg

I Sveriges Televisions dokumentär­serie Kysst av spriten träffade vi Annika, som genom sitt alkoholmissbruk förlorat kon­ takten med sin dotter Linda. Till slut sökte Annika hjälp och blev nykter. För tio år sedan återupptog hon och Linda kontakten och i dag har de en god och nära relation. Linda är gravid och Annika längtar efter att bli mormor. ”Jag kom­ mer att ge mitt barnbarn allt det jag inte var förmögen att ge Linda. Jag har fått en andra chans och nu är det upp till be­ vis”, berättar Annika. Vi fick även träffa Per Erik och hans vuxna söner Erik och Magnus. I år har Per Erik varit nykter i fem­ton år och till sommaren går han i pension, något han ser mycket fram emot då han ska skriva böcker och äntligen få tid att storstäda huset. Alla de som medverkar i boken, och de som var med i serien, är eniga om en sak: Vi måste börja prata mer om dessa problem.

”Jag tyckte att alkoholister var andra människor − och inte min son.” Kan man se vem som är alkoholist? Nej det kan man inte alltid och alkoholproblematiken ser väldigt olika ut för olika människor. Kysst av spriten bygger på tv-serien med samma namn, producerad av Patrick Bratt och Johan Ripås, där en rad svenskar öppenhjärtigt berättade om sitt alkohol­missbruk. Några av dem som inte syntes i tv får vi träffa i bokens nitton starka livshistorier. I det avslutande kapitlet intervjuas Paula Liljeberg, överläkare, psykiater och enhetschef för Maria Ungdom i Stockholm.

Sanna Lundell, journalist och anhörig Berättelser om alkohol och relationer Anna Barve Petra Dahlberg

Kysst av spriten vänder sig såväl till an­ höriga och närstående som till den som har eller har haft ett riskbruk eller ett miss­­­bruk. Den vänder sig också till lä­ rare, vårdpersonal, polis och behandlare inom missbruks- och beroendevård. Bok­ en är även lämplig som studielitteratur på socionomprogrammet och på läkar­ programmet och andra sjukvårdsutbild­ ningar.

Profile for Smakprov Media AB

9789172056886  

Berättelser om alkohol och relationer Anna Barve Petra Dahlberg © A NNA B ARVE , P ETRA D AHLBERG OCH G OTHIA F ÖRLAG 2010 ISBN 978-91-7205-...

9789172056886  

Berättelser om alkohol och relationer Anna Barve Petra Dahlberg © A NNA B ARVE , P ETRA D AHLBERG OCH G OTHIA F ÖRLAG 2010 ISBN 978-91-7205-...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded