med k채rret som k채lla
vägar till midgård 1. Myter om det nordiska. Mellan romantik och politik Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.) 2. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere (red.) 3. Kunskap och insikt i norrön tradition. Mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser Catharina Raudvere 4. Ordning mot kaos. Studier av nordisk förkristen kosmologi Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (red.) 5. Minne och myt. Konsten att skapa det förflutna Åsa Berggren, Stefan Arvidsson & Ann-Mari Hållans (red.) 6. Hedendomen i historiens spegel. Bilder av det förkristna Norden Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.) 7. Att se och tänka med ritual. Kontrakterande ritualer i de isländska släktsagorna Peter Habbe 8. Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes and interactions Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (eds) 9. Föreställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia Gunnar Nordanskog 1 0. De odödliga. Förhistoriska individer i vetenskap och media Nina Nordström 1 1. Draksjukan. Mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries Stefan Arvidsson 1 2. En grundläggande handling. Byggnadsoffer och dagligt liv i medeltid Ann-Britt Falk 1 3. Med kärret som källa. Om begreppen offer och ritual inom arkeologin Åsa Berggren
vägar till midgård 13
Med kärret som källa Om begreppen offer och ritual inom arkeologin
Åsa Berggren
nordic academic press
Projektet ”Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv” är finansierat av Riksbankens Jubileumsfond ISSN 1650-5905
Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com
© Nordic Academic Press och Åsa Berggren 2010 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, www.sbmolle.com Illustrationer: Hans Ekerow och Anders Ottosson Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Lejre, Danmark. Foto: Åsa Berggren Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-89116-98-6
Innehåll Förord
7
1. Inledning
Problemformulering, syfte och avgränsning Teoretiskt ramverk Våtmarksdepositioner – bakgrund och variation En omdebatterad fråga Platser och miljöer för upprepade deponeringar Hindbygården – ett kärr i Malmö Källkritik
2. Offer eller ritual
Offerteorier Kritiserade värderingsgrunder Arkeologiska offertolkningar
Argument och innebörder Offertolkningar – sammanfattning och diskussion Offerbegreppets ställning idag
Ritual – ett problematiskt begrepp
3. Handlingsteori
Ritual enligt handlingsteori
Kontinuum av handlingar Särskiljande Kontextbestämd Meningsskapande, inte meningsbärande Produktion: relationer genereras och definieras
Konsekvenser för arkeologin Handlingsteori – förkroppsligad praktik Kroppen och sinnena inom arkeologin
Handlingsteori i praktiken – materialitet Objektifiering
Tidens och det förflutnas betydelse
Det förflutna som materiella minnen Synen på det förflutna Tidsperspektiv
4. Relationer och strukturer i kärret vid Hindbygården
Förkroppsligande och objektifiering under senmesolitikum Att uppleva platsen utifrån
11 15 18 19 23 26 33 40 44 45 54 59 60 88 97 99 104 113 114 117 123 124 128 129 134 140 165 170 176 177 179 181 183 187 187
Att uppleva platsen inifrån Diskussion senmesolitikum
Förkroppsligande och objektifiering under tidigneolitikum Att uppleva platsen utifrån Att uppleva platsen inifrån Diskussion tidigneolitikum
Förkroppsligande och objektifiering under mellanneolitikum Att uppleva platsen utifrån Att uppleva platsen inifrån Diskussion mellanneolitikum
Förkroppsligande och objektifiering under senneolitikum och äldre bronsålder Att uppleva platsen utifrån Att uppleva platsen inifrån Diskussion senneolitikum och äldre bronsålder
Förkroppsligande och objektifiering under senare perioder Tidens betydelse och det förflutnas plats Senmesolitikum Tidigneolitikum Mellanneolitikum Senneolitikum och äldre bronsålder Senare perioder Korttidsperspektiv Långtidsperspektiv
Sammanfattning – relationer som skapats i kärret
5. Med kärret som källa Verksamma verktyg
Förkroppsligande Objektifiering Ett mångfacetterat svar
Relationer och strukturer som nyanserade resultat Sociala relationer bortom eliten Sociala identiteter
Ritualiseringsbegreppet och kategorisering av handlingar Handling i kontinuum Åtskilda handlingar Handlingens kontext Meningsskapande handling Relationsskapande handling
Att välja bort offer till förmån för handling
190 201 207 207 210 230 237 238 240 249 257 257 260 315 329 334 334 337 342 343 348 349 352 354 359 359 360 362 365 365 366 368 369 370 370 374 374 375 376
Summary
378
Referenser
389
Förord När man läser en bok spelar omgivningen där man befinner sig en viktig roll för läsupplevelsen. Man väljer kanske plats för att uppnå en viss läsupplevelse: favoritfåtöljen eller soffan när vi läser en roman, eller ett skrivbord med plats för anteckningsbok när vi läser en fackbok. Vi kanske söker lugn och ro för koncentrerad läsning, men befinner oss ibland i stökiga miljöer, vilket påverkar hur vi uppfattar det vi läser. Men det är kanske inte så ofta som vi tänker på den plats boken skrevs på och hur den påverkat resultatet. Det är faktiskt väldigt sällan vi vet något om miljön en bok har skrivits i. En av huvudpoängerna i den här boken är att den nära fysiska omgivningen har en viktig betydelse för hur vi upplever det vi gör och ger våra handlingar mening. Boken som du nu håller i din hand är skriven under en period av flera år och på flera olika platser i vitt skilda miljöer. I huvudsak är texten producerad vid tre skrivbord. Inledningsvis skrev jag på en stationär dator i mitt arbetsrum på dåvarande Malmö Kulturmiljö. Där hade jag utsikt över kanalen i centrala Malmö och var omgiven av hyllor med böcker och pärmar. En stor del av texten är skriven under perioder av tjänstledighet på en bärbar dator hemma på mitt skrivbord. Där hörs klirret från kaffekoppar från kaféerna på S:t Knuts torg i Malmö genom det öppna vardagsrumsfönstret under vår och sommar. I slutfasen satt jag i stugan i Värmland och skrev vid ett gammalt uttjänt skrivbord som vi ställt upp vid vardagsrumsfönstret. Där hade jag utsikt över vedboden, en gammal björk och ängen där älgarna ibland passerar och där snön gnistrar på vintern. Platserna där dessa tre skrivbord står utgör de miljöer jag upplevt när jag skrivit avhandlingen, dvs. det jag sett och hört omkring mig och i övrigt upplevt med mina sinnen. Har det påverkat arbetet i någon viss riktning? Det första man kan konstatera är att det rör sig om miljöer utanför universitetet. Har det styrt in mina tankar i andra banor än om jag suttit på Arkeologen i Lund? Det är förstås svårt att veta, men det är möjligt. Det andra är att de två förstnämnda är utpräglat urbana
7
med kärret som käll a miljöer medan den sistnämnda platsen är närmare natur och djur. Att skriva en akademisk avhandling om kroppsliga upplevelser av ett kärr har krävt ett visst mått av fantasi och inlevelse. Jag inbillar mig att det var något lättare att frammana de mentala bilderna av kärret när jag satt i stugan i Värmland, där djur- och växtliv är mer närvarande, än i centrala Malmö. Därmed inte sagt att en värmländsk torpmiljö har något gemensamt med en neolitisk våtmarksmiljö. Att skriva en avhandling är en ganska stor uppgift som man till stor del utför ensam, men jag har haft en rad människor omkring mig under de många år jag varit doktorand och alla har på flera sätt har bidragit till att detta arbete till slut har blivit klart. Jag är skyldig många ett stort tack för att de varit med på hela eller delar av den här långa resan. Först och främst vill jag tacka min handledare Kristina Jennbert, som varit med som handledare ända sedan grundutbildningen i arkeologi, för ständig uppmuntran och goda råd. Hon var även projektledare för Midgårdsprojektet tillsammans med Anders Andrén och Catharina Raudvere. Tack till er och alla andra deltagare i projektet för en trevlig tid med givande diskussioner. Speciellt tack till Anders Andrén för kommentarer på manus och till Peter Habbe för kommentarer på kapitlet om ritual. Jag vill också tacka Lars Larsson för genomläsning av manus och sund skepsis. Jag vill även nämna Mats Regnell som också läst delar av manus i slutskedet, men som varit med från första början under materialgenomgången. Tack Mats för din uppmuntran och för att du delat med dig av din kunskap och dina idéer. Ett stort tack också till Liv Nilsson Stutz för konstruktiva kommentarer på manus. Tack också för din vänskap och alla givande diskussioner vi har haft om ritual och handlingsteori. Doktorandseminariet i Lund hade inte varit detsamma utan dig, Björn Nilsson och Anna Gröhn. Torsdagsseminarierna med er gjorde min doktorandtid rikare. Studieresorna vi gjorde tillsammans med doktorandseminariet till Turkiet, Norge, Frankrike och Baltikum hör till mina roligaste minnen från doktorandutbildningen. Jag har även trevliga minnen från de kurser i Istanbul och Aten som gavs inom Nordiska forskarskolan ”Dialogues with the past”. Tack alla organisatörer och deltagare i dessa kurser för givande diskussioner. Jag vill också rikta ett stort tack till mina chefer i Malmö som låtit mig hålla på med mitt kärr. Främst hade jag velat tacka Ingmar Billberg som först gav mig möjligheten att gå igenom materialet från Hindbygården, men som tyvärr gick bort redan innan rapporten blev klar. Ett stort tack också till alla de kollegor som en gång deltog i undersök-
8
förord ningen av kärret: Catharina Trönndal, Titti Fendin och Lena Nilsson m.fl., som jag under årens gång terroriserat med frågor om stort och smått. Inte minst hade jag velat tacka grävningsledaren Mac Svensson, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Och tack Hans Ekerow, som också deltog i undersökningen, för de stämningsfulla illustrationerna. Tack även till Anders Ottosson för illustrationer och noggrann språkgranskning. Jag vill också rikta ett tack till Elin Fornander, Arkeologiska Forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, som bistått med kollagenextrahering. Tack också Institutionen för arkeologi och antikens historia som med Laboratoriet för 14C-datering vid Lunds universitet möjliggjort datering av en del av materialet. Tack också till Annika Olsson på förlaget NAP/Historiska Media i Lund. Det är inte alla doktorander förunnat att ha en proffsig redaktör vid sin sida i sluttampen av arbetet. Det har underlättat mycket. Jag vill även tacka Alan Crozier för språkgranskning av den engelska sammanfattningen. Och till sist, tack Anders och Joen för att ni stått ut under den här sista, hektiska tiden. Det hade inte varit möjligt att genomföra detta arbete utan generöst ekonomiskt stöd från många håll. Huvudsakligen finansierades arbetet med medel från Malmö Museer/Malmö Kulturmiljö och Riksbankens jubileumsfond via projektet ”Vägar till Midgård”. Min arbetstid har under perioder av tjänstledighet finansierats av Ebbe Kocks stiftelse, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Lennart Hägglunds stiftelse för arkeologisk forskning och utbildning, Syskonen Willers donationsfond, Leif Ljungbergs stiftelse samt Anders Althins stiftelse. Bidrag till illustrationer kommer från Folke Vestergaard och Emilie Jensens testamente. Medel för att trycka boken har vänligen ställts till förfogande av Ebbe Kocks stiftelse, Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Leif Ljungbergs stiftelse, Berit Wallenbergs stiftelse samt Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Åsa Berggren, Malmö
9
kapitel 1
Inledning Detta är inte en avhandling om våtmarksdeponeringar. I alla fall inte i första hand. Det är en avhandling som handlar om begrepp, perspektiv och arkeologiska tolkningar. Den handlar om val av kategorier, teoretiska utgångspunkter och konsekvenserna av dessa val. Och den handlar om våtmarksdeponeringar, eftersom de tjänar som exempel för resonemangen. Under en föreläsning någon gång under min grundutbildning i arkeologi visades en diabild på en rekonstruktion av en förhistorisk situation, då ett antal personer offrade något i ett vattendrag. De var alla män. De stod på rad med höjda armar, allvarliga och högtidliga, nästan skrämmande och mycket främmande. Det var en dramatisk bild och den finns kvar, om än något diffus, på näthinnan. Jag tänker mig att jag minns denna bild för att jag värjde mig mot den, mot budskapet om den mystiska och strikt religiösa forntiden. Möjligen är det en efterkonstruktion, men min reaktion mot bilden tjänar som en god illustration till denna inledning. När jag under det tidiga 1990-talet läste grundutbildningen i arkeologi i Lund, hade den postprocessuella teorin inom ämnet, efter ett årtionde av debatter, mer eller mindre förklarats som segrande i striden mot den processuellt inriktade arkeologin. Det sågs som självklart att den materiella kulturen skulle betraktas som meningsfull, laddad av symboliska och sociala betydelser. Vi var självklart inte hänvisade till de nedersta pinnarna på Christopher Hawkes stege (Hawkes 1954), vi skulle satsa på att nå högre. Och självklart skrattade vi åt att man tidigare hade kallat allt man inte förstod för kult. När jag sedan började arbeta i fält, upptäckte jag att att man fortfarande mer eller mindre slentrianmässigt satte vissa beteckningar på sådant som man egentligen inte visste hur man skulle tolka. Det gällde både på forskningsutgrävningar och inom uppdragsarkeologin, och jag gjorde själv likadant. Sådant som inte kunde förklaras i funktionella termer kategoriserades exempelvis som
11
med kärret som käll a offer eller som någonting rituellt. Det var beteckningar som jag efter ett tag uppfattade som lika tomma och intetsägande som den tidigare benämningen kult. Men kan begrepp och tolkningskategorier verkligen vara tomma? Är det inte lätt hänt att vi omedvetet fyller begrepp, som vid första anblicken verkar tomma och intetsägande, med förutfattade meningar och fördomar? Innan jag tar upp tråden från den frågan vill jag skriva några rader om denna avhandlings tillblivelse. För det är ingen rak linje från funderingarna om tolkningskategorier under grundutbildningen, till den färdiga avhandlingen. Det här arbetet har snarare tagit en ganska lång och krokig väg. När jag började min forskarutbildning 1995 var det med frågor som berörde skapandet av strukturer i det neolitiska samhället, främst med inriktning på den sociala relationen mellan levande och döda. Jag ville använda gravar och deras rumsliga förhållande till boplatser som primärt empiriskt material. Utan medel för forskarstudierna arbetade jag inom uppdragsarkeologin, men fem år senare ordnade sig finansieringen. Jag fick medel från två håll. År 2000 startade ett projekt bekostat av medel från Riksbankens Jubileumsfond vid Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, ”Vägar till Midgård – förkristen religion i ett långtidsperspektiv”. Jag fick finansiering motsvarande två års arbetstid i projektet för att skriva avhandlingen. Jag fick också medel för att under två år bearbeta och rapportera ett tidigare uppgrävt men inte rapporterat material vid min arbetsplats, Malmö Kulturmiljö. Initialt tänkte jag lägga fram boken bekostad av Midgårdsprojektet tillsammans med rapporten över det empiriska materialet som en sammanläggningsavhandling. Under vägen beslöt jag dock att den förstnämnda boken kunde stå för sig själv som avhandling. På grund av andra åtaganden och arbetsuppgifter som kom emellan har arbetet med de båda publikationerna tagit lång tid. Med hjälp av ytterligare bidrag från både Midgårdsprojektet och Malmö Kulturmiljö samt ett antal stipendiefonder som möjliggjort perioder av tjänstledighet har båda böckerna till slut ändå materialiserats. Genomgång och sammanställning av det empiriska materialet publicerades 2007 i rapporten ”Till och från ett kärr – den arkeologiska undersökningen av Hindbygården” och avhandlingen håller du i din hand. Frågorna om begrepp och tolkningskategorier kändes alltmer relevanta under bearbetningen av materialet från Hindbygården. Kärret benämndes redan vid undersökningen som ett offerkärr. Materialet som påträffades där borde alltså betraktas som offrat, helt enligt den
12
inledning arkeologiska traditionen att tolka våtmarksdeponerade föremål. Under genomgången av det ganska stora materialet återkom jag till frågan: Hur vet vi att detta är offrat? Jag tampades med att förklara att det var så, om det var så. Det kändes ganska otillfredsställande att anta att det var offrat. Jag ville kunna argumentera för tolkningen. Samtidigt diskuterades och ifrågasattes begrepp som religion och ritual under seminarierna i Midgårdsprojektet. Offerbegreppet kunde ifrågasättas på samma sätt. Frågeställningarna för detta arbete växte alltså fram under bearbetningen av materialet, vilket innebär att materialet i hög grad kommit att forma arbetet. Lika viktiga var diskussioner om och funderingar över hur vi kategoriserar vårt arkeologiska källmaterial. Jag har under arbetet med avhandlingen funderat på vilka faktorer som avgjort mina val av teoretiska utgångspunkter. På ett grundläggande plan är jag förstås formad av den tid jag lever i och av den utbildning jag genomgått. Jag ser på den materiella kulturen som meningsfull, och som en del av det som vi människor använder för att skapa både oss själva och våra samhällen. Men det finns djupare liggande värderingar som är oberoende av min arkeologiska utbildning, som också styrt mina val. Att jag inte är religiös har säkerligen spelat en avgörande roll för min syn på religion. Valet av ett teoretiskt ramverk som möjliggör en syn på religion och ritualer som främst sociala företeelser och som fokuserar på deras roller i samhället är ingen slump. Det är i linje med mina egna värderingar och öppnar även för möjligheten att se till icke-religiösa ritualer som tolkningsalternativ. Det är ett synsätt som möjliggör en avmystifiering av religionens och ritualernas roll i forntiden. En motbild till en rad allvarliga män med höjda armar som högtidligt genomför sitt offer. Det betyder inte att jag anser att man under förhistorien aldrig brukat allvar eller varit högtidliga. Det betyder att jag vill lyfta fram det bagage våra tolkningskategorier kan bära på och som vi avsiktligt eller oavsiktligt lägger på förhistorien. Kategorierna är våra verktyg, men de kan också oavsiktligt bli till hinder. Samtidigt handlar detta inte bara om ett perspektivbyte. Det vore konstigt om det räckte med att byta perspektiv och begrepp för att lösa de identifierade problemen. Det handlar också om begränsningar och möjligheter i det arkeologiska källmaterialet. Jag vill att de tolkningar jag gör om människors liv ska vara förankrade i det empiriska materialet så långt det går. Detta för att undvika de glapp i resonemangen som vi riskerar vid slentrianmässiga tolkningar, när kategorierna blivit till
13
med kärret som käll a hinder. Men kan vi nå förståelse för en förhistorisk föreställningsvärld utan att klistra egna värderingar på dåtiden genom våra tolknings kategorier? Nej, knappast. Utgångspunkten är alltid här och nu. Det betyder dock inte att jag befinner mig vid foten av Hawkes stege. Vad jag kan göra är att med stöd i det empiriska materialet försöka förstå en dåtida föreställningsvärld med de begrepp och teoretiska perspektiv som är relevanta för mig, här och nu. Jag kan inte befolka dåtiden med olika gudar och andar, men förhoppningsvis med människor och deras relationer. Nedan i inledningen följer avhandlingens frågeställningar och syfte, en kort presentation av dess teoretiska ramverk samt en introduktion till det empiriska materialet i studien. Platser för upprepade deponeringar och materialet från kärret vid Hindbygården presenteras, liksom de källkritiska aspekter som finns att beakta när det gäller detta material. Inledningen följs av det andra kapitlet som innehåller en forskningshistorisk diskussion om begreppen offer och ritual. Främst diskuteras användningen av offerbegreppet inom arkeologin och det som kan uppfattas som problematiskt med denna användning. Detta sker både genom en studie av argumenten som använts för offertolkningen och en genomgång av de innebörder man lagt i begreppet. Ritualbegreppet och en viss problematik kopplad till användningen av detta begrepp belyses också. I det tredje kapitlet presenteras det handlingsteoretiska synsätt som genomsyrar studien, som ett alternativ till den traditionella synen på offer. I ett första steg handlar det om hur ritual ser ut genom ett handlingsteoretiskt filter, men störst vikt läggs på de handlingsteoretiska begreppen förkroppsligande och objektifiering. Kärret vid Hindbygården användes under lång tid, vilket även aktualiserar teorier om tidens gång och det förflutnas betydelse. Synsättet prövas i det fjärde kapitlet på materialet från kärret vid Hindbygården, vilket utgör avhandlingens analys. Slutsatser och diskussion sker i det femte kapitlet och boken avslutas med en sammanfattning på engelska. Slutligen några ord om bokens illustrationer. Med tanke på den viktiga roll jag ger sensoriska upplevelser i analysen i denna studie, hade jag önskat att det var möjligt att ge en direkt upplevelse av kärret genom att rikta mig till läsarens alla sinnen. Att direkt visa hur det luktade och lät, hur det kändes att gå genom växtligheten, hade varit de mest effektiva argumenten för min tolkning. Jag har dock valt att skriva en traditionell avhandling och är därmed begränsad till vad som
14
inledning är möjligt att beskriva med text. Men för att ändå ge en bild av hur jag menar att vissa situationer kan ha upplevts av människorna som deltog i aktiviteterna, har jag valt att illustrera dessa med teckningar gjorda av Hans Ekerow. Han är illustratör och tidigare arkeolog som deltog vid undersökningarna av kärret vid Hindbygården. Jag har av utrymmesskäl valt att inte i någon större utsträckning använda den typ av illustrationer som vanligen finns i arkeologiska avhandlingar, exempelvis spridningsbilder, kartor och fyndteckningar etc., eftersom de finns i rapporten över materialet (Berggren 2007).
Problemformulering, syfte och avgränsning Denna studie tar avstamp i användningen av offerbegreppet inom skandinavisk arkeologi. Begreppet är en väl etablerad och välanvänd tolkningskategori. Men vad är det som gör att vi tolkar vissa arkeologiska fynd som offrade? Vad grundar vi tolkningen på? Jag studerar ett urval arkeologiska studier där våtmarksdeponerade föremål tolkas som offrade för att besvara två frågor: Hur har man kommit fram till offertolkningen och med vilka innebörder har offerbegreppet använts? Användningen av begreppet offer bygger ofta på ett antal bakomliggande antaganden och förgivettaganden som jag uppfattar som problematiska, bland annat föreställningen om offerfenomenet som universellt. Ibland byts offerbegreppet ut mot begreppet rituell deponering, vilket aktualiserar den ofta återkommande diskussionen om åtskiljandet mellan rituella och icke-rituella handlingar. Det handlar således om kategorisering. Detta innebär att de forskningshistoriska avsnitten i detta arbete är centrala för förståelsen av problemformuleringen. I historiken framträder arkeologers strävan att skapa mening i materialet under olika tider, men också hur svåra de arkeologiska förutsättningarna för tolkning av dessa fenomen egentligen är. Istället för att använda offerbegreppet vill jag börja i en annan ände och backar till frågan: Hur kan vi tolka de handlingar som resulterat i att föremålen hamnade i våtmarker? För även ritualbegreppet kan vara problematiskt och det är inte helt enkelt att arkeologiskt skilja ritualiserade från icke-ritualiserade handlingar. Gränsen mellan tolkningskategorierna visar sig kunna vara flytande. Kanske behövs en mångtydig begreppsapparat eller ett perspektiv som i alla fall tillåter att gränser mellan kategorier är svårbestämda. Svårigheterna med gränsdragningen kring olika handlingskategorier omöjliggör inte tolkningen av materialet.
15