MICHAEL CONNELLY DET BRINNANDE RUMMET Översättning Patrik Hammarsten
ISBN 978-91-1-305595-4 © Hieronymus, Inc. 2014 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, NY, USA through Ulf Töregård Agency. All rights reserved. Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: The Burning Room Översättning: Patrik Hammarsten Omslag: Mario J. Pulice/Jens Öhrström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1
Lager på lager av tortyr, så kändes det för Bosch. Corazon stod framåtlutad över metallbordet med sina blodiga handskar djupt nere i den uppsprättade buken och jobbade på med tång och ett instrument med långt blad som hon kallade ”smörkniven”. Corazon var inte lång, och hon var tvungen att stå på tå för att kunna nå tillräckligt djupt. Hon tryckte höften mot obduktionsbordet för att få bättre stöd. Det var en gräslig scen, och det som störde Bosch mest var att man redan hade förgripit sig så mycket på kroppen. Båda benen var borta, ena armen var kapad vid axeln och ärren var gamla, men de såg ändå på något sätt oläkta och röda ut. Mannen hade öppen mun och såg ut att skrika utan att det hördes ett ljud. Hans blick var riktad uppåt som om han bad Gud om nåd. Innerst inne visste Bosch att de döda var döda och att livets grymheter inte kunde nå dem längre, men han kände ändå för att säga, Nu räcker det. Kände för att fråga, tar det aldrig slut? Är det inte meningen att döden ska befria en från livets tortyr? Men han sa inget. Han stod där helt tyst och såg på precis som han hade gjort hundratals gånger tidigare. Han var upprörd och ville protestera mot de illdåd som Orlando Merced utsatts för, men för Bosch var det viktigare att få tag på den kula som Corazon försökte lirka fram ur den döde mannens ryggrad. 7
Corazon satte hälarna i golvet för att vila. Hon pustade ut så att ansiktsskyddet immade igen och kastade ett öga på Bosch. ”Snart så”, sa hon. ”Och vet du vad? De gjorde rätt som inte tog ut den då. Då hade de varit tvungna att såga sig igenom Ttolv.” Bosch bara nickade, eftersom han förstod att hon pratade om en av ryggkotorna. Hon vände sig mot bordet igen och överblickade sina instrument. ”Jag behöver något annat …”, sa hon. Hon lade smörkniven i en rostfri ho där en rinnande kran höll vattennivån precis vid bräddavloppet. Sedan förflyttade hon handen till vänster om diskbänken mot de uppställda steriliserade verktygen och valde en lång, smal syl. Hon fortsatte att arbeta med händerna inuti offrets bukhåla. Samtliga organ och inälvor hade avlägsnats, vägts och lagts i påsar, och nu återstod bara det skal som bildades av revbenen. Hon ställde sig på tå igen, använde sylen och musklerna i överkroppen och fick äntligen loss kulan ur ryggraden. Bosch hörde hur den skallrade i bröstkorgen. ”Jag har den!” Hon tog upp armarna ur håligheten, lade ifrån sig sylen och duschade av tången med slangen som satt fast i bordet. Sedan höll hon upp instrumentet och tittade närmare på fyndet. Hon tryckte till inspelningsknappen på golvet med foten och började spela in. ”En projektil avlägsnades ur främre kota T-tolv. Den är skadad och svårt tillplattad. Jag kommer att fotografera den och märka den med mina initialer innan jag överlämnar den till kriminalinspektör Hieronymus Bosch från avdelningen för Öppna/Olösta fall vid Los Angeles-polisen.” Hon tryckte till knappen med foten igen och avslutade inspelningen. Hon log mot honom bakom ansiktsskyddet av plast. 8
”Förlåt, Harry, men du känner mig, en riktig pedant när det gäller formaliteter.” ”Tänk att du minns det.” Han och Corazon hade haft en kort romans, men det var länge sedan och det var inte särskilt många som kände till hans riktiga namn. ”Det är klart att jag gör”, protesterade hon. Teresa Corazon utstrålade en blygsamhet som inte hade funnits där förr i tiden. Då var hon en karriärist som så småningom fick det hon ville ha – tjänsten som högste rättsläkare och allt som hörde därtill, bland annat ett tv-program, en yrkessåpa. Men när man når toppen av en myndighet blir man politiker, och politiker hamnar ute i kylan. Det blev riktigt kallt för Teresa, och nu var hon tillbaka där hon började, som biträdande coroner med lika stor arbetsbörda som sina kolleger. De hade i alla fall låtit henne behålla sin privata obduktionssal. För tillfället. Hon tog med sig kulan till arbetsbänken, fotograferade den och märkte den sedan med permanent bläck. Bosch stod beredd med en liten plastpåse och hon lade ner den. Sedan märkte han påsen med deras initialer, helt enligt protokollet när det gäller överlämningar av bevismaterial. Trots skadorna trodde han att kulan kunde vara av kaliber .308, vilket innebar att den hade avlossats av ett gevär. I så fall bidrog den med ny och betydelsefull information. ”Hänger du kvar, eller har du fått det du ville?” Hon ställde frågan som om det var något på gång mellan dem. Han höll upp påsen med bevismaterialet. ”Jag borde nog fortsätta med det här. Det är många som håller ögonen på oss i den här utredningen.” ”Jag förstår. Då får jag avsluta det här på egen hand. Vart tog din kollega vägen förresten? Var inte hon med dig ute i korridoren?” ”Hon var tvungen att ringa ett samtal.” 9
”Jaha, jag som trodde att hon ville låta oss vara i fred. Har du berättat om oss?” Hon log och blinkade och Bosch tittade generat bort. ”Nej, Teresa. Du vet att jag inte pratar om sådant.” Hon nickade. ”Det har du aldrig gjort. Du avslöjar inga hemligheter.” Han såg på henne. ”Jag försöker låta bli”, sa han. ”Dessutom var det länge sedan.” ”Och lågan har falnat, eller hur?” Han försökte återgå till ämnet. ”Angående det här. Du har väl inte sett något annat än det som sjukhuset redan har rapporterat, eller hur?” Corazon skakade på huvudet och lyckades också skärpa sig. ”Nej, inget alls. Sepsis. Blodförgiftning med andra ord. Ta med det i pressmeddelandet.” ”Och du har inga problem med att koppla det till själva skottet? Kan du vittna angående det?” Hon nickade redan innan Bosch hade avslutat meningen. ”Mr Merced avled av blodförgiftning, men jag kommer att skriva mord som dödsorsak. Det här var ett tioårigt mord, Harry, och det vittnar jag gärna om. Jag hoppas att kulan hjälper dig att hitta mördaren.” Bosch nickade och knöt handen kring plastpåsen med kulan. ”Det hoppas jag med”, sa han.
10
2
Bosch tog hissen upp till gatuplanet. Under de senaste åren hade man renoverat för trettio miljoner dollar, men hissarna rörde sig lika långsamt som förr. Han hittade Lucia Soto vid den bakre lastkajen där hon stod lutad mot en tom bår och tittade på sin telefon. Hon var kort, hade de rätta proportionerna och vägde högst 50 kilo. Hon bar den där sortens stiliga kostym som var så populär bland kvinnliga kriminalare. Då kunde hon ha ett vapen vid höften i stället för i en handväska. Den utstrålade så mycket mer makt och auktoritet än en kjol. Just den här var mörkbrun, och till den bar hon en benvit blus. Den passade bra ihop med hennes lena, bruna hud. Hon tittade upp när Bosch närmade sig och reste sig sedan snabbt ungefär som ett barn som vet att det har gjort något dumt. ”Jag har den”, sa Bosch. Han höll upp påsen med kulan. Soto tog den och tittade närmare på kulan innanför plasten. Några ur personalen dök upp bakom henne och drog med sig båren mot det som kallades Den stora kryptan. Det var en nybyggd del, ett nedkylt utrymme som var ungefär lika stort som en Mayfair Market-affär där de kroppar som anlände förbereddes inför obduktion. ”Den är stor”, sa Soto. Bosch nickade. ”Och lång”, sa Bosch. ”Jag skulle tro att vi letar efter ett gevär.” 11
”Den verkar vara illa åtgången”, sa Soto. ”Tillplattad.” Hon lämnade tillbaka påsen och Bosch stoppade ner den i kavajfickan. ”Jag tror att det finns tillräckligt för en jämförelse”, sa han. ”Vi kan ha tur.” Männen bakom Soto öppnade dörren till Den stora kryptan för att kunna rulla in båren. Ett kallt vinddrag och en obehaglig kemisk lukt svepte ut på lastkajen. Soto vände sig om och hann få en glimt av det stora kylrummet. Rad efter rad med kroppar som låg staplade i fyra våningar på rostfria ställningar. De döda låg insvepta i halvgenomskinlig plast med fötterna synliga, och i tårna hängde etiketter som fladdrade i draget från ventilerna. Soto vände snabbt bort blicken och såg blek ut. ”Hur är det?” frågade Bosch. ”Det är bra”, sa hon snabbt. ”Jag tycker bara att det är så äckligt.” ”Det där är faktiskt en avsevärd förbättring. Förr brukade kropparna ligga i korridorerna. Om det hade varit fullt upp en helg kunde de ligga staplade på varandra. Då kunde det lukta ordentligt här inne.” Hon höjde handen för att slippa höra mer. ”Vi är väl klara nu?” ”Det är vi.” Han började röra på sig och Soto följde efter, ett steg bakom. Hon var benägen att gå bakom Bosch, och han visste inte om det var av hänsyn till hans ålder och befattning eller om det var något annat, om det handlade om självförtroende. Han gick mot trapporna vid änden av lastkajen. Det var en genväg till gästparkeringen. ”Vart ska vi?” frågade hon. ”Lämna in kulan till vapenavdelningen”, sa Bosch. ”Och apropå tur, på onsdagar är det bara att titta förbi. Efter det ska vi plocka upp akten och bevisen på Hollenbeck. Vi börjar så.” 12
”Okej.” De gick nedför trapporna och korsade den förhyrda parkeringen. Gästparkeringen låg vid sidan av fastigheten. ”Ringde du?” frågade Bosch. ”Vad?” frågade Soto och lät förvirrad. ”Du sa ju att du var tvungen att ringa ett samtal.” ”Ja, just det, det gjorde jag. Jag ber om ursäkt för det.” ”Ingen fara. Hann du med det du skulle?” ”Ja då.” Bosch gissade att hon inte alls hade ringt. Han misstänkte att Soto ville hoppa över obduktionen eftersom hon aldrig hade sett en urholkad människa tidigare. Soto var ny på Öppna/Olösta, men hon var dessutom en nykomling när det gällde mordutredningar. Det här var den tredje utredningen för henne och Bosch, och det var den första där dödsfallet var tillräckligt färskt för att det skulle kunna bli tal om en obduktion. Soto hade förmodligen inte räknat med att det skulle bli några livs levande obduktioner när hon tackade ja till att börja arbeta med olösta fall. Synintrycken och odörerna var oftast det som var svårast att vänja sig vid när man arbetade med mordutredningar. När det gällde olösta fall slapp man oftast dem. Under de senaste åren hade brottsligheten i Los Angeles sjunkit rejält, och det över hela linjen, bland annat hade antalet mord rasat dramatiskt. Detta hade lett till förändrade prioriteringar och metoder inom LAPD. Eftersom de aktiva mordutredningarna minskade kunde myndigheten öka sina ansträngningar när det gällde att klara upp olösta fall. Under de senaste femtio åren hade man samlat på sig drygt tiotusen olösta mord i registren, så det fanns arbete så att det räckte. Avdelningen för Öppna/Olösta fall hade tredubblats i storlek under det senaste året, och nu hade man en egen ledningsgrupp med en kommissarie och två biträdande kommissarier. Man hämtade flera erfarna kriminalare från särskilda mordro13
teln och andra elitgrupper inom Rån- och mordroteln. Dessutom kallade man in en årgång unga kriminalare med liten, om ens någon, erfarenhet av utredningar. Den filosofi som letade sig ner från tionde våningen på polismyndigheten, högste chefens, gick ut på att världen hade förändrats, att det nu fanns ny teknik och nya synsätt. Inget slår erfarenhet och kunnande när det gäller utredningar, men det kan aldrig vara fel att kombinera dessa med nya synvinklar och andra livserfarenheter. De här nya kriminalarna, eller ”Mod Squad” som de retsamt kallades av en del, sökte och fick en tjänst vid avdelningen för Öppna/Olösta fall av varierande skäl såsom politiska förbindelser, särskilt skarpsinne och skicklighet samt som belöning för visat hjältemod i tjänsten. En av de nya kriminalarna hade arbetat på it-avdelningen på ett sjukhus tidigare, och som polis bidrog denne till att mordet på en patient löstes med hjälp av ett datoriserat receptsystem. En annan hade fått ett Rhodesstipendium och pluggat kemi. Det fanns till och med en kriminalare som tidigare hade arbetat som utredare vid Haitis poliskår. Soto var bara tjugoåtta år och hade tjänstgjort som polis i knappt fem år. Hon var en ”ren ärm”, inte en enda gradbeteckning på uniformen, och klättrade till kriminalare genom att så att säga vara en ”två för en”. Hon var mexikansk-amerikan och talade både flytande engelska och spanska. Hon skaffade sig även en mer traditionell biljett till att bli kriminalare när hon över en natt hamnade på löpsedlarna efter en dödlig skottväxling med beväpnade rånare vid en spritbutik i PicoUnion. Hon och hennes kollega ställdes mot fyra rånare. Hennes kollega sköts till döds, men Soto sköt ner två av rånarna och lyckades hålla de övriga instängda i en gränd tills SWAT anlände och avslutade det hela. Rånarna var medlemmar i 13th Street, ett av de våldsammaste gängen i staden, och Sotos hjältedåd fick stort genomslag i tidningar, på internet och på tv. Polischefen, Gregory Malins, belönade henne sedermera 14
med myndighetens tapperhetsmedalj. Den utdelades även postumt till hennes kollega. Den nya chefen för Öppna/Olösta, kommissarie George Crowder, bestämde sig för att det bästa sättet att hantera inströmningen av nytt blod var att splittra alla äldre sammansättningar och para ihop varje erfaren kriminalare med en nykomling som saknade erfarenhet. Bosch var äldst på avdelningen och hade tjänstgjort under längst tid. Därför parades han ihop med den yngsta, det vill säga Soto. ”Du är gammal i gården, Harry”, förklarade Crowder. ”Jag vill att du håller ett öga på nybörjaren.” Bosch tyckte inte särskilt mycket om att bli påmind om sin ålder och position, men han var ändå nöjd med uppdraget. Det här skulle bli hans sista år på polismyndigheten, och det datum då man hade avtalat om att han skulle gå i pension kom allt närmare. Varenda dag han hade kvar på jobbet kändes ytterst värdefull. Timmarna var som diamanter, som något mycket dyrbart. Han tänkte att det kunde bli bra att avsluta så här, att lära upp en oerfaren kriminalare och föra vidare vad han nu hade att bjuda på. Bosch kände sig tillfreds när Crowder berättade att han skulle paras ihop med Lucia Soto. Han hade precis som alla andra hört talas om Sotos bedrifter vid skottväxlingen. Bosch visste hur det var att döda någon i tjänsten, och även hur det var att förlora en kollega. Han förstod att Soto skulle känna en blandning av sorg och skuld. Han och Soto skulle förmodligen kunna samarbeta på ett bra sätt, och han skulle kanske kunna bidra till att hon blev en duktig utredare. Att Bosch parades ihop med Soto innebar även en fin bonus. Hon var ju kvinna, vilket betydde att han inte behövde dela rum när de var ute på tjänstgöringsresa. De skulle få egna rum. Det var stort. Att arbeta med olösta fall innebar mycket resande. De som trodde att de hade kommit undan flyttade oftast från staden i hopp om att det fysiska avståndet mellan 15
dem och själva brottet även skulle göra det svårare för polisen att nå dem. Nu såg Bosch fram emot att avsluta sin tid på myndigheten utan att behöva dela badrum och utan att behöva stå ut med snarkningar eller annat som en kollega kunde avge i ett trångt dubbelrum på något Holiday Inn. Det är möjligt att Soto inte alls tvekade när hon drog sitt vapen i gränden, men att närvara vid en riktig obduktion var något helt annat. Hon hade sett tveksam ut på morgonen när Bosch berättade att de hade fått napp och att de skulle åka till coronern och övervaka en obduktion. Det första Soto frågade var om det var ett krav att båda två var närvarande när kroppen dissekerades. När det handlade om olösta fall hade kropparna oftast legat begravda under lång tid, och det enda som skulle dissekeras var gamla handlingar och bevis. På Öppna/ Olösta kunde Soto arbeta med de viktigaste utredningarna, morden, utan att behöva närvara vid en obduktion eller, för den delen, uppsöka en färsk mordplats. Eller det hade man i alla fall kunnat anta fram till i morse när Crowder ringde hem till Bosch. Kommissarien frågade om Bosch hade läst dagens Los Angeles Times, och Bosch svarade att han inte hade den tidningen. Detta var helt enligt den tradition av förakt som rådde mellan poliskåren och medierna. Kommissarien fortsatte sedan med att berätta om en artikel på dagens förstasida som skulle leda till ett nytt uppdrag för Bosch och Soto. Bosch fällde upp sin bärbara dator och gick in på tidningens hemsida samtidigt som han lyssnade och såg att artikeln fick stort utrymme även där. I tidningen stod det att Orlando Merced hade avlidit. Merced blev känd över hela Los Angeles tio år tidigare när han skottskadades på Mariachi Plaza i Boyle Heights. Kulan som träffade Merced i buken hade avlossats någonstans kring Pleasant Avenue, och man trodde att det hade rört sig om en gänguppgörelse. 16
Skottet hade avlossats klockan fyra en lördagseftermiddag. Då var Merced trettioett år, och han var med i ett mariachiband där han spelade vihuela, det femsträngade gitarrliknande instrument som utgör själva stommen i mexikansk folkmusik. Han och de övriga tre i bandet stod där på torget tillsammans med flera andra musiker och väntade på jobb, ett gig på en restaurang, en Quinceañerafest eller kanske ett bröllop i sista minuten. Merced var storvuxen, tjock på mitten, och kulan som verkade komma från ingenstans splittrade mahognylocket på hans instrument och fortsatte sedan rakt genom hans buk innan den stannade i hans ryggrad. Vanligtvis hade Merced bara blivit ännu ett offer i en stad där medierna slår till och sedan flyr från brottsplatsen, ett inslag på en halv minut på engelsktalande tv-stationer, en artikel på fyra stycken i Times och lite längre livslängd i spansktalande medier. Men en ödets nyck ändrade på allt detta. Tre månader dessförinnan hade Merced och hans band, Los Reyes Jalisco, spelat på Armando Zeyas bröllop. Zeyas var medlem av kommunalfullmäktige, och nu hade han just dragit i gång en kampanj för att bli borgmästare. Merced överlevde. Kulan skadade hans ryggrad, vilket ledde till att han blev både handikappad och något att engagera sig för. Allt eftersom valkampanjen tog form började Zeyas rulla fram honom i rullstolen vid varje politiskt torgmöte och när han höll tal. Han lät Merced fungera som en symbol för hur man nonchalerade alla grupper i East Los Angeles. Brottsligheten var hög, och polisen brydde sig inte särskilt mycket. Man hade ännu inte gripit den som hade avlossat skottet. Gängvåldet var okontrollerat och grundläggande samhällsservice och planerade projekt såsom förlängningen av snabbspårvägen hade försenats. Zeyas lovade att han skulle ändra på allt detta om han blev borgmästare, och med hjälp av Merced och East L.A. lyckades han skaffa sig en väljarbas och en strategi som 17
gjorde att han stack ut bland alla de övriga kandidaterna. Han gick vidare till den avgörande omgången och vann valet med lätthet. Merced fanns hela tiden vid hans sida, i rullstolen, iförd sin folkdräkt och ibland till och med just den blodfläckade skjorta som han hade burit när han blev skjuten. Zeyas satt under två perioder. East L.A. fick större uppmärksamhet av staden och polisen. Brottsligheten sjönk. Förlängningen av snabbspårvägen blev av, man byggde till och med en station vid Mariachi Plaza, och borgmästaren gottade sig åt framgångarna. Men den som sköt Orlando Merced greps aldrig, och kulan slet alltmer på hans kropp. Det uppstod infektioner som ledde till att han fick läggas in på sjukhus och opereras ett flertal gånger. Först förlorade han ett ben, och sedan det andra. Som om inte det var nog blev han även av med den arm som en gång hade knäppt på strängarna på det instrument som frambringade tonerna av mexikansk folkmusik. Och till slut avled Orlando Merced. ”Nu ligger bollen hos oss”, hade Crowder sagt till Bosch. ”Jag bryr mig inte om vad de skriver i tidningen, det är vi som måste avgöra om det var mord. Om dödsfallet rent medicinskt kan härledas till skottskadan för tio år sedan får du och Lucky Lucy ta er an utredningen.” ”Uppfattat.” ”Obduktionen måste slå fast att det var mord, annars begravs det här tillsammans med Merced.” ”Uppfattat.” Bosch tackade aldrig nej till ett fall, eftersom han visste att han snart inte skulle få fler. Men han funderade på varför Crowder lät honom och Soto ta hand om utredningen. Han visste redan att man misstänkte att kulan som träffade Merced hade avlossats av någon gängmedlem. Det betydde att utredningen närmast uteslutande skulle rikta in sig på White Fence och de andra av East Los Angeles större gäng som rörde sig i Boyle Heights. Det skulle framför allt handla om att tala spanska, och 18
även om Soto naturligtvis talade flytande så var Bosch inte särskilt hemma på språket. Han kunde beställa från en tacotruck och beordra en misstänkt att gå ner på knä och hålla händerna bakom huvudet, men att höra eller till och med förhöra någon på spanska ingick inte i hans färdigheter. Det skulle i så fall hamna på Sotos bord, och enligt honom var hon ännu inte tillräckligt vass för det. Det fanns minst två andra spansktalande par på avdelningen som hade större utredningserfarenhet. Crowder borde ha valt något av dem. Att Crowder inte hade valt det mest självklara och rätta gjorde Bosch misstänksam. Å ena sidan var det kanske högsta polisledningen som hade bestämt att Bosch-Soto skulle ta sig an ärendet. Utredningen skulle locka till sig ett stort intresse från medierna, och när den hjältemodiga polisen Soto var ombord skulle de kanske ha en mer positiv inställning. Det mer skrämmande alternativet gick ut på att Crowder kanske ville att Bosch-Soto skulle misslyckas, att han hoppades på att undergräva polischefen som valde att bryta mot både tradition och erfarenhet när avdelningen för Öppna/Olösta fall bildades. Polischefen hade låtit ett flertal unga och oerfarna kriminalare gå före de veteraner som väntade på att få en tjänst på någon mordrotel, och det var inget som sågs med blida ögon. Crowder hoppades kanske att det skulle bli besvärande för polischefen. Bosch försökte låta bli att spekulera om motiven samtidigt som de gick runt hörnet och kom ut på gästparkeringen. Han funderade på hur han skulle lägga upp dagens schema och insåg att det bara var en knapp kilometer till Hollenbeckstationen och ännu närmare till Mariachi Plaza. De skulle kunna ta Mission ner till 1st och sedan köra under 101:an. Tio minuter max. Han bestämde sig för att stuva om den färdplan han hade informerat Soto om. De befann sig mitt på parkeringen när Bosch hörde att någon bakom dem ropade på Soto. Han vände sig om och fick 19
syn på en kvinna som korsade den förhyrda parkeringen med en trådlös mikrofon i handen. Bakom henne kämpade en kameraman med att hålla upp kameran samtidigt som han försökte ta sig fram bland bilarna. ”Fan”, sa Bosch. Bosch såg sig omkring för att ta reda på om det fanns fler. Någon, kanske Corazon, hade tipsat medierna. Bosch kände igen kvinnan, men han kunde inte minnas från vilket program eller vilken presskonferens. Men han kände henne inte och hon kände inte honom. Hon gick direkt till Soto med mikrofonen i högsta hugg. Soto var mer känd i mediernas ögon. I alla fall under senare tid. ”Inspektör Soto. Katie Ashton från Channel Five, om ni kommer ihåg?” ”Eh, jag tror …” ”Har man slagit fast att Orlando Merced blev mördad?” ”Inte ännu”, sa Bosch snabbt, trots att han inte var i bild. Kameran och reportern vände sig mot honom. Det ville han inte, inte vara med på nyheterna. Men han ville hålla medierna några steg bakom sig i den här utredningen. ”Coronern tittar närmare på mr Merceds journaler och kommer med ett utlåtande. Vi hoppas veta mer inom kort.” ”Kommer ni att ta upp utredningen om vem som sköt mr Merced?” ”Den är fortfarande öppen och det är allt vi har att säga för tillfället.” Ashton sa inte ett ord utan vred sig bara 90 grader åt höger och satte mikrofonen under Sotos haka. ”Inspektör Soto. Ni belönades med myndighetens tapperhetsmedalj efter skottlossningen vid Pico-Union. Siktar ni in er på den som sköt Orlando Merced nu?” Först såg Soto helt nollställd ut, men sedan svarade hon. ”Jag har inte siktat in mig på någon.” Bosch trängde sig förbi kameramannen, som hade bytt plats 20
och nu stod och filmade över Ashtons axel. Han nådde fram till Soto och vred henne mot bilen. ”Det var allt”, sa han. ”Inga fler kommentarer. Ni får ringa pressavdelningen om ni har fler funderingar.” De lämnade reportern och kameramannen bakom sig och gick med raska steg mot bilen. Bosch satte sig bakom ratten. ”Bra svarat”, sa han när han vred om nyckeln. ”Hur menar du?” svarade Soto. ”Det du sa när hon frågade om du hade siktat in dig på den som sköt Merced.” ”Aha.” De kom ut på Mission och körde söderut. När de hade hunnit några kvarter saktade Bosch ner och stannade vid trottoaren. Han sträckte fram handen till Soto. ”Får jag titta på din telefon”, sa han. ”Vad menar du?” frågade Soto. ”Får jag titta på din telefon. Du sa att du var tvungen att ringa ett samtal när jag gick in till obduktionen. Jag vill se om du ringde den där reportern. Jag kan inte ha en kollega som tipsar medierna.” ”Nej, Harry. Jag ringde inte henne.” ”Bra. Får jag titta på telefonen då.” Soto gav honom telefonen och såg kränkt ut. Hon hade en iPhone, en likadan som Harry hade. Sotos senaste ringda samtal var från kvällen innan. Och det senaste hon hade tagit emot var från Bosch samma morgon, då han berättade om det ärende de just hade fått på sitt bord. ”Sms:ade du henne?” Han öppnade Meddelanden och såg att det senaste sms:et hade skickats till en Adriana. Det var på spanska. Han höll upp telefonen. ”Vem är det här? Vad står det?” ”Det är en kompis. Du, jag ville bara inte gå in i det där rummet, förstår du?” 21
Bosch tittade på henne. ”Vilket rum. Vad pratar du …” ”Obduktionen. Jag ville inte se.” ”Så du ljög alltså för mig.” ”Förlåt, Harry. Jag skäms. Jag tror inte att jag skulle klara det.” Bosch gav henne telefonen. ”Ljug bara inte för mig, Lucia.” Han kastade ett öga i sidospegeln och svängde ut i trafiken. De satt tysta tills de kom ner till 1st Street och Bosch bytte till vänsterfilen. Då insåg Soto att de inte var på väg till rättstekniska för att lämna in kulan. ”Vart ska vi?” ”Vi är ju ändå i närheten. Jag tänkte att vi skulle ta en titt på Mariachi Plaza i ett par minuter och sedan hämta akten på Hollenbeck.” ”Jag förstår. Labbet, då?” ”Det tar vi sedan. Har det med skottväxlingen att göra, att du inte ville se obduktionen?” ”Nej. Eller, jag vet inte. Jag ville bara inte se det, det är allt.” Bosch släppte det för stunden. När de kom fram till Mariachi Plaza två minuter senare fick Bosch syn på två skåpbilar från tv som hade fällt upp sina sändare för att kunna sända live. ”De har verkligen kastat sig över det här”, sa han. ”Vi får komma tillbaka senare.” Han körde förbi. Efter drygt en halvmil var de framme vid Hollenbeckstationen. Sprillans ny och modern, med en fasad av lutande glasrutor som reflekterade solljuset åt olika håll. Byggnaden påminde mer om något slags företagskontor än en polisstation. Bosch svängde in på gästparkeringen och stängde av motorn. ”Det här kommer att bli trevligt”, sa han. ”Hur menar du?” frågade Soto. ”Du ska få se.”
22
”De Detta ett t a är ä en en av av de de bästa bäst bä sta kriminalserierna kkrrim iminnallse seririer seri ier ernnaa
”Detta är en av de bästa kriminalserierna någonsin.”
någonsin” Washington nå ågons goonnssinn” W Wa ash shiinnggttoonn PPost ost os
WASHINGTON POST
Bosch och hans nya kollega undersöker ett gammalt som HarryHarry Bosch och hans nya kollega undersöker ett gammalt fall somfall snabbt snabbtänblir än vad kunde de någonsin tro. Förblev tio en år sedan blir större vadstörre de någonsin tro. Förkunde tio år sedan man skjuten av enblev kula. När han tillförlupen slut dör av komplikationerna förlupen fallet en man skjuten av en kula. När han till slutärdör avminst sagtkomplikationerna kallt. Ingen blev gripen ellerminst ens förhörd när brottet skedde. Meneller Harry är fallet sagt kallt. Ingen blev gripen Bosch Lucia när Sotobrottet tar sig skedde. an mordet fast beslutna ta Lucia reda på vadtarsom ensoch förhörd Men Harry Boschattoch Soto har hänt. få ledtrådar leder fallet ytterligare brott medTrots allt sig anTrots mordet fast beslutna att tatill reda på vad olösta som har hänt. större Tillfallet slut måste de frågaolösta sig ombrott det ärmed värdallt attstörre offra sina fåkonsekvenser. ledtrådar leder till ytterligare liv och karriärer för Till att slut få fram sanningen. konsekvenser. måste de fråga sig om det är värt att offra sina liv och karriärer för att få fram sanningen. HHarry Ha rry Bosch och hans nya kollega undersöker ett gammalt fall som snabbt blir större än vad de någonsin de någ å onsin kunde tro. För tio år sedan blev en man skjuten av en förlupen kula. När han till slut slutt dör sl döörr av av komplikationerna kkooom mpplilkationerna är fallet minst sagt kallt. Ingen blev gripen eller ens förhörd när m äärr brottet brot br otte tet et skedde. skeeddde sk sked de. e. Men Meen Harry M Harry Bosch och Lucia Soto tar sig an mordett fast faasst beslutna bbeessllut utna na att atttt ta ta reda rreeddaa olösta med större ppåå vvad aadd som som m har har ar hhänt. äänntt.. TTrots rots ro t få ledtrådar leder fallet till ytterligaree ool lös östtaa bbrott rroott tt m ed aallt ed llllt stör sst tör örrree konsekvenser. Till måste det att offra sina ko ons nsek sekkvveennsser serr. TTi illll sslut lut m lu må åst åst ste de d fråga g sig oom m dde et äärr vvärd äärrd aat tt oof fffrra ssi innaa lliv iv ooch iv cchh kkarriärer aarrrriiiär äärrer rer er fför ör ör attt få at f fram fra ram m sanningen. ssaann nninge innge gen. n. n.
WWW.NORSTEDTS.SE W WW W W. WW W. NNO O RS R S TE T DT D T SS.. SEE WWW.NORSTEDTS.SE