F Ö R O R D AV M A RT I N L Ö N N E B O
natu rens k ated ra l
NATURENS KATEDRAL Meditationsbok
HANS-ERIK LINDSTRÖM Libris
co py rig ht © 2016 Författaren och Libris förlag, Örebro il l us t rat io n e r © Anna Lindström o m s l ag s fo t o : Ellinor Hall / Johnér o m s l ag : Sanna Sporrong fo rm in l ag a: Maria Mannberg t ry c k : Livonia Print, Lettland 2016 is b n 978-91-7387-476-2 www.libris.se
Innehåll Förord Till läsaren Bergskedjan – att vara tillitsbärare Björkvrilen – att se det heliga Blåklockan – om klockklangens kallelse Bron – att vara brobyggare Bäcken – att vara banbrytare Daggkåpan – att vara en vattenkälla Daggmasken – om medarbetarskap Dagsländan – om livets korthet Dimman – att bli omsluten Eken – att bli ett Elden – det brinnande hjärtat Enen – om uthållighet Fjällvärlden – om Guds storhet Fjärilen – om livet bortom döden
Forsen – om vattenkraft Fågelungen – att vara trygg Förgätmigej – att inte glömma Gläntan – att vara själsöppnare Gärdsgården – att ge skydd Havet – om Skaparens vidd och djup Havsviken – om vattenledning Humlan – att dela Jorden – att vara livgivare Kärleksörten – om kärlekens konst Liljan – att leva enkelt Maskrosen – om växtkraft Mossan – om ödmjukhet Myren – om vägledning Myrstacken – att känna arbetsglädje Måsen – om bekymmerslöshet Näktergalen – om lovsång Nässlor – om tillgänglighet Rapsfältet – att ha ett oljeförråd Regnet – om vederkvickelse Skogen – att vara vindskydd Slänten – att få vila Snigeln – om långsamhet Solen – att vara ljusbärare Sommarhagen – om överflödets välsignelser
Stenen – om fasthet Svampen – om fri kost Svanen – om inre förvandling Sädesfältet – att vara brödbrytare Tallen – att ha djupa rötter Tuppen – att varna Vattenpölen – att spegla himlen Vinden – att vara luftburen Vägen – att vara vägvisare Äppelträdet – att bli fruktbärare Öknen – att söka meningen Örnen – om frihet Slutord Litteratur
Förord om man inte kan få sällskap till kyrkan kan man vandra i Universums magnifika katedral. Under dess höga tak kan man upptäcka dolda hälsningar till oss. I min barndoms bönhus började vi alltid söndagens byabön med orden: Herren är i sitt heliga tempel, hela jorden är full av hans härlighet ... Det var bra för både ögonen och öronen. Så småningom fattade jag att även universum var ett bönhus. En kristen bör ju alltid söka Guds ansikte: söndag som vardag, i köket, i kyrkan, på arbetsplatsen eller ute i naturen. Överallt kan man gnola på psalmen: Var är den Vän som överallt jag söker ... Katedralen Universum är en helig plats och här bor förvisso Gud. Men för att klart se det måste man gnugga damm ur ögonen. Man ser Guds närvaro bäst genom ett uppriktigt hjärta: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. En lekfull fantasi hjälper till. —9—
Pröva att se Hans-Erik Lindströms bilder i denna bok. Och gör egna. Jag blev fascinerad redan vid läsningen av registret, rena poesin. Hur känns det att vara Bergskedja eller Dagslända, Daggmask eller Örn? Daggkåpa eller Björkvril? Läsaren har femtio möjligheter att få pröva andra existensformer än den du ser i spegeln. Av de sex citerade valde jag först Dagslända och Daggmask, de låg så att säga närmast till, men visst skulle det vara mäktigt att vara Bergskedja! Av Daggkåpa och Björkvril har vi mycket att lära. Och nog vore det mäktigt att sväva som en Örn mot höjden. Vad säger skapelsen om Gud? Det är förmodligen gränslöst. Vi behöver berika vårt ofta nötta andliga språk. Sålunda önskar jag läsaren välsignelse över meditationsvandringen i Naturens katedral med denna bok i handen. Kanske du till slut kan känna dig som en lycklig sparv eller lovsjungande svala: Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Martin Lönnebo, Tempeltjänare, biskop emeritus ❦ — 10 —
Till läsaren att vand ra i naturen är gratis. Den står där och väntar på att beträdas av vandrare och pilgrimer. Att gå i skog och mark, utmed sjöar och vattendrag, på fjäll och bergsknallar, över åkrar och ängar, längs böljande sädesfält och osäkra myrar – i långsamt tempo och med alla sinnen öppna för dofter och smaker, skönhetsintryck och fågelsång – är helande för människan. Att likt en pilgrim få gå med lätt bagage och få tid att uppleva samspelet mellan människan och naturen och känna en samhörighet med allt skapat – det är ljuvligt. Det ger hälsa åt hela människan. Det är kroppslig och andlig friskvård. Att få vistas i den vackraste av katedraler – naturens egen – med ett oändligt himlavalv som det höga kyrktaket, broder sol som den starkaste av lampor, den bördiga moder jord med sitt mossbelagda golv och väggar av björk och lönn, gran och tall, fjällsidor och bergskrevor – det ger en alldeles särskild form av andakt. Naturen talar. Naturen predikar. Naturen berättar. Naturen undervisar. — 11 —
Ja, naturen är en bild- och ljudbok, som lär människan om livet. Vi får gå i dess specialklass och förstå mer om oss själva. Och Gud. Vi får träna oss att se vad blomman berättar, höra vad fågeln sjunger, känna vad vinden kan lära oss, vad sommarhagen doftar och vad smaken av ett färskt äpple betyder. I denna lilla meditationsbok får vi möta en vanlig brännnässla som berättar om tillgänglighet, en förrädisk myr berättar om ledarskap, en smäcker vattenlilja om enkelhet, en till synes oanvändbar björkvril om helighet och en guldgul maskros om växtkraft. Här träffar vi också på tuppen som skickar varningssignaler, den skimrande dagsländan som lär oss om livets korthet, den försvarslösa fågelungen om trygghet, en tungt flygande humla om delande, en ringlande daggmask om medarbetarskap och en gyttjig vattenpöl om att spegla himlen. I kyrkans tvåtusenåriga tradition har naturen setts som den bilderbok som näst efter Bibeln bäst har berättat om Guds storhet och skaparkraft. När Job i sin bok säger: ”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande.” (Job 12: 7–10), så uttrycker han den insikt som alltid varit kyrkans – att naturen själv är en läromästare vi ska lyssna till. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos. 1:1) — 12 —
berättar om att Guds ande och kraft överfördes till allt skapat vid tidens begynnelse och att naturen därför är en del av Honom – gudandad. I Psaltarens 104:e psalm står: …” i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar.” Gud beskrivs därför ofta i naturtermer. Han ÄR inte solen, men Han ÄR SOM solen – den levande låga som ger liv och liv övernog. Naturen berättar om Gud. ”… och djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud” (psalm 202:2). Men den berättar också om oss. Varje växt eller varelse i skapelsen har också något att säga om människan och om livet och döden. I den kristna keltiska föreställningsvärlden är Gud starkt förknippad med och närvarande i sitt skaparverk. Han är inte bara världens skapare utan också dess uppehållare och är närvarande i den. Naturens skönhet ses som ett återsken och en spegelbild av Guds boning – himlen. Naturen blir som en helig bok, som berättar om Guds storhet och skaparvilja. Därför hör allt skapat ihop – en slags holistisk grundsyn som förstärks av den franciskanska traditionen, som kallar allt skapat för bröder och systrar, mödrar och fäder. Allt är vävt i ett enda stycke – som den klädnad Jesus hade vid korsfästelsen. Eller som författaren Gunnar Edman brukade säga: ”Vi är syskon av syret.” Människa och natur, — 13 —
ande och materia, skapelse och frälsning är alla delar av den helhet som har sin begynnelse i Guds skapelse för miljarder år sedan. För kelterna, liksom senare för franciskanerna, var naturen en helt igenom integrerad verklighet, som genomsyrade vardagslivet. En annan inspirationskälla är H.C. Andersen. Den store danske sagoberättaren hade en osviklig förmåga att ge inte bara leksaker, utan också växter och djur ett mänskligt ansikte. Han gav dem sidor och egenskaper som man lätt kände igen – en ful ankunge, en förvånad julgran, en lycklig prästkrage, en livsfrämjande näktergal, en innehållsrik vattendroppe, en högmodig tordyvel, en kärlekskrank fjäril, en taggig tistel och en trofast doftande fläderbuske. H.C. Andersen var en blomsterälskare och växtkännare.
Han lärde känna sniglar och ödlor, larver och skalbaggar, lysmaskar och tusenfotingar. Han hade bra utsikt från en gräs tuva. Han lärde känna människor. Så formades hans geniala bidrag till oss – att låta naturens liv tala till människornas liv och vardag. Växterna, djuren och barnkammarens leksaker blev personligheter som klädde av oss, uppmuntrade oss och speglade oss själva. De små meditationerna har vuxit fram genom vandringar och vistelse i naturen. Jag har tagit med mig papper och penna, satt mig på en nött träbänk vid skogens utkant, på en klippavsats med förunderlig utsikt över landskapet nedan — 14 —
för eller i gräset vid en strand med kvackande ankor, och blivit inspirerad av möten med skogens och ängens, vattnets och luftens invånare. Det är alldeles ljuvligt att vara mitt i skapelsens hjärta och förnimma naturens egna andetag. Det har varit rena njutningen att sitta och skriva ute i det fria naturlandskapet. Tack till Anna, min dotter, som gjort alla fina teckningar i boken. Det har varit mycket stimulerande att samverka med dig. Tack till Sanna, min fru, som kommit med goda förändringsförslag. Tack till Martin för ditt förord och för all inspiration du givit under åren. Tack till Anna på Libris förlag, som det varit lätt att samarbeta med. Tack till alla namnlösa växter och djur jag fått möta under bokens tillkomst och tack till den Skapare, som tillhandahållit de glasögon med vilka jag kunnat tolka livet i naturen. Jag har kallat denna lilla bok för Naturens katedral. Den består av 50 naturmeditationer. Urvalet är framsprunget ur egna vandringar i den svenska naturen, från de skånska slät�terna i söder till fjällvärlden i norr. Varje meditation består av ett kort scenario som möter oss i skog och mark, ett tilltal - ord från Skaparen själv som oftast inleds med orden ”Jag ÄR som - och människans gensvar på Guds tilltal. Meditationerna är tänkta att användas under vandring, men de kan även användas hemmavid. Allt färre går i kyrkan, medan allt fler går ut i naturen — 15 —
för att finna ro och stillhet. För många blir det en andlig erfarenhet. Det är som att gå i en levande katedral – den vackraste av alla. Och denna Skapelsekatedral har ett egenvärde, som Skaparen själv givit i tidernas begynnelse. Den är inte till för att exploateras och förbrukas utan för att vördas, vårdas och älskas. Dessutom är respekten för och omsorgen om naturen början till allt miljöengagemang. Kanske kan denna lilla bok vara till hjälp att möta det fantastiska liv som vår natur innehåller. Att med våra sinnen och med ett öppet hjärta lyssna till den skapelse som har oändligt mycket att berätta. Om dig. Om Gud. Om livet … ❦ Björkhagen i Stockholm våren 2016 Hans-Erik Lindström pilgrim och vandrare
— 16 —
Bergskedjan
– att vara tillitsbärare
som ryggen på en gigantisk jätteödla; hög och vidsträckt, gråsvart i skinnet med vita fläckar av snö och is. Hals och huvud sträcker sig upp ur molntung himmel, betäckt med evig snöslöja. Välvd rygg skymtar i halvmörker; grågröna klara vattenforsar dånar utmed sidorna. Kargt är det. Och hårt. Vindpinat och utsatt. Vilt, skönt och ursprungligt. I bergskedjans majestät visar sig skaparkraften. Bildar fond åt döden. Och livet. Att vandra högt upp bland bergen är sannerligen värdigt en människa.
— 18 —
Skaparen Jag ÄR som en bergskedja, stor och massiv. Jag har brutit fram ur jordens innandömen med kraft. Jag är som den flytande heta magman, som format jordens alla berg med mångtusenhöga kammar och toppar. Jag är fast som granit och stark som urberget. Du kan lita på mig. Du kan känna stor tillit till min omsorg om dig. Luta dig mot min klippa för jag står stadigt och är djupt rotad i marken. Jag är som en bergskedja. Jag står fast vid din sida och vill skydda dig mot livets stormar. Håll dig därför tryggt intill mig.
Bön Tack att Du är som en klippa – en bergskedja som är fast och pålitlig. Tack att vi får vara trygga i hägnet av din makt och styrka. Tack för tillitens gåva – att vi får överlämna vår oro och rädsla till dig i vetskap om att du vill oss väl och vill skydda oss från allt ont. Tack att också vi får vara tillitsbärare för andra. Hjälp oss att utvecklas till små fasta klippor, som människor i vår omgivning kan känna förtroende för. ❦ — 19 —
Björkvrilen – att se det heliga
sko gsd un gen b estå r nästan uteslutande av vitskimrande stammar. De begynnande grönlila lövknopparna på de bara kvistarna avslöjar vårens ankomst. En av de vita björkarna bär på en mörkbrun, nästan svart, utväxt. Som en stor vårta. En vril. En ful och oanvändbar missbildning, som skymmer trädets gracila skönhet. Den sitter som en förtorkad lerklump, fastnaglad strax under de nedersta grenarna. Kontrasten mot den ljusa barken är stor. En björkvril har satt sitt bomärke i en skogsdunge.
Skaparen Jag ÄR som en björkvril. I mångas ögon onödig och oanvändbar. Som inte duger till något. Men denna utväxt kan bli det heligaste av kärl. När den omformas, gröps ur och yxas till – se, så står en nattvardskalk färdig att tas i bruk. Då fylls den med vin och delas ut till törstande hjärtan. Det lilla och oansenliga blir då det stora och viktiga. Av det som ingenting är, ska bli det allra största. Att se det heliga i en björkvril är att se en flik av mitt rike.
Bön Tack att Du är som en björkvril. Tack att vi i dig kan se och uppleva din närvaro i det minsta och mest oansenliga. När vi själva känner oss som små, onyttiga och värdelösa vrilar, som ingen bryr sig om – tack att du då ser på oss och att din blick gör oss värdefulla. Tack att vi i dina ögon är som ädelstenar – lysande och kostbara. Tack att vi får bli som nattvardskärl, utkarvade och tillyxade av dig och därmed heliggöras av dig. Hjälp oss att se med dina ögon både på oss själva och på dem vi möter – som oändligt värdefulla. ❦
— 21 —
Blåklockan
– om klockklangens kallelse
invid den lilla mörkblå tjärnen och hitom en högrest vassrugge, hörs den tysta klangen av samspelande blåklockor. Klockorna svarar an mot den svaga vindens susning i lövverken, vågornas kluckande mot den steniga stranden och den blandade fågelkörens sånger i sopran och alt. Det är naturens egen klang som hörs i de blå blommornas klockspel. Det är som en kallelse till att öppna sina ögon, öron och hjärtan för ”gudstjänsten” i naturens katedral, men också till att gå in i sin egen kyrka – det heliga rum som finns inom oss alla – vårt allra innersta …
Skaparen Jag ÄR som blåklockan. Jag kallar dig med min tysta klang. Jag kallar dig till möte i det inre rum som bara finns till för dig och mig. Jag är där för dig, när du öppnar upp och träder in i din innersta kammare. Vår plats. Vårt rum. Vår kyrka. Där — 22 —
möts vi. Du och jag. Därinne sitter en skylt på väggen: Jag och du – här och nu! Där och då fogas vårt liv samman och våra hjärtan blir ETT. Jag är som blåklockan. Jag ringer min tysta klang som en viskning och kallar dig till möte – både i min skapelses katedral och i ditt allra innersta. Ett möte – med mig!
Bön Tack att Du är som en klingande blåklocka. Tack att du kallar mig till dig. Tack att jag får ha detta inre rum, som jag får kalla min kyrka. Tack att jag får möta dig där, såväl som i naturen. Tack för att alla rum där du är, är präglade av en helighet som är din närvaro. Jag påminns om din kallelses klockklang när jag ser de ljusblå blommorna i skogen. Tack för att skog och mark är så fulla av alla de slag av bud skap och signaler som kommer från dig. Öppna mina sinnen, så att jag förmår uppfatta dem. ❦
— 23 —
Bekymmerslöst flyger måsen. Som en skön vilstol ligger slänten utsträckt. Daggkåpan samlar in morgondaggens droppar och inbjuder fjärilar och trollsländor till ett morgondopp.
Bron
Ibland blir vi för stora för oss själva. Då kan natur– att brobyggare ens perspektiv hjälpa ossvara att upptäcka glädjen bakom bekymmerslösheten, vilan i att bara finnas och kraften i att få bli vattenkällor för andra. Inågra Naturensohyvlade katedral finns mycket upptäcka för alla plankor av att ek ligger raklånga över den naturälskare, både för den som tar en tur i egna skogs-
vattenfyllda ravinen. På båda sidor finns enkla räcken uppsatta
kanten och för den som ger sig iväg på större äventyr. som skydd mot ofrivilliga snedsteg. Stadig och trygg inbjuder Naturen kan vara en tillflykt och ett eget rum. Här finns den lilla bron till säker övergång för vandrare. vilan från det som trycker på utifrån, här kan vi få ny
Härtill lågatt tidigare en medeltida stenbro. De fasta funda inspiration hantera livet. menten på var sida ravinen står fortfarande Boken innehåller 50av naturmeditationer skrivnakvar av och berättar om forna tiders skickliga brobyggare. Här har både pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström. Bokens illustrationer är gjorda Anna Lindström. passerat under sina vandmänniskor ochavdjur i århundraden
ringar i det kuperade och av raviner genombrutna landskapet.
Hans-Erik Lindström har tidigare gett ut ett 20-tal böcker. Han har också varit med och byggt upp Nordens första pilgrimscentrum i Vadstena.
www.libris.se