S책nt man bara s채ger
I_S책nt man bara s채ger.indd 3
2009-07-23 16:06:31
av helena von zweigbergk har tidigare utgivits: Ur vulkanens mun, 2008 på annat förlag (urval): Det Gud inte såg, 2001 Kärleken skär djupa sår, 2003 Hon som bar skammen, 2004 Tusen skärvor tillit, 2005 Fly för livet, 2006
isbn 978-91-1-301991-8 © Helena von Zweigbergk, 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Bengt Nordin Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Lotta Kühlhorn Omslagsfoto: Carl Bengtsson / Link Image, Andreas Ackerup / Link Image Tryckt hos ScandBook AB, Smedjebacken 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Sånt man bara säger.indd 4
2009-07-23 16:06:31
Det är lördag morgon när Louise ringer. Så mycket vet jag trots att jag har slutat bry mig om dagars namn och ordning. Men det är bara under helgdagar som sågverket en kilometer bort inte låter. Nu är det tyst och lördag förmiddag klockan 10.08. Jag sneglar på klockan och undrar vem som är fräck nog att ringa så dags på helgen. Vem som är påflugen nog att ringa överhuvudtaget. Jag vill inte ha kontakt, har jag sagt till dem som är, har varit eller borde vara, mig nära. Det hörs att det är Louise redan innan hon har hunnit säga något. Det susar svagt på ett speciellt sätt om Louises andetag. Det har det alltid gjort. Som om hon är glupsk med luften. Susningar som ilar in och ut. Louise är min syster och jag har hennes sätt att vara som ett minne under huden. För det mesta vet jag hur hon resonerar. Nu har hon bestämt sig för att en anständig gräns för att ringa en lördagsmorgon går vid tio. Sedan har hon gått några avvaktande varv i åtta minuter runt telefonen tills hon vågar slå numret. Repeterat ärendet högt för sig själv några gånger. ”Väckte jag dig?” ”Nej … nej då, det är ingen fara. Får jag bara … vänta en stund …” Jag lägger ifrån mig luren till den omoderna sladdtelefonen och 5
I_Sånt man bara säger.indd 5
2009-07-23 16:06:31
reser mig upp och hämtar morgonrocken. Det är kyligt i rummet och golvet är iskallt under fötterna. Jag lutar mig fram över värmereglaget på elementet, men kan inte tyda de små siffrorna utan glasögon. Siffrorna är svarta suddiga prickar. Jag slår huvudet lätt i fönsterbrädan när jag försöker urskilja prickarnas nummer på närmare håll. Aj. Jag ler för mig själv. Mina samlade års fysiska nedförsbacke väcker min ömhet snarare än sorg eller frustration. Att plötsligt bli aningen mer hjälplös, 53 år gammal, för något vemodigt och nästan vackert med sig. Även om jag aldrig har lyckats älska mig själv helt och fullt, tvingas jag nu åtminstone ta hand om mig lite bättre. Jag hittar glasögonen på nattduksbordet och sätter fumligt på mig dem. Såja, på med brillorna. Lilla gumman. Jag hör hur Louise suckar otåligt i luren på sängen. Hon vill att jag ska höra suckarna, jag tror till och med att hon trycker munnen så nära hon bara kan. Jag kastar en blick över axeln mot den fnysande luren och överväger att ta upp den. Men istället sätter jag mig på huk vid elementet igen och vrider upp värmen med glas ögonen på näsan. Katten gnider sig mot mitt ena ben. Skaver den blöta nosen och munnen så hårt att jag känner rovdjurständerna mot mitt knottriga, frusna ben. Den vill ha mat. Men först måste jag lyssna på vad Louise vill. Jag trycker luren mot örat utan att säga något. Kommer mig inte för. Vill lyssna lite i smyg på hur Louise låter. Vilket humör hon är på. Louise är klart otålig och irriterad. ”Är du där?” frågar Louise. ”Ja.” ”Jaha … men varför säger du ingenting?” ”Jamen nu är jag här.” Louise drar djupt efter andan och letar efter en vänligare ton. 6
I_Sånt man bara säger.indd 6
2009-07-23 16:06:31
Hon vill be mig om någon sorts tjänst. Jag kryper ihop i sängen och virar in mig i täcket. Lutar mig fram som en förpuppad larv och drar upp rullgardinen som smäller högt. Ser hur rullgardinssnöret svänger sig dansant framför den blå himlen i det hårda feb ruariljuset. Solstrålar reflekteras i några isfläckar på fönstret. En halvdöd fluga brummar runt i cirklar på fönsterbläcket. Katten hoppar upp och lägger en tass på flugan. Med halvöppna beslöjade ögon låter katten flugans brummande avta under tassen. ”Hej, Sussi. Det är Lossan.” ”Ja, jag hör det.” ”Det var ju ett tag sedan vi hördes.” ”Ja, det var det.” ”Trist det där … pappa har berättat … att det blev så där med honom, vad hette han, din nye … ”Ja”, hugger jag av. ”Hur är det då?” ”Jo …” Hur är det? I mitt nya liv ingår inte att känna efter. Jag kliar mig irriterat under näsan. Här har jag lyckats göra ett paket av allt som kan göra ont och lämnat det utanför dörren som en sopsäck. Så kommer Louise och stör. Förväntar sig att jag ska känna efter, bara för att svara på hennes pliktmässigt ställda fråga. ”Det är väl ok”, svarar jag korthugget. ”Och du då?” ”Katastrof.” Louise suckar efter att hon har sagt det. Det blir tyst en stund. Sedan upprepar hon ordet med eftertryck. Ka-ta-strof. ”Jaha”, säger jag och väntar på att Louise ska säga något mer. Det dröjer några sekunder innan det kommer en fortsättning. ”På allvar. Jag kan inte kalla det något annat än katastrof.” ”Är det någon som har dött?” 7
I_Sånt man bara säger.indd 7
2009-07-23 16:06:31
”Nej, inte så. Bara att allt … jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska kunna reda ut det här.” Louise snyftar till, en torr och gisten snyftning. Gråten vill sig inte riktigt. Hon är alldeles för förbannad för att gråta. Förödmjukelsen att ringa mig och blotta sin olycka gör henne rasande. Det har hänt att Louise har rört ihop det i livet tidigare. Men hon är stolt och jag är en av de sista hon vill be om något nu för tiden. Jag harklar mig. ”Oj. Är det något … kan jag …?” Svaret kommer blixtsnabbt. ”Ja. Jonas. Du måste hjälpa mig med Jonas. Jag ska ta tag i allt som har gått snett, men någon måste ta hand om Jonas under tiden.” Nej! Vad som helst men inte det. ”Det fattar du väl att det inte går. Du vet ju hur jag bor. Långt ute på landet. Det finns ingenting för honom här. Det skulle … nej det går inte … jag …” ”Vi ska vräkas. Fattar du? Vi ska slängas ut hemifrån. Vi ska … Jonas och jag. Han får inte vara här då. Han måste få vara någon annanstans. Bara några dagar eller så.” Jag hittar ingenting att svara, utan irrar med blicken över rummet. De rena nymålade väggarna. De tomma ytorna runt sängen. Katten har lagt sig på min mage i sängen och tuggar på telefonsladden. Jag drar bort sladden från dess käftar, och den jabbar efter den med snabba framben och vassa klor som klöser i luften. Jonas. Hur gammal är han nu? Fjorton? Femton? Jag ser honom framför mig: en tanig och blek kille av det ytterst vardagliga slaget. En sådan som sitter på tusentals bussar och tåg och tunnelbanor och det finns ingenting som skiljer ut honom från någon annan kille i samma ålder. Hur länge sedan är det vi träffades? Tre år sedan? Två? 8
I_Sånt man bara säger.indd 8
2009-07-23 16:06:31
Då hade han smala armar och ben och stora sladdriga kläder. Halsen fortfarande tunn som ett barns, men blicken hade redan tonåringen flyttat in i. Misstänksam, för att inte säga avståndstagande. T-shirt som gick ner på halva låret. Svart var tröjan som han bar på mitt femtioårskalas, det var ju också ett plagg för tillfället. En svart T-shirt med något vasskäftat vidunder på. När jag hälsade och tog hans hand, var den tvekande och helt utan gensvar. Då var jag sambo med tre bonusbarn. Det skulle ett femtioårsfirande till för att jag och Louise och Jonas skulle träffas. Annars sågs eller hördes vi nästan aldrig. Inte längre och speciellt inte nu, sedan jag ensam flyttade ut till huset för två månader sedan. ”Snälla Sussi, du fattar att det är konkursläge här. Jag måste klara ut det. Jag kommer att förlora lägenheten, men jag ska försöka ordna till det på annat sätt. Det finns ingen annan som … Bara ett litet tag. Tills det ordnar sig.” ”Men vänta nu …” Jag sätter mig upp mer ordentligt i sängen. Petar upp glasögonen i pannan. Drar i sladden för att lösgöra luren bättre. ”Du får allt ta och berätta lite mer. Jag fattar nog inte riktigt vad som har hänt.” ”Ja, jag ska.” Louise suckar och tar sats. Nu ska hon förnedras än mer av sin prudentliga storasyster. Jag vet att det är så hon känner. Jag lägger en bångstyrig hårslinga bakom örat. ”Ingenting har gått som jag hade hoppats”, fortsätter Louise. ”Jag ligger efter med skatten. Du vet, jag har ju firma och det där kan ju vara svårt att balansera och så. Och sedan hade jag restskatt från förra året. Och nu har jag haft lite svårt att betala andra räkningar också. Det är katastrof, som sagt. Jag får be om en sorts skuldhjälp som tydligen finns. Man måste hjälpa mig med bostad också. De får ju tänka på Jonas. Någon ska gå igenom hela den här 9
I_Sånt man bara säger.indd 9
2009-07-23 16:06:31
röran och hjälpa mig att få det hela på fötter igen. Jag har jobbat som en gris de senaste månaderna, men vad hjälper det?” ”Det låter jobbigt.” Min röst ekar mekaniskt i rummet. Som om den kom långt borta ifrån. Från en annan tid. Ett annat liv. ”Jobbigt? Men förstår du inte att det är katastrof? Fattar du inte det? Det är en livskatastrof!” Jag kväver en gäspning och med den känslan av att jag borde känna något annat än att Louise stör mig. Men samtidigt som jag ser hur katten rullar runt på påslakanet i sängen, rullar runt i solen med pupiller som små prickar över i:et, påminner jag mig om var jag befinner mig. Jag har klivit av. Så är det. Jag ger blanka fan i det här livet och alla som finns i det. En bägare har fyllts till brädden och det finns inte längre plats för något i den. Som till exempel Louises katastrof. Och om hon inte hade ringt och stört mig just nu skulle jag påstå att jag mår bättre än på mycket länge. Att jag har lyckats att vara ingenting och att jag i detta äntligen är befriad. Jag har gjort ett val, fullt medveten om vad jag i och med det väljer bort. Som till exempel mina närmaste. ”Vad konstig du låter”, säger Louise. ”Som om du inte hör vad jag säger.” ”Jag hör.” ”Alltså, de sa till mig på socialen att det skulle vara bra om Jonas kunde bo någon annanstans ett kort tag. Han mår inte bra av det här. Han är liksom … ja, vad ska man säga … nej, han mår inte bra helt enkelt.” ”Men Henrik då? Han har ju en pappa?” Louise fnyser. Det brukar hon göra när Henrik kommer på tal. ”Hans nya fru är galen. Precis som han. Och Jonas vill inte vara 10
I_Sånt man bara säger.indd 10
2009-07-23 16:06:31
där. De har två nya små barn att ta hand om. Dessutom bor de i Norge. Det är klart att jag kan tvinga Henrik, men hur tror du att det skulle kännas för Jonas? Att vara en börda för sin egen pappa? Och att tvingas vara tillsammans med en galen nerknarkad idiot? Jonas vägrar.” Fortfarande är jag tom inombords och känner ingenting. Men jag har ställts inför ett praktiskt problem som måste lösas. Och jag vill ha slut på telefonsamtalet. Just nu vill jag bara en sak: Gå nerför den knarrande trappan och ta fram min blåblommiga tekopp från diskstället och koka tevatten. Och medan tepåsen drar i koppen ta på mig den tjocka vinterjackan över nattlinnet och stoppa de bara fötterna i träskorna. Huttrande gå ut till brevlådan och hämta tidningen medan snön färgar det ljusa lädret i träskorna mörkt. Därefter hålla händerna en lång stund runt den varma tekoppen och sedan lägga en uppvärmd hand över pannan och den andra i nacken. Stå så ett tag. Göra tre rejäla smörgåsar, en med en snirklig kaviarsträng, en med prästost och röd paprika och en med leverpastej och saltgurka. Samma ätordning varje morgon. Börja med leverpastejen och sluta med osten. Tre klunkar te till varje smörgås och två på slutet och koppen räcker precis. Läsa tidningen och skrocka åt vad de hittar på, människorna därute. Dra täcket över huvudet och kanske somna om en stund. Vara om mig och kring mig. Vara mjuk och snäll och bara ge mig de enkla ting jag vill ha just för stunden. Och jag vill bara ha enkla ting. Sådant som går att äta och klappa och sova i. Och så kommer Louise och förstör. Jag kan inte hindra sucken. Den tvingar sig fram och ekar i luren. ”Men han ska väl gå i skolan?” Ett halmstrå. ”Han har tagit ett sabbatsår. Det har varit … Han har … Han ska 11
I_Sånt man bara säger.indd 11
2009-07-23 16:06:31
gå om nian nästa termin istället. Han kanske kan hjälpa dig med lite saker i huset?” ”Det finns ingenting att göra här. Det är inget i det här huset som behöver …” Tystnaden susar i luften. En tystnad som vilar tjock och tung av gemensam barndom, som rymmer band och skuld och förväntade uppoffringar. ”Okej. Förlåt att jag störde dig då. Det är bara att du är den enda som han ville … äh, strunt samma. Jag får väl säga till honom att …” ”Vänta.” Egentligen visste jag att jag var förlorad i samma stund jag lyfte luren och hörde vem det var. Sådan är vår systerpakt. Vi är inte särskilt lika, men ändå sammanväxta. Inordnade i ett gemensamt kretslopp. Om någon av oss ber om hjälp, så svarar man självklart ja. Så är det. Vare sig man vill eller inte. ”Jag tycker bara att det verkar konstigt”, försöker jag. ”Han är femton år och behöver väl … ja, en massa saker. Kompisar och skola och sådant man ska göra. Här finns inte ens en teve.” ”Han gör ingenting här hemma heller. Det är väl … vad ska jag säga … en mellantid i hans liv också. Du fattar väl att det här är värst för honom. Det sista jag vill är att han ska vara borta från mig. Egentligen. Men nu vore det verkligen för hans eget bästa.”
12
I_Sånt man bara säger.indd 12
2009-07-23 16:06:31